16 november 2012

En himmel full av stjärnor


Alla katters moder har fått sitt dagliga näringsintag levererat med en avundsvärd regelbundenhet av min man Jacob under sisådär 12 år.
Hon befinner sej inte ens i vår omedelbara närhet utan i andra ändan av kibbutsen kring vårt gamla hus där hon föddes och sedermera själv också födde ett antal kattungar.
En av dessa kattungar är nu cirka 11 år och är en beskedlig innekatt som inte gör så stort väsen av sej – om hon inte bestämmer sej för att göra just det.
Hon är ju gu'bevars en katt.

Som ansvarsfulla kattförsörjare tog vi katten Tigris till en veterinär som via ett litet ingrepp brutalt minskade ner hennes chans att producera fler kattungar till noll. 
Efterföljande dag tillbringade konvalescenten i vårt nya hus och vi hoppades naturligtvis att hon åtminstone skulle överväga att stanna.
Tyvärr, tyvärr.
Jag har nog aldrig sett en katt springa så fort som när vi dagen efter satte henne fri.
Naturligtvis sprang hon raka vägen till sina välkända marker kring vårt gamla hus.
Operationen var lyckosam men våra sidoavsikter kom helt på skam.

Nåväl, efter att min man avlidit i slutet av september i år så kvarstod faktum att Tigris fortfarande behövde mat och eftersom jag inte ville att hon skulle behöva gå omkring och leta i trista soptunnor så fortsätter jag att ge henne mat.
Varje kväll.
Jag ser det som en arvslott att hedra och eftersom Tigris är en sjusärdeles katt så gör jag det gärna.

Sista året när Jacob var sjuk så gick vi tillsammans till Tigris så ofta det var möjligt och det kändes fint och bra.
Vi satt på en låg stenmur och småpratade medan kattdamen smörjde kråset.
Varje kväll tittade Jacob upp mot himlavalvet för att kolla hur många stjärnor som lyste ned på oss.
Han frågade hur många jag såg och sedan jämförde vi summan av det hela.
Vanligtvis rörde det sej om 3 eller 4 stjärnor.

I går när jag satt på vår stenmur ensam så tittade jag upp på Jacobs och min himmel för att kolla om det var några kvällsstjärnor ute på vift.
Jag såg vad jag såg men förstod inte vad jag såg... för plötsligt var hela himlen full av stjärnor.
Jag snabbräknade och fick det till ungefär femtio stjärnor.
Den bit himmel jag ser från stenmuren är egentligen bara en flik mellan några vidlyftiga trädkronor och gatlyktorna gör sitt bästa för att konkurera ut eventuella stjärnor.
Den kvällen hade gatlyktorna inte en chans för hela himlen frustade och sprakade av stjärnor, något jag aldrig kunnat föreställa mej utifrån våra tidigare ganska moderata observationer.
Hela himlen var full av stjärnor, av alla slag.
Blinkande och med fast sken, blå och röda i välkända grupperingar och ensamma.
Det mest anmärkningsvärda var att de var så många!
Sade jag femtio?
Kanske var det hundra?
Förmodligen tusen eller fler om man räknar in de som syntes mindre klart – eller inte alls.

Nej jag hörde inga röster och såg inga syner men jag kom kristallklart ihåg hur Jacob varje kväll frågade ”Do you see any stars tonight?”
Den där sällsamma kvällen kunde jag svara att nog ser jag stjärnor alltid – en liten flik av himlen alldeles full av stjärnor som gör piruetter och kråmar sej bara för dej och mej.

Att sörja är jobbigt men en himmel full av stjärnor ger ändå lite perspektiv på tillvaron.
När man är ledsen går man ofta in i sin ledsenhet och stänger ute den normala livsrytmen.
En himmel full av stjärnor berättar om evighetens äventyr men också om vikten av de små nära tingen.

En himmel full av stjärnor är som ett plåster på en trasig själ.
Eller hur, Jacob?

17 juni 2012

Låt oss dra ner till torget


De arabiska vårkänslorna börjar surna.

I början av den arabiska våren trodde folk det var tillräckligt om man hittade ett torg – gärna centralt beläget – och fyllde det med unga fräscha ansikten med tillhörande goda röstresurser.
Lite plakat att vifta med framför kamerorna brukade heller inte skada men de skulle naturligtvis vara skrivna på engelska för att inte ge CNN-publiken onödigt huvudbry.  
När man använt sina röstresurser upp till erforderligt antal decibel skulle diktatorerna falla som käglor, livligt påhejade av Obama och Clinton. 
De senares inhopp skulle stå som någon sorts garanter för något som var långt ifrån garanterat.
Ge legitimitet till våryran. 

Ingen frågade var den nye ledaren befann sej och hur denne person hade tänkt sej fortsättningen. 
Vad som fanns att tillgå var kaos blandat med ungdomlig entusiasm och för några timmar verkade det som om detta vore tillräckligt. 
När skymningen föll insåg dock många att det egentligen bara fanns ett stort, ekande tomrum. 

Idag väljer det ekonomiskt barskrapade Egypten president och ingen är egentligen nöjd. 
Vad facebook-folket och annat folk har att välja på är två gamla gubbar – en som var god vän med Mubarak och en som är islamistfanatiker. 
’God bless the child’ men det var inte detta vi ville... 
Vad göra? 
Naturligtvis – vi drar iväg till torget! 
Det funkade ju förra gången så det borde funka nu också. 

Så mycket för den demokratin. 
I stället för att acceptera vad som prisats som en demokratisk process drar man iväg till Tahrir torget för att ge uttryck för sitt missnöje. 
Vissa kallar det för att låta gatans parlament ta lagen i egna händer vilket mycket sällan (lätt underdrift) är förenligt med demokrati. 

Om Mubarak-kompisen vinner kommer då islamistfanatikerna att dra ner till torget? 
Om islamistfanatikern vinner kommer Mubarak-kompisens trogna att samlas på samma torg? 
Jag skulle inte bli förvånad om svaret blir ja för båda alternativen eftersom demokrati – att acceptera en valutgång även om man själv inte gillar resultatet – är inget som är gångbart i Egypten idag. 

Förresten, kanske jag har fel, vilket i just det här fallet skulle vara mycket trevligt. 

Okey, okey jag vet att det finns många kloka och ärliga egyptier som inget högre vill än att få en nyastart, få det lite bättre. 
För deras och för kommande generationers skull hoppas jag mina sarkasmer faller platt till marken.
Här och nu.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ...

30 mars 2012

Falsk varubeteckning




Välstylade fredliga demonstranter.


Egentligen tycker jag mest synd om de stackars israeliska värnpliktiga som beordrats ut för att ’baby-sitta’ demonstranter i stället för att få vara hemma med sina familjer och förbereda shabat.

Den falska varubeckningen syftar naturligtvis på de deklarationer de arabiska upprorsledarna gav innan den tjusigt arrangerade demonstrationsdagen ute i friska vårluften sparkade igång.
Det skulle bara bli några fredfulla och fridfulla demonstrationer för att tydliggöra sitt ogillande av Israel i största allmänhet och med Israels huvudstad i synnerhet.
Jerusalem–marschen kallad i dagligt tal.

Demonstrationen i Kalandiya i norra Jerusalem hade knappt fått upp ångan innan de vältränade bicepsarna trädde i funktion.
De kastade molotovcoctails och stenblock mot sina baby-sitters och allt fagert tal om en fredfull demonstration visade sej naturligtvis bara vara en rökridå.
Den kolsvarta rökridån materialiserades dessutom av bildäck man tuttat fyr på i gammal god tradition.
Om detta innebär att palestinierna framöver kommer att tvingas köra omkring på fälgarna får framtiden utvisa.

Att vara en up-dated demonstrant kostar på.
Man kan inte vara klädd hur som helst för då kan ju det katastrofala inträffa att CNN inte består dem med vederbörlig uppmärksamhet.
Nej på med linnet och arafatschalen och välj ut några stenbumlingar som räcks fram av villiga barnahänder.
Därefter är du redo att intaga världens TV-soffor.

Det hela är naturligtvis en show som älskas av massorna men jag tycker fortfarande mest synd om de israeliska värnpliktiga som på själva fredagseftermiddagen tvingas utföra detta skitjobb.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ...

22 mars 2012

Det jihad-kristna Bilda


Studieförbundet Bilda (f.d. Frikyrkliga Studieförbundet) lever dåligt upp till sitt namn.
Vi har för någon vecka sedan sett och hört hur representanter för Bilda demonstrerat sin brist på bildning och sin uppenbara respektlöshet för andra människor.
De har förnedrat och grovt förolämpat utsatta människogrupper med en totalt okristlig jihad-kristendom.
Tillhör man en organisation med detta namn så förpliktar det men här har representanter för Bilda i stället gett oss en skrämmande bild av hur snacket i den organisationen går.
Framtiden får utvisa om de överhuvudtaget är bildbara.

Att vara kristen betyder inte längre att vara en Kristi efterföljare utan numera ingår det att man också bör välja bort och utesluta vissa människor.
Bort, bort.
Så gjorde nazisterna också.
Man ska fjärma sej så mycket det går från juden Jesus och hans folk för då vet man att man håller sej inom den politiskt korrekta mittfåran och kan ostörda fortsätta med sin hatpropaganda till ackompanjemang av folkets ljubel.
Man är ju så vansinnigt både liberal, vidsynt och tolerant...

Hur genomför man då dessa akrobatiska övningar?
Jo i stället för att följa Jesu missionsbefallning som talar om ALLA människor så tar man under sina vingars beskydd människor man vet är ute efter struparna på det folk som kan följas i rakt uppstigande släktled till Kristus själv.

Finemang, då kan man slå två flugor i en smäll.
Man visar omvärlden hur gudeligt godhjärtad man är samtidigt som man med hela sin jihad-själ motarbetar och förtalar judarna.

Vilken lycka att det finns palestinier att tillgå i detta ’ädla’ syfte.
Jag undrar stillsamt vad palestinierna skulle säga om de förstod att de bara är ett medel i kampen mot judarna?
Ett medel Bilda och Diakonia använder sej flitigt av.

Om den svenska kristenheten verkligen brydde sej om palestinierna skulle de först och främst uppmana dem att söka fredliga arrangemang med Israel för utan Israel kommer det aldrig att bli något Palestina.
Ett Palestina utan support av Israel skulle självdö inom en snar framtid – såvida de inte tänker fortsätta att bete sej som super-offer med super-bidrag även bakom egna gränser?

Diakonia påstår att de arbetar i Israel och i de palestinska områdena men det är en absurdt krystad sanning.
Släng ett öga på deras samarbetspartner så ser du att de allra flesta är palestinska organisationer, 25 stycken, medan endast 4 finns i Israel.
För att förstärka slagsidan ytterligare är en av de 4 den ökända organisationen B’Tselem och de övriga tre är organisationer som enbart sysslar med arabiska affärer.

Jodå – Diakonia arbetar i Israel... men MOT Israel.
Helhjärtat, med hela sitt jihad-hjärta.

Bilda då?
Jo, de hjälper Diakonia i dess ’seriösa’ uppdrag att utbilda jude/Israel-hatare och deras energi är outtömlig.
Inga metoder verkar vara dem främmande bara de ligger rätt i tiden - och visst gör de det.
Helt rätt i tiden.
I denna vår tid predikar Hamas i FN’s salar i Geneve och Ashton sitter ännu kvar i sitt elfenbenstorn.

Sista halvan av mars och en bit in i april tänker Bilda bjuda sina tilltänkta offer lite kultur.
En konstutställning i Immanuelskyrkan i Stockholm de kallar Det håliga landet som naturligtvis ska vara en allegori på Det heliga landet.
Dragplåstret skulle vara affischen ser du här ovanför med juderåttor som glatt knaprar i sej palestiniernas förlovade land...

Nassarnas juderåttor är uppenbarligen seglivade.
Sega, bruna råttor.

När skammen gick upp på torra land gav Bilda upp sin bästa bild (naturligtvis väljer man ut sin bästa bild för en affisch) och bytte ut den mot något mera slätstruket.
De var liksom tvungna för annars hade grupptrycket tvingat dem till förklaringar med risk för oönskade kullerbyttor.
Vad man vill med utställningen är ju inte att försöka förstå konflikten utan bjuda publiken på hemmabyggda snabbrecept i tyckanden - och hoppas att ingen märker något.

I Bibel talas det mycket om sinnesändring men jag tvivlar på att det var en sinnesändring som fick Bilda att plocka bort sin favoritaffisch.
Sinnesändringar kommer inifrån men i det här fallet föll råttbilden bort på grund av yttre tryck.
Inte riktigt samma sak skulle jag vilja säga.

Varför håller Bilda och Diakonia på så här?
Varför trasslar de in sej i politik som de oftast inte har något egentligt begrepp om och helt egenmäktigt delar in mänskligheten i onda och goda.
Eftersom de inte orkar (vill? vågar?) studera ämnet med öppna sinnen så faller de i farstun för den gamla stereotypen om ’the underdog’.
Man bestämmer sej raskt för vem som är the underdog, den svagare, och sätter sedan på honom både änglavingar och gloria.
Lätt som en plätt eller om du så vill – klart som korvspad.
Inte behövde man tänka till själv heller.
Att ställa sej frågan om the underdog möjligen kan ha några egna små fel och brister är naturligtvis helt oacceptabelt.

Palestinierna som genom åren finslipat sina metoder att framstå som ’the underdog number one’ kan numera räkna in ’die dumme Schweden’ bland dem de duperat.
Bilda och Diakonia är lysande exempel på detta fenomen men jag är säker på att du kan bidraga med ytterligare exempel.

Tillbaka till konstutställningen och råttorna.
En reflexion så här på sluttampen – skomakare bliv vid din läst.
Pastorer med beväpnade råttor i blick skulle göra väl i att hålla sej till predikandet och låta andra mer begåvade personer sköta konsten.
Att dessutom behöva påminna pastorerna om att ingen blir specialist efter ett par veckors turistande i området känns lite häftigt men visar sej likväl vara nödvändigt.
Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ...

16 februari 2012

Palestinska barns blod i stället för gödselstack


"Our children are our honor and glory,
they were created to be fertilizer for the land of Palestine,
and for our pure land to be saturated with their blood"

"How beautiful you are, my country
The love in my heart for you is great
You have brought up and educated
generation after generation,
You waited patiently and discovered your heroic children
Oh, my pure land, I shall saturate you with my blood
I shall live and die upon your green ground
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us"


Klicka på länkarna här ovanför för att få mera inblick i en värld som tack och lov fortfarande är främmande för de flesta.
Efter dessa uppmuntrande ord kommer mina lite mer snirkliga tankegångar.


Att gödsla jorden med sitt blod.
Att uppmana barn, sina egna barn, att gödsla jorden med sitt blod.
Att sitta och lyssna till sånger med detta innehåll roar sej den palestinska intelligentian med – att lyssna till hur de redan hjärntvättade barnen förbreder sin förväntade blodiga hädanfärd.
Deras uppgift är att gödsla jorden med sitt blod.

Nej det hjälper inte att bli upprörd, inte ens att bli arg.
Premiärminister Salam Fayyad och andra ministrar satt och applåderade detta framträdande och tyckte det hela var så fint så fint.
De log och nickade för att sedan klappa de små snart livlösa kropparna på huvudet.

Är sådant OK?
Förmodligen eftersom de fortsätter att inhösta ogripbart stora penningsummor från bl.a. EU med Sverige som spjutspets.
Hur många miljoner var det bara i senaste vändan?
Hur många miljarder de senaste tio åren?
(Fyll gärna i någon – jag är inte så bra på siffror.)

”Ja men vi vet ju alla hur Hamas är... ” säger du kanske.
Nej min vän, det var inte Hamas den här gången, det var det ’moderata’ Fatah med sina ledare som lyste av tillfredsställelse.
Fatah är ju som bekant en systerorganisation till det svenska socialdemokratiska partiet och jag undrar stillsamt om SAP också lyser av tillfredsställelse över förvandlingen av små barnakroppar till blodigt gödsel.
Jag antar det eftersom ingen protesterade.
I andra sammanhang är sossarna bland de första att protestera – om existentiella saker som hus och annat, ni vet.

Att gödsla jorden med sina barns blod – tycker ni jag är tjatig?
Bra.
Det var just avsikten.

I Sverige och i resten av baronessan Ashtons Europa verkar det behövas mer än lite rejält gammaldags tjat för att få folk att förstå vilka de gett sej i lag med.
Om ingen säger något så drar naturligtvis palestinierna de alldeles riktiga slutsatserna; att vad de håller på med är både rätt och riktigt – och fortsätter.
Alla som tiger still uppmanar dem att fortsätta på den inslagna vägen.

Jag vet att det är som att slå under bältet om någon dristar sej till att ha synpunkter på en palestiniers beteende.
Har de fribrev så har de och under tidens gång har de blivit allt skickligare på att utnyttja detta – så skickliga att de numera inte skyr någonting, inte ens att producera barn i avsikt att använda deras blod som gödsel.
Observera att det inte är jag som påstår detta - de säger det själva i ack så tydliga ordalag.

Tystnaden fortsätter att vara bedövande allt medan de palestinska barnen fortbildas i att ta sin framtid i sina egna händer.
”Gud vad häftigt det ska bli att bli martyr! Massor av fina klänningar och dataspel och glass hela långa dagen.”

Läser just nu om en buss-crash i Jerusalem som tog 6 eller fler arabiska barns liv.
Abbas utlyste tre sorgedagar efter dessa oskyldiga barns död.

Notera skillnaden – när barn dör i en trafikolycka sörjer Abbas men om de inspireras av sina ledare att låta sitt blod bli gödsel för en törstig jord då ler han.

Fy vale – på ren bonn-svenska från norra Hälsingland.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

07 februari 2012

Plattityder



Ban Ki-moon var i Mellanöstern för kanske en vecka sedan.
Vad gjorde han här?
Delade ut plattityder som behandlades som benådade guldkorn av mediaföljet.

Den allra plattaste plattityden var förmodligen den om leverans av fler 'förtroendeskapande åtgärder' till palestinierna.
I alla andra sammanhang kallas en dylik hantering för mutor.
Nå Ban Ki-moon?

Har den karlen någon gång sagt ett enda orginellt ord?
Tror knappast det men det borde inte hindra en något mera professionell journalist från att fråga vad han EGENTLIGEN tycker.
Det skulle inte bara FN-organisationen utan också resten av världen må bra av att höra.

Att sitta i toppen av en organisation som FN och inte ha den minsta lilla stake är ganska makabert – och dessutom farligt.
Att enbart upprepa vad andra redan sagt tillhör de undre skiktens privilegier men dit hör Ban Ki-moon definitivt inte längre.

En kvinna vid namn Inga-Britt Ahlenius har arbetat som chef för den interna granskningen i FN-huset och hon inte bara såg FN’s förfall utan delgav intresserade läsare sina intryck i en slutrapport till generalsekreteraren samt i en bok med titeln ’Mr Chance’.
Efter den rapporten kallades hon för Ms Fearless.
”Det är sorgesamt att se hur FN ser ut idag” säger Inga-Britt och syftar på raset på olika fronter som skett efter Kofi Annanas tid.

Egentligen behöver vi inte Inga-Britt’s insikter för att förstå FN’s förfall.
Vi får det nedtryckt i våra strupar dagligen allt medan Ban Ki-moon fortsätter resa världen runt och låta förnuftig och intressant med hjälp av sina bleksiktiga plattityder.

Ett FN som ruttnar från toppen och ner är naturligtvis inte samma sak som en andefattig generalsekreterare men de kompletterar varandra förvånansvärt väl.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...

28 januari 2012

Trist historia - med detta stora utomhusfängelse



Det är gammalt nu men ni har säkert inte kunnat undgå uttrycket att Gaza liknas vid ett stort utomhusfängelse.
Snyggt uppiffad liknelse som fungerar som ett kraftfullt markör-ord.
När du hör någon använda ovannämnda liknelse så vet du strax vilken världsbild i övrigt personen ifråga har, om han överhuvudtagen alls har någon klar uppfattning om den värld han lever i.

Nu ska jag berätta om ett ännu större utomhusfängelse – landet Israel.
Titta på kartan och tänk efter vilka som har hand om makten och vapnen i kringliggande länder så förstår du säkert vad jag menar.
Dessutom är israelerna infängslade inte bara geografiskt utan också diplomatiskt, ekonomiskt och... medmänskligt.

Allt detta bara för att Netanyahu inte lyder order.
Order från Abbas.
Som Erekat, Abbas eminente hantlangare, sa för några dagar sedan – ’om inte Israel accepterar alla våra krav innan vi börjar förhandla så avslutar vi omedelbart förhandlingarna i Amman’.
Ja lille Erekat har alltid haft problem med logiken och förmågan att välja sina ord i enlighet med vad som är med sanningen överensstämmande har aldrig varit hans starka sida.

Att inte lyda order från palestinierna likställs med högförräderi och den som trampar i klaveret på detta oförlåtliga sätt borde följdaktligen ställas inför krigsrätt.
Nu är det ju inte alldeles solklart att israelerna rakt av samtycker till dessa cirkuskonster så krigsrätterna har varit relativt sällsynta.
Detta upprör förstås palestina-apologeterna som i stället drar igång andra smådesperata åtgärder som t.ex. upprop till bojkott.
Sorry palestinagrupperna, men är det inte ett ganska barnsligt upptåg?
Israel idag är inte bara Jaffa-apelsiner utan de har delat med sej av sina kunskaper vid tillverkningen av de flesta ’gadgets’ du förgyller din tillvaro med idag.
Risken är att om du bojkottar tillräckligt frenetiskt så kommer du att slita ditt hår i förtvivlan över att ditt liv plötsligt blivit ack så ohanterligt.

Nu var det väl inte i första hand för att diskutera vem som kan ståta med det största utomhusfängelset som jag öppnade bloggen för första gången på ganska lång tid.
Nej, jag ville nog egentligen bara peka på det faktum att hela Mellanöstern-härvan inte har så värst mycket med Abbas och andra potentater att göra utan att det nästan bara handlar om Israel.

Om judarna och deras Israel.

Om en icke muslimsk ö ska få fortsätta att finnas mitt i det muslimska jättehavet?
Om den muslimska toleransen överhuvudtaget har något med tolerans att göra?

Finns det fler av FN sanktionerade länder som inte haft en dag av fred under hela sin tillvaro än Israel?
Jag är inte säker men i hastigheten kan jag inte komma på något.
Hur israelerna kunnat bygga sitt land samtidigt som de dagligdags varit tvungna att försvara det (ofta handgripligen) är för mej en gåta.
Idag har de ett bra land men ett land där det på senare tid blivit allt svårare att andas eftersom de kringliggande länderna sprider allt annat än frisk luft omkring sej.

Staketet mot Västbanken blir en ganska medioker historia när man ställer det i relation till de både politiska, kulturella och humanistiska barrikader som Israels grannar konstruerat i gränsområdena.
Allt för att göra Israel till ett stort utomhusfängelse, ganska trivsamt men dock ett utomhusfängelse.

Nålsögat för att komma in och ut från detta utomhusfängelse är den internationella flygplatsen Ben Gurion.
Numera är det dock alltmer tvivelaktigt om den kommer att kunna fungera friktionsfritt framöver då Hamas och likvärdiga ”frihetshjältar”(hmmm...) i Gaza uppenbarligen sitter på raketer som ganska enkelt kan ta ner ett passagerarplan när det befinner sej på lämplig höjd.

Det stora utomhusfängelset Israel har Ben Gurion-flygplatsen men det lilla utomhusfängelset Gaza har hela gränsen mot Egypten att bruka efter eget gottfinnande.
Ibland är den stängd men oftast får Hamas som de vill (de vet vid det här laget i vilka tåtar de ska dra) och gränsen öppnas för att serva deras behov.
Några välavvägda hotelser brukar vara tillräckligt.

Muslimerna kallar alla som är otrogna mot Islam för ’infidels’ vilka enligt Islam bör avrättas.
Bör är kanske inte rätta ordet eftersom det är varje rättrogen muslims plikt att döda varje ’infidel’.
Sharia-lagarna är utan nåd.
Detta är i sej så ruskigt att jag med glädje skulle ta emot en annan åsikt från någon som vet bättre.
Tills vidare vidhåller jag att ovanstående är sant.

Är det i så fall underligt att Israel är både jagat och isolerat av den muslimska världen och av folk som av mer eller mindre lömska skäl okritiskt anammar Muhammeds förvirrade budskap.
Israelerna i sitt utomhusfängelse iakttager vad som händer med stora undrande ögon.
’Ska de förgöra oss igen som på Hitlers tid?’

Palestinierna och ’the piiis process’ är en bisak för antingen de sitter där med en stat eller inte så kommer de oförtrutet att fortsätta att bekriga Israel.
De kommer aldrig att förlika sej med att Tel Aviv inte tillhör dem.
Bekriga och bekämpa Israel på alla plan som står dem till buds vilket redan är i full sving.
Det handlar alltså inte om palestinierna för deras existensberättigande är säkrat så länge de håller varbölden öppen och inte ger Israel någon lugn och ro och absolut inte någon fred.
Allt handlar om Israel.

Ni har väl lagt märke till att Abbas under sin beljublade tur genom FN’s korridorer för några månader sedan inte var där för att stifta fred.
Han krävde en stat men freden glömde han bort .
Han och en massa andra glömde i hastigheten bort att villkoret för en palestinsk stat är just fred, fred med Israel.
Kolla FN-resolutionerna.
Men varför skulle Abbas bry sej - ingen annan brydde sej ju.
På kuppen blev Israel ännu mer isolerat i sitt utomhusfängelse för orsaken till att Abbas inte fick sin stat kunde ju inte bero på några andra än just på israelerna.
Axiom är alltid axiom antingen de är korrekta eller inte.
Speciellt i Mellanöstern.

Det lilla Israel, det robusta men samtigt så sköra, har förvandlats till ett stort utomhusfängelse där inneslutningen dagligen förstärks av folk som av rutin eller magkänsla alltid stöder ’the underdog’ - utan att reflektera över om denna underdog möjligen är fel ute.
Fel från början till slut.

Bäst att inte reflektera, enklast så.
Inte stöta sej med den stora arabvärlden och gu’bevars absolut inte ’kränka’ dessa känsliga varelser.
Absolut inte lufta deras egna dogmer som de nogsamt, av ren självbevarelsedrift, försöker dölja för menigheten.
Bäst att flyta med strömmen som sakta men säkert lägger bråte till bråte i byggandet av Israel som ett jämförelsevis stort utomhusfängelse.

------------------------------------------------------------------------------------------
Läste just en artikel som legat på väntelistan ett tag och fann att författaren, Joram Ettinger, skriver om ungefär samma saker som jag försökte pränta ned här ovanför.
Mycket bättre naturligtvis så jag rekommenderar den som studiematerial för att bättre förstå varför ’vår’ konflikt inte är som andra konflikter.

”The heart of the conflict is the denial of a non-Muslim entity's existence – namely, Israel – on land that, in the eyes of many Muslims, is "holy land" that belongs to them, and not any issue with Israel’s size or borders”.
J.E.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...