Ett varv till

Det talas så där lite lagom om 'fredsprocessen' eftersom det finns gott om andra mer genomgripande problem i den här delen av världen.

Dessutom är nog folk ganska trötta på detta eviga tjafs om precis samma saker gång efter annan.

Samma frågeställningar och samma resultat.

Visst kunde det vara värt både lite tjafs och ett och annat utnötningskrig om det hade funnits någon chans till lösning av konflikten men i vår tid finns ingen sådan lösning.

Jag är den förste att beklaga men så ser dagens realpolitik ut.

Israel kan av överlevnadsskäl inte erbjuda Abbas vad han kräver för att signera en överenskommelse och palestinierna kan inte erbjuda någonting alls för då skulle ledarna bli lynchade.

Abbas är naturligtvis rädd om sitt eget skinn och trots att han helgonförklarar 'martyrer' på löpande band är jag inte säker på att han själv vill rikta in sej i de leden.

Det hela är djupt tragiskt men har man predikat genom decennier att man aldrig kommer att kompromissa med Israel så kan man ju sedan inte plötsligt börja göra just det.

Inte utan konsekvenser i varje fall.

Hade jag trott att ett papper som det står FRED på skulle  innebära några positiva överraskningar skulle jag kunna ge upp både det och detta men jag tror inte det.

Erfarenheterna visar på helt andra resultat.

Jag tror inte att ett fredspapper skulle förändra palestiniernas ingrodda hat mot israelerna så därför tror jag heller inte på någon fredsprocess och är starkt emot alla former av s.k. förtroendeskapande åtgärder där Israel endast utnyttjas som mjölkko.
Mutor ska inte uppmuntras.

Erfarenheten visar dessutom att eftergifter till palestinierna ALLTID haft negativa utfall på givaren – först övertalas man att sänka garden för att snart nog få en direktträff i solar plexus.

Samma visa var gång, samma groteska svagheter med samma livsfarliga resultat.

Vad området behöver är människor med förmåga att tänka utanför ramarna.

De finns men har i dagsläget hela det välpolerade etablissemanget emot sej, ett etablissemang utan både minne och ryggrad.

Fred ska skapas vid förhandlingsbordet men hela detta projekt har en allvarlig slagsida.

När byggandet av hus av somliga anses motverka fredskrafterna men seriemördandet av israeliska ungdomar är fredsbefrämjande (ja det måste väl tolkas så eftersom dessa mordorgier inte verkar störa någon) – då har hela projektet en fatal slagsida.

När ena parten har tummen i ögat för vart andetag den drar medan den andra parten har generellt fribrev – då saknas de mest elementära förutsättningar för fred.

Det är skrivet att Israel ska lämna tillbaka land men inte vilket land och inte hur mycket.

I alla rimligheters namn har de redan uppfyllt detta krav när de lämnade tillbaka hela Sinai till Egypten.

Det är heller inte specificerat till vilka Israel ska lämna tillbaka land.

Som det nu har blivit kräver världssamfundet att Israel lämnar tillbaka land till några som inte ens var uppfunna vid tidpunkten då paragrafen skrevs.

Logik? Rim och reson?

De närmast sörjande borde annars vara jordanierna som tidigare brutalt och olagligt ockuperade området men eftersom de vet vilka de i så fall skulle tvingas ha att göra med så har de avsagt sej alla anspråk (sammalunda med egyptierna som inte skulle vilja ta i Gaza med tång).

Nej freden lär få vänta men fredsprocessen rullar några varv då och då till omvärldens - och Tsippi Livnis - stora förnöjsamhet.


Läs även andra bloggares åsikter om fredsprocessen, Tsippi Livni, Abbas, Israel, palestinierna, ...

Kerry vet

Kerry tänkte hota och skrämmas, vilket han också gjorde, men han sade faktiskt någonting annat också.

I en TV-intervju för någon vecka sedan fick han frågan vad han förutspår kommer att hända om samtalen mellan israeler och palestinier går åt skogen.

Kerry svarade bl.a. så här:

"Failure of the talks will increase Israel's isolation in the world. The alternative to getting back to the talks is a potential of chaos. I mean, does the Israelis want a third intifada? I believe that if we do not find a way to find peace, there will be an increasing isolation of Israel."

Detta blev vederbörligen uppmärksammat eftersom vad han sade var en exakt upprepning av de vanligaste palestinska hoten mot Israel.

Ord för ord.

Ett uttalande av någon som valt sida.

Vad jag hörde i Kerrys svar var dock en klar och integrerad insikt om vilka israelerna har att göra med.

Observera att Kerry inte hotade palestinierna med våldsamma uppror från israelernas sida för han vet att detta inte är någonting israelerna sysslar med.

Våld och hot om våld är en palestinsk specialare.

Kerry hotade heller inte palestinierna med ökande isolering eftersom han vet att världssamfundet aldrig skulle acceptera något sådant.

Israel hotade han dock glatt med allt allvarligare isolering av samma orsak, men omvänt, att världssamfundet med villiga händer skulle hjälpas åt att dra åt snaran.  

Nu hjälper det ju ingen att Kerry vet vad palestinierna är kapabla till eftersom han absolut inte får säga någonting i den riktningen.

Inte när vi vanliga dödliga hör på i alla fall.

Han vill bara, så snart möjligt, få israeler och palestinier att skriva på ett fredsfördrag - vad som står i fördraget är inte så viktigt.

Detta är samma taktik som Obama använde sej av i överenskommelsen med Iran.

Obama fick sin signatur och sedan var han nöjd.

Två ballonger singlar sakta mot skyn, på den ena står det Iran och på den andra står det PA. 

Båda ballongerna är lika tomma och kan brista när som helst men vad gör det, Obama och Kerry har fått sina signaturer och sedan får världen gärna gå under.

Läs även andra bloggares åsikter om Kerry, Israel, palestinierna, fredsförhandlingar, Obama, ...

Copyright

Jag tänkte väl att det går så länge det går och när det inte går längre så får man ta det som det kommer.
Det var faktiskt en tid då jag bloggade ganska regelbundet och det gick åt många bilder.
Jag älskade att hitta bilder som förstärkte och förklarade texten och nu i efterhand ser jag att det var ytterst sällan jag använde bilden som enbart utfyllnad.
Nu är de borta.

Jag blev för en tid sedan kontaktad av en person som sade sej vara fotograf i USA och som krävde mej på pengar för en bild jag stulit från honom.
Först tog jag det inte så allvarligt men när han hotade med att gå till domstol om jag inte betalade inom 24 timmar efter utfärdandet av fakturan så kröp jag till korset och betalade.
Det handlade bara om 50 dollar så det gällde egentligrn inte pengarna utan mer om att jag behövde en anpassningsperiod för att inse att jag handlat lagvidrigt.
För att inte riskera fler och kanske dyrbarare stöldanklagelser har jag i dagarna tagit bort alla bilder från bloggen förutom några jag tagit själv, fått eller tar en medveten risk med.
Jag har dock sparat bloggen med sina bilder i datorn om depressionen skulle sätta in.

Jag berättar detta i förhoppning om att få höra från någon som vet bättre än jag hur man ska bete sej i liknande situationer.
Jag förstår nu att i princip ägs allting på webben av någon och att man inte får peta på vare sej bilder eller annat material utan lov.
Jag ser dock att det finns foto-siter som utger sej för att vara copyrightfria men jag vet inte om man kan lite på det?
Känner någon till någon site där man utan risk för liv och lem kan söka fria bilder?
Om man får en bild av en god vän är en sådan bild fri?
Hur kollar man om och i så fall vem som äger en viss bild?

Detta är uppenbarligen ett gytter och en gråzoon och jag saknar redan mina bilder.
"Mina"...
Jag tyckte de blev mina när de infogades i ett sammanhang men så är uppenbarligen inte fallet.

Är enda möjligheter att helt avstå från bilder eller gå en fotokurs?


Läs även andra bloggares åsikter om copyright...

Dissonanser

Mördandet är igång igen

... och husbyggandet.

Det är billigt att mörda israeler numera för de vet att snart nog kommer det att pratas fred och då går mördarna fria.

Först mördades Tomer Hazan och sedan Gabriel Koby, unga killar som väl knappast ägnat döden en tanke – i varje fall inte deras egen död.

Häromdagen blev en 9-årig flicka svårt skjuten i bröstet och vårdas nu på sjukhus.

Ungefär så här ser vardagen ut samtidigt som palestinierna pratar fred.

Dissonanserna är skärande.

Sade jag att dessa unga människor mördats och sårats av palestinier?

Om jag glömde det så var det förmodligen för att jag var säker på att ni förstod utan speciellt förtydligande.

Vad jag inte är säker på är om ni överhuvudtaget hört talas om dessa grymma händelser i Sverige?

Jag tror inte det för de anses inte vara intressanta för den belevade svenska menigheten och dessutom något störande.

Någon skulle ju kunna ju få sin världsbild på rätt köl och det vill naturligtvis inte svensk media medverka till.

Ashton var också knäpptyst (rätta mej om jag har fel).

Låt oss nu jämföra med hur mediaintresset skulle sett ut om israelerna bygger ett hus på en plats där EU inte anser att israelerna ska bygga några hus... så skulle du få se hur pluggen dras ut.

Ashton skulle hoppa upp från sin stol och aggressivt attackera sitt tangentbord.

"Jag fördömer i starkast möjliga ordalag att israelerna bygger hus... hindrar fredsprocessen... extremt oroad... olagligt...?

Vi har hört det så många gånger nu så vi kan flosklerna utantill.

Jag har aldrig förstått hur hon har mage att lägga sej i en annan stats inre angelägenheter på det övermaga sätt hon gör.

Vad får henne att tro att hon har någon sorts beslutsrätt över vad självständiga demokratiska stater anser ligger i deras nationella intresse. 
Nämn en stat som glatt skulle tolerera denna hennes blötlagda näsa.

Är hon Gud?

Om hon nu anser sej vara Gud, eller möjligen Allah, så tycker jag hon skulle ha ett allvarligt samtal med Assad i Syrien.

Det värsta är att jag vet att det finns en svensk person med relativt stort inflytande som stöder henne – Carl Bildt.

Var gång hon öppnar munnen tänker han förmodligen att han inte kunde sagt det bättre själv och det säger ganska mycket.

I Mellanöstern handlar mycket om liv eller död.

Det mesta hänger i sköra trådar som brister med jämna mellanrum.

Att bygga hus, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis inte.

Att mörda den ena unga israeliska människan efter den andra, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis.

Vad sysslar EU och Ashton då med?

Jo med att via hot, påtryckningar och ekonomisk strypning ändra ett demokratiskt FN-lands politik i den riktning som kliar dem i öronen.

Möjligen agerar de på uppdrag av grupperingar de aldrig skulle avslöja namnen på?

I vilket fall som helst så är det något som stinker.

Irak är på väg att bli ett nytt Syrien och Egyptens eldar blossar upp med jämna mellanrum och vad gör EU – de blir högröda i ansiktet av indignation när israelerna gör något så konstruktivt som att bygga hus.


Läs även andra bloggares åsikter om Tomer Hazan, Gabriel Koby, Ashton, israeler, palestinier, Bildt, Mellanöstern, EU, ...

One year

Cirkuskonster

Medan den 32-gradiga nattliga hettan fortsätter att klibba sej fast så sprutar CNN ut nya, fräscha budskap.

USA ska börja krigsträna de syriska rebellerna - åtminstone ligger det ett förslag om detta vilket redan det är illa nog.

Så snällt av dem tycker alla 'fredsvänner' som älskar allt vad rebeller heter och suckar saligt.

Börja är kanske ett felvalt ord för rebellerna har redan tidigare fått USA-träning i Jordanien men nu ska de börja göra jobbet mera öppet och kanske rent av inbjuda veckopressen till verklighetsnära flerfärgsreportage.

Nästa rubrik som naturligtvis ingen kommer att bli upprörd över är att USA då kommer att träna bl.a. Al Qaida-rebeller.

Hur skulle de kunna undvika detta när allt fler rebeller svär trohet till just Al Qaida.

Vi har nu fått veta att en gränsstad mot Turkiet blivit erövrad av just Al Qaida-rebeller, staden Azaz.

Den staden har fungerat som länk för diverse hjälpsändningar till människorna i Syrien men nu kommer de att vara utlämnade till Al Qaidas eventuella goda vilja. 

USA ska alltså börja träna rebeller där Al Qaida för varje dag vinner allt större inflytande.

Låter detta klokt och normalt?

Ska USA träna Al Qaida för att vara säkra på att nästa gång de anfaller USA de inte kommer att missa Vita Huset/The Capitol Hill.

Den där åkern i Pennsylvania som flight 93 hamnade på ingick absolut inte i planerna.

Nästa gång ska det alltså ske med större precision.

Är Obama och hans klonade rådgivare helt säkra på att det är det amerikanska folkets vilja att bland övriga jihad-rebeller också Al Qaida-liknande grupper kommer att utbildas i krigföringens ädla konst?

Är de alldeles säkra på att detta ligger i USA's nationella intresse?

Själv tycker jag det låter som en desperat åtgärd som man tar till när man inser att något borde göras men inte vet riktigt vad.

Desperata åtgärder blir nästan aldrig lyckosamma eftersom konsekvenserna sällan är optimalt utredda.

Det räcker inte att känna sej fram i dylika sammanhang utan det krävs en vattentät strategi utan några som helst sprickor då den minsta lilla glipa kan resultera i en översvämmningskatastrof.

Hur har Obama tänkt sej välja ut vilka rebeller som ska få åtnjuta den amerikanska krigsträningen?

'Moderata' sa han men vad menade han egentligen med moderat i det sammanhanget?

Menade han FSA (Free Syrian Army)?

Om så är fallet så innebär det att äta upp en annan människas råa hjärta klassas som en moderat handling.

Kanske kommer den slutliga uppdelningen att ske med tanke på vilka som bär Al Qaida-uniform eller har små röda rosetter i håret?

Sedan dyker frågan upp vad som är syftet med den tilltänkta träningen?

Ska USA träna rebellerna i hur de på effektivast möjliga sätt kan ha ihjäl varandra eller hur de med specialutbildade hundar kan snoka reda på alawiter och kristna för att sedan eliminera dem på känt maner?

Jag ser det här skeendet som en blixtrande föreställning i - ursäkta - dumhet.

Jag undrar dessutom fortfarande vad människorna i USA tycker...

Sist idag kan vi läsa om EU-diplomater som blev stoppade när de ville överlämna 'välsignelser' från EU till palestinaaraber vid en illegal och numera raserad by i Jordandalen.
De var väl irriterade över att dagens mediacirkus enbart koncentrerade sej på araber norr och söder om Israel, i Syrien och Egypten, och så fick det verkligen inte lov att fortsätta.

Mitt i hela cirkusen måste de ha tappat hjälp-kompassen för det är i Syrien, lite högre upp på kartan... som behoven finns men någonting säger mej att där skulle EU-diplomaterna inte våga sätta sina små välputsade EU-skor.
Några miljoner verkliga flyktingar, nej tack. 

Best show in town, right?! 

Om jag skulle försöka sammanfatta så tycker jag det sker så många galna saker idag att det är svårt att ha förtroende för någon.

Folk inte bara pratar förbi varandra utan tänker förbi varandra.

Den som skriker högst, samlar ihop flest namn på en namnlista och som upprepar sina argument tillräckligt ofta är den som 'vinner'.

Vad som enligt urgammal hävd och praxis anses vara rätt och riktigt får sällan en chans.

I stället ger man drevet fria tyglar.

Kanske ligger det mer än vad man vid första anblicken förstår i vad israelerna säger - bry dej inte om att alltid få rätt, handla klokt i stället.

Läs även andra bloggares åsikter om CNN, USA, Syrien, rebeller, Al Qaida, Obama, Free Syrian Army, EU, ...

Drömläge - stjärnläge

Jag erkänner att jag är ganska fascinerad av Putin.

Han är med all sannolikhet en mansgris men inga drifter i världen får honom att vandra ens några grader ur kurs.

En spikrak liten kille.

Jag undrar hur en man så helt utan charm och karisma två gånger kunnat bli vald till statschef i ett stort och viktigt land medan i USA deras nuvarande president blev vald enbart på grund av sin charm - nästan i varje fall.

Visst, det är mer Hollywood-glitter i USA och vintrarna i Sibirien är fortfarande bistra så referensramarna när man väljer president är ganska olika.

Putin har fått Obama att blekna under senaste veckan och nu har Putin honom i ett skruvstäd vilket är en sprillans ny position för Obama.
Putin kan leka med sin sprattelgubbe och ställa vilka krav han vill med vetskapen att Obama behöver honom nu mer än någon någonsin behövt Obama.
Grymt hur snabbt det kan gå när någon nått gränsen för sin förmåga.

Det ska bli intressant att följa hur Putin kommer att utnyttja sin nya status och bli inte överraskad om vad som verkade omöjligt igår går som en dans i morgon.

Strax efter att vi såg den första stjärnan på den rosa kvällshimlen ljöd shofaren.

Eftersom vi satt utanför synagogan mer eller mindre på gatan så hördes den ganska svagt men en shofar är alltid en shofar och är intimt förknippad med Jom Kippur.
I den svenska Bibeln kallas Jom Kippur för Försoningsdagen och i samband med den talas det om basunklang som väl var det närmaste man kunde komma de ödesmättade stötarna från ett vädurshorn.

En synagoga är inte alls som en kyrka, inte ens som en frikyrka.

Man kommer som man är, går in och ut efter behag, småpratar i grupper samtidigt som det som sker i händelsernas centrum fortskrider.

Som ett hem.

Dörrarna står vidöppna och både barn och hundar kilar in och ut även om hundarna väl aldrig lyckades komma ända fram till ritualernas hjärta.
Där fanns gubbar och unggrabbar i virkade kippor, vita kippor och svarta kippor men bland kibbutsens eget manfolk såg jag väl mest kepsar den kvällen.

Några besökare stoltserade i traditionella svarta hattar tillsammans med kibbutsnikar med enbart lockarna på huvudet.
Någonting för alla.

Plötsligt sa min väninna - se den första stjärnan!

Mycket riktigt för när jag tittade upp såg jag mellan takets sladdar och antenner Noga/Venus som berättade för oss att vi nu fick vänta ett år till nästa Jom Kippur.
Strax därefter ljöd shofaren och folk började sakteliga dra sej hemåt till ett par helt vanliga dagar innan nästa högtid inleds på onsdag kväll.
Succot.

Från någonstans på kibbutsen hörs redan de typiska ihåliga hammarslagen mot träplankor från de som inte kunde vänta en sekund längre med att bygga sin succa.

- Den lilla skolflickan kom hem till sina föräldrar och sa att hon ville bli jude...

Naturligtvis undrade hennes mycket icke-judiska föräldrar varför detta nu då?
Jo för de har så många mysiga helger och ibland får de till och med stanna hemma från skolan.
(Detta tilldrog sej i USA där de fortfarande har respekt för traditioner.)

Putin tror jag att jag lämnar nu, han verkar ju klara sej bra på egen hand.
Det ska bli spännande att se i vilka trådar han tänker dra och hur han i övrigt tänker handskas med Obama.

Det är förändringar på gång och idag är Putin kung.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Obama, Jom Kippur, shofar, Försoningsdagen, USA, ...

I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...

Efter Obamas Kongress-bomb

Jag har läst och hört många förklaringar och bortförklaringar idag varför vad som hände i lördags kväll hände.

Många har varit djuplodande, en del har varit försök till att vara djuplodande medan andra mest försökt hitta någon att kasta sin frustration på.

Just när de flesta hukade inför det kommande slaget så drog Obama i bromsarna.

På något vis kändes det som ett slag i ansiktet.

Vi hade samlat det lilla mod vi möjligen hade inför det okända, dragit luckorna för fönstren och väntade.

Då – ingenting.

Ni kan läsa om alla möjliga förklaringar, allt från Obamas besvikelse över utebliven koalition till hans konstitutionella ovilja att visa att USA är starkare än någon annan.

Teorierna staplas på varandra.

Jag såg ett inslag i CNN för ett par dagar sedan där en blek (faktiskt), ängslig och tillbakadragen Obama gav alla skäl han hade för att slå till mot giftmördarna i Syrien.

Obama gav dock intrycket att han endast levererade inlärda fraser och egentligen hatade vad han höll på med.

Han var mycket noggrann med att understryka hur liten attacken mot Syrien skulle komma att bli, den skulle bli så kort att den knappt skulle komma att märkas...
Som en vindpust.

Jag tyckte nästan synd om honom.

Det påminde mej om när man var liten och tvingades be om ursäkt för något trots att man inte alls varken ångrade eller var ledsen för vad man gjort.

Någonting påklistrat från utsidan.

Vilken skillnad i attityd och framtoning det var när han dagen efter i Vita Husets trädgård meddelade att han beslutat att involvera Kongressen.

Stark, självsäker och övertygande.

Någonting hade hänt mellan dessa två tillfällen.

Vad detta kan ha varit vet ytterst få och inte heller jag tänker spekulera men det var som att dra i handbromsen på 23.59.59.

Luften gick ur världssamfundet och beroende på grad av inblandning och preferens var man antingen besviken eller lättad.

Eller båda.

Obama hade i den första videon uppenbarligen kalla fötter men kom sedan på den strålande idén att låta någon annan ta smällen om hans tilltänkta äventyr i Syrien skulle gå åt skogen.

Han begär nu att Kongressen ger sitt stöd och därmed kommer de också att vara ansvariga, åtminstone medansvariga.

Innan hans koalitionsbyggande raserades hade nog Obama tänkt löpa linan ut på egen hand men plötsligt stod han där ensam.

Vilken tur att Kongressen då finns till hands och kan hålla honom i handen medan han lär sej spela på de stora killarnas planhalva.

I det här läget är naturligtvis marknaden för rykten lukrativ och påståendet att det var rebellerna som utlöste senaste giftgasattacken med hjälp av vapen från Saudiarabien är förmodligen en groda.

USA säger att de vet att Assad är den skyldige men vi vet inte vad de bygger sitt vetande på.

Förresten, kanske är USA's påståenden om att de vet... också bara grodor.

Nu finns det plötsligt tid för folk att snygga upp och förbereda sina skyddade rum och slänga ut diverse bråte från skyddsrummen.

Kibbutsen hade förutseende nog lämnade detaljerade instruktioner i våra postfack igår och det känns tryggt att det finns några i närheten som bryr sej.

Ingen jag pratat med tror att några vedergällningsaktioner kommer att nå oss men så länge ingen kan lova så behåller vi säkerhetsbältena på.

Jag tycker inte om att åka båt för jag blir så gruvligt sjösjuk och eftersom ingen kan lova att det inte kommer att bli något gung så avstår jag.

En attack på Syrien kan jag inte lika enkelt avstå från men jag kan ta på flytvästen... eller göra som de flesta andra – säga att jag inte tror att någonting kommer att hända när någon frågar.

Det är en fråga om attityder, inte om krig.

Hoppas jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Kongressen, Vita Huset, USA, Syrien, Saudiarabien, ...

Putins väg och min

Jag pratade i morse med en arabisk god vän och och han berättade om diverse framtidsplaner han hade – om det nu inte blir krig...

Detta är realiteten i vår del av världen.

Vi måste alltid ha med i alla beräkningar att plötsligt kan kriget ramla över oss och kullkasta alla planer.

Det är långt ifrån en utopi, det har hänt alltför många gånger tidigare för att anses overkligt.

Min arabiske vän pratade också om Putin.

Han förklarade för mej i synnerligen målande ordalag vad som står på spel för Ryssland just nu.

Det var kanske inte helt nya tankegångar men han berättade om sin oro på ett så levande och logiskt sätt att även mina tankar fick nytt liv.

Det är inte bara "stam" (som de säger på hebreiska och som betyder ingenting särskilt, utan särskild orsak och liknande) att ryssarna går emot de flesta andra i Säkerhetsrådet när det gäller Syrien.

(Varför Kina gör dem sällskap har jag aldrig riktigt förstått.)

Det är nu i dessa dagar som Rysslands fortsatta inflytande i Mellanöstern ligger i vågskålen.

Faller Assad så försvinner nog Rysslands enda flottbas i Medelhavet där de ankrat upp bl.a. kärnvapenbestyckade krigsfartyg.

Assad är dessutom Putins sjunde största kund när det gäller vapeninköp.

Rysslands engagemang i och för Syrien är en gammal historia men genom business, ömsesidigt beroende och möjliga politiska öppningar har situationen polariserats.

Man har överskridit gränsen för möjliga omvärderingar och Ryssland och Syrien verkar vara bundna tillsammans i samma vissnande blomkvast.

Vem är Putin egentligen?

Jag börjar tro att han lider av mindervärdeskomplex?

Dessutom har han vissa problem med sin personliga image efter sitt andra 'trontillträde'.

Låt dock aldrig någon förleda dej till att underskatta den mannen.

Han använder sej inte av varken korta eller populistiska verktyg utan den agenda han en gång satt jobbar han stenhårt för att förverkliga även om han får se bakslag allt emellanåt.

Jag tror inte att Putin i första hand skramlar med vapnen för flottbasens eller för biljonkontraktens skull utan mera för Rysslands inflytande i Mellanöstern som helhet.

Obama har ju lämnat massor av dörrar öppna som det nu bara är för Putin att kliva in genom.
Vilket drömläge!

I en situation då man ser möjligheten av ett krig närma sej så blir man ganska schitzofren.

Situationen i Syrien kan ju bara inte fortsätta som hitintills, något måste göras.

Å andra sidan vill jag inte att kriget ska komma hit till oss, till vår dal och till våra hem.

Som jag sagt tidigare, självbevarelsedriften är otroligt stark.

Det är nästan svårt att fatta att det som händer är på riktigt och inte är hämtat från någon fantasy-bok eller TV-serie.

Å andra sidan har helvetet för syrierna redan pågått i flera år.

Jag har inte hamstrat någonting.

Inte många andra heller, ingen pratar om det i alla fall.

Det är väl så med denna ovisshet att man hoppas att ingenting ska hända men om det händer så kommer det att bli så ruskigt att det ändå kvittar om man förberett sej eller inte.
De flesta är nog fatalister just nu.

Det jobbigaste för oss kontroll freakar är nog själva väntan och att man kan göra absolut ingenting för att förändra och förbättra situationen.
Det var nästan skönt när vattenvärmaren på taket började läcka för en stund sedan och jag fick jaga upp några killar för att täta den.
Nu har det slutat regna vatten från taket och altanen är på väg att torka upp till katternas stora belåtenhet.

Putin vill ha makt.

Om inte annat så för att kompensera sin ringa längd i jämförelse med Obama.

Makt varhelst han kan komma över den.

De medeltidsmässiga arabstaterna kan duga för stunden men Europa ligger lockande nära.

Vad är ett stor-Israel mot ett stor-Ryssland?!

Åter igen – undervärdera aldrig Putin.

Han sysslar inte med känslor och mjukisfrågor utan följer slaviskt sin alldeles egna väg.

Någon som kan se framför sej Putin hålla ett brandtal och plädera för säkrare bilbarnstolar?

Egentligen är han nog en ganska rädd liten kille.

Varför skulle han annars göra dessa ständiga inskränkningar i pressfriheten?

Varför ser han nogsamt till att bli filmad när han håller på med kampsporter eller kelar med vilda djur?

Nej Putin är inte sympatisk utan oroväckande farlig så jag hoppas Obama har fått sin 'briefing' om vem han har att tampas med.

För en stund sedan plockade jag fram gasmasken från översta hyllan längst in och placerade den fullt synlig på en mera lättillgänglig plats.

Tidigare gömde jag dem bakom högar av tröjor för att slippa bli påmind om vår situation i världen men nu går det inte att blunda längre.

Sådant här har man ingen beredskap för efter att ha levt större delen av sitt liv i trygghets-Sverige, folkhems-Sverige.

Jag undrar om instruktionerna inne i lådan finns också på engelska?

Kan inte kolla för vi får inte öppna dem utan speciell order.

Hittade siten för Home Front Command (pikud haoref) och där ser jag att det mesta står beskrivet.

Bra.

Ska printa ut det i morgon såvida inte sirenerna börjar böla redan i natt.

Godnatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Ryssland, Säkerhetsrådet, Mellanöstern, Assad, Obama, Syrien, ...

Goliath mot Goliath i Syrien?

Nu börjar jag bli nervös...

Rubrikerna talar idag om att USA möjligen kommer att blanda sej i inbördeskriget i Syrien.

Någonstans vill jag tycka att det vore bra men nej, det gör jag inte – av ren självbevarelsedrift.

Ett klart egoistiskt förhållande till omvärlden men det känns definitivt roligare att jobba i trädgården om tecknen i skyn visar på ett fortsatt lugn och en fortsatt lummig grönska.

Om USA ingriper i Syrien så vill naturligtvis de syriska ledarna visa sitt missnöje och eftersom USA ligger så långt borta och de knappast kan skjuta Obama så blir det 'den lille satan' som får ta smällen.

Israel kommer med all säkerhet att få ett raketregn över sej av sällan skådat slag.

De gasattacker som använts i det syriska inbördeskriget är bara en försmak av vad israelerna kommer att få smaka då.

Förmodligen.

En annan aspekt på amerikansk inblandning är hur Ryssland och Putin kommer att reagera och möjligen också agera?

Har ni tänkt på det?

Jag tror inte att Putin kommer att nöja sej med att vara åskådare vid en sådan händelseutveckling och då blir det inte David mot  Goliat utan Goliat mot Goliat.

Vågar och vill USA gå i närkamp med den rysktalande Goliath?

Detta medan Assad avreagerar sej på Israel.

Nästa dag.

Nej USA har inte lagt planerna på hyllan men kanske inte direkt skärpt dem heller.

Folk säger nu alltmer bestämt att giftgas har använts i Syrien och egentligen kan det kanske kvitta vem som använde den.

Läget där är nu så desperat att den som kommer över denna vara använder den.

FNs utsände har idag besökt stället för attacken men kanske ännu viktigare är de prover som sändes ut från Syrien för analys redan första dagen.

Om det visar sej att man i resterna av en artilleripjäs finner giftgaspartiklar så pekar det mot Assads regelrätta armé men just nu är ingen utan skuld.

Vad ska då israelerna göra?

Vi lever liksom i en liten skyddad verkstad medan ruskiga saker pågår runt de flesta av våra gränser.

I kväll är det definitivt mer aktivitet i luftrummet än andra dagar.

Idag kom rubriken jag redan igår såg framför mej när jag började skriva på det här inlägget.

Syrian official: "Israel will come under fire if Syria attacked" top member of Assad's party warns, "we have strategic weapons aimed at Israel".

Jo käre 'top member', det vet vi.

Vi känner mycket väl till att era raketer är riktade mot oss och vi gillar det inte så att skrämma oss har ni i alla fall lyckats med.

Vi vet också att era bröder i anden, Hizballah, är väl rustade och jag erkänner gärna att jag inte gillar det heller.

Kärnfrågan är hur israelerna planerar att ta dem ur illusionen att de skulle kunna förstöra och förinta Israel.

Även om jag visste svaret skulle jag inte avslöja det här utan det får bli en liknande överraskning som då Israel vann ett krig på 6 dagar mot en kvantitativt övermäktig fiende.

Dagens fiender till den judiska staten är väl rustade rent materiellt men skillnaden ligger i motivationen.

Om Syrien, Iran och Hizballah förlorar så kryper de bara tillbaka till sina hålor och slickar sina sår men om Israel förlorar så finns det inte mer.

En motivation så god som någon.

Som avslutning lite svart ironi.

Att det skulle behövas en giftattack för att USA skulle få sina prioriteringar rätt.

Palestinierna är inte världens medelpunkt, inte ens Mellanösterns, även om de varit ute och röjt idag så att soldater var tvungna att bistå andra soldater för att rädda livhanken.

Dålig stil men ger de sej in i leken får de leken tåla.

Ingen tvingade dem ut att kasta ner stenblock och järnrör från hustaken på israelerna.

USA inser kanske nu att palestinierna är ett fejkat problem medan Syrien är ett grymmare och ett allt mer växande problem.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Syrien, Obama, Ryssland, Putin, Goliath, Assad, giftgas, Israel, FN, Hizballah, Mellanöstern, ...

Dåligt humör i gränsland

Det viner om öronen för de skjuter på mej men det är väl OK antar jag.

Är man så dum så man bor i Israel så får man så klart skylla sej själv.

Kruxet är att vi inte har fått välja våra grannar och i vårt fall är det av viss betydelse.

Vad är det de brukar säga när de inte vill säga rent ut att vi får skylla oss själva – "äsch, det var ju bara en liten hemmagjord raket" – eller nå't.

Idag var det inte hemmagjorda raketer som plötsligt skrämde slag på befolkningen i norr, det var rejäla Katyushas.

Nåja, i ärlighetens namn så var det nog sirenerna som ljöd over nejden som var mest skrämmande för människorna i norr har varit med förr.

Sirenerna påminner alla om hur labilt läget egentligen är och hur vass eggen är mellan ett lugn och krig.

Jag pratar inte om fred för ingen vill ha någon riktig fred med oss men det har varit ett acceptabelt lugn vid norra gränsen nu under några år.

Man säger som man brukar säga, att det var en isolerad incident, men jag frågar mej om man ska låtsas som om det regnar när isolerade incidenter är förenade med livsfara?

Får man en Katyusha i huvudet så finns man inte mer så det handlar helt enkelt om att inte befinna sej vid nedslagsplatsen.

Eftersom man inte känner till var nästa nedslagsplats är och vid vilken tidpunkt raketen kan tänkas anlända så uppstår vissa problem.

Ingen dog idag och ingen blev heller skadad, bara lite själsliga sår som trist nog är mycket mer svårläkta än kroppsliga sår.

En bil fick lacken rispad av splitter men sådant händer ju dagligen när araber idkar prickskytte med stenbumlingar mot israeliska bilar.

Visste ni inte det?

Klart att ni inte visste för sådant rapporteras inte – det är lika naturligt som inkommande raketer lite nu och då.

En raket utlöste sirenerna i Eilat för någon vecka sedan och granater från Syrien har hamnat på vår sida om gränsen ett antal gånger.

Idag skickades 3-4 Katyushas iväg från Libanon till Israel som 'bara' gav själsliga sår och vissa skador på egendom.

Gnäller jag?

Kanske gnäller jag men jag gillar inte att en stor del av Mellanösterns befolkning ska ha generell immunitet mot kritik vad de än hittar på samtidigt som israelerna får hela det samlade världssamfundet över sej när de bygger hus...

Om ni inte kände till det så är det inte förenat med livsfara att bygga hus jämfört med att vara mottagare av djävulska raketer.

Proportionerna blir ganska galna men vad gör det när man kan ge israelerna ett tjuvnyp med samma domedagssröst som när man rapporterar om massakrerna i Syrien.

"Israelerna bygger hus minsann... javisst ja, 100.000 har visst mördats i Syrien också."

Som ni märker kan jag inte låta bli att dra in Syrien när jag ändå håller till uppe i norr.

Hemskt, hemskare, hemskast – svårt att stava...

Bilderna som visats de senaste dagarna är definitivt av den hemskaste sorten och de som orsakat dessa människors långsamma tortyr mot döden, kippande efter syre för att slutligen ge upp – de har onekligen en hel del på sina samveten.

Vilka de än är?!

Ingen vet för i Syrien är det sällan du träffar på någon 'good guy' i dessa dagar.

Alla hatar alla och de jobbar hårt på att överträffa varandra i grymhet.

Av en händelse(?) är ett team från FN på plats i Syrien för att försöka få klarhet i tidigare anklagelser om giftgasattacker på civilbefolkningen.

Nu har Assad sin chans.

Låter han dessa FN-inspektörer utforska vad som utforskas kan om attacken som dödade minst 1.300 människor en tidig morgon så har han en rimlig chans att bli tagen på allvar - under förutsättning då att inspektörerna frikänner honom.

Hindrar han dem att göra sitt jobb, även om deras mandat inte innefattar senaste attacken, så är väl det ett tecken så gott som något på att Assad sitter inne med vissa frågetecken som borde rätas ut.

Det blev visst lite rörigt det här men det är svårt att koncentrera sej på en specifik händelse när de flesta av landets gränser står i brand.

Det enda vi har idag är en häftig solnedgång och vad nattens mörker gömmer vet vi först i morgon bitti.

Morgonen efter.

Så i alla fall... Israel visade lite humör.

En bomb på ett visst ställe vid en viss tidpunkt men ingen människa skadad.

Några timmar senare detonerade ytterligare två bomber inte långt därifrån.

Bombmännen där var några av deras egna och minst 27 människor dog och 358 skadade.

Det är skillnad på hur man visar sitt dåliga humör.

Läs även andra bloggares åsikter om Katyushas, Israel, raketer, Libanon, Syrien, giftgasattack, FN, Assad, ...

Prat om Egypten

Nu är de i gång igen.

Demonstratörerna fortsätter med vad de är bäst på – att demonstrera – vilket i sin tur driver Egypten allt djupare in i kaos.

Det är svårt att skriva om Egypten men på något sätt angår Egypten oss alla och då är det väl bara att med glatt mod traska vidare på tangentbordet.

The Moslem Brotherhood kan i alla fall inte klaga över brist på publicitet i dessa dagar.

De är på allas läppar även om ytterst få vet vad de är för sorts skäggiga gubbar.

Först och sist så är de islamistiska fanatiker och eftersom fanatism inte hör hemma i politiken så blev det fel från Morsis första dag vid makten.

Hans enda intresse var att Egypten blev ett stort sharia-näste utan tanke på att över 40.000 000 egyptier inte var ett dugg intresserade.

Dessa 40 miljoner relativt välutbildade människor som inte röstade på Morsi fick nog och såg med arméns hjälp till att Morsi fick gå.

Brödraskapet accepterade inte att alla inte älskade dem utan hävdade att Morsi blev demokratiskt vald och att det var han som skulle regera.

Om han ändå hade gjort det...

Han var svag och helt oförstående för Egyptens behov så för att rädda landet fick han gå.

Sedan följde kaos.

Många dog.

Idag ännu mera kaos och ännu fler döda.

Brödraskapet är inte några som är intresserade av Egyptens väl utan endast av Brödraskapets väl.

Gator och torg i alla större städer blev igenkloggade av demonstranter och så har det varit i veckor nu.

Kan kaos fortsätta hur länge som helst utan att ett land imploderar?

Tänk er att bo i ett hus där gatan utanför varit belägrad av demonstranter i veckor... bara att få hem mjölken kan vara en lek med döden.

"OK, alla vet vid det här laget att ni inte är nöjda men gå nu äntligen hem och sätt igång och gör något vettigt åt situationen.

Snart går hela Egypten i konkurs och ni bara står här och skriker." (granne till en av demonstrationerna)

Jag får väl en avhyvling för att jag är vanvördig mot dessa hängivna islamistfanatiker men enough is enough.

Morsi kommer inte tillbaka.

Ju snabbare ordningen återställs så val kan hållas desto snabbare kan Egyptens konvalescentperiod inledas.

Demokrati är inte lätt men jag har lärt mej att det inte räcker att man blir vald enligt 'allemansmetoden'.

Personen som blir vald måste också driva en demokratisk process, inte bara prata demokrati, och se till att varje minoritetsgrupp känner trygghet och tillförsikt.

Här brast Morsi i varje stycke men om det talar inte omvärlden, bara om att han blev vald i ett demokratisk val.

Bör en person som blir vald i ett demokratiskt val men ignorerar och motarbetar grupper andra än hans egen och bli föremål för stöd?

Att "Ship to Gaza"-folket anser så vet vi när det gäller Hamas men nu gäller det Egypten.

Om Morsi överhuvudtaget gjorde något bra under sitt år vid makten så var det bara för hans eget Brödraskap.

Alla andra svek han.

Bör han fortfarande få världens ledares stöd?

CNN hade en snutt med Carl Bildt häromdagen och han stödde Morsi till 100% - för han var ju så oerhört demokratiskt vald...

Det verkar vara det enda som gäller även om människorna i landet lider alla helvetets kval och får den ena kyrkan efter den andra uppeldad.

Lärde mej nyss att det inte handlar om 5-6 nerbrända kyrkor utan om mer än femtio (50!). 

Samma med Obama.

Han sparkade ut Mubarak och omfamnade Morsi och Brödraskapet och satsar nu hela sin prestige på dessa tvivelaktiga figurer.

Hollande i Frankrike och Erdogan i Turkiet, ja ledare runt om är galna av ilska över att armén plockade bort Morsi och nu försöker sej på det ganska omöjliga jobbet att få fason på Egypten.

Inget bra kan hända i Egypten innan det blir lugnt.

Ju snabbare det blir lugnt desto bättre för Egypten och dess invånare, inklusive för skäggen.

Trist nog eldas demonstranterna till extas av uppmuntrande ord av Bildt och andra så vore han så smart som han vill framstå skulle han väga sina ord på en mera noggrann våg.

Om våra ledare vore lite mer street smarta och mindre prestigefyllda och mindre på sin vakt vad folk ska säga och dessutom vågade se saker och ting som de är i all sin nakenhet då skulle de politiska processerna klaras av mycket smidigare.

Prestige är ett elände i politiken men tyvärr finns det alldeles för mycket av den varan.

Släng iväg prestigen och sätt igång och jobba.

Det var ju faktiskt därför ni fick era jobb och Egypten kommer att behöva mycket hjälp av realistiska ledare med åtminstone aningens mod i barm.

Tillägg efter moget övervägande.

Man bör kanske höja blicken från Kairos skitiga gator och försöka förstå vad kampen egentligen handlar om.

Den fanatiska islamismen tog ett rejält kliv framåt när Morsi blev vald och i skuggorna väntade både Syrien, Turkiet, Libanon och några till.

Världsislamismen fick rosa hallucinationer och Iran började förbereda sej på världsherravälde.

De räknade kallt med att vägen dit nu var utstakad, breddad och asfalterad och väntade bara på det rätta ögonblicket.

I stället vaknade Egyptens befolkning till sans och asfalten fick djupa sprickor.

Lika dramatisk som utvecklingen är i Egypten är förvecklingarna bland världssamfundets aktörer.

Ingen gillade Morsi men lät honom hållas av skäl ingen vill tala högt om.

Nu när Obama satt ner foten smyger andra aktörer ut ur garderoberna och kräver att armén, de enda som kan återställa lugnet och respekten för ett fungerande samhälle, gör vad som helst utom vad som just nu krävs – stoppa islamismens kalla hand som vill krama sönder den fria världen.

Fegt och patetiskt och ett kardinalfel är att alltid, utan eftertanke, tro att den som vid ett snabbt ögonkast kan ses som den förfördelade parten alltid har rätt.

Samma fenomen ser vi när 'de små och svaga' palestinierna kommer på tal.

Folk frågar sej aldrig vem som har rätten på sin sida utan stöder automatiskt de som bäst lyckats framställa sej som offer.

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka till problemet med palestinierna.

Jag hoppas problematiken i Egypten åtminstone blir tidsmässigt något kortare och mindre infekterad än förvecklingarna med palestinierna även om det inte ser ut så idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Morsi, islamister, The Moslem Brotherhood, demonstrationer, Bildt, Obama, ...

USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...