Libyens 'change'

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?

Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.

Ett Libyskt 'change'.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Obama, libyska rebeller, USA, NATO, TNC, Gadhafi, Ryssland, Kina, Assad, ...

Påtvingade normaltillstånd

Egentligen är det ju krig.
När en civilbefolkning envist blir beskjuten är det väl krig?
Detta påstående är relevant för alla andra länder utom för Israel.
Tydligen ska israelerna ständigt stå framför arkibuseringsplutonerna för att man ska kunna säga att man nått ett normaltillstånd.
I fredags hade man redan glömt vad som hände på torsdagen och idag har man totalt glömt vad som hänt de senaste dagarna.
Nu berättar man bara om hur Israel ’trakasserar’ befolkningen i Gaza utan några kopplingar till de senaste dagarnas händelser och denna ständiga glömska/förträngning får tyvärr också kallas ett normaltillstånd.

Om ett gäng tjyvar och banditer bryter sej in i ditt hus och Gud förbjude, tar livet av din son så har du ingen rätt att varken jaga förövarna eller på annat sätt se till att de får sina straff.
Du ska sitta där hemma och sörja och titta på sonens gamla gympadojor och gråta en skvätt.
Inget annat är tillåtet för då kommer du att få besök av världens alla tjyvar och banditer på en gång och då vete gudarna...
Juridiskt oantastligt?

Israelerna ska sitta hemma och begråta sina döda men de får absolut inte varken straffa förövarna eller ens ta dem i hampan och placera dem framför skranket.
Lida i det tysta bör vara varje israels lott.
Detta som ett exempel på ytterligare ett normaltillstånd.

OK, det ovan sagda haltar förmodligen men man blir onekligen betänksam när man ser utvecklingen de senaste dagarna.
Erekat hotade på ett tidigt stadium israelerna med gu’ vet vad, efter de av palestinierna iscensatta massakrerna i Eilat med omnejd under torsdagen.
Han gav ganska grova hintar om att inga aktioner mot massmördarna skulle tillåtas för då...
Abbas vände sej till Säkerhetsrådet för att få med sej ett uttalande som skulle förhindra Israel att tillvarataga sina juridiska rättigheter att försvara sina medborgare och arabligan har utlyst ett möte.
Allt detta för att ge palestinierna grönt ljus för fortsatta mordiska aktiviteter samt att sätta diplomatisk fotboja på israelerna.
Detta börjar också likna ett normaltillstånd om än ett farsartat sådant.

Israel har all rätt att på vilket sätt de anser relevant tydliggöra för araberna i Gaza att vissa saker inte tolereras.
Världsmedborgarna känner till detta men alltför få har modet att upphäva sin röst.
Araberna är ju många, jättemånga, och om de blir upprörda kan det ju i värsta fall drabba den egna plånboken.
Hemska tanke.

När jag ser de förstörda hemmen i de södra kommunerna i Israel så undrar jag hur man skulle uppleva det om en gradraket plötsligt dunsade ner genom taket och sprängdes mitt på klinkergolvet.
Pianots tangentbord skulle bli ett lego, glassplitter täcka soffa och mattor, tavlorna skulle flyga ut och hamna i fikusen och så detta murbruksdamm...
Grått och skitigt precis överallt.
Nej, jag skulle definitivt inte gilla att få en raket, vilken sort det vara må, in i huset – inte ens i trädgården - om jag nu överhuvudtaget överlevde.

Vår vän Abbas är inte alltid så snabb i vändningarna men häromdagen överträffade han sej själv.
Allt medan palestinierna som bäst levererade sina raketsvärmar över ond som god i Israel och ambulanserna jobbade övertid så sprang han iväg till FN och beklagade sej över att israelerna var fräcka nog att försöka försvara sina illa tilltygade medborgare och försöka stoppa eländet.
Hur låter det där?
Precis – inte riktigt klokt.
Bara en palestinier kan gå i land med sådana kullerbyttor.

Abbas är ju inte direkt den där karismatiske ledaren som genom ett leende kan driva massorna i vilken riktning han vill.
Han får därför försöka utmärka sej genom radikala och ibland enbart dumma uttalanden.
Jag hittade i Anna Ekströms blogg , 19 augusti 2011, några citat av Abbas som inte borde undanhållas någon – speciellt inte de som i denne man fortfarande ser en fredspartner.
I dessa uttalanden beklagar sej Abbas över att han har för lite ammunition för om han bara hade lite mer så skulle han bekriga Israel så stickor och strån börjar flyga.
Han ger dessutom sina arabiska bröder en inte speciellt finkänslig vink om att de starkt borde överväga att starta ett allomfattande krig mot Israel och då skulle ingen vara gladare än han.
Glöm inte att läsa tillhörande kommentar av signaturen BR.
- Där gick illusionen om Abbas som en småmysig jultomtefarbror upp i rök.

...och raketerna fortsätter att falla över Israel men det är ju numera bara ett av alla normaltillstånd detta lilla utsatta land tvingas leva med.
Påtvingade normaltillstånd är aldrig normala.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Eilatmassakern, Erekat, Abbas, palestinier, FN, Anna Ekström, ...

Världen är sej lik, möjligen ännu 'likare'

Världen är sej lik, vilket betyder något rörig.
Om ni tycker den är rörigare än vanligt så kan jag hålla med om det också.
Alla drabbas vi förr eller senare av trassligheter vi inte tagit med i beräkningen och dit hör naturligtvis sjukdom i familjen.
Även om vi tror vi är beredda så är genomslaget så totalt att till och med en mastodontblogg(!) som ’Gilboan’ får ligga i träda tills ljuset i tunneln blir tillräckligt klart.
Idag hoppas och tror jag att så är fallet (möjligen) men eftersom inga garantier ges så kommer fortsättningen att skrivas med halva tangentbordet hängande ut över stupet.

Det är en person jag tycker ordentligt synd om idag.
Mahmoud Abbas.
Vem bryr sej om Abbas idag trots hans magnifika uppladdning inför de palestinska ledarnas stora uppvisningsshow i FN i september.
Vem bryr sej om Abbas när man i Norge har ihjäl sina tonåringar i stället för att gå på tur och Obamas socialiseringsiver satt USA i den ekonomiska skamvrån.
Stackars, stackars Abbas.

Ingen normalt funtad människa kan heller säga att Hamasflottillan till Gaza blev någon större succé (var håller du hus Mankell?) och ’flytillan’, då så många hamassympatisörer som möjligt tänkte landa samtidigt på Israels internationella flygplats för att ställa till största möjliga oreda, blev ett dundrande fiasko.
Lyfte den ens, ’flytillan’?

Nej, käre Abbas, det ser tyvärr ut som om du håller på att förlora greppet.
Möjligen kan allt detta ha att göra med att vanligt folk helt enkelt är trötta på dina tokerier och ser det både meningslösa och farliga i att fortsätta att stödja dina galenskaper.
Hur skulle det vara om du, åtminstone lite emellanåt, visar lite stake tillsammans med en gnutta positivt tänkande.
Din bitterhet och avundsjuka börjar faktiskt synas i ditt ansikte och nu om någonsin, inför din stora dag i FN, borde du tänka lite på ditt utseende.

Sedan var det det där med Nabil Shaat, denne super-super-supermoderate palestinier som trots berg av korruptionsanklagelser alltid lyckas hålla näsan över vattnet.
I ANB TV den 13 juli 2011 sa denne osedvanligt hale palestinier att han inte kommer att gå med på en tvåstatslösning där man menar att skapa två stater för två folk.
OK, där är vi faktiskt överens han och jag, även om våra bevekelsegrunder skiljer sej avsevärt.
Shaat vill ha en stat enbart för palestinierna på Västbanken (apartheid någon?) och samtidigt ytterligare en stat för palestinierna i Israel, möjligen uppblandad med lite judar och annat löst folk som folkloristisk kuriosa.
Allt detta som tillägg till den palestinska stat som redan är etablerad sedan många år – Jordanien.
Oj då, jag höll nästan på att glömma den fjärde palestinska staten, den vid Medelhavets sköna strand, Hamastan (benämns ibland som Gaza), men det är väl ett tecken så gott som något på att det börjar bli lite för många palestinska stater här i grannskapet.

Min tvekan inför en tvåstatslösning är mer pragmatisk.
Det finns helt enkelt inte rum för ytterligare en statsbildning på denna lilla prinskorv till landremsa, speciellt som denna stat inte har några som helst förutsättningat att bli fredligt sinnad - vilket diverse FN-resolutioner kräver.
Man kan heller inte driva en stat på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt om merparten av manfolket är anställda i de många biståndsbetalda säkerhetsstyrkorna (ofta rivaliserande) och dessutom assimilera de palestinska flyktingar som möjligen är intresserade av att bo i ett nyinrättat Palestina.

Att det som trots allt produceras på Västbanken blir ekonomiska fiaskon skylls regelmässigt på de av palestinierna själva upprättade vägspärrarna (se vådan av alltför välutvecklade våldstendenser).
Detta vittnar naturligtvis endast om ett embryopathiskt sinne för proportioner vilket alltid gör sej gällande när oinitierade diskuterar Mellanöstern.
Idag är det arabiska Västbanken ett ihålig välfärdsområde utan förmåga att försörja sej självt och ett framforcerat FN-Palestina skulle bli minst lika ihåligt.
Realiteter Abbas – inte drömmar.

Nu är det väl inte fler som idag lyssnar till Shaat än de som lyssnar på den övergivne Abbas.
Stackars Abbas som trots att han kör sin propaganda på högsta volym har så få åhörare.

Några av orsakerna till detta öde kan hämtas från konkurrenter om uppmärksamheten som Syrien och Libyen.
Om ni råkar se NATO rodna så beror det på deras taffliga pillande i Libyen.
Hur många månader är det nu som det stora och mäktiga NATO försökt få bukt med ökenretorikens mästare Gadhafi, utan att rubba någon av hans cirklar.
Detta kommer att bli en pärla i framtidens historieböcker och förklaringarna kommer att bli många varav de flesta kommer att peka bakåt på Obama.

Syrien är en desto ilsknare varböld.
Att Bashar får fortsätta att hållas pekar också på Obama eller rättare sagt på Obamas tystnad (jämför gärna hans pratgladhet när Egypten hade sina ’torgmöten’).
Syrien är dessutom ett utmärkt exempel på FN’s ofattbara tafatthet, fumlighet och --- feghet.
Visst kommer det lite atrofiska uttalanden från FN då och då men snart nog återgår man till att vända sina papper allt medan Bashar fortsätter att låta sina tanks massakrera ytterligare några hundra syrier.

FN – släng dej i väggen.
Pratkvarnar och pappersvändare behöver varken en maffig, pengaslukande organisation eller en blåmålad skyskrapa för sina aktiviteter.

Förresten (mera FN) – vad är det för jeppar som tänker tilltyrka upprättandet av en stat som regelbundet skjuter raketer med dödsbringande krafter in över det grannland de är uppmanade av samma FN att leva i fred med.
Vem sa att terrorism inte lönar sej?

Allt detta bekymrar Abbas eftersom han sedan länge är bortskämd med att ha scenen för sej själv.
Allt ljus på Abbas!
När gruppbilden nu tas får han finna sej i att stå någonstans i de bakre leden.
Trist Abbas men det är nog så att du har gjort ditt.
Gå du till FN, det blir nog bra ska du se, men skyll inte på mej när det inte blir riktigt som du tänkt dej.
Envisas du med detta bara för att få den uppmärksamhet du idag saknar så visst – uppmärksamhet kommer du att få.
En riktig stat kommer du däremot inte att få men möjligen en låtsas-stat liksom du själv är en låtsas-president och dina ministrar är välgödda låtsasministrar.
Det palestinska folket är beundransvärt som stått ut med sina ledare/förledare under så många år allt medan de effektivt tystats med rosiga drömmar.

Nu ligger ju dessutom Abbas f.d. beskyddare gentemot Hamas illa till.
Jag tänker på Mubarak som just börjat ligga sej igenom en rättegång där han anklagas (som de flesta andra av Mellanösterns potentater) för korruption och för att ha beordrat fram ond bråd död.
Hur det nu än är med det så önskar jag att de lämnar denne döende man ifred för har han syndat under sitt jordeliv kommer säkerligen krafter på andra sidan att se till att rättvisa skipas.

Att Mubarak i sin bur inleder världens TV-nyheter tilltalar absolut inte Abbas som skulle ge sin högra arm i utbyte mot några fräscha notiser om ’det stackars lidande palestinska folkets kamp mot ockupationen’ och mot de allt igenom illasinnade israelerna.
Vet ni förresten att det första ord en nyfödd palestinsk bebis lär sej uttala är ordet ’o-cku-pa-tion’.
Inte mamma eller pappa eller ens da-da-da utan ’ockupation’.
Så ska en slipsten dras.
(Ovanstående är inte vetenskapligt bevisat men ändå...)

Och Abbas fortsätter att traska fram på sin autostrada mot ett jublande FN.
Förresten så hörde jag nyss att det fortfarande finns folk som anser att FN är en organisation värdig vår respekt.
Oyvey...

Lycka till min vän men bli inte alltför förvånad om du dagen efter omröstningen i FN finner att solen är lika stekhet över ditt fikusträd som vanligt och att Hamas är ute efter din skalp - som vanligt.
Världen kommer att vara sej lik och allt är - som sagt - precis som vanligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, FN, Obama, Hamas, Gaza, Nabil Shaat, Mubarak, Västbanken, ...

Kommentatorer

Ni vet nog själva hur lätt det är att fastna bland kommentarerna till en nätartikel man nyss läst och sedan blir man arg för att man slösat bort sin tid på dessa ofta ganska infantila utbrott.

Jag har i dagarna fått lära mej att rucka lite på dessa mina uppfattningar när jag läst en del av svenska folkets kommentarer till artiklar om Ship to Gaza.
En mycket större procent än jag trodde visar sej ha stor distans till denna företeelse och förvånansvärt många kallar en spade för just en spade.
De har med andra ord lärt sej skilja agnarna från vetet.

Luften verkar vara på väg att gå ur hela båtprojektet men de sörjandes skara är försumbar.

Att det alls fanns någon luft i projektet berodde på att det hela tiden försörjdes med artificiell luft.
Många verkar helt enkelt trötta på tjafset om Gaza och har klart för sej att folket som tänker ta sej dit sjövägen är människor som accepterat och solidariserat sej med Hamas ideologi och övertygelse att Israel ska bort, ju snabbare desto bättre.
Det får man ju i och för sej tycka men det är osedvanligt fegt att gömma sej bakom ett kvasihumanitärt projekt som Ship to Gaza.
Vi förstår alltmer att båtprojektet just nu kämpar för sitt liv och att desperationens tjocka täcke sakta men säkert kväver de resterande ryckningarna.
Nu är det ju så att ett skadeskjutet djur är ganska oberäkneligt och ingen borde bli förvånad om israelerna möts av diverse ’överraskningar’ från inkräktarna.
Det har ju liksom hänt förr...

Åter igen till svenska folkets kommentarer där vi ska ta en stund och resonera kring fenomenet.
Vi kan lätt urskilja vissa distinkta grupper och några av dem tänker jag plocka fram här.

1. Hamasapologeterna
Naturligtvis finns det kommentatorer som glorifierar Gazabåtsprojektet men också en hel del som öppet och ärligt proklamerar en motsatt uppfattning.
Jag undrar om de som sprudlar av beundran över de stora uppoffringar... Mankell, Feiler och co. gör för att nå ’Gazas lidande befolkning' tycker det är rätt och riktigt att på detta naiva sätt solidarisera sej med regimen Hamas.
Denna islamistiska terrorgrupp uttryckte nyss sin ilska över att Bin Laden blev oskadliggjord och lider med Syriens president Assad nu när det syriska folket försöker spränga sina bojor allt medan Assad slaktar dem i drivor - för att inte tala om gullegullandet med Hizballah.
Hamasregimen får dessutom ungefär (+-) hundra miljoner gånger mer bistånd från Iran än någon armada med destination Gaza någonsin skulle kunna bidraga med.

Vill ni ha mer hamasinfo så finns det gott om ytterligare godbitar men även den klene läsaren borde vid det här laget ha skaffat sej en bild av de teokratiska diktatorer som bl.a. svenskarna på väg till Gaza trånar efter att frottera sej med.
När kommentatorerna pressas att förtydliga sin relation till Hamas så blir ofta det enda de kommer på att – ’ja men de vann ju i alla fall ett demokratiskt val’.
Valet må ha varit utan påvisbara odemokratiska inslag men hur de sedan skött om sina undersåtar är så långt från demokrati du kan komma och inte vet jag om dessa shariainfluerade och korrupta ledare är personer någon tänkande person borde uppmuntra.

2. Katalogbitarna
En specialgrupp bland kommentatorerna är de som gjort till sin livsuppgift att föra bok över Israels alla påstådda försyndelser genom tiderna och sedan spotta ut dem över hög som låg.
De drivs av en sjuklig besatthet som gör att allt vad proportionalitet, sammanhang och ärligt uppsåt är försvinner i hanteringen.
De har dessutom oftast grava hörselfel inför fakta och sakargument och bör följdaktligen inte ägnas någon större tankemöda.

3. Yrkeshatarna
Sedan har vi naturligtvis argumentationsproffsen som oftast uppträder i grupp för att egga varandra till det ena övertrampet efter det andra.
Debatten blir en sportgren där man tävlar om vem som kan vräka ur sej mest och värst.
Ju fräckare desto fler poäng.
De känns igen på ett ytterst begränsat och generellt sett fattigt ordförråd som naturligtvis inte ger läsaren någon egentlig information annan än en beklämmande olustkänsla för skribenten.

4. Kändisarna
Den kanske mest maligna grupp av kommentatorer är de som i kraft av position, kändisskap eller annan påklistrad icke-etikett uttalar sej som givna specialister.
De frossar ofta i högtravande ord och högstämda floskler för att överskugga ett hav av okunskap vilket naturligtvis kan imponera på den vilsne Svensson.
De drar på sej ett ansvar de sällan orkar leva upp till eftersom de torgför falska, felaktiga och djupt vinklade åsikter utan någon kontakt med verkligheten.
Dessa människor tillåts framföra vilka tokerier som helst endast i kraft av position eller kändisskap.

5. Humoristen och antihumoristen
Dessa kommentatorer är naturligtvis varandras motpoler och skriver direkt från hjärtat, ofta mot varandra.
Humoristen har svårt att hålla sej till ämnet men vill så hjärtans gärna gjuta olja på debattens grymma vågor, få folk att le mitt i katastrofen.
Antihumoristen känns igen på att han tar sej själv och sina åsikter på blodigaste allvar och blir oerhört upprörd om inte alla andra gör sammalunda.
Speciellt svårt har han för humorister som han tycker klampar in i hans egen seriösa värld med dynga på skorna.

6. Kombinationskommentatorerna
Det finns naturligtvis folk som representerar ett hopkok av ovanstående grupperingar och som har det gemensamt att endast högre syften som kampen mot Israel har förmågan att ge livet dess mening.
De kan allt och vet allt samtidigt som de behändigt viftar bort historiskt verifierbara fakta.
Dessa människor är ofta ganska lätta att genomskåda eftersom deras argument sakta men säkert övergått i ett okontrollerat patos och rester av fradga kan anas i mungiporna.
Lite snyft är aldrig fel heller för dessa kommentatorer.

Som jag sade i början så har glädjande nog många svenskar insett det galna och smått löjliga i vad Ship to Gaza håller på med.
Är månne en sundare insikt om Mellanösterns trixare på ingång, börjar folk bli tveksamma till att även i fortsättningen leta fram ursäkter för palestiniernas vägrarmentalitet och till slut inse att de inte kan fortsätta att vara världens störste bidragstagare genom tiderna alla kategorier utan att behöva lära sej vad ordet kompromiss innebär.

Kan möjligen en tillnyktring vara i sikte?

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Hamas, Israel, Mankell, Feiler, Bin Laden, Syrien, Assad, Hizballah, Iran, Mellanöstern, ...

De 'intellektuellas' båtresa

Ni som varit med förr känner till att jag brukar uppsöka nordliga breddgrader när syrenernas tid börjar närma sej.
Så även i år även om deras tunga doft redan tunnats ut och blomställningarnas fräschör allvarligt kunde ifrågasättas när jag väl anlände.

Åter i Landet så rör sej mycket kring vad som kommer att tilldraga sej på böljan den blå inom en snar framtid.
Folk som lider av (berömmer sej av) en brinnande israelfobi förbereder som bäst en ny medelhavstur.
De tänker segla till Gaza.

Man ska akta sej generellt för att underskatta folks intelligens men i det här fallet tycker jag det är fritt fram.
Om jag tänker besöka en vän så tar jag mej inte in via skorstenen eller en lucka i taket utan jag går fram till entrédörren, ringer på dörrklockan och blir i bästa fall insläppt.
De som vill bli insläppta i Gaza undviker nogsamt entrédörren och satsar hela sin prestige på att göra sin ankomst så spektakulär som möjligt.

Dessutom finns det i dagsläget minst två vidöppna entrédörrar in till Gaza.
Gillar man inte den ena så finns det alltid ytterligare en man bekvämt kan slinka in genom.
Inte så - för då blir det ju inga fetstilsrubriker.

Man säger att man seglar för att förse gazaborna med grejer och för att visa solidaritet men redan här inställer sej rader av frågor.
Vill man bara leverera grejer i humanitetens namn så finns det redan upptrampade stigar för detta.
Israelerna begagnar sej av dessa stigar vid sina dagliga lastbilskonvojer med varor till Gaza och skulle båtfolket ha något de vill komplettera med så är det bara att höra av sej.
Om de inte har alltför mycket emot egyptier och Egypten så finns det dessutom sedan några veckor en vidöppen dörr mellan Gaza och Egypten vid Rafah.
Är den gränsövergången god nog för gazaborna så borde det väl också duga för Mankell och hans anhang.

Förresten – känner man inte till att gazaborna idag lider så av sitt överflöd (kan vara en lätt överdrift) att de börjat sälja av till egyptierna (ingen överdrift)!

Om det nu i ställer är solidaritet man vill visa med de som röstade på Hamas i Gaza (nåde de som inte gjorde det) så sprutar det strax fram en kaskad av frågor.
Solidariserar man sej med de regelbundet levererade raketerna av olika storleksgrad in över israeliskt territorium?
Solidariserar man sej med Hamas makabra militära uppladdning?
Solidariserar man sej med Hamas ständiga påminnelser om att deras huvudsakliga uppgift är att eliminera Israel tillsammans med dess inbyggare?
Solidariserar man sej med Hamas krav på att få ut alla sina mördare ur israeliska fängelser i utbyte mot den värnpliktige Gilad Shalit som suttit och möglat någonstans i Gaza i fem år?

Jag läste nyss att en båt från USA förutom ett antal vilseförda själar kommer att vara fylld av brev som visar solidaritet med befolkningen i Gaza.
Pluttigt, eller hur?
(Läs ovanstående stycke igen.)

Vad tror de svenskar som tänker ta sjövägen till Gaza egentligen om oss åskådare?
Förstår de inte att de på ett föredömligt sätt förkroppsligar begreppet ’nyttiga idioter’?
Till råga på eländet har de mage att kalla sej intellektuella.
Av en intellektuell person kräver man aningens mer distans till den allmänt förhärskande pop-politiken.

En annan intressant aspekt är symbiosen media/jihadisterna/ de nyttiga idioterna.
Tänk efter – varför är media närvarande på båtarna?
För att berätta för sina läsare hur det var att resa med Ship to Gaza?
Naturligtvis inte.
Media kommer att finnas där för att ytterligare spetsa till detaljerna i den story de redan skrivit.
Tror ni det finns några skribenter eller kommentatorer närvarande som inser det smått löjliga i dessa båtäventyr?
Nej dessa håller sej nogsamt hemma för att informera om sakernas rätta tillstånd enligt de hedersbegrepp varje journalist är skyldig att följa.
De som åker med båtjippot är de som redan lierat sej med och accepterat Hamas utrotningsplan vad gäller Israel.
De får gärna förmedla vilken soppa de vill för i slutändan är det bara deras egen integritet som tar stryk men vad de inte får göra är att kalla detta äventyr för någonting som har med humanitet att göra.
Det är ren spekulation och manipulation, främst med fakta och därefter i sjunkande grad med människors svaghet och vilsenhet i informationsdjungeln.
Vem har rätt och vem har mindre rätt?
Hamas har deklarerat krig mot Israel (alla som hotar mej till livet är i krig med mej) och för krig finns det speciella lagar, även till sjöss.
Sök på Hamas Charter, läs och begrunda men helst inte som sänglektyr eftersom det kan äventyra din välförtjänta nattsömn.
Lycka till med självstudierna.

Ship to Gaza och liknande organisationer är en sliskig förolämpning mot alla med någorlunda kunskaper om situationen.
Man skaffar en båt, ger sej ut på de stora haven i hopp om konfrontationer och andra tvetydiga handlingar som kan förolämpa, degradera och förnedra Israel.
Allt snusk är välkommet.

Båtarna på väg till Gaza handlar faktiskt mindre om Gaza än om Israel, mindre om förnödenheter än om propaganda och mindre om fakta än om ett väldesignat snyftutbrott.
Inser du detta är du på god väg att självständigt ta ställning för fred och frihet och individens ansvar att välja rätt framför fel, gott framför ont och (faktiskt) kärlek framför hat.

Sedan tycker jag nog att notan för hela evenemanget för Israels del bör sändas till anstiftarna.
Israel har nog med sina gamla vanliga terrorister och nu när det blir en extra belastning på den fronten så hör det väl till god ton att göra rätt för sej...

Ship to Gaza är en ack så pinsam historia för folk som har råd att inte ha något nyttigare för sej.


Läs även andra bloggares åsikter om israelfobi, Gaza, Israel, Egypten, Hamas, solidaritet, Gilad Shalit, Hamas Charter, ...

SvD SvD DN TA HD GP DN

Oraklet har talat

Oraklet Obama tror att det bästa som skulle kunna hända denna världen vore om Israel drar sej tillbaka till '1967 lines' med lite inbuktningar här och lite utbuktningar där.
Med andra ord – lite hipp som happ.
Pratkvarn skulle man kunna kalla honom på ren bonnsvenska men en egentligen ganska fantasilös pratkvarn.

Är det av bekvämlighet, lathet eller något ännu mer dubiöst som gör att etablissemanget kedjat sej fast längs '1967 lines'?

Det måste ju i rimlighetens namn finnas en uppsjö av idéer att jobba med om någon bara orkar.

Ibland får man intrycket av att vad de strävar efter är någon slags återställare trots att en internationellt erkänd gräns aldrig funnits där gröna linjen nu finns och att något palestinskt ägande aldrig funnits bortom denna linje.

Propagandans vapen är knivskarpt och hugger skoningslöst vettet från omedvetna människor som negligerat att utrusta sej med kunskaper.

Åter till 1967-års gränser som kanske inte är så tokiga när allt kommer omkring.
Under större delen av 1967 var Israel i besittning av, inte Stor-Israel precis men ändå ganska avsevärda landområden.
Man hade vad som är egentliga Israel nu, Västbanken, Gaza, hela Sinai, Golan och till och med Jerusalem var befriat.
Egentligen skulle Netanyahu slå till direkt och med Obamas benägna bistånd skapa denna underbara, åtråvärda och (naturligtvis) eviga fred.

Om nu någon skulle vilja rulla tiden tillbaka till före Sexdagarskriget så var Västbanken ockuperad av Jordanien och om Israel skulle få för sej att dra sej tillbaka till '1967 lines' så skulle i rimlighetens namn landområdet gå tillbaka till ägaren vid det tillfället – Jordanien.
Det stora mysteriet är hur de som valt att kalla sej palestinier ploppat upp från ingenstans och nu gör anspråk på Västbanken för egen del.
De som stöder denna kullerbytta har en hel del att förklara.

Ahmad i någon av de östra delarna av Jerusalem berättar att han på kvällen den sista dagen av sex-dagarskriget gick till sängs som jordanier men vaknade morgonen efter och fann att han plötsligt blivit palestinier.
Underliga äro Herrens vägar...

I ärlighetens namn sägs Jordanien ha avsagt sej anspråk på Västbanken men det innebär knappast att palestinierna med automatik skulle ha några rättigheter där.

Om vi går tillbaka till FN’s delningplan från 1947 så innebar beslutet att två stater skulle bildas i det brittiska mandatet väster om floden Jordan, en judisk och en arabisk.
Vi känner till hur det gick - åt skogen - åtminstone med den tilltänkta arabiska staten.
Ni som förstår vad ni läser har säkert redan observerat att det aldrig var FN’s avsikt att bilda något så tvetydigt som en palestinsk stat på bl.a. delar av nuvarande Västbanken – hela mandatet kallades ju The British Mandate for Palestine.
Man beslutade om en judisk och en arabisk stat.
Sedan inträffade återigen denna mystiska metamorfos där plötsligt människor med etiketten palestinier dök upp.
Jag undrar vem som gnuggade fram anden ur den flaskan?

Min man genomlevde det brittiska mandatet och när han drog ut som soldat under Andra Världskriget så blev han registrerad som palestinier trots att han är heljude och ärkesionist.
På frimärkena stod det Palestine följt av alef jod på hebreiska som stod för Eretz Israel och en av de stora tidningarna hette The Palestine Post, nuvarande Jerusalem Post.

Många vindar har blåst sedan den tiden och på andra sidan gröna linjen skördar man frukterna av sin masochistiska vägrarmentalitet.
Det tragikomiska är att idag vill palestinierna ha precis samma sak som de absolut inte ville ha 1948 – en stat.
Woao woao, så många förlorade år... hur dum får man vara?
Åter igen vägrarmentalitetens frukter.

Som ni vet så accepterade israelerna delningsplanen 1948 trots att landremsan de erbjöds mest liknade ett obetydligt missfoster till prinskorv.
De började från ingenting - nej förresten, de började från minus - eftersom de samtidigt som de byggde landet tvingades försvara det mot ständiga mer eller mindre fantasifulla terrorattacker.

Idag är Israel ett bra land.
Inte ett perfekt land men ett bra land.
Ett land där varje dag är en utmaning.
Vi ska vara rädda om detta lilla land och stötta det när de för sin dagliga kamp mot en elakartad omgivning.
Välkommna i klubben som är större än du anar.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, gröna linjen, '1967 lines', Västbanken, Gaza, Sinai, Golan, Jerusalem, Netanyahu, Jordanien, FN's delningsplan, The British Mandate for Palestine'...

DN SvD DN D

'Älle bälle bi nu är du fri'

Du har säkert använt denna eller någon av alla de andra ramsorna när du och dina kompisar i er grönaste ungdom inte kunde samsas om vem som skulle väljas in i laget.
Nu när Israel sitter mellan två hötappar så får de väl snart börja träna på ’Älle bälle bi.’

Den egyptiske utrikesministern Nabil Elaraby berättade på onsdagen den 18 maj för den italienska tidningen La Republica att när han initierade förbrödningen mellan Fatah och Hamas så gjorde han det med fred i blick.
Tyvärr ser det ut som han glömde att förvissa sej om att förbrödningsparterna själva var med på noterna.

Hamas gamle trotjänare i Gaza, Mahmoud al-Zahar, var samma onsdag mycket klar i sina uttalanden i den palestinska tidningen Al-Quds.
Han bedyrade där att Hamas inte hade förändrats på något vis och avvisade som tidigare alla tankar på förhandlingar med Israel.
Han förklarade dessutom att Hamasfolket i Gaza heller inte gett Abbas någon tillåtelse att förhandla med Israel.
Kan det sägas tydligare?

Det enda som intresserar Hamas är ren och skär terrorism som i deras interna vokabulär kallas ’resistance’, motstånd.
Även de måste ju tänka på sitt levebröd och inte i onödan irritera dessa nyttiga idioter som försörjer dem.
Naturligtvis talar al-Zahar inte om vad som blev Martin Luther Kings signum, motstånd genom icke-våld, utan vad han förordar är mord.
Folkmord - i ju större skala desto bättre.
De sörjer ju som sagt Bin Laden...

Nu står israelerna och river sej i huvudsvålen – vem ska man tro på?
Den egyptiske utrikesministern Elaraby eller Hamas äldste al-Zahar?

Som vanligt får pragmatiken ta över när rim och reson är en bristvara och
’Älle bälle bi nu är du fri’ är inget jag rekommenderar i dessa livsavgörande sammanhang.
Ramsor har sin plats på skolgården men Israel tvingas på grund av uppenbara diskrepanser i motparternas officiella resonemang ofta ta saker och ting i egna händer.
Råkar du inte gilla denna ordning så är du välkommen att själv påverka omständigheterna i en sundare riktning.
Du kan till exempel hjälpa till att avslöja Ship to Gaza som en skröna värdig ’Tusen och en natt’ men varken ramsor eller skrönor har någon plats när vi talar om att göra Mellanöstern till en något bättre plats att leva på.

Jodå jag vet att Obama höll ett tal ikväll och jag lyssnade faktiskt på det från början till slut men man kan väl få fundera över vad han egentligen sa i lugn och ro på sin kammare innan man sprider ut sin visdom över hög som låg.

En glosa har dock redan utkristalliserat sej - ytligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Nabil Elaraby, Fatah, Hamas, Mahmoud al-Zahar, Abbas, Bin Laden, Ship to Gaza, Mellanöstern, ...