A man of peace

Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.

Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, palestinier, Israel, Goldstonerapporten, UNHRC, Hamas, Obama, utredningar, sionistlakej, Yasser Abed Rabbo, Libyen, FN's säkerhetsråd, ...

Rasande förbjudet

Det står inte i lagboken men är lika förbjudet ändå – att säga vad alla vet och att skriva vad alla ändå känner till.
Naturligtvis har den person som tänker ägna sej åt denna förbjudna sysselsättning inte en aning om vad politiskt korrekthet innebär eller så vet han det mycket väl men anser det inte vara värt något speciellt hänsynstagande.
I varje fall inte i situationer så remarkabla som denna.
Ja, det var en trasslig inledning och det blir värre...

Jag syftar på vissa både förväntade men samtidigt förvånande reaktioner efter hamaskriget i Gaza i början av året, reaktioner som skrämmer men som samtidigt ger vissa AHA-upplevelser.
Man ville inte tro det men när bevisen staplades på varandra fanns inget annat att göra än att kapitulera inför fakta.

Arabvärlden, inklusive palestinaaraberna, älskade hamaskriget och var innerligt tacksamma för att Israel äntligen gav sej in i Gaza.
De var också mycket nöjda med att förlustsiffrorna på den arabiska sidan var så stora att ingen kunde negligera dem.

Alldeles för många människor dog under krigets gång och varje förlust är en förlust för mycket.
Speciellt för de anhöriga.
Arabiska mödrar sörjer sina män och söner precis lika mycket som judiska mödrar så det är inte det jag talar om.
Jag talar om islamofascistiska ledare strategiskt utplacerade i arabvärlden som inte kunde tro sin lycka när de förstod hur stora förlusttalen var.
Mer än 1000 döda och många var dessutom barn.
Man gnuggade händerna i ren förtjusning.
Tänk så många gratispoäng de vann mot Israel utan att behöva lyfta ett finger.

Som grädde på moset fick de för någon vecka sedan Goldstone Rapporten som ytterligare understryker hur väl araberna utnyttjat händelserna efter hamaskriget.
Till bristningsgränsen.
Hade förlusterna hållit sej runt ett dussin eller så hade de inte fått sin efterlängtade rapport men nu är de nöjda och tackar i tysthet Israel för att de gjorde vad de gjorde.

Förstår du vad jag försöker säga?
För folk med en europeisk uppfostran kan mitt resonemang synas både bisarrt och okänsligt för visst – som jag sade tidigare – dödade människor är alltid en tragedi.
Det är när dessa dödade människor utnyttjas i ett väloljat propagandamaskineri som avarterna kommer i dagen.
I stället för att behöva spränga sej själva i luften låg plötsligt hela världen framför deras fötter – tack vare Israel.

Det är ju numera så att krig knappast vinns på slagfälten, det vinns i massmedia, i domstolar och i FN’s infekterade korridorer.
Liksom arabledarna under decennier utnyttjat de palestinska flyktingarna som gisslan i sina små som stora krig mot Israel håller nu Hamas sin befolkning som gisslan i samma syfte.
Tidsfaktorn är oväsentlig medan målet betyder allt och är värt alla uppoffringar längs vägen.
Kampen om staten Israel går vidare.

Det är rasande förbjudet att antyda att araberna utnyttjar dödstalen under hamaskriget i Gaza.
Vi såg hur de celebra anti-skribenterna slök betet snabbt som ögat och hur sedan mindre celebra följde på varandra.
Det mediala slagfältet såg ut som det brukade för ingen vågade skriva om vad som var uppenbart för alla.
Hur israelerna genom sina försök att skydda sin befolkning blev statister i ett av Hamas iscensatt krigsskådespel.

Ett mycket välregisserat sådant.

Läs även andra bloggares åsikter om politiskt korrekt, hamaskriget, Gaza, arabvärlden, Israel, Goldstone Rapporten, propagandamaskineri, ...
D D D SVT

Förvånad, någon?

Jag förstår inte riktigt…
Varför blev alla så överraskade av att Iran har ytterligare en anläggning för anrikning av uran?
Denna klenod är gömd i urberget och klar att tas i bruk inom kort.
Jag antar att samma människor som nu blev förvånade kommer att fortsätta att bli förvånade för varje ny anläggning som blir avslöjad.

Varför skulle något så naturligt vara förvånande?
Bara de som tror att Ahmadinejad resonerar som du och jag borde vara förvånade.
Överraskningar från det hållet är något vi borde räkna med eftersom Ahmadinejad inte resonerar som du och jag.

Jag tror dessutom att detta bara är förspelet – Ahmadinejad är inte den som lämnar något åt slumpen.
Länder med oljeinkomster av Irans storlek kan lätt köpa sej kunskaper genom att köpa människor.
Köpa hjärnkapacitet.
Dessa köpta människor har gett Iran de vapen som ska tillförsäkra dem en plats i solen bland världens mest beundrade nationer.

Svenskarna köper sej pensionsförsäkringar för att säkra sin ålderdom medan Iran köper sej kärn(vapen)kunskap vilket de kallt räknar med ska fungera som en pensionsförsäkring.
Tryggt och säkert.

Kanske har de rätt – kanske fel.

Det beror på om någon tänker tala om för Iran att innehav av kärnvapen faktiskt inte är liktydigt med trygghet, säkerhet och en allt övergripande kärlek vilket verkar vara deras något tvivelaktiga arbetshypotes.
Irans islamofascistiska mullaregim spelar sitt förföriska katt-och råtta-spel med oss men vi vägrar inse att för dem är det just ett spel.
Ett spel med insatser inga andra än vi själva kommer att få betala.
Ett steg framåt och två tillbaka.

I dag ska det pratas.
Frågan är bara om vad?
Obama och hans europeiska lärjungar vill känna Ahmadinejad på pulsen om hans kärn(vapen)program.
Försiktigt, men dock.

Ahmadinejad vill berätta för dem hur han vill förändra världen.
Att prata om Irans kärn(vapen)spurt kommer att sitta hårt åt.
Det låter för mej som om det kommer att bli typ ett hederligt gammaldags kafferep där alla pratar i munnen på varandra och ingen efteråt har en aning om vad som sagts.

OK – man ska inte racka ner på goda föresatser men dessa verkar mer än lovligt blåögda.
Samtal på högsta nivå där parterna planerar att prata om olika saker, där ena parten inte tänker diskutera vad den andra anser vara huvudproblemet och själva orsaken till samtalen.

Kanske kommer Iran att berätta för Obama och Solana (Bildt fick inte vara med - har de inte upptäckt hans storhet än?) att de har ytterligare några anrikningsanläggningar utspridda i ödemarken och alla kommer att bli sååååååååå förvånade.

Skulle samtalen mot förmodan resultera i en bättre värld för oss alla lovar jag att ta bort detta inlägg och ersätta det med en ursäkt.

’Det är synd om människorna’

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, uran, Ahmadinejad, hjärnkapacitet, pensionsförsäkring, kärnvapen, mullaregim, Obama, kafferep, Solana, Bildt, ...

DN SvD SvD

I ett nötskal

Ni får ursäkta min fascination av Saeb Erekat men han lyckas personifiera konflikten mellan israeler och araber i ett enda litet nötskal.
Nu har han gjort det igen.

En liten grupp judiska turister går upp till Tempelplatsen under polisbeskydd (bara det alltså...)
Tempelplatsen ligger ju faktiskt i Israel under israelisk överhöghet.
Att Moshe Dayan i sin eufori efter sexdagarskriget lät araberna sköta de dagliga bestyren runt moskéerna är någonting helt annat.

Araber som befann sej på Tempelplatsen när turistgruppen anlände gillade inte judarna och började kasta både stenbumlingar och ordloskor på den lilla gruppen.
Ganska grov form av rasism, eller...
En grupp blekfeta svenskar skulle inte rönt samma öde – jag lovar.

Poliserna gjorde vad de var satta att göra och området stängdes av.

Erekat gjorde precis som han brukar – han anklagade judarna.
Intet öga var torrt när han berättade om den åtråvärda fredsprocessen (som han bojkottar) och hur hårt president Obama arbetar för att starta upp denna process utan att någon glassar runt på några förhandskrav.
Hoppsan...
Hur var det nu med Erekats och hans presidents alla förhandskrav – en massa hopskrapad skåpmat som nu dammats av i strategiska syften.

Erekat kan inte öppna sin mun utan att det ut kommer en välskräddad och mycket välpressad lögn, men likaväl en lögn.
Som nu.

Han menar att det var den judiska turistgruppens fel att araberna, ca 150 pers, började kasta stenklot som skadade folk av alla kategorier.

Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben om bestämde sej för att attackera judarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som letade upp stenarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som plockade upp stenarna från marken.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som bestämde att stenarna skulle kastas.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som avgjorde vilka stenarna skulle kastas på.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som blandade upp stenkaskaderna med utkastade genmälen av grövsta slag.

Saeb Erekat är suverän i sitt slag.
Han är suverän på att få sin publik att gråta av förtvivlan över alla hemskheter de lömska judarna begår mot de stackars araberna.
Han är lika suverän på att trolla bort all arabisk rasism, allt hat och all dödlig aggression.

Han låter oss förstå att vi alla skulle kunna bli som en enda stor familj bara judarna gör som han säger.

Till slut undrar jag om Erekat funderat på hur Iran ska kunna undvika att släppa bombskrot på Tempelplatsen när de väl finner för gott att sluta experimentera och skickar iväg sina laddade projektiler mot Israel.
Han borde börja fundera.

En som inte bara har funderat utan också läst på är faktabloggen ’Israel i Sverige’ där du kan läsa om hur israelerna redan funderat en bra stund.
http://israelisverige.info/?p=1676

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Tempelplatsen, israeler, araber, Moshe Dayan, Sexdagarskriget, judar, stenbumlingar, rasism, fredsprocessen, Obama, förhandskrav, arabmobb, ordloskor, dödlig aggression, ...

AB D DN Y BLT EX DB VG PS SDS B

Rodnande kinder

Hur många villkor har palestinierna nu ställt för att överhuvudtaget sätta sej vid förhandlingsbordet?
Jag har tappat räkningen.
Det allra fånigaste villkoret är bosättningsstoppet som är ett sådant uppenbart svepskäl att jag nästan rodnar.
De vet ju att bosättningarna kommer att diskuteras under förhandlingarnas gång så varför konstra nu?
Med Olmert och Livni gick det alldeles utmärkt att förhandla medan nya skollokaler byggdes på Västbanken, så vad är orsaken till denna nya tjurighet?

Jag tror det handlar om personkemi.
Palestinierna förstår att Netanyahu inte är lika lätt att lura in i diverse fällor som Olmert var och det har gjort att de tar det säkra före det osäkra och ser till att överhuvudtaget inga förhandlingar kommer till stånd.

Obama gjorde en kupp häromdagen.
Han beordrade både Netanyahu och Abbas till New York och satte dem sedan på skolbänken.
Abbas var den som var mest skakad av bassningen den unge spolingen i Vita Huset gav sina grånade gäster.
Att säga nej till Obama rakt upp i ansiktet tyckte Abbas var knepigt så det var först när Obamas karisma befann sej på visst avstånd som han blev sitt vanliga jag igen och fortsatte att tvärvägra.

Nu kommer det intressanta.
Abbas ständige hjälpreda (hålla ordning på papper och att ställa upp med viskningar i örat vid känsliga tillfällen) - Saeb Erekat - satt några timmar efter Obamas FN-tal i en CNN-studio och ljög tittarna rakt upp i ansiktet.
På frågan om palestinierna fortfarande hade förhandskrav för att börja förhandla svarade Erekat inte bara med undanflykter – han blånekade.
Dags att rodna igen för alla visste ju att han ljög.

Erekat sade ordagrant när deras förhandskrav kom på tal: ”We have never conditioned anything.”

”Vi har aldrig ställt några förhandskrav” förklarade Erekat medan han såg tittarna djupt i ögonen.
Alla känner ju till dessa krav palestinierna omgett sej med den senaste tiden men att sitta i TV-studion och ljuga tittarna rakt upp i ansiktet är något bara Erekat klarar av.

Han har numera befordrats till chef för palestiniernas förhandlingsdelegation vilket borgar för mygel på högsta nivå.
Det var ju Erekat som i ett tal till sina egna berättade hur stora eftergifter de lyckats krama ur israelerna bara genom att sparka bakut och inte ha bråttom.
Simma lugnt för att sedan kamma hem vinsten.

Nu när Abbas hämtat sej från chocken i New York där Obama plötsligt ställde honom mot väggen proklamerar han åter igen att han inte vill förhandla med Netanyahu.
Vad han vill ha är löften om slutresultatet innan förhandlingarna ens börjat.

Nu tror jag att jag rodnar igen...

Bilderna på Erekat visar före och efter.

Före 'celebrity status' i CNN och efter då han varit tvungen att smarta upp sej lite.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, bosättningar, svepskäl, Olmert, Västbanken, personkemi, Netanyahu, Olmert, Abbas, Vita Huset, Saeb Erekat, CNN, FN, krav, ...

Nytt ord - men snabbt

Snabbt som ögat – nytt ord.
Ett nytt ord måste snabbast möjligt införas i det arabiska språket.
Ett ord ingen någonsin använt, ingen förstår vitsen av och betydelsen – ja, den är totalt okänd.

När någon försöker översätta ordet från engelska blir betydelsen någonting oerhört farligt, obegripligt och skrämmande.
Något i stil med högförräderi och liknande.

I kväll använde Obama ordet i sitt tal till Netanyahu, Abbas och övriga lyssnare.
Han nämnde ordet tillsammans med flera andra saker han förväntar sej av parterna inför de förhandlingar han nu puffar för.
Ordet som för de flesta är en självklarhet basunerades i kväll ut till stora delar av världen och jag tänkte med vemod på palestinierna som inte har den blekaste aning om vad ordet betyder.
Därför vädjar jag nu om att ordet snarast införs i den arabiska vokabulären så alla parter har samma förståelse för vad som krävs framöver.

Ordet är kompromiss.
Ge och ta.
Ömsesidighet.
Ge upp lite av de egna käpphästarna till förmån för det gemensamma bästa.
Våga tänka i nya banor och våga erkänna att man haft fel, gjort fel och tänkt fel.

Man kompromissar genom att våga ta ett steg ut i det okända för att uppleva att det okända bär.

Vi slänger ofta ur oss fraser som är färdigkonstruerade och klara att tas i bruk vid lämpliga tillfällen.
En sådan är – ’man kan inte få allt’.
Banalt kanske men det är så det fungerar.
Man får välja vad som är det mest grundläggande för att lämna annat öppet för kompromisser.
Ingen kan få allt så därför är arbetshypotesen just kompromisser.

Nu förväntar Obama sej att parterna ska kompromissa.
Hitintills är det bara Israel som kompromissat genom bland annat dessa ensidiga 'förtroendeskapande åtgärder' de pressats till gång efter gång.
Nu går vi i stället in i en period av ömsesidiga kompromisser och då tycker jag det är rimligt att ordet kompromiss först införs i det arabiska språket så ingen behöver famla i mörker.

I mörker skapas sällan arbetsdugliga kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om kompromiss, språkförståelse, Obama, Netanyahu, Abbas, 'förtroendeskapande åtgärder', ...

EX D DN DN EX DN

Bromsklossar

Här i Mellanöstern blir bromsklossarna allt fler och allt mer bombastiska i sina uttalanden.
För att vara ett fredsälskande folk som gör allt för freden... är dessa bromsklossar ett mysterium.
De proklamerar i moskéer, i barnprogram, på gator och torg att ingen uppoffring är för stor för att förverkliga deras dröm om ett eget land.
Barnmartyrer står högt på önskelistan.

Sedan kommer dessa professionella bromsklossar och ställer till det.

En av dem är arabligans – nej, inte Jönssonligan – arabligans generalsekreterare, Amr Moussa.
Han är egyptier och har varit ambassadör i Indien och Egyptens ambassadör i FN innan han fick sitt nuvarande jobb som arabligans ledare.

Han älskar fredsprocessen men hatar fred.
Han gör vad som helst för att processen ska fortsätta men att förorda ett fredsinriktat tänkande vore honom helt främmande.
Han drar sej inte för att hota om någon vilsekommen arabnation skulle frestas ta kontakt med Israel.
Han lovar dessa stackare en ”tough response”.
Min mamma skulle kallat en sådan typ för en riktig elaking...

Hur hans hjärna arbetar i övrigt får du en bild av genom hans svar på frågan hur han ser på de muslimska kvinnornas situation och hur den skulle kunna förbättras.
"As long as our land is occupied, we cannot think about the rights of women".
Hav tålamod, kvinnor!

Amr Moussa älskar sin fredsprocess men den processen bör hanteras utan israelisk inblandning.
Han förbjuder all tanke på eftergifter åt judarna innan ligans alla krav är mötta.
Amr Moussa gillar tydligen också diktat - men inte fred.

En annan nygammal bromskloss är Mahmoud Abbas.
Allt sedan Obama gick direkt från sitt invigningstal på Capitol Hill i Washington i januari till sin nya Vita Hus-telefon och slog nummret till Abbas har denne man svävat runt på små rosa moln.
Jobbet är lagt på hyllan förutom lite nedslag hos omgivande arabpotentater.
Han har fått rådet att ligga lågt och låta Obama göra jobbet.
Visst förstår jag om han uppskattar en sådan omtanke vid sina 80+.

Verbalt har dock hans tjurighet ökat – så till den milda grad att man förstår att han fortfarande svävar runt på sina rosa moln.
Han ställer krav rakt ut i det blå vilket visar att han är desperat i sin ovilja att förhandla med Israel och en palestinsk stat vill han absolut inte ha.
Bästa sättet att inte behöva få en stat på halsen är att uppföra sej precis som han gör nu.
Typisk genuin bromskloss.

Förresten har hamasledaren i Gaza, Ismail Haniye, i dagarna proklamerat att Abbas inte har någon rätt att förhandla för palestinierna och att varje överenskommelse han gör med USA eller Israel kommer att förkastas av dem.
Någonstans här borde Obama satt in sina stötar.

För övrigt blir det allt tydligare – Gaza tillhör moskéerna och Västbanken tillhör sina shoppingcenter.

Vår sista bromskloss för dagen sitter i Vita Huset, en bit från Mellanöstern.
Obama gör alla möjliga piruetter och krumbukter för att inte behöva ta i Iran med tång.
Snacka, lova, böna, le, och plocka bort otrevligheter från agendan och tiden den går...
Snart är dessa diskussioner inte intressanta längre.

Varför blir man en bromskloss?
Jag kan tänka mej flera orsaker men först och främst för att man vill vinna tid för att i ett senare skede säkra fler fördelar.
En annan orsak är naturligtvis ren feghet.
Svårigheter att rätt utvärdera en situation.
Igångsättningssvårigheter.
Orsaken kan dessutom vara att man helt enkelt inte är intresserad av den aktuella situationen och vill skjuta ett obehagligt avgörande på framtiden.

Grejen är bara att framtiden är nu och Mellanöstern har inte råd med några bromsklossar, inte ens amerikanska sådana som spelar ett högt spel med insatser man låter andra betala.
Att ta tjuren vid hornen kräver sin man – kanske är det vikingar Mellanöstern saknar?


Läs även andra bloggares åsikter om barnmartyrer, Amr Moussa, arabligan, fredsprocessen, Mahmoud Abbas, Barak Obama, palestinsk stat, Ismail Haniye, Israel, USA, Vita Huset, Iran, Mellanöstern, ...