Bildning för obildbara

Hamas-kriget i Gaza är över.
Kanske.
Ruinerna står kvar som spretiga monument över hamaskultens likgiltighet.
Likgiltighet för sitt eget folks väl och ve.
Allt offrades på den heliga islamismens altare.

En person jag egentligen inte känner särskilt väl skrev en artikel om Hamaskriget, dess orsaker och dess följder.
Om 'Krigets lagar' och om 'Krigsbrott'.
Han presenterar Hamas i all sin nakna ondska och förklarar fakta och samband som borde vara självlysande bland den svenska mediaeliten.
Den senaste tidens gazaskriverier vittnar dock om motsatsen vilket gör att dess trovärdighet skrumpnar till ett russins storlek.

Det allra underligaste är att denna artikel, trots erbjudanden, inte blivit publicerad.
På debattsidorna har det i stället trängts allsköns tyckande blandat med diverse bråte.
Jag publicerar nu denna informativa artikel som borde kunna ge bildning även till de obildbara.
Möjligen...


HAMAS KRIGSBROTT I GAZA

”Krigets lagar” är ett begrepp som används flitigt dessa dagar - och begreppet används nästan uteslutande som ett slagträ i de verbala angreppen på Israel.
Vi får ta fakta i den aktuella situationen i Gazaremsan som ett exempel på vad ”krigets lagar” säger.

Först korta bakgrundsfakta, för att kunna göra sig en rättvisande bild av den nu aktuella situationen:
Israel har beskjutits från Gazaremsan sedan 2001, med alltmer avancerade raketer och granater, in mot städer och byar i Israel för att terrorisera civilbefolkningen. Totalt har över 10 000(!) regnat ner över Israel och israeler sedan dess.

Israel drog sig helt ur Gazaremsan i september 2005, men sedan dess har antalet projektiler som skjutits in mot Israel ökat dramatiskt för varje år som gått.

I januari 2006 vann Hamas parlamentsvalet i den ”Palestinska myndigheten” (PA), och bildade en samlingsregering med andra grupper.

I juni 2006 bortrövades en israelisk soldat av bl.a. Hamas, från en postering inne i Israel.
Han hålls fortfarande fången på okänd ort inne i Gazaremsan.
Krigsbrott av Hamas?
Ja, det är ett brott i sig mot ”krigets lagar” att inte Internationella Röda Korset har tillåtits att besöka denna krigsfånge regelbundet

I juni 2007 startade Hamas ett inbördeskrig i Gaza, som resulterade i ett stort antal dödsoffer, där PA:s styrkor besegrades och kastades ut ur Gaza.
Resultatet blev naturligtvis att Hamas kastades ut ur PA:s regering.
Sedan dess har Hamas styrt utbrytarområdet Gaza med järnhand.
Missilbeskjutningen från Gaza in över allt större områden av Israel intensifierades efter den kuppen.

I juni 2008 medlade Egypten fram en muntlig informell vapenvila mellan Israel och Hamas.
Hamas beskjutning minskade, men den upphörde aldrig helt.
Trots det var den enda åtgärd Israel vidtog för att beivra dessa attacker att under en dag stänga gränsövergångarna mellan Israel och Gaza.
Det kan nämnas att Gazas gräns mot Egypten varit i stort sett helt stängd sedan Hamas maktövertagande.

I mitten av december 2008 beslutade Hamas sig för att avbryta vapenvilan, och intensifierade sin beskjutning av städer och byar i Israel – hundratals raketer och granater började regna ner över Israel igen.
Israel försökte förgäves att få till stånd en ny vapenvila med hjälp av egyptisk medling.
Efter att först ha vädjat till Hamas om att sluta skjuta, och därefter i ett antal dagar i allt skarpare ordalag hotat Hamas med att ta till motåtgärder om inte Hamas slutade, beslutade till slut den israeliska regeringen sig för att det inte fanns några andra alternativ än militära, för att skydda den över en miljon israeler som terroriserades av Hamas urskillningslösa beskjutning.

De israeliska försvarsstyrkorna (IDF) använde sig i en första fas enbart av flyget och marinen för att förstöra de raketlager, tillverkningsplatser och avskjutningsramper som användes.
För att minska risken för att civila (”icke-kombattanter” enligt ”krigets lagars” språkbruk) skulle komma till skada beslutade Israels regering sig för att ett markanfall behövdes.

Hamas gömmer sig i stor utsträckning bland icke-kombattanter – i bostadsområden, nära områden där internationella organisationer finns, skolor och andra offentliga byggnader som sjukhus.

Naturligtvis lider civilbefolkningen i de områden Israel anfaller.
Det hörs olika siffror över antalet dödade, men t.o.m. Hamas själva medgav efter några dagars krig att 75-80 % av de dödade tillhör rörelsens egna styrkor.
Det är alltid tragiskt när civila dödas, men Israels vidtar stora ansträngningar att undvika att döda civila, t.ex. används stora mängder flygblad och många tiotusentals telefonsamtal har ringts för att förvarna civilbefolkningen om kommande anfall; har du hört att det görs i något annat krig?

Till skillnad mot Hamas raketer mot Israel är Israels attacker varken riktade mot civila eller ämnade att terrorisera dem.

”Krigets lagar”, t.ex. FN-stadgans artikel 51, tillåter varje nations självförsvar mot väpnad attack.
Israel har alltså rätt att försvara sig mot den över sju år långa attacken från Gaza. Under de senaste veckorna har många hundra raketer regnat ner över den israeliska civilbefolkningen.

Begår Israel krigsbrott genom att anfalla Gaza?
Nej.
Begår Hamas krigsbrott genom att attackera israeliska civila.
Ja, varje raket är i sig ett brott mot krigets lagar, eftersom de försöker träffa icke-kombattanter.

Hamas använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar när de tillverkar, lagrar och avskjuter raketer från civila områden, för att göra det svårare för Israel att nå dem, eftersom de vet att Israel tvekar att försöka anfalla då.
Krigsbrott av Hamas?
Ja, definitivt.
Hamas stadgar, läs t.ex. artikel 11, beskriver helt klart att Hamas slutmål är att utplåna den judiska staten Israel, som är en medlem av Förenta Nationerna.
Krigsbrott av Hamas?
Ja, definitivt.
Det är alltså helt klart vilken part i konflikten som bryter mot ”krigets lagar”: Hamas.

Håkan Lindblom

Håkan Lindblom, hamaskriget, Gaza, krigets lagar, krigsbrott, Röda Korset, Israel, Egypten, FN, Hamas stadgar, civilbefolkning, ...

K Y SDS T SP SvD SvD VG T Y K AB SDS

Mera läsvärt: Meyer Jihad IiS Empatisk MXp MXp MXp Friskolan Meyer

Sverige väljer

Javisst ja, det har varit val i Israel…
Israelerna har inte glömt det och ingen annan heller – som det verkar.

Det finns ett mycket användbart ord som på hebreiska heter 'balagan' och betyder ungefär 'en salig röra'.
I Israel är det balagan just nu.
Förresten, i Israel är det nästan alltid balagan.
Balagan som är följden av en sprudlande demokrati där status quo absolut inte är något drömläge.
Lugn, lugn, allt kommer i sinom tid att lugna ner sej och återgå till den normala balagan-nivån med kiv och gnetighet blandat med gruff och allmän bråkighet.
Som på de flesta andra ställen i världen.

I Israel tar alla för givet att den som skriker högst är den som får mest och jag vågar inte påstå att den slutsatsen är helt fel.
Alla höjda röster och allt domderande till trots så överröstas detta ibland av omvärldens 'tyckanden'.
Man tycker en hel massa om Israel och man anser dessutom att man har en självklar rätt att tycka till.
Inte tycka till för att hitta positiva lösningar utan för att visa att man är med i gänget – det gäng som anser sej ha rätt att berätta för Israel vad de ska göra.
Hur de ska välja, vad de ska välja och vem de ska välja.

Valet gav ett mycket spretigt resultat men vissa tendenser är tydliga.
Först den remarkabla återhämtningen av Likud med Netanyahu i spetsen.
Detta parti var för inte alltför många år sedan Ariel Sharons skötebarn men en dag slog det slint, en dag när han trodde han fått en idé.
Hans idé var egentligen inte ny men den var ny för Sharon.
Han ville av någon oförklarlig anledning sälla sej till de tidigare ledare som plötsligt började ge bort presenter.
Sharon började ge bort landet Israel.
Man kan ha åsikter om han gjorde det av övertygelse eller av andra mer triviala orsaker, men bort skulle det.
Bort med Gaza.
Naturligtvis var hans partivänner måttligt förtjusta men Sharon som var en handlingens man tog den närmsta beundrarskaran med sej och lämnade Likud.
Partiet led svåra förluster men har nu bjudit publiken på en smått fantastisk upphämtning - från 12 mandat till nuvarande 27.

Tsippi Livni var en av dem som följde Sharon i vått och torrt och till slut följde hon honom till Kadima – Sharons nybildade parti.
De som följde med honom gjorde det av olika anledningar.
Den förhärskande orsaken var att de trodde sej kunna avancera sina egna ambitioner snabbare och säkrare under Sharons massiva skugga.
Dessa förhoppningar tog ett abrupt slut i och med Sharons tragiska sjukdom.
Partiet levde länge på Sharons namn och rykte, så till den milda grad att en person som Olmert tilläts ta ledarrollen efter Sharon.
Därefter gick det mesta galet men vad kan man vänta sej av ett parti som består av "flyktingar" från andra partier?
Ingen ideologi i varje fall.

Tsippi Livni som råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle fick chansen till diverse ministerposter men har inte lämnat något mera bestående efter sej, möjligen ett eller annat sandslott.
Vad hon gärna vill presentera som en blomma i rabatten är vapenvilan med Hizballah 2006 som tillåtit denna organisation att i lugn och ro komma tillbaka som en mångdubbelt effektivare krigsmaskin.
Detta har varit möjligt eftersom FN i praktiken fungerat parallellt med denna terrororganisation som de dessutom delat bullarna med under fikarasterna.
Detta anser Tsippi Livni var en utmärkt överenskommelse.

I valet fick Livni ett mandat mer än Netanyahu vilket fick henne att omedelbart sparka igång segerpartyt.
Vad hon inte tänkte på vara att cirka 77% av Israels befolkning inte röstade på henne samtidigt som realisterna mera högerut ökade sin andel med runt 30%!
Detta får tolkas som att israelerna är trötta på att leverera förtroendeskapande åtgärder på löpande band för att få fräsande raketsvärmar som gensvar.

Att detta val är intressant för israelerna är naturligt men att det sysselsatt så många svenska skribenter är svårare att förstå.
Jag tror inte det är av omtanke om israelerna man producerat dessa artiklar utan det ligger andra tankar bakom.

Svenskarna är inte intresserade av att Israel väljer en regering som är bra för israelerna.
Svenskarna vill att israelerna ska välja en regering som är bra för palestinierna.
Så enkelt är det.
Visst, man lindar ibland in dessa tankar i lämplig mängd bomull , men oftast kör man med raka rör.
För svenskarna handlar det israeliska valet först och främst om palestiniernas väl och ve.

Man kan genom detta få intrycket av att frågan om fred eller ofred endast ligger i israelernas händer men så är tyvärr inte fallet för då hade det varit fred i området sedan decennier.
Å andra sidan hade det svenska intresset för israelernas valresultat då på sin höjd resulterat i tre rader på sidan 13.

Israel, valresultat, Netanyahu, Sharon, Likud, Gaza, Livni, Olmert, ideologi, Hizballah, FN, förtroendeskapande åtgärder, palestinierna, Kadima, ...
K Y T SvD SP HD SDS SDS T HD Y K T SP SvD SvD B D D DB DB VG DN PS DN SvD AB SvD
Mera läsning: MXp 2 3 Sapere M-Ö aktualia Meyer Jihad Rabnor

Moraliskt break down

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här för mina funderingar gäller inte huvudpersonen så mycket som det moraliska dilemma hans situation försatt oss i.
De flesta av er har hört talas om att Hamas sedan flera år håller en ung, värnpliktig israelisk kille som gisslan någonstans i Gaza – tror vi.
Han sitter där utan några mänskliga rättigheter och ingen, absolut ingen, vet något om hans tillstånd.
Denna massiva tystnad är en viktig del av den medvetna tortyr Hamas utsätter hans närmaste för.
Inte ens Röda Korset har tillåtits besöka honom trots att det ingår i deras uppdrag - fast ingen vet väl egentligen hur pass ihärdiga de varit.
Klart att Hamas säger nej men folk med ryggrad låter sej inte nöja med det – de ser till att få vad de har rätt till.

Att allt detta är totalt lagvidrigt förstår vi lätt.

Vad jag funderat på är den moraliska aspekten av den upprörande historien om Gilad Shalit.
Han kidnappades från den israeliska sidan av gränsen mot Gaza vilket är en grymt olaglig aktion, ett brott, och släpades in i Gaza där han effektivt gömdes undan för världen.
Nu vill kidnapparna byta honom mot grava kriminalfall, ett tusental eller så från deras eget läger, vilket innebär att en kriminell handling utnyttjas för att tilltvinga sej förmåner.
Detta utan att någon ens påpekar 'snusket' och än mindre agerar.

Man kan naturligtvis säga att Israel kan välja - betala det begärda priset eller glömma Gilad, men mot detta resonemang finns naturligtvis en uppsjö av argument.
Det första, för att nämna några, är att han är en människa av kött och blod som försattes i sin nuvarande situation när han gjorde sin plikt mot sitt land som värnpliktig.
För det andra har han föräldrar, familj och vänner som far illa varje dag och varje stund detta skammens brott pågår.
För det tredje är det inte rätt mot någon att en grupp som Hamas ska kunna utvinna fördelar, bli belönade, som följd av fräck och grym kriminalitet.

För Hamas betyder Gilad som person ingenting – han är endast en handelsvara.
För hans familj betyder han allt!

Det sägs ju att om man är tyst så samtycker man och eftersom världens både stora och små är knäpptysta borde detta innebära att de 'gillar läget'.
Sverige med sina folkvalda verkar samtycka väldigt mycket för jag har sällan hört någon höja sin röst för Gilads frigivning och än mindre krävt det.
Är det förenligt med rätt och rättvisa, med moral och civilkurage att inte göra vad som bör göras för att killen ska bli fri?
Inte betala för att han ska bli fri, bara bli fri.

Jag förstår inte varför inte någon har kommit på tanken att sätta press på Hamas.
Är det möjligen så att det är fint att pressa Israel medan det är fult att pressa Hamas?
Är Hamas en sådan delikat liten terrororganisation att man är rädd för att om man sätter press på dem så kan de bli ledsna?
Är det moraliskt rätt att stillatigande åse hur en organisation som dagligen avlivar oliktänkande bland sina egna ska kunna utnyttja sitt kidnappningsbrott för att få sina mördarkompisar fria?
Om omvärlden hade kombinerat ordentlig press på Hamas med ultimatum (som sedan effektuerades) hade Gilad varit hemma idag och de grova kriminalfallen hade fortfarande suttit där de bör sitta.

En annan, ännu svartare tanke tränger sej på, en tanke jag inte kan frigöra mej från om jag inte blir överbevisad.
Kan det vara så att ingen bryr sej därför att det handlar om en judeunge?
Judeungar och speciellt judeungar som gör lumpen för att lära sej att försvara sitt land och folk är enligt Hamas rättslösa utan annat värde än som utbytesvara.

Kan det vara så att det inte bara är Hamas som har den uppfattningen?

Jag anser att världssamfundet bör göra en gemensam aktion och pressa Hamas tills de försätter Gilad på fri fot – utan någon absurd 'fångutväxling'.
Tomma fraser och fromma önskningar göre sej ej besvär – nu krävs det språk och handling som leder till önskat resultat.

Hur skulle pressen på Hamas rent praktiskt kunna gå till?
Det finns en sak som svider i hjärterötterna på en hamasnik och det är att förlora land.
Att förlora tusen små människor i ett krig de själva stakat ut riktlinjerna för är inget som orsakar ledarna sömnlösa nätter.

Att förlora bitar av det de idag kallar sitt land skulle de, milt sagt, inte gilla.

Ultimatum handlar ofta om tid och eftersom Gilad redan suttit i sin jordhåla (?) på tok för lång tid så är det dags för omvärlden att avsluta spektaklet.
Ge Hamas en utmätt tid inom vilken Gilad ska befinna sej hos sin familj annars...

Här lämnar jag fältet fritt men kom ihåg att Hamas bör förlora land.
Förlora det till FN, EU, Egypten eller Uganda – vem bryr sej – Hamas bör förlora land.

Det heter ju i dagligt tal att Israel bör ge palestinierna land för fred men i det här fallet bör Hamas pressas att ge Gilad Shalit fri mot att få behålla landet de bebor.

Detta är den oansenligaste bland bloggar men inget hindrar dej som läser från att börja nerifrån, från mitten eller från de högsta tinnarna och kräva att rätt går före orätt och mod går före feghet.
Framför allt att moralisk klarhet går före moraliskt break down.

Gilad Shalit, gisslan, Gaza, mänskliga rättigheter, tortyr, Röda Korset, Hamas, moraliskt dilemma, Israel, handelsvara, civilkurage, ultimatum, ...

D, D, D
SvD, DN, 2, 3, 4, Hd, Syd, 2, 3, 4, Ab, 2, 3, Vg, Etc,
B, Ps, 2, 3, So, 2, Hd, N, Y K

Utslängda till vargarna

Eftersom denna lilla flugskit på kartan alltid tilldrar sej folks intresse blir det extra mycket känslor inblandade när Israel går till val.
Svenskarna har bestämt sej för vad de(!) vill ha - de vill ha en regering som ger Hamas vad de vill ha.

Låter detta överdrivet?
Inte om man får döma av massornas demonstrationsslogans med tillhörande plakattexter under de senaste veckorna.
Inte heller om man ser till mängden av folkvalda och förtroendevalda som traskade gatorna fram under flaggor från både Hamas och Hizballah.
Hamas får kriga så mycket de vill medan Israel ska sitta där de sitter med armarna i kors och titta på.
Det är så svenskarna vill ha det.

Att denna inställning inte inger något förtroende är naturligtvis ett grovt understatement.
Den enda ljusglimten är att svenskarnas rätt att välja vad israelerna ska välja är icke existerande.
Rubrikerna i de flesta svenska tidningar är som vanligt specialsydda av TT och inhandlade av ödmjuka redaktionella tjänare landet runt.
Man svärtar ner bokstäverna ordentligt och frossar i ord som 'ultranationalister' och 'högervindar' för att alla riktigt ska förstå till vilken grad landet översvämmas av arabhatare.

Så galet kan det gå i gamla Sverige när man letar efter grandet i sin broders öga men inte ser bjälken i sitt eget (du kommer väl ihåg dina gamla bibelberättelser).

Att Israel går till val är inte på långa vägar så dramatiskt som vad som hänt och händer i Sverige.
Allt surt och unket som varit sopat under mattan under decennier har plockats fram, blivit uppfräschat och uppolerat.
Rumsrent.

Judehatet under mattan har börjat röra på sej och dammtussar av renaste antisemitism börjar rulla runt i hörnorna.
Maskerna har fallit och det som länge kallades "israelkritik" blommar nu ut som pulserande judehat.

Sverige har gett upp.
Sverige har gett upp vad som varit dess styrka – att vara ett samvete bland nationer.
Sverige har gett upp sina stolta proklamationer om allas lika värde för att i stället slänga ut en hel folkgrupp till vargarna.

Ta dej en titt på ansiktena i någon av dessa hatdemonstrationer.
Om du inte stängt av det som gör dej till människa förstår du vad jag talar om.
Ansikten som sprutar hat och grymhet.
Ansikten som är förvridna av avsky och fördömanden av personer med judiska namn eller annan judisk anknytning.
Ansikten som frustar av ilska för att det finns folk som tycker judarna bör ha samma mänskliga rättigheter som alla andra.

Att vara jude i Sverige idag handlar om att dölja att man är - just jude.
Detta är följden av att Sverige plockat bort judarnas medborgerliga rättigheter.
Inte bland paragraferna men i det nakna livet.

Inte många judar - svenskar födda i Sverige - vågar idag bära sin stjärna eller sin huvudbonad eftersom de fråntagits rätten att vara de människor de är.
När någon höjer sin hand mot dem står de ensamma, utan skydd.

Fredlösa.
Vill de ha skydd får de ordna det själva och sedan också betala för det...

Jämför detta med invandrade grupper vars rätt till huvudbonader och skyddsmekanismer mot 'sårade känslor' försvaras till sista blodsdroppen av såväl hög som låg.

Sverige har blivit galet men ingen varken ser eller hör någonting.
Kanske ser man men vill inte lägga sej i för egentligen vet man ju att judarna är orsaken till allt elände här i världen.
Kanske hör man men har ingen lust att bråka för judarna dödar ju palestinska barn på löpande band.
Det vet ju alla.

I Sverige skriker rubrikerna ut att många israeler planerar att rösta på högerpartierna och landet anklagas för radikalism.
Om detta är sant ligger orsaken i det uttalade existensiella hot dess grannar upprepar med skrämmande regelbundhet – både verbalt, i skrift och handgripligen.

Att Sverige inte bara radikaliserats utan också infekterats av tvivelaktiga ideologier ger betydligt mindre rubriker.
Mobbmentaliteter ursäktas och vulgärattityder försvaras till priset av folksjälens förruttnelse.

Försent för Sverige – ingen aning.
Försent för Israel – om folket väljer insiktsfulla ledare har landet en stor chans att bygga vidare på detta mänskliga och spännande projekt som kallas Israel.

Israel, flugskit, demonstrationsslogans, folkvalda, TT, ultranationalist, judehat, Sverige, medborgerliga rättigheter, mobbmentalitet, vulgärattityd, förruttnelse, Hamas, ...
DN241 DN944 DN813 DN772 SvD473 SvD063 VG653 VG581 db913

SDS K Y SvD HD D SDS SDS HD Y K D DN AB B Y AB SP DN SDS SDS SDS SDS T T

VG VG

Den heta och mustiga soppan

När man tänker berätta lite om palestinierna slås man strax av frågan – vilka palestinier?
Det är egentligen ganska underligt att inte fler ställer samma fråga men man har ju blivit tillvand på något sätt.
Att klumpa ihop dem till en homogen grupp funkar inte i verkligheten.

Vi har de någorlunda sekulariserade palestinierna på Västbanken där Abbas är kung och så har vi de islamistiska palestinierna nere i Gaza där Hamas försöker regera.
Detta är naturligtvis en grov uppdelning men ungefär så ser det ut vid ett första påseende.

Dessutom kan vi dela upp dem enligt politiska gränsdragningar och då blir söndringen ännu tydligare.
Vi har presidenen, Mahmoud Abbas med sitt krigarnamn Abu Mazen, som av någon oförståelig anledning kallades "a man of peace" av både Bush och Rice.
Vi får se om Obama nu hakar på trenden.
Nere i hamasgettot i Gaza finns en man som kallar sej för premiärminister och heter Ismail Haniye allt medan Västbankspalestinierna har sin egen premiärminister vid namn Salam Fayyad.
Att palestinierna håller sej med dubbel upplaga av premiärministrar är det ytterst få som reagerar över trots att det knappast kan vara någon idealisk lösning.

Abbas är den som i världssamvetets ögon är klassad som acceptabel och ska både stödjas och stöttas för utan uppholstring inser de att hans regim kommer att falla ihop som ett korthus.
Han är den omvärlden satsat alla sina kort på och enligt prestigens lagar kan man inte bara ge upp utan han måste stöttas och stärkas och stärkas och stöttas, även om man egentligen inte vet vad man håller på med.
Alla inser att han bara är en annonspelare men ingen vågar säga det högt.
Ingen vet bättre än han själv att utan beskydd från IDF hade han varit bortplockad från sitt kontor för länge sedan.
Dessutom gick hans ämbetsperiod ut i januari men det verkar ingen anse vara speciellt viktigt – viktigare då att uppehålla skenet av honom som palestiniernas starke man.
Skenet får bli en ersättare för verkligheten.

I Gaza finns Haniye som påstår att han är den ende laglige premiärministern, men även om han blev vald i ett demokratiskt val så förlorade han snabbt sin legitimitet efter sin blodiga militärkupp mot sina palestinska Fatah-bröder i juni 2007.
Då släpade hans gorillor ut andra palestinier ur sina hus och sköt ner dem framför deras familjemedlemmar och hade några varit dumdristiga nog att försöka gömma sej på ett hustak så jagade de upp dem där också och för att spara några kulor slängdes dessa olyckliga behändigt ut i himlarymden för att sluta sin färd som en oigenkännlig massa nere på asfalten.
Efter den händelsen får Haniye finna sej i att bli betraktad som en diktator.

Tycker ni fortfarande att det palestinska problemet är klart som korvspad?

Vi har det där med religionen.
I Gaza är man besatt av religion – observera att endast den rätta läran är accepterad och sharialagar är på väg att antas där straffen varierar från spöstraff till hängning med lite lämplig kroppsstympning där emellan.
I Gaza företar man sej ingenting om inte Allah saktionerat det så vi utgå från att det är en Allah välbehaglig gärning att hålla den unge Gilad Shalit i fångenskap år ut och år in.
Att det är moraliskt tveksamt - ja, vem bryr sej?
Jag vet inte om de Iran-utbildade gossarna som skjuter raketer in över Israel lite när det passar gör detta för att behaga Allah - kanske är de ute efter bonuspoäng.

På Västbanken där Abbas försöker styla upp sina Fatah-män ägnar man sej åt en Islam utan yvigare gester.
Hans USA-tränade gossar är ofta ute och samlar ihop spridda hamasgäng som satsat sina liv på att göra om Västbanken till Hamasbanken.
Själv far Abbas världen runt gång på gång för att påminna makthavare och andra om att det är han som är president i 'landet som inte är'.
'Landet som inte är' som har både president och en dubbel upplaga av premiärministrar.

Att vara hamasnik i Gaza är heller inte så enkelt för trots sina ökända maktmetoder är de inte herrar i eget hus.
Uppe i Damaskus i Syrien sitter kejsaren av Hamas, Haled Mashal, och driver sin hovstat.
I sina förgyllda sammetssalonger sitter han och bestämmer över sitt Gaza men ledargarnityret där, som befinner sej ljusår från elegansen i Damaskus, blir ibland lite irriterade.
Haniyes tankebanor är inte alltid identiska med Mashals och som extra krydda finns det i Gazas absoluta toppgarnityr ytterligare en man att räkna med, Mahmoud Zahar, vars kännetecken är en obrottslig trohet mot de islamistiska trenderna.
Zahar är den mest dogmatiske av de dogmatiska och det är oftast han som får något gjort.
Ska det smugglas in några miljoner dollar till Gaza är det Zahar som får jobbet.

Tillbaka till Abbas.
Abbas finns där för att västvärlden bestämt att han ska finnas där.
Västvärlden har bestämt att det är honom man ska förhandla med och att det är han som ska ha pengarna, för så snart det handlar om palestinier så handlar det också om pengar.

Mycket pengar.
Inte deras pengar utan pengar de pådyvlas så att risken inte ska finnas att de börjar tjäna egna pengar och då inte kommer att behöva stå i tacksamhetsskuld till väst.
Det är inte helt enkelt detta spel och gallerierna är månghövdade.

I bakgrunden döljer sej naturligtvis de stora oljepengarna.

Att Bush och andra satsade på Abbas från början hade kanske sina grunder men som situationen ser ut idag har han ingen reell uppgift.
Även om han skulle lyckas pränta ner sin signatur på ett fredsfördrag med Israel skulle det bara gälla för Ramalla med omnejd.
Hamas nere i sin ringhörna är förbjudna av Den Högste att stifta fred med Israel, så vad är vitsen?

Vi vet dessutom att Abbas och hans Fatah är den svagare länken medan Hamas, pådrivna av Iran, Syrien och Hizballah, är mycket starkare och mycket mera målmedvetna.

Att sedan Mashal i Damaskus jobbar stenhårt på att peta bort Abbas för att bli palestiniernas oomstridde kultlfigur förenklar inte heller bilden.

Var kommer då Israel in?
Egentligen finns de inte med alls.
Alla ingredienser i den palestinska soppan är hemmaproducerade och att hålla grytan kokande klarar de också av riktigt bra.
Lite uppfriskande hatpropaganda, lite kryddiga bombbälten uppblandade med en delikat raketsvärm då och då gör soppan både het och mustig.

palestinierna, Abbas, Gaza, Hamas, Västbanken, Haniye, Qurei, annonspelare, militärkupp, diktator, sharialagar, Allah, Gilad Shalit, Fatah, Islam, Mashal, Zahar, oljepengar, Ramalla, Iran, ...

SvD 2 TA K Y HD SP B SDS 2 3 HD Y T SvD AB AB D DB VG DN 2 SDS

Mera läsvärt: MXp Meyer JiM FiM Sapere

Carl Bildt i Cecilia Uddéns våld

Så mycket bryr sej inte Carl Bildt om Gaza att han själv skulle betala för att få tillfälle att säga det han sade.
Om det nu var vad han sade?
Nu verkar det faktiskt vara så att han faktiskt sade vad han sade.
Han sade något som hördes som "uppenbarligen medvetet" bland en hel massa andra saker han sade.

Vi har ju tidigare träffat på de numera ökända bjudresorna till Israel och Palestina (gu´bevars...) där mer eller mindre välrenommerade journalister får en gratisresa där det är underförstått att arrangörerna förväntar sej återbetalning i form av välregisserat och välpublicerat propagandamaterial.

Allt enligt researrangörernas politiska preferenser.
De monetära utläggen för dessa resor har visat sej vara väl investerade slantar, i varje fall för de som kanaliserar sitt judehat i frustande kritik av staten Israel och dess invånare.
Organisationer som Diakonia och Broderskaparna gnuggar sina okristliga händer av ren hänförelse.

Nu var det Bildts tur att ta en bjudresetur, "uppenbarligen medvetet".
Vem som betalade resan är i det här fallet inte det viktigaste för alla förstår att utan att lyfta från skrivbordsstolen är det svårt att sköta utrikesministerjobbet.
Varför han reste är desto mer intressant och vem som var hans guide.

Vem bestämde vad han fick se och framför allt vad han inte fick se?
Om orsaken var att bli fotograferad framför ett raserat hus kan gazaresan tyckas lite väl överdriven.
Om hans avsikt var att framhålla att Israel "uppenbarligen medvetet" gjorde allt i sin makt för att rasera varje försörjningsmöjlighet för oskyldiga, hårt arbetande gazabor, kunde han sagt samma sak i vilken telefonintervju som helst från sitt ämbetsrum i Stockholm.
Samma fantasi han odlade i Gaza kunde han ha odlat på hemmaplan.

För att beskylla någon för att göra någonting "uppenbarligen medvetet" måste man ha gjort en djupdykning i vederbörandes psyke, inneha specialistkompetens för både psykologisk och psykiatrisk analys samt vara väl bevandrad i tankemönstren hos den man påstår gjort något "uppenbarligen medvetet".
Hur gick resonemangen innan denna medvetna handling effektuerades, vilka bakgrundsmaterial fanns tillgängliga och vilka överväganden gjorde man?

Bildt påstod att Israel raserat affärsrörelser "uppenbarligen medvetet".
Alltså känner han till de informationer Israel hade innan de gjorde vad han påstår de gjorde och varför de medvetet raserade dessa affärsrörelser.
Det skulle skingra vissa misstankar om Bildt kunde utveckla sin tankegång lite mer och berätta hur han kom fram till att affärsrörelserna raserades medvetet, om det nu är så att han har någon som helst aning om hur det hela gick till – och varför.
Hitintills har resultatet av hans bjudresa inte betalat sej.

Carl Bildt blev vid ett par tillfällen intervjuad av Cecilia Uddén och en mer insinuant utfrågare har jag sällan lyssnat till.
Jag har bott utanför Sverige de senaste åren så jag är inte 'tillvand' till hennes sätt att uttrycka sej och hur utmejslat och försåtligt hon presenterar sina personliga åsikter i varje enskild frågeställning.
Hon försökte hela tiden lägga sina ord i Carl Bildts mun för att få Sveriges utrikesminister att stödja hennes klart definierade agenda.
Hon ville med var och varannan fråga få Bildt att medge att han nu tänkte deltaga i renskrubbningen av Hamas men i det avseendet gick han förhållandevis fri.
Hennes undran hur han planerade att stampa på de israeliska företrädare han också skulle träffa gav också anledning till maliciösa frågor.
Bildt svarade som den politiker har är.

Cecilia Uddén är ju ingen duvunge i sitt jobb som utrikeskorrespondent men jag undrar om hon inte vid det här laget är ganska så övermogen.
Är det verkligen så illa ställt i den svenska rekryteringsbranschen att det inte finns några fräschare förmågor att tillgå som dessutom lärt sej att ett sådant jobb inte innebär att man med automatik har obegränsad rätt att leverera sina privata åsikter var gång man har tillgång till etervågorna.
Hur resonerar hennes arbetsgivare?
Varför låter de henne fortsätta att förpesta denna yrkeskårs rykte och varför låter de henne fortsätta att jobba under helt andra förutsättningar än vad som gäller för andra korrespondenter?
Förutsättningar som tillåter denna kvinna att obehindrad fortsätta sitt privata korståg mot staten Israel och smitta ner sina lyssnare med en propaganda värdig Goebbels.

Bildt kan fortsätta att tro att vad Sveriges utrikesminister klassar som "uppenbarligen medvetet" har något med verkligheten att göra men Cecilia Uddén bör snarast skickas att rapportera om pingvinernas fortplantningsproblem i Antarktis eller ännu hellre föräras en enkel biljett till ett ställe där hon kan njuta en obemärkt pensionärstillvaro – till vilket pris som helst.
Inget pris är för högt för att bevara svenskarnas känsla för rent spel.

Carl Bildt, Cecilia Uddén, Gaza, bjudresor, Diakonia, Broderskaparna, propaganda, utrikeskorrespondent, ...
SvD 1 2 3 4 DN2 3 4 Sydsvenskan 2 3 4 5VG 2 Dagbladet 2 3 4Dagen 2 3 4 5 6 A 2 3 4 5 N 2 3 4 N Barometern 2 3HD 2 3PSTrAKrB YA DN
Mera läsning: MXp 2 FiM Sapere A Adania Meyer 2 Jihad Rabnor IiS

Blairs resa

Jag håller med Hamas om åtminstone en sak.
Att Tony Blair är ute och cyklar.

Blair är förmodligen besviken över uteblivna resultat av sina ansträngningar i regionen och ger nu avkall på tidigare klarsyn.
Han viker sej för en billigare lösning för att bli bjuden på 'five o'clock tea' av Hamas.
Han lägger för syns skull till en brasklapp att detta teparty kan komma till stånd endast efter att Hamas gjort bot och bättring...

Nu är det ju så att Hamas aldrig kommer att gå fram till någon botbänk för de ser ingen som helst anledning att göra så.
Det är ju de som utkämpar den goda kampen som Allahs sändebud i denna mörka värld och hur skulle Blaire kunna konkurrera med detta gudomliga uppdrag?

Ni har hört det till leda, men vad omvärlden förväntar sej av Hamas är egentligen bara normal hyfs.
Att erkänna att Israel faktiskt finns (inte bara en ordlek), att erkänna tidigare ingångna avtal och att sluta mörda oskyldiga människor.

Problemet är att Hamas har problem med Hamas.
Om Hamas skulle rätta in sej i leden och säga ja, ja, ja, då är de inte längre Hamas.
Är de inte längre Hamas så är de ingenting alls, för vad de är idag är de endast i kraft av sitt islamistiska korstågsäventyr.
Om Hamas inte finns blir det heller inget 'five o'clock tea' för Blair.
Inga nybakade scones och ingen engelsk marmelad.

Denna sorgliga historia kan naturligtvis sluta med ett par rubriker men den kan också vara början till slutet.
Det kan vara början på Blairs eftergifter mot bättre vetande.
Det kan vara början på Blairs kapitulation inför den fria världens största hot.
Det kan vara början på Blairs undfallenhet inför de krafter han insett han faktiskt inte har någon makt över.

Någonstans hade vi väntat oss mer av honom.
Han är förtvivlat charmig och har ett leende som kan smälta isberg snabbare än några växthusgaser men jag tvivlar på att ens dessa attraktiva egenskaper skulle kunna få Hamas att ansluta sej till villkoren för Blairs teparty.
Dagens villkor – vill säga.
Morgondagens villkor kanske kommer att vara betydligt luddigare eller rent av obefintliga.
Vi har ju liksom varit med förr.

Jag skulle föreslå att Blair ägnade sej åt andra mer jordnära företeelser än att försöka omvända Hamas.
Han skulle till exempel kunna ta sej en titt på hur långt anpassningen gått för palestinier i de högre sfärerna för att på bästa sätt "ta hand om" det ständiga valutainflödet.
Gaza som ser lite nedslitet ut efter Hamaskriget förväntas få oöverskådliga summor av länder och folk som vill delta i förskönandet och uppfräschningen.
Pengar kommer att rulla in inte bara från Iran utan från världens alla hörn trots att Hamas inte sysslar med att reparera hus.
Vad Hamas reparerar är sitt krigs-och utrotningsmaskineri vilket i och för sig drar ansenliga summor.

De höga herrerna i det palestinska politiska etablissemanget har mobiliserat sina familjer och sett till att söner och kusiner, sysslingar och bryllingar registrerat bolag i konstruktionsbranschen för att vara beredda att åtaga sej rekonstruktionsarbeten i Gaza.
Arbetsuppgifterna lär vara av mindre intresse eftersom ändamålet är att på ett smidigt sätt komma i kontroll av rekontruktionspengarna – och här talat vi inte om peanuts.
Åtminstone fem namngivna höga ämbetsmän är anklagade för dessa smått fantastiska businessinnovationer.
Blairs uppgifter omfattar bland annat att hjälpa palestinierna skapa nödvändiga institutioner och här har han en chans att se till att institutionernas förtroendevalda (?) håller tassarna borta från honungsburken.

Abbas varnar för att låta pengarna gå direkt till Hamas medan Hamasledningen uppe i Damaskus vädjar till presumtiva givarländer att låta dem ta hand om slantarna.
Detta bidrar kanske inte direkt till att göra helhetsbilden klarare men oändligt mycket sannare.
Precis så splittrade är palestinierna och när de talar om - eller vid sällsynta tillfällen – talar med varandra, då ryker både stickor och strån.
Samtidigt med detta skådespel talar man om försoning...
Det lär i så fall bli en självförtärande djävulspakt, men mera därom i kommande inlägg.

Tillbaka till Tony Blair.
Vad kan han göra och vad bör han göra?

Han har absolut inga förutsättningar att förändra Hamas eftersom han inte har några direktförbindelser med Allah.
Inga kända sådana i varje fall.
Han bör låta dem sköta sej själva där nere till vänster tills de självdör eller uppgår i någon eterisk dimension.

Han bör i stället försöka få Abbas och hans gäng att förstå att en eventuell framtida stat kräver ärliga uppsåt och en förskräcklig massa hårt arbete.
Så mycket arbete att ingen kommer att ha varken tid eller ork för vare sej intriger, fiffel eller företeelser av ännu grövre art.
Stötta de som verkligen lägger manken till medan lusen bör läsas av de som envisas med att sitta på två stolar.
Visst låter detta som en handlingsplan för förskolefröknar och kanske är likheterna fler än man i första hand tror.

Tony Blair, du har ett helt omöjligt jobb som blir ännu omöjligare om du försöker blunda för verkligheten.
Ta tjuren vid hornen, kalla en spade för spade och dela med dej av de värderingar som legat till grund för det Europa vi en gång var otroligt stolta över.

Slutord.

Blair får stå som mönsterbild för fenomemet 'skrubba rent Hamas' som numera sprids som en farsot.
En farsot med endast en utgång – undergång.

Tony Blair, Hamas, brasklapp, botbänk, Allah, korstågsäventyr, scones, teparty, Iran, djävulspakt, Abbas, farsot, Damaskus, honungsburk, ...

SvD, 2, 3, 4, Dn, 2, Dag, 2, Hd, Syd, 2, 3, 4, 5, A, B, 2, 2, A, 2, 3, N, 2, 3, 4, 5, 6, CB, 2, Y, S, V, 2, 3, E, 2, Ps, I,Tra, , 2, Pk, 2, 3, Smp, 2, 3, 4, 2, Y, 2, Kri, 2, Y, D.

Ytterligare lästips: MH Boccara, Dick Erixon, 2, Sapere aude, 2, Gudmundson, 2, MXp, HD-blogg, Ilya Meyer, Jonathan Leman, 2, JiM, Erik Svansbo, IiS, Fredrik Malm, Mark Klamberg, UNT, LGF, Elder of Ziyon om skolan, Elder of Ziyon om UNRWA, 2, 3, 4, 5.