30 juni 2008

Bottenlös grymhet


Bottenlös grymhet.
Hizballah med sin ledare Nasrallah, har inför världen – för de som vågar lyssna – presenterat exakt vad de står för.
Bottenlös grymhet.

För ungefär två år sedan kidnappade Hizballah två israeliska värnpliktiga.
Ehud (Udi) Goldwasser och Eldad Regev.
De sprängde deras bil och när man såg de rykande svarta resterna så undrade man i sitt stilla sinne om någon verkligen kunnat ta sej levande ur detta vrak.

Undra är just vad de anhöriga och alla vi andra har fått göra ända sedan dess.
Ingen enda ledtråd om killarnas tillstånd har getts och naturligtvis ingen information om de är levande eller döda.
Detta har inte berott på dålig postgång eller andra yttre omständigheter utan på att sådan är deras taktik.
Zero information.

Hur de anhöriga har kunnat överleva i denna ovisshet är en gåta men kanske ligger det något i att man får den kraft man behöver. Naturligtvis är detta Hizballahs väl utarbetade taktik för att plåga de anhöriga bortom möjligheternas gräns.
Inte ett ord, inte en viskning - inte ens en liten felsägning.
Vattentätt och lufttätt många gånger om.

Jag tänker på de lättledda svenskar som under Libanonkriget - som följde på kidnappningen, raketanfallen och människomorden - stolta marscherade under banderoller som "Hizballah det är vi" och liknande texter.
Innebär det att dessa marschkängor också stöder Hizballahs taktik att undanhålla all information till de anhöriga?
Innebär det att de tycker det är rätt och riktigt att Röda Korset hindras från att besöka de kidnappade killarna?
Innebär det att de stöder tesen att kriminalitet ger moralisk rätt till ytterligare kriminalitet?
Innebär det att de föredrar grymhet framför medmänsklighet.

Nu ska killarna få komma hem. I vilket skick vet ingen - ingen som räknas.
I utbyte har de bl.a. blivit lovade en gossa vid namn Samir Kuntar.
Om honom stod det att läsa när det begav sej:

According to a 1979 Maariv newspaper report, Kuntar first shot Israeli civilian Danny Haran on the Nahariya beach and drowned him in front of Einat his 4-year-old daughter. Kuntar then turned his attention towards the 4-year old. He took his rifle and then swung it across the toddler's head, knocking her to the ground. He, then laid her head on a rock and beat her on the head until her skull was crushed and she was dead.
Kuntar har sedan dess suttit i israeliskt fängelse och ätit upp sej men ska nu få komma hem.
Levande.
Han har dessutom berättat för sin chef, Nasrallah, att han längtar efter att åter igen engagera sej i kampen med de ädla målen – att utplåna Israel.

Nej, detta är ingen söndagsskoleberättelse.
Det är en berättelse direkt ur livet – det bottenlöst grymma livet med Hizballah.


Slutligen en kommentar av Karnit Goldwasser efter regeringssammanträdet i går där de beslöt att genomföra fångutväxlingen. Olmert samlade de anhöriga i sitt kontor och .........

After the rest of the family members left his office, Karnit Goldwasser, Ehud's wife, stayed behind. She went up to Olmert, shook his hand, and with red-rimmed eyes said: "I've been fighting for two years, and I feel that in the end, even if I won, what has it all been for?
So I can shout 'Hooray, I'm a widow'?"

Olmert listened, and the tears coursed down his cheeks.

29 juni 2008

Gyttjebad



Egentligen har jag ingen lust att skriva om det här för det liknar mest ett gyttjebad.
(Det blir mycket djurillustrationer märker jag och jag får be elefanterna om ursäkt för att de i kväll får stå som modeller för Israels regerings djupa klafsande i den kletiga gyttjan.)
Det hade kunnat vara en glädjedag - Udi och Eldad skulle äntligen få komma hem efter två långa år i fångenskap hos Hizballah.Det blev ingen glädjedag, det blev en förskräcklig dag.
För de anhöriga som för första gången fick höra att Olmert kallt räknar med att killarna är döda och för resten av befolkningen som åter igen får utstå en förnedrande förödmjukelse.
Att se hur Hizballah och Kuntars familj förbereder välkomstfesten späder ytterligare på förödmjukelsen - och det är de mycket väl medvetna om.
Om de nu ändå släpper fri barn-och familjemördaren Kuntar så hade de väl kunnat göra det dagen efter killarna blev kidnappade. Varför hålla de anhöriga som ytterligare gisslan under två långa år i detta smutsiga drama? Detta befäster också det totala fiaskot för regeringens förhandlingsförmåga.
Karmit Goldwasser berättade att det varit en mycket svår dag idag och att hon nu var tvungen att gå hem och samla sina tankar för hon tyckte att det hänt alltför många underliga saker...

Media följde det långa regeringssammanträdet med största intresse i dag men alla förstod att Olmert aldrig skulle våga att rösta annat än ja till fångutväxlingen. Han har helt enkelt inte den resningen att han skulle kunna möta oppositionen som skulle möta honom om han hade förvägrat de anhöriga att få tillbaka sina söner och män. Till sådant krävs ett annat virke.
Många anser att avgörandet gjordes i media.
Visst har de anhörigas synpunkter fått stort utrymme men deras situation har ju samtidigt rört vid allas våra hjärtan.
De som menade att vi inte skulle gått in i den här hanteringen till varje pris har sällan fått utveckla sina synpunkter. Bogey Yaalon som påpekade nackdelarna har fått stå modell för medias spott och spe.
Var saken alltså klar redan före regeringssammanträdet idag?
Förmodligen.

Jag klarar inte av att ta klar ställning.
Jag kan känna sympati för och förstå problemen med båda synsätten.
Det handlar om människor.
Å ena sidan handlar det om Udi och Eldad.
Å andra sidan handlar det om risken för nya kidnappningar, nya terrordåd och nya krig.
Jag känner i alla fall att jag önskar Karnit några dagars lugn och ro för att åter kunna plocka fram den oerhörda styrka vi vet att hon har.

28 juni 2008

Smartotim eller politisk prostitution





Nej, inte älskar de varandra, Olmert och Barak.
De lär i stället älska varandra allt mindre för var dag som går.
Trots det ingick de en överenskommelse om fortsatt samarbete, likt en besvärjelse från två sjunkande skepp.
De har, som en väninna uttryckte det, drabbats av "Mugabe-Syndromet" - makten till varje pris.

Att denna händelse inte mötts av folkets jubel är de tydligen medvetna om för sällan har jag hört ordet ANSVAR användas så många gånger - som ytterligare besvärjelser.
Ansvar för landet, ansvar för stabiliteten, ansvar för koalitionen, ansvar för regeringen, ansvar för medborgarna - med mera trams.
Inga glada leenden har synts till ute i bygden utan bara tappade hakor.

Man trodde gränsen för politisk velighet hade nåtts i ett tidigare skede, men så var uppenbarligen inte fallet.
En av de få i Knesset som ser saker och ting som de är heter Gideon Saar från Likud och han kallade velbyttorna från Kadima och Avoda för "smartotim", vilket betyder läskiga, sura och halvruttna trasor.
Nåja, betydelsen är "trasor" rätt och slätt. Jag ville bara färgsätta företeelsen enligt den allmänna kvalitetsuppfattningen.
Förresten, håll ögonen på Gideon Saar. Han kommer att gå långt om han inte blir så desillusionerad att han börjar sälja skosnören.

Olmert var uppe i samma talarstol och försvarade överenskommelsen genom att framhäva förhandlarnas stora (hmmm...) - ansvar!
Han beskyllde dessutom oppositionen för att inte vilja ha fred vilket i sej naturligtvis är en grovt oärlig och omänsklig beskyllning.
Vad Olmert inte förstår är att folk inte vill ha fred på arabernas villkor utan på villkor där israelerna haft åtminstone lite grann att säga till om.
Så är inte fallet idag.

Ordet smartotim är tragiskt nog en heltäckande beskrivning vad gäller Israels nuvarande ledarskikt.
När en smartot är uttjänad bör den slängas bort, men Olmert och Barak smög ner till tvätt-stärk-och strykdepartementet och kör nu ett varv till.

En smartot som inte förstår när den inte är önskvärd längre bedriver inget mindre än politisk prostitution.

27 juni 2008

Journalist med tunnelseende

Det är inte så ofta jag får tid över att läsa andra bloggar, men det händer.
Jag börjar då gärna med Israel i Sverige som är en aktuell, initierad och fräck blogg.
Författaren presenterar där nu sin korrespondens med en journalist på GP, vid namn Gert Gelotte.
Denne Gelotte har inte förmågan att göra någon glad.
Han är så förblindad av sitt eget underbara jag att han inte ens orkar engagera sej i adekvata frågor kring sina egna artiklar. Bara snorkiga kommentarer "von oben".
Vad säger ni om nedanstående?

Varför skulle jag öda ett endaste ord på dylikt skitprat?
Gert Gelotte
Ovanstående citat av den världsbäste (!) journalisten syftar på information han fick sej tillhanda om något som eventuellt skulle kunna ta bort glansen från palestiniernas underbara lidande.
Tala om tunnelseende!
Han har ett sätt att närma sej den oerhört komplicerade konflikten mellan araberna och Israel på ett för honom själv förnedrande sätt. Han är helt ointresserad av någon annan information än den han han själv producerat och den är både fragmentarisk, ytlig och propagandistisk.

Jag undra vad som skulle hända om den breda och ofta ganska kloka allmänheten fick reda på vad som döljer sej under Gelottes polityr.
Inte hade det bidragit till att öka GP´s upplaga.

Sverige är fullt av stinkande, antiisraelisk propaganda. Vad som för tio år sedan viskades i vadderade rum skriks nu med stolthet ut på stadens torg.
I den kören finner vi Diakonia, Broderskapsrörelsen, Palmecentret samt en samling privatpersoner.
Gelotte är en repekterad medlem i denna kör och får ofta framträda med solopartier.

Den falska kristendom Diakonia och Broderskapsrörelsen representerar är så grov att den är värd ett eget blogginlägg.

26 juni 2008

Logikens död


Och Kassamraketerna fortsätter att falla...

Punkt 1. Vapenvila – eller vad nu araberna vill vi ska kalla det.
Punkt 2. Palestinierna skjuter granater och Kassamraketer.
Punkt 3. Israel stänger gränserna.
Punkt 4. Fayad, palestiniernas premiärminister beordrar Israel att öppna gränserna.

Är det någon som protesterar mot logiken?
Finns det någon logik?
Nej!

Varför palestinierna fortsätter att framföra sina krav på ett så verklighetsfrämmande sätt är på ett sätt en gåta men å andra sidan är de vana vid att de kan säga vad de vill, begära vad de vill, ljuga om vad de vill – och världen lyssnar utan besvärande kommentarer.
En annan person som är slängd i den här hanteringen är den evige Erekat. Han har nog någon slags rekord när det gäller att manipulera sanningar till Israels nackdel.
Visst, han har ingen orsak att göra något annat – det mystiska är att ingen påpekar för honom när han är ute och cyklar att "nu får du väl ändå skärpa dej."

Min slutsats blir att det är OK att upprepade gånger bryta vapenvilan (om den finns längre - om den någonsin funnits?), men det är inte OK att reagera på dessa brott.
M.a.o. att mörda är OK men att stoppa mördaren är inte OK.
Att skicka iväg en Kassamraket är liktydigt med försök till massmord – som en god vän uttryckte sej.
Det är avsikten som räknas.


Sen har vi fenomenet Bibi, Benjamin Netanyahu, och det israeliska etablissemanget.
Politiker och mediafolk ser som sin tunga plikt att rädda Israel från Bibi.
De gör allt för att han ska smutskastas och demoniseras och de drar sej inte för att beskylla honom för de mest horribla ting så ingen ska komma på idén att rösta på honom.
Detta innebär, enligt min mening, att de handlar utanför demokratins råmärken. De respekterar inte folkets röst.
Om folket vill ha Bibi så blir det Bibi – om folket inte vill ha Bibi så blir det någon annan.

Politikerna har den senaste tiden ingått ett antal svarta allianser, enbart för att stoppa Bibi.
Om folket vill ha Bibi är för dem ointressant – de vet ju bäst!
Enough!
De som talar för mej för att de vet bättre än mej är inte värda att tala alls och ännu mindre värda att lyssna på.

25 juni 2008

Kohandel



Visst var det kohandel alltid.
En rå och saftig kohandel.
Jag hade skämts ögonen ur mej men några sådana tendenser såg man inte röken av.

Min egen lilla sammanfattning låter som följer:
"Olmert visar sej vara slugare än man trott och Barak visar sej vara fegare än man trott."

Historien är inte värd fler ord.

Om någon händelsevis undrar över vad jag pratar om så handlar det om den skamlösa uppgörelsen i skydd av nattens mörker mellan Olmert och Barak.
Allt för att göra det möjligt för dessa herrar att klamra sej fast vid makten på bekostnad av medborgarnas väl och ve.
Jag vet inte någon direkt gräns mellan vad de nu åstadkommit och ren diktatur.
En ynklig och livsfarlig diktatur.


Nu över till något helt annat - fast ändå inte.
Det jag tänker skriva om är resultatet av dessa herrars tankemöda.

Härom dagen ville några israeliska värnpliktiga förhöra sej lite med några gossar från Islamic Jihad i Nablus på Västbanken om inplanerade terrordåd. De hade luskat ut i vilket hus dessa företagsamma gossar befann sej och tog sej dit. Jihadisterna var dock inte på samtalshumör utan valde att svara med eldgivning. Israelerna försvarade sej på samma sätt med resultatet att Jihadisterna drog det kortaste strået.

Glöm inte att Hamas hade bönat och bett om den nyss upprättade vapenvilan och hade dessutom varnat Gazas Jihadister och andra att för deras eget bästa var det säkrast att de också lade ner vapnen.
Åtminstone så länge det främjade Hamas syften.

Efter händelserna i Nablus surnade Gazas Jihadister till, polerade snabbt upp sina granater och Kassamraketer och sköt sedan över några salvor till Israel.
Hus förstördes i Sderot och folk fick både kroppsliga och själsliga skador.

Aja baja Israel, rör ni några av dessa våra bröder på Västbanken så kommer Sderot och andra platser att bombas. Ungefär så löd budskapet från Gaza.
Detta innebär att israelerna på Västbanken blivit gisslan till Hamas.

En som inte vill begränsa israelernas aktiviteter där är Abbas - fast det skulle han aldrig erkänna.
Alla vet dock att han inte kan resa någonstans, inte lämna Ramalla om han inte har beskydd av IDF, den israeliska försvarsmakten. De är hans enda garanti för att överleva både fysiskt och som palestiniernas president.

Att vara gisslan åt Hamas innebär att när israelerna ser någon på väg att ta lagen i egna händer på Västbanken så kommer de att tveka att ingripa för Olmert och Barak har ordnat det så utstuderat att skulle de gör något som misshagar de terrorbenägna i Gaza så vet de nu att det kommer att gå ut över Sderot och andra platser i Israel.
Snyggt jobbat!

Karnits ögon




Just nu pågår en kohandel på högsta nivå, på liv eller död - både bildligt och reellt talat.

Den israeliska regeringen försöker manipulera sina meningsmotståndare, lova och hota i lagom doser och inte minst värna om "hur det ser ut".
Realpolitik göre sej inte besvär - bara skenet av densamma.

Det är den planerade omröstningen i Knesset i morgon som utlöser denna febrila aktivitet.
Det skenbara diskuteras, blöts och stöts i alla upptänkliga media.
Det verkliga skeendet sker i hemliga, vadderade rum där otillbörligheter kan förekomma utan att någon kommer att behöva stå till svars.

Politikerna är vana vid den här hanteringen så upphetsningen är minimal. Det enda som skulle kunna rubba deras cirklar är om något oförutsett skulle inträffa.
Det mesta är dock förutsett, scenarierna skrivna och nu är det bara beslut som saknas.

En av de mest garvade reportrarna påstod att om Kadima bara sätter en acceptabel datum för sina "primaries" så faller hela omröstningen. Folk kan gå hem och fortsätta i sina välkända och trygga hjulspår med jobb och löning i säkert behåll.

Resultatet av manglingarna får vi någon gång mitt på dagen i morgon, onsdag.


Annars är det Karnits ögon som inte ger någon ro.
Karnit Goldwasser är den unga hustrun till Udi Goldwasser som tillsammans med Eldad Regev varit i Hizballahs våld i två år.

Två grymma år.

I dag har hon medverkat i media, inte på grund av någon sorts exhibitionism, utan av kärlek till sin man Udi.
Han och hans kompis blev igår kastade framför ulvarna när regeringen plötsligt bad om en utredning där det skulle fastställas om de skulle bli betraktade som KIW (Killed In War) - eller inte.

Något hade hänt, för bara någon dag tidigare hade de anhöriga fått besked om att en överenskommelse med Hizballah var nådd och att endast ett regeringsbeslut fattades.

Vad hade hänt?
Även i kväll är det ingen som vet.
Om någon fått vetskap om att de inte är i livet längre, om Hizballah kräver ytterligare eftergifter av Israel - eller något annat?

Ingen vet.

I vart fall så rasade Karnits värld samman.
Hon var tillbaka på ruta ett.
Som någon sa - vi borde vara beredda att utväxla även döda soldater med levande fångar, om inte för annat så för Karnits skull.
Hon måste få veta.

Hennes ögon säger allt.

24 juni 2008

Diakonias krasch



DIAKONIA GRÅTER.

"A recent opinion poll conducted by Harvard University's Kennedy School of Government found that 77 percent of Israeli Arabs would rather live in Israel than in any other country in the world."

Detta är ett bevis på att alla deras ansträngningar varit förgäves, att deras lögner fallit på hälleberget och att de israeliska araberna är klokare än de tror.

Under år som gått har Diakonia tagit alla tillfällen i akt att svartmåla Israel och berättat hur eländigt araberna har det där. De har otroligt konsekvent bedrivit sin hätska hatpropaganda mot landet Israel och man har fysiskt känt deras obehag om de någon gång tvingats ta ordet jude i sin mun.
Att Israel finns har man spottat på medan man lullat och gullat med arabernas systematiska terror.
Visat "kristen" förståelse... (hmmm...)

Läser man deras övergripende målbeskrivning ser det ganska skapligt ut men går man till underrubrikerna upptäcker man att det bara är Israels påstådda försyndelser man plockar fram medan arabernas förintelsetaktik gentemot Israel snyggt sorteras bort.
Internationella mänskliga rättigheter är något de lärt sej slå i huvudet på folk. Det är begrepp som har en medmänsklig klang men av Diakonia används för egna, lurviga syften.
Inga särskilt hedervärda sådana.

Att Israel behöver skydda sin befolkning mot själmordsmarodörer och annat genom att kontrollera vilka de släpper in i landet (gör inte Sverige det?) utmålas som större brott än döden medan arabernas välplanerade utnötnings-och utrotningskrig, väl dokumenterat i deras charter, förbigås med en smekning.

Hur kan Diakonias massiva propaganda så ha missat sitt mål.
Har inte Israels arabiska befolkning lyssnat ordentligt på Diakonia?
Kanske har de lyssnat men snabbt insett att de glättade broschyrerna gör sej bäst i papperskorgen.

Diakonias propagandakrasch är en krasch för bigotteriet men en seger för rättvisa, rim och reson.

22 juni 2008

Olmert - brevbäraren



"För sent ska brevbäraren vakna" - och det är inte bra.
Folk vill ha sin morgontidning till frukostflingorna.
Vi har på senare tid lärt oss att Olmert är fascinerad av brev.
(Jo, jag vet att det blir lite mycket "Olmert" men just denne mans person är vad som bekymrar folk här.)
Hur hans lycka blev fullständig var gång den amerikanske penningmagnaten Talansky stack till honom ett kuvert med dollar. Dollar i kubik och kvadrat. Pengar att betala både för personlig PR och en vidlyftig livsföring under ett stort antal år.
Alla israeler klafsar inte runt i leriga kängor i apelsinlunden utan många har lärt sej uppskatta livets goda.
En av dem är Olmert.

Ingen vet hur många "Talanskys" som passerat Olmert genom åren men han har onekligen uppnått en avundsvärd elegans när han låter kuverten osynligt slinka ner i fickorna.
"Doing makes perpect."
Idag kunde han inte motstå frestelsen att göra det han är allra bäst på - att hantera brev.
Han spred ett antal hotelsebrev till knessetfolk i arbetarpartiet som innehöll paragrafer om vad han skulle göra med dem om de inte gjorde som han sa.
De skulle bli sparkade.
Det handlar om en omröstning på onsdag som kan utfalla så att Knesset upplöses och det blir nyval. Arbetarpartiet har där en nyckelroll så lite skrämseltaktik kunde inte vara helt fel.
Om de utvalda låter sej skrämmas eller inte får vi veta på onsdag.

Ett annat viktigt parti i sammanhanget är det religiösa partiet Shas men de kan alltid köpas. Olmert räknar kallt med att han ska ha ordnat de praktiska detaljerna vad gäller deras aldrig sinande lust för penningar innan omröstningen.
Allt vad köpstående heter är Olmert suverän på, då är han helt på sin mammas gata.
Olmert rör om i sina olika grytor med en frenesi som naturligtvis ger enbart röriga resultat.
Häromdagen, den 16 juni, skrev jag om Olmerts alla initiativ, om alla Israels problem han tänker lösa på en gång.
I fredagens Jerusalem Post kunde vi på första sidan läsa en artikel på samma tema av Calev Ben-David kallad "A prime minister churning as fast as he can."
Det är roligt när Jerusalem Post hämtar sin inspiration från min blogg...
Jag undrar om Olmert orkar upp i morgon för att ta itu med sina nya utmaningar på brevfronten?

21 juni 2008

Vackra, goda och nyttiga



Bilden har inget direkt att göra med vad jag tänker skriva om.
Jag bara tyckte den var fin.
Några mognande granatäpplen från vår kibbuts.

Nu kan man ju alltid konstruera lite kopplingar och de skulle i så fall vara att inne i ett granatäpple finns det ett stort antal röda minifrukter som kan jämföras med det palestinska samhällets många röda fraktioner.

Ett talande exempel är den färska vapenvilan som Israel krystade fram med diktatorregimen Hamas och Egyptens benägna bistånd.
Palestiniernas president och hans Fatahparti bara såg på.

Israel bedriver någon slags fredsförhandlingar med Fatah men har ingen vapenvila med dem.
De angriper israeler på löpande band så snart tillfällen ges.
Ingen går säker trots att säkerhetsbarriären gjort livet något drägligare.
Israel sitter inte ner och försöker tala fred med Hamas för det ingår helt enkelt inte i deras världsbild. Däremot finns idag en vapenvila dem emellan.

Kan översiktsbilden vara mer absurd?

Jag förstår inte riktigt oron för att vapenvilan inte ska hålla.
Vi har i Gaza att göra med en fanatisk diktatorregim och utfärdar de ett påbud att inga raketer eller annat skrot får lämna Gaza innan de säger till, då förväntas de bli åtlydda.

En Gazabo berättade att ingen skulle våga bryta detta påbud för de skulle då få stå till svars inför Hamas - och det visste alla vad det innebar.
Att stå till svars inför Israel eller USA skulle de flesta av dessa råbarkade typer klara men Hamas - nej, där gick gränsen.
I Gaza vågar ingen trotsa Hamas för alla vet att då är sagan all.

Granatäpplen är både vackra, goda och nyttiga.
Hamas är varken vackert, gott eller nyttigt.

Mannen utan substans, Olmert, bryr sej inte om vilket.

20 juni 2008

Olmerts Diakonia



En fruktansvärd situation som nu dessutom håller på att bli nedsmutsad.
De kidnappade killarna har suttit där de sitter i två år utan att mycket gjorts, inte mycket som lett till några resultat i alla fall. Nu plötsligt, när det möjligen börjar sjunka in i Olmerts medvetande att han är på väg bort, då börjar han agera.
Naturligtvis är han åter igen ute efter folkets kärlek som han tror han skulle få om killarna fick komma hem.
Att han är jättepatetisk är han förmodligen helt omedveten om.

Nu har han sparkat igång deras frigivning genom att lova sådant han inte lovat tidigare. Om han kan lova det nu hade han kunnat lova det tidigare och frågan varför han inte gjorde det samma dag de kidnappades borde utredas i domstol.
Det som tilldrar sej nu är oerhört grymt.
Missförstå mej inte nu - det grymma är att det inte skedde långt tidigare, inte att de eventuellt kommer hem snart.
Det kusliga är att Olmert inte drar sej för att utnyttja killarnas situation för sin egen personliga vinning. Ingen tror att han agerar av människokärlek - det passar bara så innerligt väl in just nu i Olmerts försvar av Olmert.

En annan företeelse som tilldrar sej i Sverige är också något som ger sken av att vara något det inte är. Diakonias outgrundliga människokärlek som omfattar alla palestinier sprids inte för att hjälpa palestinierna. Det är endast en ruggig täckmantel för att få tillfälle att sprida sina hatorgier om Israel.
Samma gäller för palestinagrupper av olika slag - de är inte grundade för att hjälpa palestinierna utan för att under rubriken humanitet avhumanisera Israel.
Jag har en stark känsla av att det till stor det handlar om ren och skär avundsjuka.

Likaväl som att en rubrik ska ge en fingervisning om innehållet i resten av artikeln ska en organisation som utger sej för att verka för rätt och rättvisa inte göra det genom att slänga giftiga spottloskor efter den parten som sedan decennier är utsatt för metodisk avpollettering.
Diakonia vet att de kan göra det med framgång och utan att behöva stå till svars, för medelsvensson, som får sin huvudsakliga information från TT och andra mindre respektabla utgåvor, har ingen möjlighet att tränga igenom falsariet.
Alltså fortsätter de.

Olmert då och hans Diakonia?
Han fortsätter att dupera folket och sina underhuggare med illusioner. Illusioner om att han gör allt han förmår för landets bästa. Att han är en klok och förståndig karl som inte har något annat för ögonen än ditt och mitt bästa.
Kan man komma längre bort från sanningen?

18 juni 2008

Äggskals-skör vapenvila


Skör som ett äggskal.
En informell vapenvila, utan ett enda signerat papper. Hamas ville inte signera ett avtal med Israel för de var rädda att det skulle kunna uppfattas som att de trodde att Israel fanns...

Till och med Olmert visade någon sorts verklighetsförankring i kväll när han delgav sina lyssnare en viss skepsis om sin skapelses hållbarhet.
Han har dock svikit Gilad Shalits familj och hela Israels befolkning genom att inte kräva, to the end, Gilads omedelbara frigivning innan han gick med på en vapenvila.
Gilads pappa berättar att Olmert grovt svikit sitt löfte till honom vilket idag är uppenbart för var och en.

Hamas säger att Gilads frigivning är en sak och vapenvilan en annan och aldrig mötas de två.
Gilad kommer inte att bli fri förrän Israel friger exakt de fångar Hamas begärt från början och de kommer aldrig att tumma på de kraven.
Olmert däremot vidhåller att Gilads öde visst är kopplat till vapenvilan...
I det här fallet tror jag faktiskt mer på Hamas än på Olmert och så gör Israels samlade befolkning.

I sina försök att dölja sina tillkortakommanden berättade en regeringstalesman att "först efter att Hamas gått med på Israels krav gick man med på en vapenvila."
Det låter ju tjusigt och käckt men eftersom dessa "krav" är hemliga så har vi bara regeringens ord på det och de väger numera ganska lätt.
Om kraven är av typ "skicka över 35 raketer om dagen i stället för 36 - snälla" så lär väl inte många bli imponerade.

Mantrat att inte förhandla med terrorister dyker fortfarande upp lite nu och då men det har förlorat lite av sin bombastiska framtoning. Orsaken till det är att man i stället, rakt av utan några förhandlingar, helt enkelt bara ger efter för deras krav.
Är detta vår nya världsordning???

Modig karl

Som sagt...
Klicka på länken.

17 juni 2008

Bipacksedeln

Vapenvila med Hamas i all ära men inte når den upp till fascinationen över en bipacksedel.

När jag nyss var i Sverige gjorde jag som jag brukar.
Jag fräschade upp mitt lager av apoteksvaror med lite receptfria artiklar.
Apoteken nu för tiden upptas ju till stor del av kosmetika och inte mej emot. Man har en egentligen ganska svårförklarad magkänska att man kan lite mer på apoteksinköpta produkter än på de som säljs tvärs över gatan i parfymeriet.
Det får vara hur det vill med den saken bara jag fortfarande kan köpa mina tandborstar och cortisonkrämer.
Först idag öppnade jag förpackningen till en av krämerna och fann en tjusigt ihopvecklad bipacksedel. Jag kom osökt att tänka på den tiden då mamma satt och veckade örngottsbanden med en slö kniv efter tvätt och mangling.
Jag började läsa bipacksedeln och blev snabbt fascinerad.

Först stod det som inledande information att jag skulle läsa informationen.
Sedan stod det att man skulle spara den och om detta inte räckte för att stilla min nyfikenhet stod personalen på närmsta apotek gärna till tjänst med ytterligare information.
Jag blev genast varm och trygg inombords över detta överväldigande intresse för mitt intellektuella välbefinnande.
Jag fortsatte att läsa.
Nästa punkt var en innehållsförteckning om vad som kommer att avhandlas strax nedanför på bladet.
Sex punkter.
De flesta punkterna handlade om hur jag skulle bete mej INNAN jag använder mej av krämen och EFTER att jag använt densamma.
Naturligtvis fanns där en punkt om hur jag bör förvara den lilla tuben och hoppsan - nu tänkte de inte på min hälsa längre utan på att miljön skulle må bra.
Jag får väl acceptera det då - fast med ett nödrop.

Sista punkten drar till sej min odelade uppmärksamhet och jag överväldigas av en outgrundlig mystik och läshunger.
Punkten heter "Övriga upplysningar".
Lite av ett antiklimax blir det när jag ser att de här skrivit ner hela receptblandningen på min kräm och jag fylls av vemod över alla dessa konstiga ord jag inte begriper ett dugg av.
Jag undrar hur många andra krämanvändare som tycker sammanställningen är solklar?

En tub är receptfri men om jag vill ha två tuber då måste jag först beställa tid hos en doktor, vänta några veckor och sedan ta mej till hans mottagning. Undersökning, recept i handen och hemresa.
Både pengar och tid bortslösade.
Nä-ä-ä, enklare att köpa en tub, betala, gå ut genom dörren, gå in igen och hämta ytterligare en tub och betala för den också. Finns där mer än en kassa så välj nu den du inte besökt tidigare.
För säkerhets skull.
Du kan annars bli ivägskickad till en doktor...

Den sista informationen på bipacksedeln finns nog med för att göra dej god och glad så krämen gör bästa möjliga nytta.
Där står "Denna bipacksedel godkändes senast den 2006-07-10.
- Är det inte lite väl länge sedan?
- Kan jag verkligen lita på apoteket
- Vågar jag verkligen använda den här krämen?

Detta om vådan av att fördjupa sej i en bipacksedel.

Hur blev det nu med vapenvilan med Hamas?
Jo, parterna sitter nu och lurar på en slutkläm som kommer att innefatta så mycket elände som möjligt för den andra parten.
Gulligt och trivsamt som vanligt.

16 juni 2008

Olmert, den skållade råttan

Jag fick en video i går och allt sedan jag avnjöt den, har jag levt i dess mycket täta atmosfär.
Jag försökte sätta den här på bloggen men för det behövdes en teknisk överkurs så jag får nöja mej med att skriva in adressen.
http://www.youtube.com/watch?v=qVM6x4BechI

Annars hade jag tänkt berätta om vad som händer i landet...

Det händer en massa saker, allt på en enda gång, men det är en masskonstruktion utan strategi.
Vi har en premiärminister som inte förstår att hans dagar på jobbet är räknade utan beter sej som en skållad råtta. Han anar att han hamnat i en olycklig knipa och vill genom att dribbla mellan olika aktiviteter ge folk känslan av att han är oumbärlig.

Han startade förhandlingar med Abbas och låtsas som om allt är under kontroll.
Han håller indirekta förhandlingar med Hamas som gör allt de kan för att dölja sina nöjda leenden.
Han har börjat ge vinkar till Syrien om sin goda vilja och möjligheten till kompromisser. Att han är nästan ensam om detta i landet bekymrar honom inte.

Olmert har själv gett sej epitetet "en icke populär premiärminister" och sedan han sa det har situationen enbart förvärrats. Han startar olika aktiviteter som kan få ödesdigra konsekvenser för landet, trots att han inte har folkets förtroende.
Själv är jag livrädd för att han i sin desperation ska ta några drastiska beslut som sedan visar sej oåterkalleliga. Hans omdöme är långt ifrån föredömligt och han har definitivt inga kvalifikationer för beslutsfattande.

Hans premiärministerperiod är kantad av urusla beslut beroende på just detta bristande omdöme.
Att han gjorde Peretz till försvarsminister var en groda av första graden. När han dessutom, mitt under krigets hetta, inte insåg att han borde ha gjort sej av med honom så fort som möjligt, blev det ytterligare ett tungt ett bevis på hans inkompetens.
Krigsförloppet var en annan oförlåtlig omdömesmiss. Han insåg inte sina begränsningar utan gick på i ullstrumporna och gjorde den ena felkalkylen efter den andra.
Resultat - död och förtvivlan.
Winogradkomissionen, hans egen skapelse, var tänkt att rensa luften, men eftersom Olmert var deras andliga pappa blev slutklämmen ganska medioker.

Kommer någon ihåg - det är faktiskt inte så länge sedan - när Olmert förbjöd några som helst israeliska försvarsaktioner som svar på de ideliga beskjutningarna och provokationerna från Gaza. Han trodde länge att han funnit den ultimata strategin mot Hamas, men när de började skratta åt och förlöjliga hans beteende lät han ibland armén rycka ut. Lite lagom, sisådär.
Feltänkandet visade sej vara ödesdigert för efter den perioden förlorade Hamas all respekt för Israel.

I de nuvarande Egyptenledda förhandlingarna med Hamas (tala om att ge dem legitimitet) om krigföring på sparlåga, var ett israeliskt krav att frigivningen av Gilad Shalit skulle vara en förutsättning för hela paketet.
Hamas gillade inte tanken och strax gav Olmert hela idén på båten.
Han är nu så rädd för Hamas att han gör precis vad de vill. Det enda goda med det är att ingen israel med förståndet i behåll önskar sej ett storkrig i Gaza under Olmerts befäl.
Tala om mardröm...

Saker och ting händer som vanligt i en rasande fart men i dessa dagar står dessutom Olmert med blåslampan. Han hoppas att om alla springer om varandra så är det ingen som i den allmänna röran har tid att avsätta honom, den allra mest skållade av alla råttor.
Det kan i och för sej göra detsamma, för snart nog kommer han att avsätta sej själv.
Måttet håller snabbt på att bli rågat.

15 juni 2008

Besvikelsen Barak

Är det någon som kommer ihåg Sharon?
Ariel Sharon.
Hans öde lämnar ingen oberörd vad man än tyckte om hand politik på senare år.
Två av hans söner har också vistats en del i offentlighetens ljus och då inte enbart i positiva sammanhang.
Omri Sharon avtjänar just nu ett fängelsestraff för skumma penningtransaktioner i samband med sin fars valkampanjer.
Den andre sonen, Gilad, har heller ingen snövit bakgrund. Periodvis var han misstänkt för storhetsvansinne (brottsligt?) i affärsvärlden.

Gilad skrev nyss en artikel i Ynetnews där han satte på pränt sin besvikelse över Ehud Barak, partiledare och försvarsminister.
För var dag som går får Gilad fler sympatisörer då det går upp för allmänheten att Barak bara är ett tomt skal när det gäller politik. Han må vara Israels mest dekorerade soldat genom tiderna men något järnskrot för pålitlighet, mod och handlingskraft lär han aldrig ha fått - och lär knappast få.
Han har gett löften han sedan uppfunnit ursäkter för att aldrig uppfylla och hans löften att göra något åt säkerhetssituationen i söder runt Gaza har stannat vis prat. Löften och prat.
Att sparka ut Olmert har han heller inte dugt till. Hade han bara lyckats med det hade mycket annat blivit honom förlåtet.
Förmodligen har senaste Libanonkriget lagt sitt fuktiga hästtäcke över alla kloka beslut och kvar finns bara ett paralyserat och frustrerat ledarskikt.
När det nu förhandlas om krigföring på sparlåga tyckte någon det var läge att också kräva Gilead Shalits frigivning. Stora och karska ord basunerades ut - ingen överenskommelse utan Shalit - men tidens tand har åter igen fört bort Shalit från rubrikerna.
Velighet och ännu mera velighet.

Att Baraks egenintressen kommer i första hand lär ingen tvivla på längre och att inte förstå när det är dags att gå från ord till handling lär folk ha svårt att förlåta.

14 juni 2008

En betraktelse om en rosa tvätt - eller hur det nu var?



Man behöver inte jobba ihjäl sej på en kibbuts men vi får ställa upp på lite extrajobb då och då. En kompis och jag tar hand om tvätten åt de kibbutsungdomar som gör sin värnplikt. Det är en service kibbutsen ger mammorna (vad trodde ni?) för att de inte ska behöva ta dyrbar kvalitetstid från sina telningars ledighet genom att stå och skrubba deras tvätt.
Vi behöver inte stå och gno för hand utan använder oss naturligtvis av de stora maskinerna som finns i tvätteriet.När vi sorterar kläderna ser vi att de som använt dem gjort rätt för sej - vissa persedlar kan stå för sej själva.
På sista tiden har vi tyvärr sett en tydlig kvalitetsförsämring vad gäller klädernas status.
Det tyder kanske på att Israel blivit angripet alltför många gånger och varit tvunget att ge sej ut och försvara sej lite för ofta.
Krig sliter - även på kläderna.
Alla kan inte se ut som Israels ÖB, Gabi Ashkenazi, på fotot här ovanför.

Soldatkläderna är allmänt fransiga, trasiga på fel ställen och saknar ofta knappar.
Botten på fickorna är uppslitna och oanvändbara om man nu inte försökt avhjälpa detta med hjälp av säkerhetsnålar.
Det är lite deprimerande att se förfallet och jag undrar om killarna verkligen lagt informationen på minnet att man kan få byta uttjänta persedlar mot nya?
Kanske väntar de på EU-pengar för att skaffa lika tjusiga uniformer som palestiniernas Fayad gett sina krigare?
I slutet av kvällen var i alla fall kläderna rena och i optimalt skick och jag styrde hemåt.
Ute var det en rosa kväll.
Stilla, halvljust och - rosa.
De snusvita husen var rosaskimrande och himlen brann i ett rosa spektrum.
Kråkorna hade stuckit in lite rosa fjädrar här och där bland allt det grå och cement och betong hade fått en rosa ytbehandling.
Det var en kväll då en grå själ blev förvandlad till en rosa ängel.
Dagen efter ramlade jag in mitt i ett TV-program om Lappland.
Samma rosa värld fast där var det snön som var rosa.
Renarnas mular hade spår av rosa frost och hundspannen skummade av fradga i en gammalrosa nyans.
Molnens rosa skuggor vandrade förbi medan lappgumman koncentrerat arbetade med sina näverkonstverk i regnbågens alla färger.
Mest den rosa.
Visst behöver vi skönhetsupplevelser. Ganska ofta.
De behöver inte vara rosa - men det hjälper.

13 juni 2008

Tankevurpor

Någon påpekade att jag i gårdagens epistel inte hade med ordet UTPRESSNING.
Alldeles riktigt. Det var inte med.
Det var både ett förbiseende och en tankevurpa.
Förbiseendet är inte mycket att orda om - jag glömmer saker varje dag och får leva med det.
Tankevurpan är allvarligare.
Det är samma tankevurpa den israeliska informationen till yttervärlden blivit offer för.

Den israeliska informationen om vad som här i landet sig tilldragit haver... är oftast bristfällig. Det beror inte på att man inte har klart för sej vad som pågår utan att man tar för givet att omvärlden också är informerad - åtminstone om grunderna och de mest uppenbara företeelserna.
Detta har visat sej vara ett önsketänkande utan verklig bas och på så sätt uppstår farliga luckor.
Israelerna tror att folk vet och när det senare visar sej att de inte alls visste - då är det ofta för sent. Tillrättalägganden i efterhand är inte "the real thing" och har oftast samma effekt som att spotta i motvind.

Israel måste utgå från att ingen känner till någonting. Inte ens de mest elementära sammanhangen. Varken var Israel ligger, hur stort det är eller vad huvudstaden heter.
Om man sedan låter det ingå i bilden att bakgrundskunskaper endast är ett långt ord utan innehåll så vet man kanske lite bättre hur korrekt information bör utformas.

Har man planer på att yttra sej är det lämpligt att åtminstone i viss mån känna till sitt ämne.

11 juni 2008

Från den gamla goda tiden


Från den gamla goda tiden när lakan var på modet.
Hamas och Fatah på gemensam pilgrimsresa till Mecka, men inte ens denna symboliska handling kunde rädda den gemenskap som egentligen inta alls är någon gemenskap.

Hamas har något vi alla längtar efter.
De har en mytomspunnen mystik som attraherar oss vardagsgrå människor. De är fräcka och uppkäftiga, något vi i våra mörkaste stunder bara kan drömma om. De tar god tid på sej - får de inte vad de vill idag så väntar de gärna till i morgon. De har en Allah-tro som överskuggar allt och som gör livet jätteenkelt - de behöver ju aldrig ta några egna beslut som de sedan skulle behöva ta ansvar för.
Allah har alla svaren.

Mashal, han i mitten, är högsta hönset. (En flitig bloggerska tyckte han hade fina ögon...)
Han är nästan Allah, men inte riktigt. Han är i vart fall den som bestämmer här på vår enda jord.
Mashal har också en alldeles egen moralkod han genom brillianta PR-gubbar lyckats sprida till sina medmäniskor.
Rakt av.
Hans moralkod innefattar axiom som:
"Jag utför en grov kriminell handling som i sin förlängning ger mej alla rättigheter att utföra fler grova kriminella handlingar."
Tala om brott mot mänskligheten, brott mot internationella lagar och förordningar och brott mot det mesta resten av oss anser vara brottsligt.

Hamas kidnappade en israelisk värnpliktig och har hållit honom som gisslan i snart två år. Omständigheterna för killen, Gilead Shalit, under alla dessa dagar, timmar och minuter vill vi andra, idag mera lyckligt lottade, helst förtränga.
Nu vill Hamas med Mashal i spetsen byta Gilead Shalit mot en ansenlig mängd Hamaskrigare som är dömda och avtjänar straff för några av de grövsta handlingar du kan utföra mot dina medmänniskor och HAN ANSER SEJ HAR RÄTT ATT GÖRA DET.
Det ruskiga är att du och jag har blivit så hjärntvättade att vi också anser att han är i sin fulla rätt att begära denna människohandel. Hade vi haft en avvikande mening hade vi väl protesterat...
Åtminstone hade väl Carl Bildt protesterat.
Åtminstone hade väl Reinfeldt protesterat.
Europas utrikesministrar hade väl protesterat.
Europas regeringschefer hade väl protesterat.
Condoleezza Rice hade väl protesterat och Bush...

Inte då. Knäpp tyst. Tyst som i graven, vilket naturligtvis uppmuntrar Mashal att gå på i ullstrumporna.
Tala om moralisk bankrutt och en lika moralisk ruttenhet.

Nej, resten får ni tänka ut själva - men tänk till ordentligt.
Gör som Mashal, ta tid på dej.

10 juni 2008

Om naturlagar



Ringar på vattnet, ja...
Jag önskar ofta att det politiska spektaklet kunde uppföra sej mera enligt naturens lagar, men det är uppenbarligen en alltför häftig önskan.
Palestiniernas lille Erekat har bett USA att sparka Israel extra hårt så de lägger sej platt i stället för att göra sin plikt - att försvara sina medborgare mot oprovocerat våld.
Det onaturliga i sammanhanget är att Erekat inte säger direkt till de skjutglada killarna i Hamas och Jihad och allt vad de nu heter, att "om ni vill leva i lugn och ro så får ni banne mej sluta upp med era barnsligheter och sluta skjuta iväg erat järnskrot in över israeliska byar och kibbutser."
Varför går inte Erekat direkt till källan för eländet?
Jag vet faktiskt inte.
Min man skulle förmodligen kalla beteendet för "orientalia".

Kan en arab aldrig erkänna för en icke arab att araben kan ha fel?
Är det så otroligt synd om folket i Gaza att man inte kan "lägga sten på bördan" genom att kräva någon sorts förändring av deras beteende?
Inser han det hopplösa i att försöka tala förstånd med dem?
Tror han inte USA känner till vilka som är roten till det onda i våra trakter?
Med mera...
Dessa låtsaslekar gör inte det politiska spektaklet enklare att förstå och resultaten uteblir också som regel.
Trots att Erekat lägger pannan i djupa veck.

09 juni 2008

Hatpropagandans död - lätt som en plätt.

Det var naturligtvis bara en tidsfråga när Jordanienpalestinierna och Egyptenpalestinierna skulle finna att olikheterna dem emellan vägde lättare än det gemensamma hatet mot Israel.
En av de första åtgärderna de vidtog var att stoppa hatpropagandan gentemot varandra.
Jordanienpalestinierna slutade kalla Hamas för kriminella, religiösa idioter och Egyptenpalestinierna slutade kalla Fatah för Israels och USAs hantlangare.
Bra.
Så enkelt var det.
Hatpropaganda är alltid giftig och gift för sällan något gott med sej.

Jag tänker mej försiktigt in i situationen där palestinierna lika enkelt hade stängt av hatpropagandan mot Israel och mot judarna.
Hur hade våra trakter sett ut då?

Vi hade sett ett antal palestinska generationer som förstått att bästa sättet att förbättra sin egen situation var att samarbeta med israelerna.
Vi hade sett ett antal palestinska generationer som vågat lämna terrorismen bakom sej för att i stället bygga upp sitt land.
Vi hade sett ett antal palestinska generationer som inte varit rädda för att sluta fred med Israel, även om man i första vändan inte hade fått allt.

Hatpropagandan är giftet i ådrorna som begränsar individens handlingsfrihet enligt skygglappsprincipen.
Den skapar en fanatism byggd på rädsla som förkrymper och förnedrar människovärdet.

Hat+Propaganda=Fångenskap

Om hatpropagandan står det att läsa i allra första början av "The Road Map" men ingen verkar ha sett det. Jag börjar misstänka att det är skrivet med osynligt bläck.
Palestinierna har definitivt inte sett det för de insisterar alltid på att de uppfyllt alla vägkartans föreskrifter samtidigt som hatet väller ut från media och moskeer.
Israelerna har uppenbarligen heller inte sett det för de har, mej veterligen, aldrig krävt att palestinierna sätter stopp för denna snuskföreteelse. Man låtsas som om det regnar för det verkar vara enklast så.

Osynligt eller synligt bläck - hatpropagandan frodas i högönsklig välmåga med nya, fräscha grepp var vecka.
Kom och ta för dej och lev lycklig i alla dina dagar.

07 juni 2008

"Och med en enkel tulipan..."



Den här bilden får symbolisera både slutet på en Sverigevistelse och det ensamma och övergivna Israel. Ett Israel som nyss firat sina första 60 år med en och annan tulipan på bemärkelsedan men också fått bevis på både vanligt folks och fint folks underdånighet vad gäller jihadister och likasinnade.

Jag har som målsättning att pricka in min semester när syrenerna blommar och i år fick jag full pott.
Dessutom träffade jag på andra underverk som liljekonvaljer, gullregn och rododendron.
Som extra bonus serverades sol, värme och blå himmel.

Ett av mina starkaste minnen från de här veckorna i Sverige härleder sej från Göteborg den dagen flera hundra personer med svenska och israeliska flaggor samlades till en magnifik manifestation för Israel.
När vi kom till kvällens evenemang på Storan möttes vi av ett hav av poliser och polisbilar med all världens blinkljus påslagna.
Först trodde jag det hänt en olycka och det tog ytterligare någon minut innan jag förstod sammanhanget.
Det uppvaknandet var chockartat.
Poliserna fanns där för att skydda vanliga människorna från andra vanliga människor som hatade så mycket att poliserna befarade att de skulle bruka våld.
Man behövde inte fundera särskilt länge på från vilken grupp poliserna väntade oroligheter - det var bara att se hur de var grupperade. De hade bildat kedja med ryggarna mot människorna som firade Israel på Storan och hade sina ansikten vända mot folket som hatade så de skulle kunna ingripa mot första våldsyttring.

Vad har hänt med Sverige?
Så gruvligt många poliser utkommenderade för att hålla älskare och hatare så långt från varandra som möjligt.
Befarade de ett svenskt 9/11 eller hur hade resonemanget gått?
Man kan naturligtvis vända på steken och vara tacksam för att poliserna fanns på plats utifall att... men vad har hänt som gör att misstanken fanns att våld kunde bryta ut?
Har Sverige blivit en grogrund för internationell terrorism som också har som en av sina viktigaste grundbultar hatet mot Israel, det ensamma och övergivna Israel.

Jag anklagar svenska media.
Alla läser eller hör något från mediafolket varje dag och när Israelhatet får så stort utrymme som det får idag så innebär det att folk påverkas. Det fungerar ju bara så och det vet journalistkåren så de är mycket noga med att sätta munkavle på folk som vågar ha en avvikande mening.
TT är en sällsam institution som medvetet låter sej utnyttjas i enbart en riktning.
Positiva saker om Israel förträngs, förvanskas eller helt enkelt moduleras om enligt TT´s egna mallar medan företeelser som visar Israel i en negativ belysning alltid får en framträdande roll.
Denna taktik som TT förfinat till någon slags konstart är numera modellen för många journalister.
Sans och omdöme är på utdöende för TT vet ju alltid bäst...

Frukterna av ett sådant mediaklimat får vilsna själar att bli ännu mer vilsna. De sveper in sej i en skyddande arafatschal för att sedan - ja, ni vet...
Frågar man några av dessa yngel vad Israels premiärminister heter så har de oftast ingen aning.
Huvudsaken är anarkin.
Hatet är redan inlärt.

Sverige är otroligt vackert och fullt av härliga människor som inte är intresserade av att leva i en polisstat.
Om svenska media, inklusive TT, vill göra en positiv insats för dessa människor kan de börja med att behandla Israel som de behandlar vilket annat land som helst - med respekt, kunskap och gärna med en sund nyfikenhet.