Förlorad investering

“Visserligen startade vi ett krig med målet att ta över din egendom men när vi nu tyvärr misslyckades och i stället förlorade kriget kräver vi att vi ska återgå till utgångspunkten.”

Smaka på ovanstående citat och berätta sedan om du finner någon slags logik i yttrandet.
Möjligen en palestinsk logik.

Det talas mycket och ofta om Abbas fräschaste villkor för att sätta sej till bords med Netanyahu – att han ska sluta ge tak över huvudet till sina medborgare.
Det talas mindre om att Abbas också vill att förhandlingarna – om han nu kommer till skott någon gång – ska börja vid den punkt där han sa nej till Olmerts generösa förslag som lades på bordet strax innan den mannen tvingades avgå.
Abbas sa alltså nej tack men vill nu börja förhandla just vid den paragraf han för några månader sedan sa nej till.
Observera – han säger inte ja till Olmerts erbjudanden utan vill bara använda dem som språngbräda mot nya djärva mål.

Har Abbas inte lagt märke till att Israel fått en ny regering och en ny premiärminister med en mer realistisk syn på tillvaron?
Denne premiärminister har inga skyldigheter att ta ansvar för vad Olmert pysslade med utan driver förhandlingar med Israels bästa för sina ögon.

För att koncentrera det inledande citatet ytterligare så köpte palestinierna en nitlott men kräver nu pengarna tillbaka...
Det kostar inget att bluffa – går det så går det.
Ofta går det alldeles utmärkt för palestinierna att bluffa sej fram, folk lägger huvudena på sned och lyssnar uppmärksamt – det är ju så synd om dem...
Att logiken saknas är ovidkommande.

Abbas har som sagt många bollar i luften i dessa dagar och den hetaste bollen berättar att de med FN’s och dess diktaturers benägna bistånd vill utropa en egen stat.
Vilken tragisk början för en nyfödd stat där ingenting är förberett för den lilles ankomst.

Ska man skaffa barn ska man göra det just för att man vill ha ett barn – inte för att göra upp med grannen genom detta barns ankomst.
Palestinierna vill ha en stat enbart för att sätta dit sin granne, någon annan anledning kan jag inte se då ingen av dem visat något intresse av att bygga de grundläggande institutioner som krävs för en demokratisk rättsstat.
Tony Blair har arbetat i regionen ett bra tag just med det uppdraget men vad han fått ihop är bara småsmulor som även de inte sprungit fram ur någon större entusiasm.

Varför palestinierna föredrar ett FN-beslut framför förhandlingar är uppenbart - de riskerar inte att behöva kompromissa.
Inte om någonting.
FN har de ju som i en liten ask så det kan mycket väl gå vägen.
Hela kungariket och halva Jerusalem.

Man har dock glömt en liten detalj - Gaza - där Hamas regerar.
Hamas tänker inte ge upp någonting till Abbas och Abbas himself vågar sej inte ens in i Gaza.
Ni kanske kan se scenariot framför er - Abbas får en stat av FN men han är bara herre i halva kungariket, på Västbanken, medan han inte ens släpps in i Gaza...

Israel kommer naturligtvis att hermetiskt tillsluta sina gränser vilket kommer att tvinga UNRWA att ytterligare utöka sin lilla nätta budget.
FN trodde de hade skapat en palestinsk stat men upptäckte att de i stället fått ett icke självgående monster på halsen som är beroende av givmilda mostrar och fastrar även för löpande utgifter.
Att investera i sin framtid är det inte ens tal om.

Man startar krig som man förlorar i stället för att investera i sin framtid
Man drar en nitlott och kräver sedan pengarna tillbaka i stället för att investera i sin framtid
Man tigger till sej en ofärdig stat i stället för att investera i sin framtid.

En potentiellt lönande investering har gått upp i rök eftersom palestiniernas vilja att eliminera Israel är större än deras vilja att investera i en egen stat.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Abbas, Netanyahu, Olmert, nitlott, FN, Tony Blair, kompromiss, Jerusalem, Gaza, Hamas, Västbanken, UNRWA, monster, investering, ...

'Får jag inte allt så skriker jag'

Abbas och Erekat på hadj.
Den trötte mannen till vänster som är insvept i sitt lakan utan tillstymmelse till glipa är Abbas.
Erekat sitter till höger, visar mera hud och smakar så mycket han törs på en sexigare image.


Att idag ge palestinierna ansvar för en egen stat vore som att låta förskolebarnen sköta och driva sitt eget dagis.
Ansvarslöst.
Man måste lära sej krypa innan man kan gå – eller hur det nu är man säger.

Bildt, Obama och Åsa Linderborg på Aftonbladet vill ge palestinierna en stat, helst idag och eventuella brister i fundamentet tänker de kompensera med lämpligt antal biljoner.
Detta är den absolut rätta vägen om man vill ta sej ur askan och in i elden men vem bryr sej...?
Inte ovanstående sällskap i alla fall.

Palestinierna är fenomenala på att låtsas som om det regnar var gång det kniper.
Vem kommer vid det här laget ihåg vad som hände en gång för länge sedan?

Palestinierna har en imponerande historia av att sätta sej på hasorna och vägra.
Man vägrade en stat första gången 1947 och sedan har detta mönster upprepats medan decennium lagts till decennium.
Att vägra har blivit deras kungsväg ut ur knepiga situationer.

Idag vägrar de igen, vägrar att öppna munnen.
Vägrar att prata med israelerna.
Hur de räknar med att detta beteende skulle tillföra dem själva något positivt är en gåta.
Inte lär det uppmuntra någon att slänga en stat efter dem i alla fall.

För att återknyta till dagiset och 'får jag inte allt så skriker jag-fenomenet'.
Får jag inte allt häller jag vällingen över Lisas klänning.
Får jag inte allt smetar jag jordgubbsglassen på soffan.
Får jag inte allt kletar jag såsen i Pelles hår.

Idag skriker palestinierna med Västbankens alla röstresurser för de vet att världen lyssnar.
Bildt, Obama och Åsa Linderborg lyssnar intensivt, artigt och mycket uppmärksamt.
Idag hörde jag i radion rösten av den som skriker högst, vildast och allra mest ursinnigt.
Saeb Erekat.

Ni som läst något från den här bloggen tidigare vet att jag har ett gott öga till denne Erekat, palestiniernas förhandlingsboss.
En större falskspelare är svårt att finna och idag genomförde han ett av sina utsökta förvandlingsnummer.
Han är ju CNN’s egen lille kelgris och dyker upp i deras sändningar med förunderlig regelbundenhet.
Där är han verserad, elegant, soft spoken, vädjande och belevad.

Idag talade han till sitt eget folk på arabiska i Ramalla och ni som kommer ihåg hur Hitler lät i sina vansinnestal under nazismens guldålder kan föreställa er hur Erekat lät idag.
Lika lite som man behövde kunna tyska för att förstå andemeningen i Hitlers tal, lika lite behövde man förstå arabiska för att greppa vad Erekat bjöd sina lyssnare.

’Får vi inte allt så skriker vi’ var kontentan av hans utbrott enligt referenten och om detta inger förtroende för ett framtida statsbyggande då är solen grön och månen blå.

Palestinierna startar krig och intifador när det dem så lyster vilka de sedan lika regelbundet förlorar.
Trots dessa nesliga förluster låtsar de som om det regnar och ställer krav efter krav efter krav...
Den som förlorar det krig man själv startat är inte den som ställer kraven men detta axiom har uppenbarligen inte nått fram till varken Erekat eller Abbas.
Israelerna får ta på sej en del av ansvaret för att denna fars tillåts fortsätta vilket får ses som ett resultat av omvärldens likgiltighet och okänslighet för rätt och rättvisa.

Det hör naturligtvis till saken att Bildt, Obama och Åsa Linderborg aldrig ställer några besvärande frågor till en palestinier utan, liksom Goldstone, sväljer deras historier med hull och hår.
Detta är palestinierna väl medvetna om och utnyttjar till bristningsgränsen.
Dumma vore de väl annars.

Detta skulle egentligen handlat om vår tids Hitlerdemagog men eftersom Erekat inte hänger i ett vacuum fick han orera till en bakgrund av vår samtids absurditeter.

Det är dags för Bildt, Obama och Åsa Linderborg att berätta för Erekat och Abbas att det är hög tid att sluta med dessa barnsligheter, växa upp och börja ta ansvar för sitt folks välbefinnande och välstånd.

Det är väl sådant man har presidenter och andra ledare till...???!!!


Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, palestinier, Bildt, Obama, Åsa Linderborg, Västbanken, CNN, Ramalla, Hitler, ...

"Don't jump into conclusions"

"Dra inga förhastade slutsatser".

En amerikansk soldat, Maj. Nidal Malik Hasan, gick häromdagen bärsärkagång bland sina kompisar på Ft. Hood Army Base i Texas, USA.
Han ’lyckades’ avliva 12 av sina kamrater och skada ett 30-tal innan han togs omhand.
Det sägs att han var psykiater...

När något skräckinjagande händer är det lämpligt att landets högste ansvarige gör ett uttalande vilket Obama blivit informerad om.
Han äntrade talarpulpeten i Rosornas Trädgård, The Rose Garden, och började varna lyssnarna för att fästa något som helst avseende vid att massmördaren var en hängiven muslim som inte betraktade landet där han föddes som sitt fosterland utan nogsamt påpekade och registrerade sej som palestinier.
Hans föräldrar kom enligt uppgift ursprungligen från en by inte långt från Jerusalem.

"Don't jump into conclusions".

Varför var Obama så angelägen om att tysta ner fakta – att Hasan var palestinier med samma destruktiva inställning till västerlandet som självmordsbombarna i Mellanöstern?
Varför var han rädd för att erkänna sambandet palestinier – massmord?
Varför varnade han alla, inklusive media, för att på något sätt sätta likhetstecken mellan palestinier – massmord?
Har Obama lärt sej av TT?
Hasan själv var ju noga med att framhålla sin palestinska identitet och att han sköt vilt omkring sej är ju kalla fakta.
Den rent kriminella utredningen lämnar vi med varm hand över till polisen.

Obama borde ha berättat vad Hasan själv var noga med att berätta, att han var palestinier, och att ju snabbare palestinierna världen runt lär sej att lösa sina konflikter med demokratiska metoder i stället för med våld, desto snabbare kommer deras generella situation att stabiliseras.
Vad Obama gjorde var att försöka hindra folk att se det uppenbara, att säga det uppenbara och att skriva det uppenbara.
Var det något annat än censur Obama ägnade sej åt???
Censur att jihad har kommit till Amerika.

Obama hade naturligtvis själv omedelbart dragit de riktiga slutsatserna men för att ingen skugga skulle falla på massmördaren och den folkgrupp han representerade, palestinierna, så avrådde presidenten sina lyssnare från att lägga ihop två och två.
Denna räkneoperation betraktas ju annars vara ganska okontroversiell.

Att Obamas hjärta flödar över av kärlek till muslimer det vet vi men att genom förtäckta hot dölja islamist-fanatikernas verkliga agenda är ett brott mot presidenteden.
Genom att svära denna ed lovade Obama, bland lite oklarheter och felsägningar, att arbeta för de amerikanska medborgarnas säkerhet, trygghet och välstånd.
Detta stämmer dåligt med hans taktik att sopa under mattan – och vänligt men bestämt beordra andra att också sopa under mattan – de faror som lurar i vassen runt den amerikanska kontinenten.

Jihad har kommit till Amerika.


Läs även andra bloggares åsikter om massmord, Obama, The Rose Garden, muslimer, palestinier, Jerusalem, Mellanöstern, censur, jihad, Amerika, islamist-fanatiker, presidenteden, 'sopa under mattan', ...

I dunkla och tysta korridorer

Vad är det som händer?
Egentligen?
Under ytan i dunkla och tysta korridorer utom hörhåll för nyhetsuppläsaren med sitt polerade pokerface.

Där, i de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.
Allt som kommer att påverka vår framtid, vår värld.
Allt som är fött i hat och förverkligat i synd.

Det händer inte i FN’s välmodulerade korridorer utan i de dunkla och tysta korridorerna.

Vad är terrorism egentligen?
Terrorism handlar om att pådyvla andra människor sina åsikter till vilket pris som helst.
Priset har absolut ingen betydelse – enbart målet är av intresse.
Tidsfaktorn är också ganska ointressant när det glorifierade slutmålet hägrar.
När vi förstått detta bör vi inte bli förvånade över det välplanerade massmördande vi dagligen ser och hör i våra TV-nyheter.

Vem sysslar med dessa makabra beställningsverk?
Det är folk som anser att deras väg är den enda rätta och dessutom den enda väg som har något existensberättigande.
Därför anser de sej vara i sin fulla rätt att välja ut vilka människor som har rätt att leva och vilka som bör avrättas.

Fanatismen är boven.
Fanatismen har som kännemärke ett utpräglat tunnelseende, man ser inte den andre – vad man ser är målet.
Fanatismen har som få andra företeelser orsakat lidande genom seklerna och dagens fanatiska islamism är en värdig efterföljare till historiens alla skamliga ismer.

Den fanatiska islamismen är roten till fördärvet i dagens alla oroshärdar.
Det är islamismen som lastar stora containerfartyg fulla av maffiga, blankpolerade och sprillans nya vapen att användas av Hizballah, Hamas och likasinnade, mot människor de inte anser har något människovärde.

En bläckfisk har som bekant många tentakler.
Islamismen är inte längre en marginell företeelse om vilken vi kan bry oss eller låta bli.
Den angår oss alla på ett rent personligt plan, åtminstone oss som inte vill bli manipulerade in i en fälla där insatsen är framtiden.

Hur ska vi då hantera detta ”snusk”?
I ett drömläge skulle vi kunna gå till FN och be denna överjordiskt goda och rättvisa organisation om hjälp och råd men tyvärr utlöser en sådan tanke enbart ett snett leende.
Vi lär oss mer för varje dag om det taskspel som idag bedrivs i FN’s regi vars huvudsysselsättning verkar vara att skicka rapporter från det ena rummet till det andra och sedan tillbaka igen.
Det kan de väl i och för sig få hålla på med men att så många länder, demokratier som diktaturer, spelar med i detta spel för gallerierna är minst sagt förvånande.
Snarare fegt, ynkligt och djupt deprimerande.

Vad FN borde syssla med är att rädda världen från sej själv.
Förpassa islamismen till den plats där den hör hemma – på sophögen, och uppmuntra och stödja länder och folk som på allvar och genom stora uppoffringar tar sej an denna knepiga hantering.
Fanatism och terrorism kan idag fira allt större segrar medan FN kniper med ögonen och blundar hårt i förhoppning att denna elakartade företeelse ska försvinna och lämna dem ifred med sina rapporter.

För att inte göra detta alltför långt avslutar jag med en fundering om Sveriges förhållande till FN.
Sveriges förhållande till FN är gott eftersom man i likhet med denna organisation lever för sina rapporter.
Sverige har blivit hela världens lilla vindflöjel.
Man gömmer sej bakom EU och FN och låter dessa mer eller mindre ruttnande organisationer bestämma vad Sverige ska tycka och tänka.
Vad FN säger säger Sverige, vad FN gör gör Sverige.

Kanske beöver vi inte gå längre än så för att förstå varför FN har blivit en sådan verklighetsfrånvarande organisation där bollandet med rapporter överskuggar farorna med islamismen och i förlängningen den fria världens fortbestånd.

I de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, terrorism, islamism, massmördande, fanatism, Hizballah, Hamas, sophögen, den fria världen, ...

SvD SDS DN

Mannen i trädet

Jag undrar hur det egentligen är att sitta uppe i ett träd?
Dag efter dag och vecka efter vecka tills man en regnmulen natt vågar krypa ner och smita iväg in i mörkret.

Personen i fråga vill nog komma ner men han kan inte.
Visst hade han rent fysiskt kunna både klättra och hoppa ner men orsakerna till att han inte kan ta sej ner från trädet är mer subtila och samtidigt oändligt klumpiga.
Motsägande?
Visst, men hela trädhistorien är en burlesk och lätt tragikomisk historia full av motsägelser.

Obama den store kom till makten med dunder och brak och bland det första han gjorde var att förvissa sej om att den muslimska världen förstod att han inte var Bush.
I sin jakt på kärlek gjorde han allt och lite till för att berätta, inte minst för muslimerna, att han älskade dem.
Abbas var en av de första att ta till sej detta kärleksbudskap.

Han satte sej tungt på baken och bara njöt.
Nåja, han väntade nog lite också.
Väntade på att Obamas kärlek till honom skulle visa sej genom konkreta resultat.
Han bestämde sej för att under tiden göra – ingenting.
”Gör jag ingenting så gör jag i alla fall inte som jag brukar – en massa idiotiska saker.”

Hur hamnade då den arme palestinske presidenten uppe i en trädkrona?

Jo, han förstod inte att Obamas kärlek var ett medel att förhärliga Obama, inte ett medel att göra jobbet åt palestinierna.
OK, Obama delgav världen en del omogna yttranden som Abbas misstolkade och följdaktligen trodde att saken var klar.
Saken var inte klar men då hade Abbas redan klättrat en bra bit upp i trädet.

Han började säga – vill inte, vill inte, vill inte och märkte inte att Obama inte heller ville.
Kanske inte samma saker men Obama som nyktrat till något vill inte hjälpa araberna till världsherravälde utan att få någonting tillbaka.
Han sökte normalisering mellan Israel och arabvärlden för att på det sättet hjälpa Israel att få tillbaka något av förtroendet för världssamfundet och våga ge sej ut på den slaka linan.
Han fick nobben direkt.

Obama inser numera att hans ord inte är var stugas lag vilket Abbas inte förstod.
Vid det laget befann han sej redan uppe i trädkronan med alla sina ’vill inte’ som enda sällskap.
’Vill inte’ gör sej bra i en valkampanj men knappast som kompromiss i en förhandlingssituation så därför har det heller inte blivit några förhandlingar.

Alla tror att palestinierna bara vill en sak – att få en stat.
Nu vet vi att så inte är fallet.
Åtminstone vill de inte ha en stat om de riskerar att behöva kompromissa om utfallet.
Då blir det i stället ett ’vill inte’.

Nu sitter Abbas uppe i sitt träd och önskar att han hade varit lite försiktigare i sin tolkning av Obamas kärlek.
Abbas kräver att Israel slutar bygga på Västbanken och det kan väl vara OK men inte innan förhandlingarna ens börjat.

Bostadsbyggandet är en av de frågor som ska diskuteras under förhandlingarnas gång – inte en gottepåse att dela ut innan man ens enats om dagordningen.
Abbas hade tänkt sej att Obama skulle ge honom ett bosättningsstopp i en liten ask men även den store visade sej ha sina begränsningar.
Om viljan dessutom saknas har jag ingen aning om.

Att kliva ner från trädet och säga - OK, OK, OK, vi börjar väl förhandla då - är naturligtvis inte att tänka på.
Det vore att förlora ansiktet och det bör man helst undvika om man tillhör den arabiska nationen.
Detta innebär att Abbas fortsätter att häcka uppe i sin trädkrona och har du vägarna förbi kan du ju alltid fråga hur han mår.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Abbas, muslimska världen, 'vill inte', kompromiss, palestinier, Västbanken, förlora ansiktet, ...

Är kungen rädd?

Vad har hänt med den lille mysige jordanske kungen?
Han som lyckades fånga den överjordiskt vackra Rania och göra henne till sin och sitt folks drottning.
Är kungen rädd?

Det är i dagarna 15 år sedan ett fredspapper skrevs under av företrädare för Jordanien och Israel och detta papper har visat sej motstå både knöliga kanter och eldfängd retorik, MEN...
Ett stort MEN svävar över denna fred i högre utsträckning idag än någon gång tidigare under dess tidvis ganska påfrestande historia.

80% av Jordaniens befolkning består av människor som kallar sej palestinier och kungen verkar anse att det inte skulle vara hälsosamt om den procentsatsen ökar.
Han är med andra ord livrädd för att palestinierna inte ska få en stat, helst idag, eftersom han inte vill att missnöjda araber från Västbanken ska komma på idén att kliva över den lilla rännil som kallas Jordan och söka sej nya hem i Jordanien.
Kungen har ju sett dessa palestiniers benägenhet för ’utomparlamentariska metoder’ och han är med rätta oroad för sitt kungarikes fortbestånd och sin sköna drottnings sköna liv.

I dagarna har kungen tyvärr lånat argument och använt sej av en retorik hämtad från Hamas och deras trätobröder i den palestinska myndigheten.
En retorik som gör vitt till svart och som inte på något sätt hedrar varken honom eller hans konungadöme.

Rania som räknar sej som palestinier stöttar sin kung och hjälper ofta till att måla det svarta i en läckrare och mer sofistikerad nyans.

Telefonkedjan trädde i funktion och araber från när och fjärran kallades i söndags till Tempelplatsen i Jerusalem för en uppviglingsshow.
Allt var förberett, bussarna lastade med nystylade stenkastare, hatslogans väl inövade och påkar och stenbumlingar inom bekvämt räckhåll.
Showen kunde börja.

Ja, ni har förmodligen sett dessa stenkastande ungdomar som visar sitt mod genom att dölja ansiktena i arafatschalens djupa veck medan de angriper de stackars utkommenderade poliserna.
Jag tycker alltid synd om poliserna som faktiskt har viktigare saker att syssla med än att jaga runt dessa oborstade barnrumpor men ordningen måste ju å andra sidan återställas.

Det är nu kungen blir riktigt rädd.

Rania har vid det här laget gått en trappa upp för att natta barnen.
Kungen blir rädd att detta spektakel ska sprida sej till hans egna palestinier och de är ju som sagt många.
Han hänfaller åt sina ryggmärgsreflexer och börjar anklagar Israel.
Han kallar polisens rutinarbete för ett ’provokativt beteende’ som äventyrar stabiliteten på Tempelberget...

På ett sätt tycker jag synd om kungen för det har funnits tillfällen då han visat lite stake men att bortse från uppenbara fakta och anklaga de som försöker minimera skadeverkningarna av arabernas provokationer – det gör att han definitivt hamnat i en förtroendekris.
Han undervärderar sina läsares och lyssnares intelligens på ett ganska trist sätt och kommer att få jobba hårt om han har för avsikt att återställa sitt förtroendekapital.

En kung bör agera så att undersåtarna finner anledning att se upp till honom men i fallet Jordanien börjar det likna ett platt fall.
När israelerna 1967 bad jordanierna att hålla sej utanför kriget förstod de inte att ett sådant handlande hade varit i deras eget intresse.
Trycket från ’the arabic street’ blev för hårt och jordanierna började tillsammans med de andra arabiska krigshetsarna att puckla på Israel.
Historien upprepar sej som bekant och idag har jordanierna en ny chans att lämna Tusen och en natt–argumentationerna, se verkligheten i solljuset och undvika att ge omgivningen orsak att betrakta dem som både blinda och döva skuggboxare.

Även en liten kung kan bli en stor kung om han vågar se sanningen i vitögat och kalla en spade för en spade.
Arabiska uppviglare och stenkastare är just uppviglare och stenkastare vars bärsärkagång polisen har som uppgift att stävja.
Dessa enkla fakta borde även en kung, av vilken storlek han än må vara, förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om Jordanien, Rania, Israel, palestinier, Jordan, Västbanken, 'utomparlamentariska metoder', Hamas, Tempelplatsen, Jerusalem, uppvigling, provokation, förtroendekris, bärsärkagång, ...

Lågvattenmärke

För att fungera bör propaganda vara subtil och delikat, omärklig men ändå effektiv.
När Reinfeldt propagerar för sej själv och sin politiska framtid går han fram som en elefant i en glasbutik och tror att ingen märker någonting.

Att han behöver allt stöd han kan få av 'de nya svenskarna' är jag medveten om men att vädja till deras sämre jag genom att hylla judehatare (att tiga är att samtycka) och att med hög och tydlig röst slå ner på en tidningsartikel som möjligen skulle kunna irritera dessa nya svenskar – det är klumpigt, fegt och naturligtvis osedvanligt inkonsekvent.
Framför allt är det en uselt bedriven propaganda.

De gamla och trötta ursvenskarna som ser hur Reinfeldt fjäskar runt kommer förmodligen inte ha något intresse av att alls gå till valurnorna nästa gång det drar ihop sej.

Om vi drar in tryckfrihetslagen i denna soppa blir det hela ännu mer förvirrat och oförståeligt.
Av Reinfeldts handlande att döma drar man slutatsen att en lagändring ägt rum mellan Aftonbladets ’organartikel’ som riktade blåslampan på judarna och Israel och Jimmie Åkessons artikel i samma tidning ett antal veckor senare.

Har en lagändring ägt rum?
Inte vad jag har hört.

När Donald Boström spred sina gissningar och insinuationer genom Aftonbladets försorg inträdde för Reinfeldts del den stora munhäftan.
Naturligtvis var han rädd att hur han än vände och vred på sina ord kunde han råka förolämpa någon presumptiv väljare från gruppen de nya svenskarna.
Han tog den enklaste vägen ut och påstod, helt felaktigt, att tryckfrihetslagen förhindrar honom att överhuvudet öppna munnen – vilket han heller inte gjorde.

Härom veckan var det dags för ytterligare en kontroversiell artikel i Aftonbladet och i konsekvensens namn förväntade man sej att samma lag skulle förhindra statsministern att yppa sina djupare känslor nu som då.

Inte då.

De som knep käft när judiskt blod genom Boströms försorg dröp från Aftonbladets sidor stod nu i kö för att med hög röst offentligt fördöma Jimmie Åkessons artikel i samma Aftonblad.
Hur var det nu med tryckfrihetslagen...???

Detta handlingssätt är verkligen inte speciellt smart, det är så genomskinligt och söndervinklat att jag faktiskt skäms å deras vägnar.

Att det finns kloka människor som är allvarligt bekymrade över Sveriges framtid är inte så underligt med de lealösa ledare som nu regerar från sina höga ämbetstaburetter.
Om Sverige ska överleva som en fri nation för fria människor bör folkhemsfolket se till att skaffa sej ledare med en vision av en framtid utan skam, feghet och allmänt snuskigt beteende.

Läs även andra bloggares åsikter om propaganda, Reinfeldt, 'de nya svenskarna', tryckfrihetslagen, Donald Boström, Jimmie Åkesson, Aftonbladet, munhäfta, ...

SDS HD DN AB EX EX KB KB HD YA SvD SvD BLT DN SvD SDS SDS