Samförstånd - fy så hemskt

Undrar hur han känner sej egentligen, Daniel Barenboim, efter att alla hans krumbukter och piruetter inför palestinierna sänts tillbaka till avsändaren.
De kom inte tillbaka i ett rött litet paket med vita snören utan i ett brunt affärskuvert där adressaten var brutalt markerad som ’okänd’ - trots att de förra året bestod honom med ett pseudo-medborgarskap i palestinaland.

Hade jag varit i hans kläder skulle jag nog känt mej både bitter och förödmjukad och dessutom ganska billig.
”Efter allt jag gjort för dem...” o.s.v.
Nu tror jag inte Barenboim har några sådana känslor utan förmodligen producerade han i stället en bunt lämpliga ursäkter för palestiniernas förnedrande behandling av en av deras främsta förkämpar.

Daniel Barenboim är ju som ni vet en gudabegåvad musiker antingen han står på dirigentpulten eller smeker tangenterna på en Steinwayflygel.
Den bäste – säger många.

Förutom förmågan att trollbinda sin publik har han gjort sej känd som en person som utnyttjat sitt kändisskap till att stödja palestinierna och nu har de kastat ut honom...
De helt enkelt bojkottar en planerad konsert i Ramalla eftersom de anser att han inte tillräckligt kraftfullt och inte heller tillräckligt uppriktigt(!) bekämpar ockupationen...

Nå, vad säger ni om det?

Hur var det egentligen med Leonard Cohens konsert som också planerades äga rum i Ramalla i slutet av september?
Den spolades lika glatt med ungefär samma motivering.
De försökte sej dessutom på lite utpressning genom att försöka få honom att avstå från konserten i Tel Aviv och BARA gulla med palestinierna.
Nu gick inte den valsen och egentligen borde man förbigå dylika skamgrepp med tystnad.

Paul McCartney uppträdde förra hösten i Tel Aviv inför en entusiastisk publik men blev inför sitt besök i landet mordhotad av palestinska 'musikälskare'.
Ett besök i Ramalla var planerat men fick inställas eftersom ingen kunde garantera att de massiva demonstrationer som väntade honom där inte skulle övergå i våld.

Gammalt och nytt i en salig blandning men taktiken är evig.
Palestinierna lägger locket på trivsamheter för den egna befolkningen om dessa samtidigt skulle föra med sej något positivt för israelerna.

Vad gäller Barenboim består hans grova brott av att han arbetar för samförstånd mellan israeler och palestinier.
För palestinierna verkar det inte finnas något gruvligare än detta.
Samförstånd – fy så hemskt.

Det kommer att bli intressant att se hur Obama, som ju är samförståndets färskaste profet, kommer att hantera palestiniernas skräck för just samförstånd.
Lyckas han bryta detta destruktiva mönster så – bless him – men då får han nog plocka fram något mera substantiellt än det charmiga ”yes, we can”.

Daniel Barenboim, palestinierna, musiker, dirigent, Ramalla, Steinwayflygel, Tel Aviv, Leonard Cohen, Paul McCartney, Obama, ...

Solanas check in blanco

Jag har väl aldrig varit någon fan av Javier Solana, the Foreign Policy Chief of EU och att han snart avgår från sitt uppdrag med en trivsam pension på fickan förändrar inte den situationen nämnvärt.

Världen är full av problem men för Solana finns bara ett problem, problemet med stort P, en stat för det palestinska folket.
Det är bara det att Solana vill se denna stat materialiseras i betydligt högre grad än palestinierna själva.
Detta förstår man när man läser den här artikeln i Haaretz.
Abbas blev erbjuden 100% av Västbanken och hela Gaza men slingrade sej ur sina 'Nej, Nej, Nej' med motiveringen att "The gaps were too wide."

Att han inte kontrollerar hamasnikarna i Gaza är konstigt nog inte Israels fel.

Jag misstänker att det har gått en massa prestige i kravet på en palestinsk stat.
Den enda som verkar genomförbart idag verkar vara två stater för palestinierna.
En på Västbanken och en i Gaza.
Till detta får vi också räkna Jordanien som till största delen består av palestinier.

Hur många stater anser sej palestinierna egentligen behöva?
Deras egentliga guldkalv är ju att förvandla staten Israel till ytterligare en palestinsk stat.
Kan denna splittrade bild möjligen vara en spegling av palestiniernas egen splittring och bör detta i så fall uppmuntras?
Solana anser så i varje fall.

Han tycks dessutom tro att en palestinsk stat kommer att fungera som ett globalt ”Sesam öppna dej.”

Om bara palestinierna får en stat kommer mullorna i Iran att sluta kämpa för att bli en regional kärnvapen-supermakt
Om bara palestinierna får en stat kommer arabiska/muslimska diktaturer att snarast införa demokratiska val, representativa regeringar och införa tolerans på skolschemat

Om bara palestinierna får en stat kommer shiamuslimer och sunnimuslimer att sluta spränga varandra i luften
Om bara palestinierna får en stat kommer kurder, tibetaner och andra minoriteter att få samma chans till egen stat som palestinierna.

Talibanerna i Afganistan kommmer att befria sina kvinnor från heltäckningstvånget
Nordafrikas islamister kommer att lägga ner vapnen
Al Qaida kommer att upplösas och
Europas muslimer kommer att assimileras

...... bara palestinierna får en stat.

Att ge palestinierna en stat enligt tidtabell utan föregående statsbyggande, som Solana föreslår, är ett säkert recept för katastrof.
Att kräva detta är liktydigt med att planera en plågsam död för det palestinska experimentet.
En stat som drar sej fram endast genom konstgjord andning är inte livskraftig utan är dömd till säker undergång.

Med sitt initiativ visar Solana att han egentligen inte bryr sej ett dugg om palestinierna, han vill bara säkra en krok i en EU-korridor att hänga sitt porträtt på med en guldstjärna för varje uppnått mål.
Hans favoritmål är en palestinsk stat vad den än må föra med sej av krossade drömmar, krossade familjer och krossade nationella aspirationer.

BLOGGPÄRLOR:

MXp: Mahmoud Abbas mål är inte 'fred' utan målet är Palestina

Israel i Sverige: Anonyma soldater. Israels försvar. Censurerande vänsterbloggare.

Javier Solana, palestinsk stat, Haaretz, Abbas, Gaza, Västbanken, Jordanien, Israel, Iran, shiamuslimer, sunnimuslimer, kurder, tibetaner, talibaner, Afganistan, Al Qaida, ...

Ny knepig världsordning

Att det är mycket jag inte begriper är jag mycket väl medveten om.
Många saker är jag inte ens intresserad av att begripa.
Det finns företeelser som inte är värda någon tankemöda medan jag lämnar över annat till kompetenta människor som nu och för all framtid kommer att hantera - vad det nu är - betydligt bättre än jag någonsin skulle kunna.
Varför skulle jag bry mej med vad som finns under huven på min bil eller innanför skalet på min dator?
Krånglar det vet jag vart jag ska vända mej.
Detta jämnar i någon mån ut sej genom att det finns andra saker jag kan bättre än bilmekanikern och datorteknikern, så det är lugnt.

Mitt i detta finns det saker och ting jag gärna skulle vilja begripa men som jag inte för mitt liv kan greppa, hur jag än försöker.
En sak som länge retat min nyfikenhet är hur en grupp människor som själva, i kallt blod startar ett krig som var avsett att förinta den angripne, hur dessa människor - som till råga på allt förlorade - skulle ha några som helst rättigheter att ställa krav vid en förhandling?

Jag hör redan de gamla trötta fraserna och motiveringarna om hur synd det är om dem... men det handlar inte om att tycka synd – det handlar om rätt, rättigheter och rättvisa.
Den som ger sej in i leken får leken tåla säger ett gammalt talesätt men detta verkar gälla alla utom palestinierna.
De tillåts ge sej in i ’leken’ med hull och hår men behöver aldrig ta konsekvenserna av sina utbrott.
Sina brott.
Så kanske man behandlar ett barn eller en mindre vetande men det är inte en behandling någon borde vara stolt över.

Saeb Erekat, en av de palestinska språkrören som inte förstått att han borde ställt sin plats till förfogande för länge sedan, kräver och kräver och sedan kräver han ännu lite mer.
Abbas morskar också upp sej ibland och kräver lite han också för han kan ju inte kosta på sej att verka mesigare än Hamas...
Erekat och Abbas kräver och Obama verkställer.

Detta är den nya tingens ordning och allt som har med rätt, rättigheter och rättvisa att göra, förbleknar.
Nu är det angriparen/förloraren som regerar och ställer krav och med det är en ny världsordning införd.

Om vi gillar det eller inte gör det samma - vi är alla offer för denna nya knepiga världsordning

- åtminstone tills sundare och mer realistiska krafter tar över.

rätt, rättigheter, rättvisa, palestinier, Saeb Erekat, Abbas, Hamas, Obama, ny världsordning

...

De förlorade nitton åren

Historien börjar 1967 – det vet ju alla.
Historien om Mellanöstern.

Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.

Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.

Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...

Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.

Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.

De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.

För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?

Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.

Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”

Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."

Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”

BLOGGPÄRLOR
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas

Mellanöstern, Västbanken, Gaza, Israel, Jordanien, Egypten, ockupation, intifada, anfallskrig, delningsplanen, bombbälten, exploderande bussar, Barak Obama, Abba Eban, Tilman Tarach, ...

Human Rights börjar lukta...

Det finns ord som över tiden ändrar sin betydelse och när jag surrar runt lite på Googles börjar jag ana att detta fenomen utvecklats till vetenskap.
Vi har slangen som ofta norpar fräcka ord och låter dem täcka nya företeelser vilket gör att den oinvigde ofta står där som ett fån.
Vi har ord som producerats eller adopterats av olika grupper, ord som identifierar grupptillhörighet, typ vänsterns miserabla vokabulär.
Vi har kidnappade ord, vi har stulna ord och vi har ord som igår betydde en sak men som idag står för något helt annat.

Human Rights.
Mänskliga Rättigheter.

Igår tänkte jag på Martin Luther King och Mandela men idag tänker jag på hur detta begrepp förändrats och förvanskats till oigenkännlighet.
Vågar man inte eller inte klarar av att gå till botten av ett problem så kan man ju alltid anklaga den andre för att våldföra sej på de mänskliga rättigheterna.
Man vet då att hur det nu än står till med förståelsen av problematiken så är man oantastlig när man placerar sej under banderollen ’Mänskliga Rättigheter’.
Vem kan anklaga dej för tvivelaktiga uppsåt när du gömmer dej bakom en mask av ’Mänskliga Rättigheter’?

FN är idag högborgen för denna förvanskade form av ’Mänskliga Rättigheter’
Du finner där allsköns hopkok av kommissioner, kommittéer och allt vad de nu kallar sej.
Smaka lite på den här titeln: ”UN High Commissioner for Human Rights.”
Det låter så tjusigt att man nästan börjar gråta.

Vad sysslar då dessa Human Rights-människor med i FN?
Enligt den ursprungliga meningen med beteckningen skulle de syssla med att påvisa brister i de mänskliga rättigheterna världen över och arbeta för att förbättra situationen men dagens betydelse av mänskliga rättigheter har inneburit att alla deras penningar och all deras kraft koncentreras på att sätta dit Israel.
I alla situationer och inom alla områden.

Som FN är sammansatt idag är det egentligen helt naturligt.
Snuskiga diktaturer bildar säkra majoriteter där det övergripande målet är ett – att hänga ut Israel.
Kina och Libyen behöver inte ligga vakna om nätterna och oroa sej för att någon ska platta till dem i FN för stöds de inte av arab/muslimska grupperingar så kan de fortsätta med sin härskarmentalitet, kemiskt befriad från alla mänskliga rättigheter, på grund av demografiska och ekonomiska hänsynstaganden.

Vad som är förvånande är att detta inte har gått in bland mer respektabla nationer som borde sett att en ändring kommit till stånd som ett naturligt steg.
Det är som vanligt de som tiger still som gör det möjligt för odågorna att härja fritt.

För att avsluta med en riktig godbit så har vi missfostret Amnesty.
Deras senaste rapport från Hamaskriget i Gaza på nyåret gör att man undrar vad som får dem att tro att de är kapabla att syssla med sådant.
De agerar ju enbart som megafon för den globala jihad-rörelsen som har upprättat ett icke oansenligt lokalkontor i Gaza.
Någon annans åsikt göre sej inte besvär.

Var det någon som nämnde NGO's...?
Tyvärr, det får bli en annan gång.
Den biten har utvecklats till en djungel, en ogripbar, ogenomtränglig och oseriös djungel.
Sveriges egen lilla guldklimp i sammanhanget, Diakonia, är naturligtvis oseriösast av alla.

När jag ser och hör att något sägs i namn av ’Human Rights’ drar jag numera öronen åt mej.
Jag synar det som sägs med en ganska trist misstänksamhet som tyvärr visat sej berättigad.
När något som i grunden är fint förvandlas till skam – och ytterst få reagerar – då börjar man ana var grunden ligger till dagens till synes olösliga problem.

Human Rights, Mänskliga Rättigheter, Martin Luther King, Mandela, FN, Israel, Kina, Libyen, demografi, ekonomi, Amnesty, Gaza, NGO's, ...

Frukt och grönt

Ni kommer inte att tro att det är sant men det stora samtalsämnet i Israel idag är om det ska bli skatt eller inte på frukt och grönt.
Hade detta monstruösa hot tilldragit sej i Sverige (som naturligtvis redan har en ansenlig skatt på dessa klenoder) hade det lätt smält in i tapeten.

Man skulle ju kunna tänka sej att Israel har en del andra små problem som borde lösas, men nej – idag handlade det om frukt och grönt.

Hela problematiken har haft alla poänger som hör till en livsavgörande diskussion.
Först rykten följda av snabba dementier.
Någon lade sedan ihop två och två och fick ut en story som strax engagerade både press och allmänhet och som ett brev på posten kom hoten att spräcka regeringen.
Shas har spräckt många regeringar under sin livstid.

Finansministern förklarade och försvarade medan premiärministern lurade i vassen.
Idag hade han lurat färdigt och bestämde sej för att plocka bort överflödig prestige från sin finansminister.
Han gick emot dennes förslag genom att hänvisa till folkviljan.
Kunden har ju alltid rätt, sägs det.

Ingen skatt och följdaktligen inga nya slantar att slösa på ministrarnas engelsklektioner.
Tragiskt, för de har ju så låg lön...

Varför berättar jag detta och inte råskäller på palestinierna?
Därför att det pekar på kompliciteten i Israel.
Israel består inte bara av kampen mot terrorismen utan också av kampen mot nya skatter.
Hederligt folk i Europa har på sistone fått sej till livs ett synnerligen förenklat budskap från världens ledare.
’Skicka iväg alla judar från Västbanken till Tel Aviv så kommer vi strax att kunna inleda en fredens guldålder i Mellanöstern.’

Vad skönt det är med enkla och klara budskap.
Att de inte har något med verkligheten att göra är marginellt.

I Israel gillar folk att äta massor av frukt och grönt och vill naturligtvis inte betala mer än nödvändigt för dessa naturprodukter.
Man vill också ha fred men vill inte bli lurad på konfekten - en gång till.
Israels fredslängtan är lika stark idag som för några år sedan då man sparkade ut sina egna från Gaza.
Den gesten togs emot med kalla handen – död mans hand.

Nu vill Obama att Israel ska göra om proceduren i Västbanken.
Sluta att bygga hus där för att sedan lättare kunna sparka ut människorna.
Och vad får Israel för det?
Vad får Israel den här gången?
Well – det verkar i pressläggningsögonblicket inte riktigt klart, men – ja det ordnar sej nog.

Visst, det kommer att ordna sej för i motsats till Abbas så har Hamas gjort upp planer.
Obama borde ha hört talas om Hamas planer men jag börjar undra, för han nämner dem aldrig...

Israelerna kan torrskodda fortsätta att klämma sina kopiösa mängder av frukt och grönt utan att bli ruinerade.
De kan behöva alla tillgängliga vitaminer och mineraler för att ta Joe Biden på orden – agera som den fria och suveräna nation de är och inte störas alltför mycket av virrhjärnor som i brist på egen tankeverksamhet nöjer sej med att upprepa vad Obama sagt.
Obama sa – UT, och följdaktligen upprepar världen – UT.

Ett råd till världen – åt mer frukt och grönt.

Israel, frukt och grönt, skatter, Gaza, fred, Mellanöstern, Västbanken, Tel Aviv, Europa, terrorism, Barak Obama, Joe Biden, ...

Icke-logik

Kan man inte förvänta sej åtminstone en gnutta logik från det största, starkaste och vackraste(?) landet i världen?

Jag hade egentligen tänkt ta upp något helt annat men kvällens uttalanden av den amerikanske vicepresidenten gör att jag får skrämselhicka.
Jag kände hur det började krypa av fysiskt obehag längs ryggraden när jag började lägga ihop två och två.
När jag såg hur det stora USA tvingar in det lilla Israel i ett hörn så att de inte har något annat val än att göra jobbet för dem.
Som om Iran var bara Israels problem?
Israel kommer väl att få sin beskärda del men den store satan är ju USA.

Joseph Biden upprepade ett antal gånger i kvällens intervju att Israel var en självständig nation, fri att ta sina egna beslut.
Gång på gång uprepade han det.
USA såg ingen anledning att försöka stoppa Israel om landet beslöt att plocka bort Irans kärnkraft(-vapen?)anläggningar - Israel är ju en nationalstat med rätt och förmåga att fatta egna beslut.

Så talar USA när det gäller att ta saker och ting i egna händer vad gäller en annan nation.
När det gäller att bygga hus lägger USA ned all sin pondus, smäller sin stora, breda näve i bordet och säger – stopp!
Hus......

I går skrev jag om prioriteringar och jag undrar hur man ska kunna ta USA på allvar när de avslöjar sin totala brist på logik på detta flagranta sätt.
Är Israel en fri och självständig nation, helt kapabel att fatta sina egna beslut när det gäller storpolitik men måste ha en babysitter som fattar besluten för dem när det gäller att utöka duschutrymmet med en halv meter?

Joseph Biden, USA, Israel, Iran, storpolitik, duschutrymme, icke-logik, ...

DN