28 februari 2008

I varje nyhetssändning idag har vi hört den - Tseva Adom, Tseva Adom, Tseva Adom.
Detta är varningslarmet att en Kassamraket eller något ännu större kommer att landa och sprängas i småbitar någonstans i närheten. Ingen vet om den kommer att hamna i en åker eller i en barnvagn.
Tseva Adom inger en kuslig känsla. Den låter iskall och metallisk och känns långt in i ryggmärgen.

Vi har sett videosnuttar hur befolkningen i Sderot springer för att söka skydd - deras erfarenhet säger att det är mödan värt att lägga på ett kol, annars kanske du snart är på väg till sjukhuset med blåljus och larmande sirener.
En komisk variant var några officiella europeiska besökare iklädda svarta kostymer, vit skjorta och slips. Tseva Adom ljöd och folk började springa, dock inte europeerna. De ökade möjligen steglängden något men bibehöll sin värdighet. Den gick inte att rubba - inte ens när livhanken stod på spel.

I dag fick Sderot sällskap av Askelon som fick ta emot
7-8 bamsestora GRAD-raketer som kan jämföras med Katyushas. Ett flerfamiljshus fick en direktträff och folk blev naturligtvis skräckslagna. Chockade och förtvivlade men lyckligtvis endast med lättare skador.
Hålet raketen slet upp var STORT, mycket stort.
Inte Kassamstort utan Katyushastort.

Det israeliska flygvapnet har följdriktigt skjutit riktade raketer ett antal gånger mot mål i Gaza. Inte på måfå som gazanerna gör utan mot specifierade mål. Detta har dock inte hindrat att barn blivit träffade och det känns inte alls bra. I krig gäller hårda bud och nu när Hamas bett om det här kriget så har de fått smaka en del jobbiga saker. Det är inget någon här i Israel är stolt över och ingen kommer på tanken att dela ut godbitar på gatorna för att fira någons död.
Den ritualen får araberna själva syssla med.

Jomenvisst är hela situationen trist, speciellt när man tänker på att om bara Hamas och co. slutar skjuta sina raketer in över Israel så hade friden lägrat sej.
Kanske inte freden men friden.
Det skulle inte finnas någon anledning för trupper att gå in och rensa upp bland buset eller att skjuta prick på killarna som slungar iväg raketerna. De israeliska soldaterna vill inget hellre än att stanna hemma hos fru och barn och gå till sina jobb, även om det är enformigt ibland.

Det är konstigt - gazanerna fick Gaza av israelerna men i stället för att bygga upp sitt land har de förvandlat det till en enda stor avskjutningsramp.
De hade en chans men nu när vi har facit i hand kan vi bara utdela betyget - UNDERKÄND!

27 februari 2008

Vad de flesta är överens om i kväll är att så här kan det inte fortsätta, dessa pingpong-attacker.
Israel plockar bort några fulingar i färd med att ladda Kassamraketer avsedda för israeliska bebisar och strax uppstår nya fulingar som skjuter iväg dessa laddade Kassamraketer mot ännu fler israeliska bebisar. Israelerna blir arga och börjar jaga de nyanlända fulingarna som hade nyfikna småungar i kölvattnet och allihop försvinner vid nästa attack. Och så vidare.
Inte speciellt uppbyggligt men så ser den trista rutinen ut.

Sapir College fick sin beskärda del idag då Roni Yechiah, 47 år gammal och pappa till 4 barn avled av skadorna han fick av en exploderande Kassam på parkeringsplatsen. Tidigare hade raketer exploderat i några fabriker i Sderot och flera långtgående rackare hamnade just utanför det stora sjukhuset i Askelon.
Totalt har mer än 50 raketer drabbat Israel under några eftermiddagstimmar idag.

Tidigare hade jag inte så stor förståelse för folk som drabbats av "skrämselhicka". Nu vet jag bättre. Jag har sett deras anskten och också lärt mej vad det innebär på lång sikt. Oftast är de drabbade för livet. En del tål inte ljud, andra kan inte sova ensamma och många barn lämnar inte sina föräldrar utom synhåll. Alltihop ordentligt handikappande - en typ av krigsskador.

Jag undrar ibland om regeringens ledargäng själva verkligen tror på vad de håller på med eller om de enbart är det verställande organet för Condoleezzas önskemål?
Att hon, som det rapporteras, vågar sej hit nästa vecka begriper jag inte men hon har ju uppenbarligen sina fans...


Katastrofen Katzav är väl inte riktigt överspelad än - men nästan. I skuggan av Kassamsvärmarna idag har f.d. presidentens amorösa öden och äventyr förbleknat en aning.
I morgon ska han tydligen åtalas och åklagaren avser att förutom vad som ingår i uppgörelsen även anklaga honom för "bearing disgrace", "moral turpitude" (jag är osäker på motsvarande juridiska term på svenska). Försvaret "hotar" därmed att bryta upp hela överenskommelsen men förmodligen är det bara skrämskott.
Om dessa advokater var rika tidigare så är de numera säkert oändligt mycket rikare...

En makaber situation utspeladeas idag när sonen Omri Sharon påbörjade en fängelsevistelse för ekonomiska vidlyftigheter medan mannen som uppenbarligen ägnat sej åt serie-våldtäckter och andra snaskigheter njuter sin champagnefrukost. Kanske tillsammans med sina advokater...
Att vi fortfarande lever i ett synnerligen patriarkaliskt samhälle är ju uppenbart och kanske får vi se Katzav som kandidat till presidentposten igen om några år.
Det gick ju vägen för Ramon så han har ju en färsk förebild!

26 februari 2008

I kväll är ämnet givet.
Katzav.
Tre mot två gör ju att de tre vinner. Tre domare vann över två.
Nej, det blir för mycket torr matematik - pengarna och makten vann!
En stor dag för alla våldtäcktmän.

Högsta domstolen beslöt att godkänna överenskommelsen mellan åklagare och försvar som innebär att Katzav slipper fängelse och andra otrevligheter och i stället kan njuta ett pensionärsliv i ekonomiskt välstånd.
Vad som händer tjejerna han våldfört sej på i varierande grad är ytterst få intresserade av.

OK, jag har ingen sanning att bjuda på utan bara magkänsla. Jag hade dock gärna sett att de torra advokaterna och domarna vore i stånd att bland alla sina papper och paragrafer tillåta lite medmänsklig magkänska.

Vad som egentligen har hänt är att det rättsliga systemet nu har förlorat förtroendet hos den halva av befolkningen som i och med detta domslut känner sej personligen förolämpade. Om samhället i stort vinner på detta är ytterst tveksamt - ja, kanske rent utav farligt.

Demonstrationer väntar i kulissen och insändare skrivs men jag misstänker att samma letargi som visat sej vad gäller den politiska katastrofen kommer att göra sej gällande nu. Man går igenom det kända rörelsemönstret och därefter - går man hem.

Katzav kan förmodligen känna sej lugn om det inte från en sidoingång dyker upp en eldsjäl som är beredd att betala priset för rättvisan.
Finns han? Finns hon?

- Låt oss se vad morgondagen kan leverera.
Så luften gick ur ballongen - med hjälp av regnet.
Vi har sett det förut, speciellt under det senaste arabupproret som började år 2000. Vi upplevde då dagliga terrordåd med en fantasi och uppfinningsrikedom utan gräns.
Möjligen var gränsen dåligt väder.
Vi fann att inte ens den mest inbitne och fanatiske terrorist tycker om att bli våt om fossingarna.

Idag var det ca. 4000 själar som drog ut i denna beordrade demonstration i.st.f. de förväntade 40.000.
De som kom var faktiskt mest skolbarn och deras agenda var kanske inte enbart patriotisk. Kanske hade läxläsningen varit minimal och en dag ute i friska luften var att föredra.
Ledarna hade gjort vad de kunde för att höja stämningen medan regnet sipprade in både genom skosulorna och ner innanför kragen. De hade musik på högsta volym utsänd från Hamas radiostation "Al Aksa" och den lät förvillande lik den som Obama använder sej av i sin presidentkampanj - ingen liknelse i övrigt. Bombastisk och med ett tydligt uppsåt att här gäller det allt eller inget, krig eller fred, vinna eller försvinna.


Jag vill för ett ögonblick passera över till förhandlingarna mellan palestinierna och staten Israel och omvärldens förväntningar.
Jag har fascinerats av att om palestinierna bara säger att de tänker göra någonting så tas det som ett storartat framsteg och en generös eftergift. De säger att de tänker göra, planerar att göra, försöker göra, börjar att göra, menar att göra, vill göra - och omvärlden blir lyrisk. Som ett brev på posten kommer strax kraven att Israel nu måste komma med en motprestation. Det kan då gälla att låta palestinierna komma och gå in och ut ur Israel som de behagar eller att ge dem pengar och vapen. Ganska regelbundet dyker också kravet på frisläppandet av kriminella upp vilket lika regelbundet avspeglar sej i terrorstatistiken.

Det räcker alltså att palestinierna presterar en till intet förpliktande avsikt vilken av de som tror de förstår något bör kvittas med icke reversibla säkerhetsrelaterade åtgärder från den israeliska sidan.

Tala om att ha jämlika förväntningar och krav...

Man tycker dessutom att omvärlden någon gång borde lära sej hur mycket ett fluffigt palestinskt löfte är värt.

24 februari 2008

Kommer de att göra det eller inte?
Det är frågan.

I kväll oroar sej folk, inte utan orsak, för att fanatikerna i Gaza ska försöka spränga stängslet mot Israel i morgon. Hamas och co. tänker ta kommandot över media genom ytterligare en av många demonstrationer. De planerar att ställa ut folkmassor längs hela stängslet mot Israel och de vet att israelerna är skräckslagna för att de dessutom skulle försöka sej på ett genombrott - så därför tiger de.

När generalrepetitionen genomfördes vid gränsen mot Egypten för några veckor sedan började hela evenemanget med att de styrande i sina sidenkravatterna skickade fram kvinnor och barn. Om de tänker göra en liknande manöver i morgon så har de värnpliktiga order att skjuta. Först varningsskott men sedan också med skarpa skott.

Jag avundas verkligen inte de unga killarna om de på grund av situationens allvar tvingas gå lösa på kvinnor och barn. Hamas litar naturligtvis på att de blödiga judarna inte kommer att orka med en sådan sak.

Giora Eiland, en kille jag har stor repekt för, sa att vi inte har något val, för att släppa in Hamas och låta landet översvämmas av Gazaterrorister är inget alternativ.

En sådan massiv demonstration som den som uppenbarligen planeras har säkert backning av herrarna i Iran. De proklamerar ju dagligen Israels snara hädanfärd och en invasion från Gaza kunde ju vara en hjälp i den riktningen.


Fy sjutton, hur har det kunnat bli såhär?
Hur orkar vi leva våra vardagsliv med dessa hot ständigt hängande över oss?
Hur kan det vara att man tar det som den naturligaste saken i världen att man ska ha en fungerande gasmask till hands?
Hur kommer det sej att man vid utflykter till vissa områden tar pistolen med sej?
Hur kan vi bli så vana vid visiteringar när vi tänker oss in i en offentlig byggnad (för att köpa hårshampo t.ex.) att vi sträcker över väskan automatiskt och sedan oberörda traskar genom säkerhetsspärren.

Har vi fel eller har de fel?
Kanske är det fel att vi försöker samsas på denna lilla landremsa som heter Israel?
Kanske borde en av parterna bort?

Eftersom judarna återkommit till sitt land efter en alltför lång bortavaro och fick sin stat för bara 60 år sedan, är chansen att de lämnar landet igen obefintlig. De har byggt upp det och skyddat det med sina liv för de vet och har skriftliga bevis för att landet är deras sedan tidernas begynnelse.

Judarna BEHÖVER detta lilla land för de har inget annat, medan araberna inte behöver det. De kringliggande arabiska länderna är mega-stora och eftersom folk invandrade därifrån i stora mängder när det blev ekonomiskt intressant p.g.a. judarnas idoga arbete och medföljande begynnande välstånd, så vore det naturligt om de återvände dit i.st.f. att göda konflikten.
De "förståsigpåare" som så frikostigt delar med sej av sina visdomsord om hur israelerna ska eller inte ska bete sej skulle säkert(?) genom generösa bidrag göra hemflytten ytterst angenäm.
Nej, de blev i stället kvar, för i inget arabiskt land har de så stor personlig frihet - för att inte tala om både jobb, försäkringar och pensioner.

I Israel är det gott att vara - tycks de säga, men helst då utan judarna.

Alltså är vi tillbaka på ruta ett.

23 februari 2008


Att skriva tar tid. Man hinner inte både det och detta.

Den 17 februari publicerade jag en insändare jag skickat iväg till några tidningar. Tre tidningar har hitintills nappat varav en är Borås Tidning. Den blev några dagar därefter kommenterad av en person som jag idag i min tur har kommenterat. Om jag får min sista inlaga publicerad i BT har jag ingen aning om men jag kopierar över den här i alla fall.



"FÖR VAD SKA MAN ANNARS HITTA PÅ"?

Ulf Larsson måste vara en atlet med den lätthet han hoppar upp och vispar runt på det smörgåsbord vi kan kalla "Tycka-Synd-Om-Syndromet". Han plockar till sej det "göttaste" utan att bry sej om vem som dukade bordet från början allt medan nya rätter sätts fram. Kassamschnitzeln och Bombbältesglassen är några av favoriterna.

Jag vet att det numera i Sverige är en stark trend att "tycka synd" om folk som av olika orsaker verkar ligga i underläge med detta är den ytligaste av alla vägar att närma sej ett problem. Man löser ingenting genom att "tycka synd" om folk som har det besvärligt när man samtidigt nogsamt avhåller sej från en analys av problematiken och inte heller lägger fram någon trovärdig lösning. Man nöjer sej glatt med att "tycka synd" om vederbörande, naturligtvis utan att offra någon personlig bekvämlighet och utan att bryta några trender.
För att göra lyckan fullständig för U.L. så är den trendigaste av alla trender i Sverige att "tycka synd" om just palestinierna. Det är tjusigt att flyta med strömmen och bli en i gänget.
Tänka självständigt och väga in fakta är numera något exotiskt på gränsen till utdöende.

Om U.L. fastnade för mitt uttryck att föda och göda sina bödlar så berikade samme författare oss med en ny och fascinerande frågeställning:
"FÖR VAD SKA MAN ANNARS HITTA PÅ"? Hmmm...

U.L kan vara helt övertygad om att Kassamraketerna är hemmagjorda för det är en av favoritsysselsättningarna hemmavid i Gaza. Dessutom – med varje Kassam de skickar iväg in i Israel vidhäftas en bön till Allah att den ska döda , lemlästa, skrämma och skada så många judar som möjligt.
Dessa målsättningar är helt förenliga med en bödels agenda.

Ja, vad tycker U.L. att de stora starka och modiga maskerade ynglingarna i Gaza ska hitta på? Jag menar då förutom att styla runt med senaste modellen av automatvapen eller som extra krydda spränga sönder och samman KFUMs bibliotek i Gaza.
Vad ska de göra???
Vad säger du om förslaget att till exempel börja bygga sitt land?!

I Israel har man lagt sina krafter på att bruka, investera och hela tiden utveckla den lilla landremsa man en gång fick sej tilldelad av FN. Du har kanske hört uttrycket att man arbetade med spaden i ena handen och geväret att försvara sej med i den andra. Detta har gett i utdelning att man nu helt enkelt har bättre grejer än palestiniernas hemmabyggen.
Palestinsk krigföring och israeliska försvarsaktioner skiljer sej också markant åt, med humanitära mått mätt. Israelerna gör sitt yttersta för att endast buset ska få sitt medan palestierna gör vad de kan för att avliva så många civila som möjligt. Varför tror du att så många av Kassamsvärmarna avlossas på morgonkvisten när barnen smyger sej till skolan i skydd av murar och huskroppar?
Var det någon som osökt kom att tänka på "kollektiv bestraffning"?

Varför behöver palestinierna fortfarande matleveranser efter alla dessa miljarder de överösts med under decennier?
Samma svar som ovanstående – hemmabyggen. Miljarderna som förhoppningsvis var tänkta att frambringa en blomstrande palestinsk stat har förutom att de elegant slunkit ner i ledarskiktets djupa fickor gått till - hemmabyggen.
Bildandet av en ny, fräsch terrororganisation i stort sett var vecka, barnverksamhet som pedagogiskt fostrar småttingarna i rått hat, teckningskurser där man lär sej rita kartor över Mellanöstern där inte Israel finns med. Inte ens Tel-Aviv. Det där med bombbälten, sprängladdningar och raketer behöver jag väl inte ens nämna.
Naturligtvis har man då inte mycket tid över att bygga sitt land. Man väntar på att EU och andra ska komma och bygga det åt dom.
Man ska inte vara dum...

En Gazabo uttryckte sej så här: Att importera fler vapen till Gaza behövs verkligen inte. Här finns mer vapen än både mat och jobb och ännu fler än cancermediciner och Coke."

Din slutkläm angående apartheid är nästan komisk. Vet du egentligen vad apartheid innebär?
En stat som har arabiska representanter i sin lagstiftande församling har inte uppfyllt det viktigaste kriteriet för en apartheidstat.
Däremot kommer en eventuell palestinsk stat att bli en modellstat för just apartheid. Där kommer inte att få finnas en enda jude och ingenting som har någon som helst judisk anknytning.
Inte ens en liten bosättare...


- Jag skickade också med den här bilden från "teckningskursen" jag nämner. Hela Israel täckt av en palestinaschal, Arafat från sina glansdagar samt ett vapen som extra krydda.

21 februari 2008

Vi brukar ju säga att Sverige är en riktig ankdamm men jag har upptäckt att det finns ytterligare en ankdamm och den finns här.
Kvällsnyheterna i TV hade inga som helst synpunkter på vad som tilldrog sej på Belgrads gator där en halv miljon människor var ute och deltog i en fredlig demonstration mot Kosovos självständighetförklaring. De hade samlats till ett högtidligt och finstämt kultur-religiöst evenemang som var tänkt att visa Serbiens nya civiliserade hantering av en krissituation men som dessvärre spårade ur. Delvis. En liten grupp tog tillfället i akt att vädra sina känslor på ett våldsamt sätt i den kalla vinternatten. Ett antal ambassader fick sitt och gatan blev därefter scenen för deras frustrationer.

I Israel blir man tydligen förvånad när något dramatiskt utspelar sej som inte har sina rötter i den mera närliggande konflikten. Man vaknar sent, ruskar lite yrvaket på huvudet innan man förstår att något viktigt håller på att hända.

Även på hemmaplan blev det upprörda känslor. Maken min som har minnen från Andra Världskriget återkommer ständigt till hur serberna då var bland de få som orkade göra liver surt för Hitler och hans tolerans för Islams spridning upp över Europa, är mycket låg.
I sina resonemang hoppar han bekvämt över kapitlet Milosevic´vilket gör mej rasande...
Jag kommer livligt ihåg från Sverige när de plågade och torterade kosovo-albanerna och andra kom som flyktingar och vi fick ta del av deras gruvliga berättelser. Vi såg bilder på utmärglade människor ihopfösta bakom taggtråd, Srebrenitsa blev som Auschwitz för oss och ordet serb blev ett skällsord.

Naturligtvis är absolut ingenting bara svart eller vitt och jag kan som många andra europeer sympatisera med Serbiens nya ansikte de har format och filat på de senaste sju åren.
Mycket hänger nu på hur de kan hantera sitt folks besvikelse över att ha förlorat en mycket viktig det av sitt land. Jag hörde kommentatorer säga att en lösning kunde vara att så snabbt som möjligt stoppa in dessa länder i EU och få dem att blomstra rent ekonomiskt.
Ett mindre problem - men dock ett problem - är att Europa är splittrat vad gäller utbrytarstaters rätt att bli erkända, vilket också är förståeligt men nu är vi inne i den verkliga gråszoonen.
Slutligen kan vi ju fråga oss om vi ska bry oss om vad Ryssland och Kina tycker? Kanske vi borde ägna det en liten tanke i alla fall för de är ju inga pytteländer precis.

20 februari 2008

Så vad ska hända med Jerusalem?
Vilket Jerusalem?
Västra Jerusalem, Östra Jerusalem?
Judiska Jerusalem, arabiska Jerusalem?
Gamla stan? Maale Adomim?

Vad jag menar är att man bör reda ut begreppen innan man bildar sej en uppfattning om vilket Jerusalem man tänker diskutera.
Delas eller inte delas?
Olmert vidhåller att man överhuvudtaget inte börjat tala om Jerusalem under förhandlingarna och än mindre delat upp staden.
Araberna säger att det har man visst gjort.
Tsippi Livni säger ingenting. Hon vidhåller att hemliga förhandlingar fungerar bäst men detta sagt under förutsättning att förhandlarna har folkets fulla förtroende.
Och det har de inte.
Förhandlarna får oss inte att tro på deras ord och heller inte att de vet vad som är bäst för Israel.
Eller ens att de bryr sej...

Jerusalemkonferensen pågår just nu med många intressanta talare. Senator Brownback från USA talar klartext och säger att han inte tror på idén om ett självständigt Palestina. Det känns befriande att höra någon tala som inte är fånge i grumliga idéer härrörande från The State Department. Han förordar ett samarbete mellan Jordanien och Israel för att finna vägar till framsteg för araberna i Judeen och Samarien enligt tankar som utformats av Benny Elon i "The Israeli Initiative."
En annan imponerande talare är Netanyahu. Han påstår att om Israel ger upp delar av Jerusalem så kommer staden att bli ett Mecca för terrorism och han kan inte för sitt liv förstå hur Shas med gott samvete kan medverka till detta.
Netanyahu har ju liksom haft rätt förr.

Här kommer ett resonemang in från en klok vän i Sverige. Han säger att vi i demografins namn bör avyttra vissa arabbyar i Jerusalems yttre gränsområden men behålla säkerhetskontrollen där.
Han menar vidare att kan USA ha armébaser på olika platser runt klotet så kan Israel ha vissa säkerhetsuppdrag på sin bakgård.

Detta låter klokt och riktigt men jag undrar hur Israel ska få araberna att signera ett dylikt dokument. Det skulle aldrig gå "bara" med judisk envishet utan här fick andra nyckelspelare också göra en insats.
Även arabiska sådana.

Som det ligger idag så är klokheten satt på sparlåga för att passa in i den eviga politiska korrekthetens namn.
I den farliga politiska korrekthetens namn.

19 februari 2008

Inget kan röra en förhärdad krigsreporter mer än en snöflinga. Det allvarliga ansiktet klyvs i ett leende och lite tafatt plockar han upp en näve snö, formar den lätt och slungar iväg en snöboll.
Plötsligt blir en elak värld lite snällare.

Det verkar som om nästan hela landet idag fått mer eller mindre snö. I Galileen, i Jerusalem och även nere i Negevöknen.
Snö på sanden och på kamelerna...
I vår kibbuts har det varit oväder men ingen snö och vi två svenskar som bor här är kanske de enda som inte saknat möjligheten till snöbollskrig.

Idag har jag funderat på pengar. Det finns inga pengar till nya användbara gasmasker för befolkningen i Israel. Hela planeringen står stilla och befolkningen fortsätter att gå omkring oskyddad om det oerhörda skulle inträffa.

Samtidigt läser jag att USA under en 5-årsperiod tänker lägga 4.2-7 miljarder dollar på träning och utrustning av en palestinsk armé.
Fy skäms att kalla det en armé - poliser eller säkerhetsstyrkor ska det heta.
Nu kommer dessa säkerhetsstyrkor inte att bli utrustade med leksakspistoler utan sin vana trogen så kräver palestinierna tunga vapen - och får det.

I en intervju i Daily Telegraph (London) berättar palestiniernas premiärminister Fayad att
"Ingen kan garantera att de skänkta pengarna når sin avsedda destination. Att kontrollera palestiniernas finanser är virtuellt omöjligt."
Samme man hade den goda smaken att lova bort till Hamas 3 av de 7,7 utlovade "starta-upp-miljarderna."
Det berättas också att Fayad betalar Fatah-anhängare i Gaza för att INTE gå till jobbet. Att jobba kunde möjligen stärka Hamas och just nu är de i onåd.
Kanske kommer de 3 miljarderna att gå dit?
Då kommer dina och mina skattepengar förmodligen att gå till sidenkravatter och Rolexklockor, ett mönster vi så väl känner igen.
Jag som i min enfald trodde att Hamas låg i karantän men trenden att inte kräva öppen redovisning av palestinierna håller i sej - det är ju så synd om dem...
- Ovanstående siffror är hämtade ur en artikel av Rachel Ehrenfeld (författare till bl.a."Funding evil") och Alyssa A. Lappen (editor inom finansvärlden.)

På vems sida står egentligen USA? De ska ju gu´bevars fungera som objektiva medlare men om man påtagligt medverkar till att utrusta och träna palestiniernas tilltänkta armé då bygger man ju upp en styrka man genom mångårig erfarenhet VET aldrig kommer att användas till att bryta ner några terrororganisationer, utan till något helt annat.
Israelerna vet vem som kommer att vara måltavlan för dessa vapen som skänkts av både Israel och USA.
Jodå, Israel har själva, ivrigt uppbackade av The State Department i USA, bidragit till den markant upfräschade vapenarsenalen.

Om Gaza uttryckte sej en man såhär: "Egentligen behöver Hamas inte smuggla in mera vapen för just vapen är vanligare i Gaza än både cancermedicin och Coka Cola."
Kanske är situationen likartad i Abbas rike?

Slutligen lite kuriosa.
Det har bildats en sprillans ny terrorcell tillhörande Abbas och Fayads Fatahorganisation som tagit sitt namn efter den nymördade maffiaterroristen, Mughniyeh.

Snyggt jobbat herr President och herr Premiärminister. Fortsätt så här, för vad ni än gör så kommer Condoleezza att fortsätta att kalla er "men of peace."

18 februari 2008

I kväll blev jag sittande i TV-soffan tillsammans med inspector Morse.
Helt underbart.
Tänk att få koppla av med denne superbe engelske deckare utan politik, hot om krig och annat ruttet falskspel.
Ren och skär hjärngympa i en genuint engelsk miljö.
Sedan slänger jag ett öga på dagens rubriker och kommer snabbt ner på den bästa av jordar.

Jo, vi väntar fortfarande på att Shas ska få ändan ur vagnen. Alla kriterier de själva slagit fast som orsak till deras utträde ur regeringen finns staplade i travar - det är bara att välja. Om de känner att de på något sätt behöver freda sina samveten kan de åberopa hela bunten.
Jerusalem, Kassamraketerna och människorna under fattigdomsstrecket.
Kanske något mer?
Jag har förstått att rabbi Ovadia Josef egentligen är ganska nöjd med vad Shas får i ekonomisk utdelning genom att sitta i regeringen. Det trista är att han har en makt som det är få förunnat och nu sitter han faktiskt med nyckeln till Israels väl och ve i sina knäppta händer.
Jag hoppas den dagen kommer snart när han inser sitt ansvar och låter landets fortlevnad gå före sitt partis ekonomiska välstånd.


Häromdagen talade ju Nasrallah i Beirut på massmötet med anledning av hans bödels hädanfärd. Delar av det talet försätter lyssnaren i en stämning där han inte säkert vet om han lyssnar till en fanatisk människa, en arg bitter och besviken människa eller till en vansinnig människa. I vart fall så är det kusligt att lyssna på honom.
Att han är intelligent är satt utom alla tvivel men i det här talet verkar han faktiskt ha tappat kontrollen.
Många i Israel förväntar sej nog någon sorts svar på mordet i Damaskus speciellt när hela arabvärlden är eniga om att det utfördes av Israel.

En kul grej i sammanhanget är att både Olmert och Barak försöker dra växlar på händelsen. De ger lite hintar om att allmänheten nu borde ge dom upprättelse eftersom de möjligen åstadkommit något positivt.
Denna allmänhet är nu ganska luttrad och är enig om att det ska till mycket mer än så för att ge Olmert och hans gäng grönt ljus.

17 februari 2008

Ibland rinner det över och då måste man på något vis få utlopp för eländet.
En del springer i skogen medan andra kastar porslin omkring sej.
Jag skriver.
Jag skrev en insändare idag som jag tänker publicera här för det lär vara enda stället den blir publicerad på. Ska man ha en chans att få något publicerat i Sverige idag då måste man ha en förkärlek för terrorister och terroristkramare.
Det har inte jag, så håll till godo!


HÖJDEN AV FRÄCKHET

Folk som sitter högst uppe i sina elfenbenstorn har talat.

EU, Egypten, Jordanien, FN-chefen och naturligtvis Condoleezza Rice m.fl. De begär att Israel ska öppna gränsövergångarna till Gaza och fortsätta att förse befolkningen där med vad de begär. Detta trots att redan de första lastbilarna med gods förmodligen skulle mötas av häftig beskjutning.

Vilka är dessa övermänniskor som begär av israelerna att de ska föda och göda sina bödlar?
Detta är en oförsvarlig, oförståelig, ohederlig, ovärdig, okänslig, okunnig, oförskämd, ofattbar, orättfärdig, omänsklig, oärlig, osannolik, ologisk, ociviliserad och oförlåtlig fräckhet.

Carl Bildt proklamerade i årets utrikesdeklaration att "vi verkar för att isoleringen av Gaza hävs."
Frågan är hur han tänker sej Sveriges agerande. Tänker han gå till roten av problematiken eller enbart ägna sej åt kosmetiska piruetter? Tänker han ställa verkliga krav på makthavarna i Gaza eller inskränka sej till några pliktskyldiga ord i slutet av en bisats och sedan låtsas som om allt är som vanligt.

Carl Bildt – allt är inte som vanligt.
Gazas isolering är FÖLJDEN av konstant raketbeskjutning av israeliska städer och kibbutser i Gazas närområde med den följd att de hjältar som ännu bor kvar lever i ett konstant belägringstillstånd. När som helst kan en Kassamraket explodera inne i köket - vilket också sker.
Sedan finns där inget kök längre.

Hur rädd är Carl Bild egentligen för Hamas? Hur rädd får man vara som utrikesminister?
Är han rädd för den nu så berömda "muslimska vreden" eller är han bara rädd för att inte smälta in i den råkalla europeiska gemenskapen?
Var är civilkuraget?

Jag känner mej frestad att använda Diakonias djupt förolämpande slogan – "Med vilken rätt".
I Diakonias version ifrågasätts Israels rätt till självförsvar men jag frågar mej med vilken rätt man kräver av Israel något man aldrig skulle komma på tanken att kräva av någon annan.

15 februari 2008

Ledare - på gott och ont.
Att makt lätt korrumperar, det vet vi, och korrumperade ledare har definitivt förlorat sitt mandat att leda.
En del säger att vi får de ledare vi förtjänar.
I så fall förtjänar vi inte mycket.

Att Hamas kom till makten efter det palestinska valet för två år sedan var till stor del resultatet av palestiniernas missnöje med sina ledare. Ironiskt nog är det dessa nystylade och nygamla Abbas, Abu Ala och Erekat m.fl. som nu sitter i förhandlingar med Israel. De får miljarder i veckopeng och kallas av Bush och Olmert för "men of peace".
Hamas blev snabbt förblindade av sin nya makt och kunde inte avhålla sej från den fanatism som för varje dag drar ner dess folk i en allt djupare misär.

I kväll fick vi i TV bekanta oss med en liten kille från Gaza som för en period blivit "adopterad" av en familj i Ramat Gan. Den lille undergår cytostatikabehandling för cancer vid ett av de stora sjukhusen i Tel Aviv-trakten och för att minska problemet med resorna och överhuvudtaget göra livet lite lättare för den lille, får han bo hos en familj där han verkligen känner sej älskad. Pappan berättade att han aldrig trott det fanns så kärleksfulla judar och hela hans familj i Gaza var fulla av förundran. Hela denna stora familj hade också fått möjlighet att besöka värdfamiljen i Ramat Gan och när det var sovdags var det milt sagt ganska trångt på golvet.

Vi fick följa den lille, hans pappa och extramamman till sjukhuset där han skulle få en av sina behandlingar. Reportern pratade med pappan och han sa att avdelningen är "rena paradiset."
Det var nog både första och sista gången jag hört en canceravdelning liknas vid ett paradis!

Tanken som kom ganska osökt var att om det bara hängde på "vanligt folk" skulle nog konflikten här lösas på ett både snabbare och mycket klokare sätt. Vanligt folk som inte besmittats av hatpropagandan har ofta en genuin intelligens som vida överstiger "proffsens". Dessvärre är de svåra att finna för denna illvilliga propaganda har ruinerat generationer och fortsätter att effektivt släcka allt hopp om ett bättre liv.

Vem är det som initierar denna hatfyllda omgivning?
Jo, de palestinska ledarna, antingen de kallar sej för Hamas eller Fatah.
Samma elände.
Samma ledare.

Små killar med cancer går en ljusare framtid till mötes endast om vanligt folk med varma hjärtan visar sej starkare än --- "de ledare vi förtjänar."
Eller...

14 februari 2008

Har man anlag för skrämselhicka ska man nog inte lyssna till Nasrallahs tirader. Han lovade idag ond, bråd död för hela det sionistiska etablissemanget. Var än i världen en jude befinner sej kommer Hizballahs ädla krigare att finna honom.
Inga oklarheter på den punkten.

Att se och höra honom tala får en att fundera på vilka monster mänskligheten kan frambringa. Även om han en gång varit en prydlig liten gosse så verkar det idag ha varit mycket, mycket länge sedan.
Vad driver en person som han? Vad är det som genererar detta fruktansvärda hat?
What keeps him going???

Jag har en fräck liten tanke - tänk om han bara är avundsjuk?!
Jag har hört att han följer med allt som händer och sker i Israel. Han läser alla israeliska tidningar och följer med vad som sägs i debatten.
Att han lusläst Winogradutredningen vet vi för han både drog egna slutsatser och torgförde dem.
Knepig kille.

Idag var han ordentligt upprörd så det sparades inte på krutet. "Någon" hade ju avrättat hans hjälpreda nummer 1 så nu kanske han måste tänka till själv när några dåd ska planeras och genomföras.
Stackars lille Nasrallah!

Nej, faktiskt blir jag ganska rädd. Inte så mycket för vad han kan ställa till med utan mer för denna mänsklighetens avart. Att det finns människor som byggt upp hela sin tillvaro på hat, vedergällning och grymhet.
Kanske han lyckas med samma konststycke som de nazistiska bödlarna som efter ett gruvsamt dagsverke gick hem och gosade med fru och barn.

Nej, jag ger upp. Jag har ingen förklaring.
Bättre att avsluta dagen med en stunds kändisfrossa i Svensk Damtidning.
"Olmert är som en kvinna som gör allt i hennes makt för att bli gift men är rädd för att bli med barn"
En ganska underbar beskrivning av hur en av de palestinska förhandlarna ser på Israels premiärminister.
Dessa förhandlingar börjar bli snudd på komiska. Man hör och läser om hur de flyttar om kulisserna fast de måste veta att snarare förr än senare kommer hela föreställningen att skjutas i sank. Israel fortsätter att sprattla i nätet mellan mäktiga arabiska oljeintressen och USA´s prestige.
Det börjar bli allmän egendom att projektet är döfött och att det mest liknar ett försök att rulla igång en bil med fyra punkteringar.

"The Shas Story" fortsätter. Livni försöker spela intressant och hemlig medan Olmert slingrar sej fram på det mest ovärdiga sätt. Palestinierna läcker som ett såll och Shas fortsätter att hota. Förmodligen njuter de av att stå i centrum av intresset men man undrar hur långt deras samveten kan tänjas. Storyn är långt ifrån slut.

Annars har dagen ägnats åt en ärketerrorists hädanfärd. Denna händelse utspelade sej i Damaskus - av alla platser. Förmodligen var herrefolket där aningen förvirrade och möjligen också besvärade för det tog nästan hela dagen för dem att offentligt kommentera händelsen och då kunde de inte motstå frestelsen att anklaga Israel för att ligga bakom.
Det har blivit någon slags ryggmärgsreaktion i arabvärlden att anklaga Israel för allt från bombdåd till solförmörkelser och det börjar onekligen bli lite tjatigt och ganska intelligensbefriat.

Vad som är oroande är morgondagen. Då kommer den sönderbombade terroristen att begråtas i Beirut av bl.a. Nasrallah och hans anhang samtidigt som gatorna kommer att fyllas av folk som vill högtidlighålla årsdagen av mordet på politikern Hariri. Det innebär att stora folkmassor från olika grupperingar kommer att vara ute på gatorna i Beirut samtidigt.

Libanon är inne i en svår kris och en ärketerrorists död gör inte situationen mindre komplicerad - även om luften blir friskare att andas.

12 februari 2008

Up to my neck...
Ja, så skrev jag nyss till en vän i USA. Det känns faktiskt ganska ofta så.
Jag följer nyhetssändningarna i radio, TV och på nätet och försöker dessutom att plöja Jerusalem Post. Jag blir liksom översvämmad av nyheter men kan ändå inte låta bli. Man måste ju uppdatera sej!
Måste - måste - måste.
Förmodligen måste jag inte alls utan jag skulle lika gärna kunna läsa slut på deckaren som börjar kännas lite seg. Men jag måste ju......

Jag tror att många här i landet har det så och det tar ut sin rätt inte minst i trafiken. Idag var det åter igen flera olyckor med dödlig utgång.
Om man ska vara krass så tar trafiken livet av långt fler människor än terrorismen men skillnaden ligger i att terrorismen har vi inte valt men traffikolyckorna väljer vi. Välståndssamhället tillåter oss att bete oss som svin och frossa i tankar som "det händer inte mej."
I slutna kretsar brukar jag påstå att israelerna kör inte på bensin utan på testosteron och det tänker jag inte ta tillbaka i första laget. Inte förrän dessa bilförare kommer ner på jorden och inser att de inte är några gudar bakom ratten.

Alla väntar på Shas. Kanske snarare på rabbi Ovadia Josef - att han ska delge sina undersåtar vad han bestämt de ska göra. Ungefär som när Abbas utger sina dekret. Om Rabbi Josef säger att det är dags för Shas att lämna regeringen då går de, och det kan hända vilken dag som helst.

Shas har ett stort och ett litet rött skynke.
Det stora handlar om Jerusalem. Om denna Israels huvudstad kommer upp på förhandlingsbordet då går de.
Det lilla röda skynket är att de går om förhandlingar hålls samtidigt som Kassamraketer sprids över södra Israel.
Egentligen har båda dessa skynken redan vajat friskt i vinden men i andra vågkålen ligger alla de förmåner Shas har som regeringsmedlemmar.
Monetära sådana - först och främst.

Att bryta löften har ju numera blivit en sport i regeringskretsar och om Shas ska börja tävla i samma gren --- ja, det blir väl bara ytterligare en suck att lägga till de andra vid dagens första nyhetssändning.

10 februari 2008

Well, den lille 8-årige fotbollsentusiasten Osher som fick sina ben söndertrasade av en Kassamraket i Sderot igår var tvungen att få det ena benet amputerat idag.
Det andra gör läkarna nu sitt yttersta för att rädda.

Den här situationen är svårsmält av flera orsaker. Först naturligtvis för att Oshers ryggsäck genom livet kommer att vara mycket tyngre än hans kompisars som fortfarande har sina två ben i behåll.
Den andra orsaken är den festiva stämning Oshers öde utlöste i Gaza. Man drog där ut på gatorna med sina vapen och med famnen full av godis. Vapnen sköt man i luften med för att fira att Oshers ben blivit masakrerade och godiset delade man ut till likasinnade för att riktigt suga ut det göttaste ur denna händelse.

Man frågar sej osökt hur sådana människor är funtade? Hur ska man kunna respektera deras moral och kultur utifrån generellt medmänskliga värden? Vad har format dessa monster? "Normala " muslimer trodde jag skulle kunna ingå i den medmänskliga gemenskapen men jag börjar undra...
Om israelerna skadar eller dödar en arab i färd men att utföra ett attentat så känner jag ingen glädje. Jag kanske inte tycker att han direkt gjort sej förtjänt av att undgå sitt öde, men skadeglädje - nej.
Inte ens vanlig glädje.

Att det lilla landet Israel är kontrasternas land fick vi ett nytt bevis på idag. Folk från Sderot som var under attack från Gazaaraberna igår hade tagit sej till Jerusalem för att göra sin stämma hörd. De demonstrerade där ut sin förtvivlan allt medan mera lyckligt lottade israeler satt på tennisläktaren i Tel-Avivområdet och avnjöt både sin glass och en spännande match mellan Sverige och Israel.

Detta tilldrog sej allt medan Olmert smet ut bakvägen till Tyskland för att beträda ytterligare några röda mattor.

09 februari 2008

Vad jag än hade tänkt skriva om ikväll så förbleknade det när TV visade de blodiga bilderna från Sderot.
Fyra personer från samma familj skadades varav två allvarligt. En av killarna blev enligt uppgifter av med båda benen.Ytterligare ett tiotal skadades av splitter och fick köras till sjukhus.
En man kämpade med att torka bort blodet från gatan med en handduk där Kassamraketen exploderat. Över trettio dylika tingestar har hamnat i Israel idag.

Nu säger vän av ordning att vad är detta jämfört med ett antal dödade terrorister från Gaza?
Vad gnäller du om?

Skillnaden är att det handlar om en angripare och en som sedan försöker försvara sej.
Att Israel har bättre grejer är en naturlig följd av att man satsat på utveckling i stället för på fanatism, som i Gaza.

Jag tycker att vårt livsrum stadigt krymper. Vi är hotade från nästan alla väderstreck och för några dagar sedan berättade en kille i TV att nu kommer hoten även från rymden. Laser och andra grejer. Programledaren ställde då den givna frågan hur vi ska kunna försvara oss mot det.
"Bygg en mur" svarade den kvicktänkte killen.
Hade det inte varit så sorgligt skulle man kunna skratta gott åt meningsutbytet men situationen är lite för brännbar för det.

Bilderna från Sderot i kväll visade helt nakna ansikten som speglade både skräck och förtvivlan. Samtidigt blev jag påmind om Hamasfolkets festrutiner när de lyckats meja ner några judar.
De går ut på gator och torg med godis, kakor och andra trevligheter för att i goda vänners lag avnjuta segerns sötma.
Jag kallar detta ren och skär ondska.

Jag tror inte araberna är dumma och då följer att de mycket väl förstår vad som pågår - vad deras ledare hetsar dem till. De förstår säkert att om de upphör med sina Kassamattacker så blir de lämnade ifred av israelerna, men genom att fortsätta att skjuta in dem över tättbefolkade områden så har de valt att bli uppjagade. Vad som drabbar dem är alltså självvalt och då kan de inte sedan komma och klaga - men det är precis vad de gör.
De går till sina vänner i CNN som villigt spelar med i elakt spel och sedan ryter till något om disproportionalitet eller om ockupationseländet, och så är karusellen i full gång.

Det är en "cycle of violence" på ett sätt, men inte på ett annat. Det är ingenting som går runt som en karusell utan har alltid en början med arabiskt våld som israelerna sedan försvarar sej mot.
Tröttsamt och och ofta meningslöst men som sagt - självvalt.
De har sitt öde i egna händer och där ingår att ta konsekvenserna av det egna handlandet.

"Som man bäddar får man ligga" eller om du hellre vill "Som man sår får man skörda."
Det finns säkert fler ordspråk som levandegör detta mänsklighetens mest logiska axiom.

Att inte se sammanhangen i sitt rätta ljus borde ingå som en av dödssynderna.
För många i Sverige hör nog Israel och politik intimt samman. Det är riktigt på många sätt för allting här andas politik. Vi pratar politik, vi läser politik, vi diskuterar politik och vi blir naturligtvis dessutom ofta ilskna på allt vad politik och politiker heter.

Nu ska jag berätta om något som jag hoppas inte kommer att bli politik. Jag ska berätta vad jag ser från mitt fönster där jag sitter och jobbar. Fönstret är smutsigt och utrustat med många "vädringsmöjligheter." Tillpassningen är minimal och sprickorna mellan ramen och väggen är inte speciellt diskreta.
Detta kan man jämföra med hur partnern på andra sidan frukostbordet ser ut - efter ett antal år så ser man det inte.

Utanför är det grönt och skönt. Jag ser två olika sorters palmer, en bananplanta, 3 rakryggade cypresser och flera okända jätteträd. I bakgrunden ligger Gilboa och ruvar. Det Gilboa som för alltid är förknippat med Saul som där begick sin egen hädanfärd genom att störta sej på sitt svärd i striden mot filistéerna (Första Samuelsboken 31.)
Numera är Gilboa känt för andra saker som den årliga marschen på upp till 20 km. över dess böljande, gröna kullar och sina mörklila Iris.

Vad jag ser från mitt fönster är annars ett stenbrott som kanske inte är så inspirerande.
För cirka ett år sedan var vi ute och strövade i omgivningarna av detta stenbrott och fann då ganska många skelettdelar av vad som tidigare varit betande kossor. Vi gjorde oss omaket att frakta hem ett imponerande ko-huvud med välbevarade horn som numera till en del personers fasa "pryder" vår altan!

På min arbetsplats idkar vi konstnärlig verksamhet med vissa rutininslag. Vi producerar souvenirer och prydnadsföremål samt smycken och andra kuriösa ting. Lokalerna är ruffiga (kommer du ihåg fönstret?) men som vanligt är det arbetskamraterna som är den viktigaste kärnan - och de är suveräna. Var och en efter sin näbb och ingen näbb är den andra lik.

Det är ett fritt ställe där flextid är en naturlig ingrediens. Byggnadens ålder och elledningarnas kondition gör att när vi vill koka kaffevatten måste vi avlasta el-nätet från någon annan elkälla som nu i vintertid oftast är det fristående värmeelementet. När det börjar kyla om benen upptäcker vi att någon som vanligt glömt sätta på elementet efter fikapausen.

Jag kommer att inflika lite mer om själva kibbutslivet då och då för det är verkligen något nytt för en skånsk grebba. Nytt och annorlunda och ganska underbart - beroende på hur man ser det, är det väl bäst att jag tillägger...

I Sderot med omnejd har det varit en jobbig dag igen med totalt 32 Kassamattacker. Krigstillstånd råder. Två hus fick direktträffar med tillhörande förödelse --- allt medan Olmert sitter uppe i sitt elfenbenstorn och bara ler.

07 februari 2008

Hårdare tider.
Egyptens utrikesminister, Gheit, varnar en nervös folkmassa från Gaza att om de försöker att bryta igenom gränsen en gång till så kommer de egyptiska soldaterna att se till att också deras armar och ben blir uppbrutna.
Kanske har egyptierna surnat till efter att de upptäckt att Hamasfolket lurade skjortan av dem när de för någon vecka sedan strömmade in över gränsen för att inhandla "livets nödtorft." De använde sej vid betalningen av runt 1miljon hemmaproducerade dollar vilket av förklarliga skäl inte gjorde dem särskilt populära.
Om det är dollar, shekel eller kronor är inte så viktigt - men de ska ju helst vara äkta.

Egentligen är jag ganska trött på allt dödande i Gaza. Det har varit mycket sådant nu.
Många Kassamraket har sänts in över Israel också, men inga döda. Inte på ett tag i alla fall.
OK, när inte ens de som anses vara kloka inom området vet hur situationen bäst bekämpas - hur ska då vi vanliga dödliga veta? Vi är bara fyllda av en känsla av djup otillfredsställelse.
Visst kan man hävda att Gazafolket dagligen tigger om att bli uppjagade och på det sättet får skylla sej själva, men mitt i alltihop handlar det ju om människor och människoliv har man ju lärt sej att vörda.
Synd att andra sidan inte lärt sej det.
Även om inte Kassamraketerna alltid träffar sina mål (ganska sällan egentligen) så vet vi att med varje uppskjuten raket följer en stilla bön till Allah om största möjliga förödelse och ond bråd död för judarna.
Är det sådant som Condoleezza och andra kallar "förtroendeskapande åtgärder"?
I så fall har Gazafolket åstadkommit över 420 förtroendeskapande åtgärder sedan årsskiftet.
I dessa dagar ökar den siffran katastrofalt. Bara idag har de sänt iväg runt 30 stycken.

Jag brukar säga till min man när det är kärvt, att Israel skulle ha en kung!
Ett högtidligt kungahus är väl inte vad han direkt drömmer om men han förstår vinken.
Ibland tycker jag det här landet saknar en gammaldags kung, en landsfader, som helt enkelt säger att "nu gör vi så här" och sen blir allt så bra så bra.
Tyvärr, hjälper det inte att kyssa en groda i det här fallet. Olmert kommer att förbli Olmert hur mycket vi än tar till sagans makt.

06 februari 2008

Mellandag? Egentligen inte, för sådana finns inte här.
Är det inte palestinierna som trampar på gasen så är det israelerna själva.

Winograd som borde vara saligen avsomnad vid det här laget efter att ha legat i toppen av nyhetsflödet mer än en dag, fick plötsligt ny luft under vingarna. En av utredningens delegater gav en intervju i den stora dagliga tidningen Maariv där han uttryckte tydliga vänstersympatier vilket genast skakade liv i alla de som helt krasst blev besvikna på utredningsresultatet eller bara bidade rätt tidpunkt för att ifrågasätta utredningens kredibilitet.
Här fick man alldeles gratis de glödande kol man bett om i sin aftonbön men egentligen aldrig vågat hoppas på.
Om utredningen arbetat under en dold vänsteragenda då finns ju inte mycket mer att tillägga.
Enbart skrotning.
Så gick uttalandena idag där en del naturligtvis var mer inlindade än andra.
Fortsättning följer.

Super Tuesday.
Du har knappast kunnat undgå uttrycket efter dagens hårda nyhetsbevakning.
Det som borde ha varit intressant blev det inte medan det som inte var särskilt intressant blev ordentligt spännande.
Det ointressanta var att ställningskriget mellan demokraterna Hillary Clinton och Barak Obama fortsätter. Inga nyheter. Det intressanta blev i stället den klara seger republikanernas John McCain vann vilket pekar mot en säker nomineringsvinst till de flestas tillfredsställelse.
Hillary Clinton är bara halvvägs uppför backen och den andra halvan kommer inte att bli enklare än den första för hon kämpar inte bara mot en annan kandidat utan mot en hel rörelse.
Det är intressant att ta del av hur garvade kommentatorer uttrycker sej. De använder ord som "tsunami" och "väckelserörelse" för att beskriva Obamas framgångar. Om luften inte går ur hans kampanj innan demokraternas konvent kommer han att gå till historien även om han inte vinner deras nominering.

05 februari 2008

Ibland händer så mycket på en dag att det kunde räcka för dagboksanteckningar under flera veckor framöver. Ta gårdagen till exempel.
På senförmiddagen var det dags för en sjuk och motbjudande terrorattack i Dimona. Två arabkillar hade tagit sej dit för att idka sin favoritsport - att döda judar. Många tror att de ursprungligen kom från Gaza genom den uppluckrade gränsen mot Egypten men det kan i och för sig göra det samma. Speciellt för den mördade kvinnan och för alla de som blev skadade i större eller mindre utsträckning.
En av arabkillarna dog när han detonerade sin medhavda bomb medan den andre dog av polisens kulor.

Jag har lärt mej koderna nu och vet att man inte diskuterar vad som pågår när det pågår.
Man fortsätter med sina sysslor av någon sorts grymt trots eller kanske värken i hjärtetrakten är alltför stor för att syssla med något så trivialt som prat.
Följdaktligen jobbade vi på som vanligt under ambulansernas ihärdiga bölande.

Vi får kanske lära oss att vara tacksamma så länge vi dör bara en och en. Detta långsamma avdödande kommer inte att pågå så länge till enligt Irans president, Ahmadinejad. Han har på senare tid rått andra länder att vänja sej vid en värld utan Israel...
En annan sak som slår mej var gång en attack "lyckas" är att ondska är en sak men att känna stolthet över sin ondska är någonting så absurdt att det blir oförklarligt.
I terrorns efterförlopp har de olika småligorna i konkurrens med de etablerade banditbanden tävlat om att ta ansvar för dådet och sola sej i glansen. Jag tycker i min enfald att de borde - ja, på hederlig svenska så borde de skämmas!

På eftermiddagen kunde vi åtnjuta en något stillsammare föreställning vi kan kalla "En dåres
försvarstal". Det var en diskussionsstund i Knesset där Olmert förväntades lägga fram hur han tänkt sej livet efter Winograd. Hur han tänkt lägga upp de "systematiska och genomgripande förändringar" utredningen krävde. Ordet "failure" står omnämnt 190 gånger och "flaw" hela 213 gånger - så folk hade förväntat sej att han, när han nu envisas med att hänga kvar, åtminstone rullar upp ärmarna illa kvickt och sätter igång.
I stället redogjorde han i punktform för hur han såg på sina synder och hade också lyckats krysta fram försvar för dessa. Detta blev för mycket för en far som förlorat sin son under det vanskötta kriget och han hov upp sin röst från läktaren och gav knessetfolket sin syn på tingens ordning.
Av en sorts glassig medkänsla blev han inte utforslad med våld och när han väl gick blev han följd av en stor grupp fortfarande sörjande föräldrar och hustrur som inser att Olmert måste bort innan de kan börja se något ljus i tunneln.

Sen notis. Kassamraketerna fortsätter att falla i Sderot men ytterst få utanför den staden bryr sej VERKLIGEN. Ett femtontal idag varav flera direktträffar i både fabriker och boningshus. Att ingen hitintills fått en Kassam i huvudet verkar snart vara något besläktat med ett högre beskydd.

03 februari 2008

Utsikten från våra fönster är magnifik, speciellt en klar dag som denna. Jag tyckte jag kunde se färgen på gardinerna i Um-el-Fahm - det starkaste fanatisk-muslimska fästet i norra Israel. Efter en period av ovanligt kallt väder var den lilla värme solen gav idag mycket välkommen.
Jag har hört att stormarna härjar i Sverige men det är väl vårens födslovåndor.

Annars inget nytt under solen. Barak stannar på sin post "för landets bästa". Vad vi hör är inte att han månar om sitt lands välgång utan vi hör "för Baraks bästa." Han är medveten om att han genom detta blir en offentlig löftesbrytare men säger han är beredd att betala det priset.
Jag undrar om han är beredd på hur högt det priset kan komma att bli framöver.

Gaza erövrar Egypten. Det var ju något ditåt som hände när gazafolket efter ett antal välplacerade detonationer vällde in över gränsen för lite shopping. Hade det inte varit så allvarligt så hade situationen varit närmast komisk.
Nåväl, handlade gjorde de och pengar verkade inte vara någon bristvara. Madrasser, får, baljor i alla storlekar, mjölsäckar, höns, gastuber och tusen andra attiraljer. Köpmännen i Rafah och El Arish gjorde stora och snabba affärer speciellt under de första dagarnas köpfest. Om vi fick en allsidig bild av läget kan kanske diskuteras för det var bara Al Jazeera som fick tillåtelse att närma sej området i fråga.
Nu är gränsen stängd - igen. För tillfället i alla fall.

En annan mera tragikomisk sida av hela spektaklet handlar om Abbas. Han får inte vara med - inte mycket i varje fall. Det har varit Egypten och Hamas som har förhandlat om hur gränsen ska fungera i framtiden och ytterst lite har hörts om Abbas´roll i det hela. Jag kan inte tänka mej att Hamas släpper greppet nu och låter Abbas´Fatah sköta gränskontrollen utan det lutar åt ännu en förödmjukelse för PA.
Om man ser på saken lite från sidan så blir man lätt konfunderad när man inser att denne lille man, Abbas, är den som hela västvärlden, inklusive Bush och Olmert, nu sätter hela sin tillit till och dessutom anförtror de honom sina besparingar...
Vem lurar vem och varför???

02 februari 2008

I en atmosfär av ruskigt ologiska kullerbyttor hörde jag ett mycket logiskt resonemang idag.
Det var en av de unga stjärnreportrarna i Kanal 1 som levererade denna pärla. Det handlade om något jag funderat på i samband med Winograd och handlar om vad som egentligen menas med att ta ansvar för sina ord och handlingar.

Olmert säger att han ensam är ansvarig för krigets elände och fortsätter sedan att beskriva hur han tänker ta detta sitt ansvar. Naturligtvis tänker han stanna kvar i sin nuvarande position, vad Winogradutredningen än skulle redovisa, och därifrån reparera vad som repareras kan.

Andra med en något djupare förståelse av problematiken hävdar att ta ansvar innebär att man tar konsekvanserna av sitt misslyckande genom att lämna över arbetet till en mer kvalificerad person som har större förutsättningar att lyckas.

Det slår mej att dessa resonemang, där man åker snålskjuts på ett respektabelt ord (eller företeelse) för att hävda sin egen övertygelse, påminner om hur man använder slagträn som "folkrätt" och "internationell rätt" just för att starkare kunna driva sina egna teser. Man utnyttjar en hedersam beteckning som skydd och värn för en annars kanske rutten idé.

Principfasthet är definitivt en tillgång som Olmert inte begåvats med. Om någon uttrycker missnöje med någon av hans idéer så erbjuder han sej glatt att ändra dem.
Lätt som en plätt.
Han proklamerar en ståndpunkt först efter att i vågskålen ha kollat de personliga för-och nackdelarna och hittat svaret på "what´s in it for me?"

Åter till den unge reportern.
Han hade försökt förstå Olmerts logik och vad han menar med att ta ansvar. Som vi kom fram till tidigare så innebär det att sitta kvar och därifrån själv försöka förbättra läget.
Om nu så skulle vara fallet då borde ju både f.d. försvarsministern Peretz och f.d. arméchefen Halutz m.fl. omedelbart återinsättas i sina gamla jobb för att utifrån dessa sina positioner reparera landet Israel.
Detta är ren och skär logik men ni förstår ju hur absurd en sådan situation skulle vara. Det kluriga i situationen är att det som är rätt för Olmert uppenbarligen är helt tokigt för hans medansvariga under kriget.

Sist en liten försynt fråga - borde inte Olmert spela efter samma spelregler som gäller för andra? Israelerna kommer i längden inte att godta att Olmert lever efter principer satta av honom själv medan alla vi andra får leva efter principer som utformats under seklers gång.

Fast principer är ju nu inte Olmerts starka sida...