Well, den lille 8-årige fotbollsentusiasten Osher som fick sina ben söndertrasade av en Kassamraket i Sderot igår var tvungen att få det ena benet amputerat idag.
Det andra gör läkarna nu sitt yttersta för att rädda.

Den här situationen är svårsmält av flera orsaker. Först naturligtvis för att Oshers ryggsäck genom livet kommer att vara mycket tyngre än hans kompisars som fortfarande har sina två ben i behåll.
Den andra orsaken är den festiva stämning Oshers öde utlöste i Gaza. Man drog där ut på gatorna med sina vapen och med famnen full av godis. Vapnen sköt man i luften med för att fira att Oshers ben blivit masakrerade och godiset delade man ut till likasinnade för att riktigt suga ut det göttaste ur denna händelse.

Man frågar sej osökt hur sådana människor är funtade? Hur ska man kunna respektera deras moral och kultur utifrån generellt medmänskliga värden? Vad har format dessa monster? "Normala " muslimer trodde jag skulle kunna ingå i den medmänskliga gemenskapen men jag börjar undra...
Om israelerna skadar eller dödar en arab i färd men att utföra ett attentat så känner jag ingen glädje. Jag kanske inte tycker att han direkt gjort sej förtjänt av att undgå sitt öde, men skadeglädje - nej.
Inte ens vanlig glädje.

Att det lilla landet Israel är kontrasternas land fick vi ett nytt bevis på idag. Folk från Sderot som var under attack från Gazaaraberna igår hade tagit sej till Jerusalem för att göra sin stämma hörd. De demonstrerade där ut sin förtvivlan allt medan mera lyckligt lottade israeler satt på tennisläktaren i Tel-Avivområdet och avnjöt både sin glass och en spännande match mellan Sverige och Israel.

Detta tilldrog sej allt medan Olmert smet ut bakvägen till Tyskland för att beträda ytterligare några röda mattor.