Ett varv till

Det talas så där lite lagom om 'fredsprocessen' eftersom det finns gott om andra mer genomgripande problem i den här delen av världen.

Dessutom är nog folk ganska trötta på detta eviga tjafs om precis samma saker gång efter annan.

Samma frågeställningar och samma resultat.

Visst kunde det vara värt både lite tjafs och ett och annat utnötningskrig om det hade funnits någon chans till lösning av konflikten men i vår tid finns ingen sådan lösning.

Jag är den förste att beklaga men så ser dagens realpolitik ut.

Israel kan av överlevnadsskäl inte erbjuda Abbas vad han kräver för att signera en överenskommelse och palestinierna kan inte erbjuda någonting alls för då skulle ledarna bli lynchade.

Abbas är naturligtvis rädd om sitt eget skinn och trots att han helgonförklarar 'martyrer' på löpande band är jag inte säker på att han själv vill rikta in sej i de leden.

Det hela är djupt tragiskt men har man predikat genom decennier att man aldrig kommer att kompromissa med Israel så kan man ju sedan inte plötsligt börja göra just det.

Inte utan konsekvenser i varje fall.

Hade jag trott att ett papper som det står FRED på skulle  innebära några positiva överraskningar skulle jag kunna ge upp både det och detta men jag tror inte det.

Erfarenheterna visar på helt andra resultat.

Jag tror inte att ett fredspapper skulle förändra palestiniernas ingrodda hat mot israelerna så därför tror jag heller inte på någon fredsprocess och är starkt emot alla former av s.k. förtroendeskapande åtgärder där Israel endast utnyttjas som mjölkko.
Mutor ska inte uppmuntras.

Erfarenheten visar dessutom att eftergifter till palestinierna ALLTID haft negativa utfall på givaren – först övertalas man att sänka garden för att snart nog få en direktträff i solar plexus.

Samma visa var gång, samma groteska svagheter med samma livsfarliga resultat.

Vad området behöver är människor med förmåga att tänka utanför ramarna.

De finns men har i dagsläget hela det välpolerade etablissemanget emot sej, ett etablissemang utan både minne och ryggrad.

Fred ska skapas vid förhandlingsbordet men hela detta projekt har en allvarlig slagsida.

När byggandet av hus av somliga anses motverka fredskrafterna men seriemördandet av israeliska ungdomar är fredsbefrämjande (ja det måste väl tolkas så eftersom dessa mordorgier inte verkar störa någon) – då har hela projektet en fatal slagsida.

När ena parten har tummen i ögat för vart andetag den drar medan den andra parten har generellt fribrev – då saknas de mest elementära förutsättningar för fred.

Det är skrivet att Israel ska lämna tillbaka land men inte vilket land och inte hur mycket.

I alla rimligheters namn har de redan uppfyllt detta krav när de lämnade tillbaka hela Sinai till Egypten.

Det är heller inte specificerat till vilka Israel ska lämna tillbaka land.

Som det nu har blivit kräver världssamfundet att Israel lämnar tillbaka land till några som inte ens var uppfunna vid tidpunkten då paragrafen skrevs.

Logik? Rim och reson?

De närmast sörjande borde annars vara jordanierna som tidigare brutalt och olagligt ockuperade området men eftersom de vet vilka de i så fall skulle tvingas ha att göra med så har de avsagt sej alla anspråk (sammalunda med egyptierna som inte skulle vilja ta i Gaza med tång).

Nej freden lär få vänta men fredsprocessen rullar några varv då och då till omvärldens - och Tsippi Livnis - stora förnöjsamhet.


Läs även andra bloggares åsikter om fredsprocessen, Tsippi Livni, Abbas, Israel, palestinierna, ...