Up to my neck...
Ja, så skrev jag nyss till en vän i USA. Det känns faktiskt ganska ofta så.
Jag följer nyhetssändningarna i radio, TV och på nätet och försöker dessutom att plöja Jerusalem Post. Jag blir liksom översvämmad av nyheter men kan ändå inte låta bli. Man måste ju uppdatera sej!
Måste - måste - måste.
Förmodligen måste jag inte alls utan jag skulle lika gärna kunna läsa slut på deckaren som börjar kännas lite seg. Men jag måste ju......

Jag tror att många här i landet har det så och det tar ut sin rätt inte minst i trafiken. Idag var det åter igen flera olyckor med dödlig utgång.
Om man ska vara krass så tar trafiken livet av långt fler människor än terrorismen men skillnaden ligger i att terrorismen har vi inte valt men traffikolyckorna väljer vi. Välståndssamhället tillåter oss att bete oss som svin och frossa i tankar som "det händer inte mej."
I slutna kretsar brukar jag påstå att israelerna kör inte på bensin utan på testosteron och det tänker jag inte ta tillbaka i första laget. Inte förrän dessa bilförare kommer ner på jorden och inser att de inte är några gudar bakom ratten.

Alla väntar på Shas. Kanske snarare på rabbi Ovadia Josef - att han ska delge sina undersåtar vad han bestämt de ska göra. Ungefär som när Abbas utger sina dekret. Om Rabbi Josef säger att det är dags för Shas att lämna regeringen då går de, och det kan hända vilken dag som helst.

Shas har ett stort och ett litet rött skynke.
Det stora handlar om Jerusalem. Om denna Israels huvudstad kommer upp på förhandlingsbordet då går de.
Det lilla röda skynket är att de går om förhandlingar hålls samtidigt som Kassamraketer sprids över södra Israel.
Egentligen har båda dessa skynken redan vajat friskt i vinden men i andra vågkålen ligger alla de förmåner Shas har som regeringsmedlemmar.
Monetära sådana - först och främst.

Att bryta löften har ju numera blivit en sport i regeringskretsar och om Shas ska börja tävla i samma gren --- ja, det blir väl bara ytterligare en suck att lägga till de andra vid dagens första nyhetssändning.