Med eller utan - scarves

Elfte november är verkligen en dag att minnas.
Den elfte november 2004 avled Arafat och samma dag fick jag mitt israeliska medborgarskap.

I Paris där Arafat avled utbröt omedelbart slagsmål om arvet.
Både det politiska och det monetära.
Frugan Suha valde och vrakade vilka som skulle få äran att beträda sjukrummet och de som föll i onåd föll med dunder och brak.
Var är väskan...???
Väskan med alla koder till bankkontona och andra investeringsobjekt.
Borta.
Eländes elände.
Fortsättningen är höljd i dunkel.

Abbas tog på sej skinnmössan och spurtade över Medelhavet till Paris för att om möjligt få nycklarna till himmelriket.
Det fick han - tillsammans med Abu Ala.
Dessa två rivaler var nu sammanbundna i ett ljusskyggt spel.
Arafat sådde split och avundsjuka ända in i döden.


Nej, det är nog lugnast om vi klär på Arafat hans scarves så Carter känner igen honom.
Carter har idag besökt Arafats grav i Ramalla och vördnadsfullt lagt ner en krans allt medan han sparkade på Israel.
Var han sa är ointressant för vi har hört allting förut men jag undrar som vanligt vad det är som driver vissa att sälja sin själ.

Arafats brorson al-Kidwa deklarerade idag att om ett par år skulle det kunna slås fast vilket gift Arafat avled av.
Han samlar information...
Det låter betryggande.
Ingenting går snabbt i Arafats familj.
Jag kan annars berätta för honom att giftet som tog hans farbrors liv heter HAT.

Vi såg i TV i kväll en snutt med Suha och hennes och Arafats dotter.
Dottern hamrade på ett piano medan Suha beklagade sej över att hon inte har några pengar.
Jag undrar om hon någonsin funderat på att börja arbeta?

Mitt israeliska medborgarskap har känts bra att ha i plånboken.
Inte för att det gjort så mycket väsen av sej men det har bidragit till känslan av tillhörighet.
Det finns en mycket sentimental, känslig och allvarlig sång som sjungs av en späd kvinnoröst utan musik.
Jag kommer bara ihåg första orden men de är också de viktigaste.
"Ein li eretz acheret..." Jag har inget annat land...

Den sången får mej ibland att småskämmas över att jag faktiskt har två länder jag kan kalla mina.

Arafat, Suha, giftmord, Carter, ..
SvD DN

En clown i sönderfall

"Säg mej vem du umgås med och jag ska säga dej vem du är."
Detta gäller i hög grad för Jimmy Carter som de senaste dagarna frotterat sej med kreti och pleti - i ordets verkliga bemärkelse.

Vad säger ni om Hamasbossen Mashal som lever det goda livet i Damaskus medan hans undersåtar kämpar i gyttjan i Gaza.
Hamasregeringens förre utrikesminister Zahaar som inte kan vänta lugnt på att Israel ska försvinna utan vill påskynda processen genom att kidnappa fler israeler.
Syriens president Assad som hotar med krig med jämna mellanrum.
Ahmad Tibi, den arabiske Knessetmedlemmen som aldrig åstadkommit något gott för den arabiska befolkningen utan satsar sina krafter på att fördöma den stat han representerar och som ger honom en icke föraktlig summa i lönekuvertet.
I de flesta andra länder är hans beteende liktydigt med högförräderi.

Vad som förvånar mej är att Carter inte besökte ledaren för Hizballah, Nasrallah, för då hade listan på de mest ökända figurerna varit fullständig.
Att han träffade Peres framstår som en plump i protokollet men det var väl Peres berömda svaghet för celebriteter (hmmm...) som tog överhanden.

När man tittar lite närmare på vad clownen Carter egentligen åstadkommit blir resultaten ganska torftiga. Varje konflikt han stuckit sin näsa ner i har bara sett förlängt eländet.
Han lyckades med en sak, faktiskt. Han lyckades med att inte bli omvald till en andra presidentperiod vilket är nästan omöjligt för en normalproducerande, sittande president.
Att ge honom "kredit" för fredsavtalet mellan Israel och Egypten är också att ta i. Vad han gjorde var inte mycket mer än att ge husrum åt förhandlingsdelegationerna. Om han åstadkom något därutöver så var det enbart i syfte att fånga ett åtråvärt fredspris från Alfred Nobel.

En sak var bra - Gilad Shalit ska få skriva ett brev till sin familj.
Vi ska då komma ihåg att de palestinska fångarna i israeliska fängelser, som faktiskt sitter där de sitter för att de är dömda för mord, terror och andra otrevligheter, får ta emot besök av Röda Korset och skriva brev till vem de vill när de vill - utan någon f.d. presidents inblandning.
Gilad Shalit är bara en bricka i ett elakt rävspel.

Hamas har den senaste tiden dragit ut på charmoffensiv i syfte att kringgå omvärldens krav för att nå legitimitet. Carters besök är en del av denna charmoffensiv.
De har dessutom varit aktiva i The American Journal "Foreign Policy", BBC, Sky News och i Washington Post.
Allt för att försöka skrubba bort en genuin benröta med coldcream.

Så - varför bryr sej folk om Carter?
Jo, för att han befinner sej på den "rätta sidan", den sida som utifrån vilken situation som helst, drar konsekvenser som är negativa för Israel.
Om våren kommer sent i år - Israel är den skyldige.
Om skörden ruttnar bort - Israel är den skyldige.
Om skogen blåser ner - Israel är den skyldige.

Om araberna försätter sej i omöjliga situationer - Israel är den skyldige.

NER MED CLOWNEN.

K SvD T HD SDS Bitte

Carters tindrande ögon i Ramalla

Plupp - och där föll masken.
Carters mask.

Nu var han i Ramalla, på hemmaplan och kände sej väl till mods, vilket utmynnade i att han äntligen kunde säga sitt hjärtas mening.
I Israel var han tvungen att dölja sitt rätta jag, spela upp scenen där han låtsas att han tycker att judar också är människor, men i palestinaland behövde han inte förta sej med dylikt rollspel.
I Israel träffade han Peres, av vilken han fick sej en skrapa, och besökte Kassamstaden Sderot men först i Ramall började ögonen tindra.

I Ramalla lade han ner en krans vid ärketerroristen Arafats grav och sympatierna med denne persons förkastliga livsgärning kom över hans läppar lätt som en plätt.
Han uttryckte sedan lyckan över att få krama om och kindpussa en "minister" ur Haniyes skrotade Hamasministär och sedan rullade det bara på.
Carter beklagade sej över Israel, beklagade sej en gång till och när han upptäckte vilka tacksamma lyssnare han hade så beklagade han sej ännu mer.
Palestinierna sög hungrigt i sej dessa guldkorn från en ringrostig och föga hedervärd kändis.
Vad som kändes viktigast i Ramalla var att tillsammans få gläfsa en stund om det förskräckliga Israel.
Som grädde på moset är nästa anhalt Damaskus där Carter tänker ta en fika med Mashal, en av de värsta i branchen - och det är milt uttryckt.
Där kommer gläfsandet säkert att fortsätta i ännu högre tonlägen.

Få kan väl förstå Carters handlande och hans bevekelsegrunder.
Många skulle nog satsa på pengar - att han offrar sin heder för att få del av oljeförmögenheterna.
Andra skulle kanske föredra att forska lite i skumma trauman under uppväxtåren.
Jag tror hans beteende bottnar i hans möte med Begin och Sadat, då han medverkade till att Sinai försvann över till Egypten. Han erkände senare att han kände obehag inför Begin vilket berodde på att Begin var stark, alltför stark i Carters tycke.

En svag människa vars karaktär inte tillåter honom att rationellt handskas med en starkare personlighet kan uppvisa symtom som begränsar hans uppfattning av verkligheten vilket i sin tur gör hans beteende oförklarligt.

SvD DN

Show i repris

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_317790.svd

Man tager sig för den omtalade pannan...
Hamas kör den fejkade "tycka-synd-om-reprisen."
Ni kommer väl ihåg stearinljusen flämtande lågor, "utmärglade" barnaögon mot en bakgrund av flammande reklamskyltar och annan gatubelysning.
Ändamålet helgar ju som bekant medlen och huvudsyftet är naturligtvis att fördöma Israel.
Dessvärre har de stora chanser att lyckas, läraktiga som de är när det gäller smutsiga propagandatrick.
De vet vid det här laget exakt hur världssamvetet fungerar.

Anklagelser sprids nu om bensinstopp och oljetorka och konstigt vore det väl om så inte hade varit fallet.
Ett gäng terroristyngel gick ju i samlad trupp och anföll terminalen och folket som jobbade där med förnödenheter på väg in till befolkningen i Gaza.

Man kan liksom inte både ha kakan och äta upp den.
Man kan inte förstöra leveranskedjan och mörda några länkar i samma kedja, och samtidigt tro att leveranserna ska fortsätta som om ingenting hade hänt.
Någonting hade hänt.
Två människor fick sätta livet till i sina jobb att förse Gazaborna med vad de behöver.
Israels fel?
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är så det kommer att uppfattas i slutändan efter att Hamas PR-folk gjort det jobb de fått betalt för - oljesheiker betalar bra för ett bra jobb.

F.d. presidenten i USA, Jimmy Carter, är på besök.
Inte ett vänskapsbesök utan en propagandatur för Jimmy Carter och för - Hamas.
Han har träffat vår president, Shimon Peres, som aldrig har kunnat motstå en kändis. Pinsamt.
Han svepte förbi Sderot och tyckte där att buset i Gaza skulle sluta skjuta raketer mot Israel. Han aktade sej noga för att fördöma makthavarna, Hamas, för han tänker ju besöka denna organisations starke man i Damaskus, Chaled Mashal, sitta vid hans fötter och insupa visdomsord.
Hela historien är som sagt pinsam. En jordnötsodlere som säkrat sitt pensionärsliv genom frikostiga donationer från arabvärldens guldgossar har naturligtvis inget intresse av något annat än att främja denna arabvärlds intressen.

Jag undrar varför inte arabvärlden sätter igång och räddar Gaza via gränsen mot Egypten.
Har alla pengarna gått till Jimmy Carter?