På pottkanten

Att palestinierna nu pressar det ena landet efter det andra, den ena kontinenten efter den andra (lugn det kommer), att erkänna Palestina... kan tolkas på flera sätt.

Den empatiske säger att palestinierna är ledsna och besvikna över att inte Obama gjorde vad de beordrade honom att göra och nu behöver lite psykologiskt stöd tillsammans med en god portion sydamerikansk värme och uppmuntran.
Den mera cyniskt lagde ser i dessa erkännanden inget annat än en ny form av sympatiyttring utan praktisk betydelse.
De desperata säger naturligtvis att palestinierna är desperata – även om vi åskådare missat den biten.

Hur skulle dessa deklarationer från främst länder i Sydamerika överhuvudtaget kunna ha någon praktisk betydelse?
De pratar ju om något som aldrig funnits, något som inte finns idag och något som palestinierna själva gör allt för att förhindra även i en framtid.
Jag tror att den relevanta beteckningen för sådana pseudo-företeelser kan gå under rubriken önsketänkande.
Den djupare avsikten är dock helt klar – att sätta Israel på pottan.

Och sen då?
Vad kommer att hända när alla länder erkänt en palestinsk stat?
Kommer den plötsligt att stå där i all sin glans och sprida frid och fred över Mellanöstern???

Det är lite fascinerande att följa alla ansträngningar Abbas gör för att slippa göra vad som förväntas av honom och som han själv under högtidliga former samtyckt till.
De lockar land efter land att erkänna ett Palestina i stället för att sätta alla klutar till för att skapa detta Palestina.
När Israel skapades skedde detta under ofattbart hårt arbete som dessutom hela tiden var tvunget att försvaras mot arabisk förstörelselusta.

En stat måste byggas underifrån och inifrån.
De som tror att man bygger en stat via deklarationer kommer aldrig att få uppleva någon stat se dagens ljus.

En stat byggs dessutom av människor och dessa människor behöver fostras in i statsbyggandets konst av sina ledare – inte i konfrontationens konst.
Inte heller i förtalets konst och absolut inte i hatets konst.
Palestinierna har i dessa avseenden en lång lång väg att vandra.

Eftersom ’the show must go on’ så drar nu palestinierna iväg till FN.
Till sitt FN.
Där planerar de att tillsammans med sina FN-bröder åter igen sätta Israel på pottan.
Förresten – är det något annat de sysslat med på sistone än att just sätta Israel på pottan?
Via FN-bröderna med sin sköna majoritet tänker de nu tvinga på Israel ett beslut i Säkerhetsrådet om bostadsbyggande på Västbanken.
Kruxet är USA, den stora geléklumpen, som kan spola hela upplägget med sitt veto.

Ärligt sagt tror jag inte det bekymrar dem så mycket eftersom de vet att även utan ett veto kommer de inte en inch närmare Palestina.
Vad de vill är att stå i centrum för världens uppmärksamhet och få människor att gråta över de stackars palestinierna som tvingas leva under ockupationens tunga ok och därtill naturligtvis sätta Israel på pottan.
Tårar smälter som bekant hjärtan men de öppnar också plånböcker och på så vis klarar palestinierna av ytterligare en period som världens mest prominenta mottagare av allmosor.
Allt för att inte smutsa ner sina små fingrar med hederligt arbete.

Åter till FN.
Den verbale Erekat har i detalj förklarat deras strategi så vi vet att om de förlorar i Säkerhetsrådet så traskar de vidare till Generalförsamlingen för att där få ett snudd på 100-procentigt stöd för sitt förslag av alla kreti och pleti, diktatur-och terroriststater, som av någon anledning tillåts befolka detta forum.
De länder som inte platsar under ovanstående rubriceringar presterar oftast ett ljummet lingonmos i dessa omröstningar som mest tyder på en degenererad ryggrad.

Nog om detta spektakel men frågan kvarstår om detta skulle föra dem närmare en reguljär statsbildning.
Naturligtvis inte, men de kan inhösta ytterligare en ganska så officiell sittning på pottan för Israels del.
Vad kan vara viktigare än det?

Israel har kanske gett intryck av att mest vela och ha sej men låt er inte förledas att tro att de saknar resurser att handskas även med nya situationer.
De vill i det längsta visa god vilja och allmän medmänsklighet men blir pottsittandet förenat med allvarligare hot då finns det resurser även för detta – tro inget annat.

Palestinierna låter oss tro att de är intresserade av en egen stat samtidigt som de ägnar all kraft åt att begrava Israel som en självständig stat.
Så har det alltid varit och så är det även idag.
Krumbukterna i Sydamerika och i FN ingår i detta spel och är dessutom en behaglig dimridå för dessa nyttiga idioter som tror att de förstår trots att de aldrig förstått någonting.

Palestinierna, liksom Iran, leker med västvärlden som glatt leker tillbaka.
När Israel ramlat ner i pottan och Iran skickat iväg första bomben – kommer de då att förstå vad det hela – hela tiden - handlat om?
Jag tvivlar.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Obama, Sydamerika, Mellanöstern, Abbas, FN, USA, Erekat, Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, Iran, ...

Gränslöst

Det kan gå troll i det mesta men idag tänker jag nöja mej med att berätta om hur det kan gå troll i ord.
Trollen kommer inte fram av sej själva som i sagorna utan tvingas fram enligt en förutbestämd och noga utarbetad strategi i avsikt att förvirra lyssnarna och därefter sakta men säkert förvränga fakta till oigenkännlighet.

Har ni hört uttrycket ’1967-års gränser’ när det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna? Förmodligen har ni inte kunnat undgå denna klyscha.
Ett gott råd – glöm den snabbt för en sådan gräns existerar inte.

Nu säger förstås vän av ordning att hög som låg talar ju om ’1967-års gränser’ så då måste de väl finnas?
Obama, Clinton, Abbas och Bildt – alla frossar de i uttrycket ’1967-års gränser’.
Vem är då lilla jag som säger att hela bunten har fel?
Ja, säg det...

Varför håller de då på att älta denna helt galna benämning?
Av flera orsaker.
För den icke påläste kan det handla om slentrian - man bara upprepar vad man hört andra säga utan vidare efterforskningar.
Det kan också bero på ett medvetet inhamrande av en tvivelaktig företeelse för att därigenom förbereda marken för en ännu mera tvivelaktig kupp.
Orsakerna kan vara många men det gör inte denna ”gräns” mer till gräns än att skogsbrynet skulle vara gränsen mellan bondens åkrar och trollens hemvister.

Vad hände egentligen år 1967?
Krigets vindar slängdes åter igen i ansiktet på israelerna som inte hade annat val än att stå upp till sitt försvar.
När arabstyrkorna från fem länder förstod att de var på väg ut så hamrade FN ut ett stilleståndsavtal för att få ett slut på striderna.
En stilleståndslinje hade skapats.
Vilka fanns då på andra sidan stilleståndslinjen – jo jordanierna som från 1948 till 1967 ockuperade Västbanken.
Kan någon klok person berätta hur idag folk kan påstå att denna Västbank plötsligt skulle tillhöra några andra än de som befann sej där när vapenvilan inleddes?
Jordanierna har plötsligt förvandlats till palestinier... som till råga på allt påstår sej ha nationella rättigheter i detta område.
Kan detta fenomen möjligen täckas av ett uttryck som t.ex. --- megametamorfos?

Nu till FN-resolutionen 242 där det bl.a. står att Israel ska lämna tillbaka land i utbyte mot säkra och erkända gränser och där parterna därefter förväntas leva i frid och fred med varandra ’for ever more’.
Dessa företeelser är så intimt förbundna till varandra och ingen kan kräva att Israel överger landområden om detta inte sker i utbyte mot fred, säkerhet och erkännande.
Vet ni förresten att ordet palestinier överhuvudtaget inte är omnämnt i resolution 242 – de är ett betydligt senare påfund.
Följdaktligen ger resolutionen heller inga som helst politiska rättigheter till palestinierna i dessa områden.
Detta är en av de viktigaste lärdomarna vi måste ta till oss av FN’s resolution 242.

’1967 års gräns’ är alltså endast en militär stilleståndslinje som inte har några förutsättningar att fungera som gräns och det var heller aldrig avsikten.
I stilleståndsavtalet med Jordanien heter det i artikel 2 att "the Jordanians explicitly specified that the agreement did not compromise any future territorial claims of the parties, since it had been dictated exclusively by military considerations".
Det finns fler relevant citat av folk som var med och skapade denna resolution men det kan ni själva lätt googla fram.
’1967 års gräns’ är helt enkelt det ställe ute i grönskan där de militära styrkorna stannade i stället för att fortsätta att puckla på varandra.
En gräns skulle sedan i vanlig god ordning förhandlas fram mellan parterna.

Idag har denna gröna linje blivit helig för många och hade inte araberna varit lika styvnackade 1948 som de är än idag kunde de sedan dess varit i besittning av allt detta och himlen därtill.
Då lade FN hela det nu omtvistade området framför deras fötter och de hade bara att säga ja tack.
De valde i stället sin långa och ganska småtrista serie av nej-deklarationer som de för övrigt fortssätter med än idag.
Nu orkar de inte ens pallra sej fram till förhandlingsbordet men förväntar sej trots det att stekta sparvar ska ramla ner som på beställning.
Som grädde på moset får de draghjälp av dessa nyttiga idioter som envisas med att kalla en linje ute i spenaten för gräns.

Det börjar nu bli ganska länge sedan som ordningsreglerna fastställdes för fredsskapande i området men eftersom genvägar oftast är senvägar gör vi väl i att ta reda på vad som var de verkliga intentionerna när stilleståndsavtalet och resolutionen för fredsskapande skrevs.
Om vi sviker här banar vi väg för varje liten förståsigpåare att leverera sin egen tolkning som då naturligtvis endast speglar denne förståsigpåares egen personliga dröm - eller mardröm.

Läs även andra bloggares åsikter om '1967-års gränser', Israel, palestinier, Obama, Clinton, Abbas, Bildt, FN-resolution 242, Jordanien, ...

Gått för långt? Jag?

När har palestinierna gått för långt – om de nu kan gå för långt och om någon i så fall skulle våga knysta om att de faktiskt har gått för långt?

De som idag kallar sej palestinier gick tillsammans med sina bröder ut i krig som de nesligen förlorade.
Israel vann mot alla odds.
Idag uppträder palestinierna som om de skulle vara de egentliga segerherrarna och begär, kräver och i övrigt uppför sej som om de skulle ha några rättigheter kvar.
De rättigheter de en gång hade har de effektivt bombat sönder genom decennierna tillsammans med sina NEJ NEJ NEJ.
De delar ut ultimatum, hotar och beter sej allmänt småaktigt vilket ger varje sunt tänkande människa en bitter eftersmak i munnen.
Att ödmjuka sej och erbjuda kompromisslösningar är lika avlägset som julen är från midsommar.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Ramallapalestiniernas förhållande till Gazapalestinierna är också värda några rader.
När Hamas gör bort sej lite för uppenbart är Ramallapalestinierna noga med att påpeka hur svaga de är (snyft) och att de inte har något att säga till om när det gäller Gazapalestinierna.
Hur de har tänkt sej att få Gazapalestinierna att acceptera ett eventuellt fredsfördrag med Israel och ett slut på konflikten förblir en gåta vars uppenbara förklaring ligger i att de aldrig någonsin tänkt sej signera ett sådant papper.

Häromdagen när Gazapalestiniernas krig mot Israel eldade på lite extra varnade Erekat (Ramallapalestiniernas mästare på orientaliska skrönor) Israel för att överhuvudtaget reagera.
”Om ni så bara...” ja då skulle fredsprocessen -----------------
Ni har hört det förut, många gånger, och känner förmodligen väl till hans något egenartade(!) sätt att uttrycka sej.
Det faktiska händelseförloppet var ju annars att när gazaraketerna föll i ett allt häftigare tempo då tyckte israelerna att de på något sätt borde visa att de inte gillade läget och det där sistnämnda gillade inte Erekat.
Om gazaraketerna höll han tyst, --- man får ju inte tappa stinget genom för mycket logik.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

De signerar gärna allt de vet västvärlden älskar att se och höra - väl medvetna om glömskans makt - för att därefter i ett senare skede handla precis tvärtom.
De skrev glatt under att vilka områden på Västbanken som ska tillhöra vem ska lösas vid förhandlingsbordet och nu klarar de inte ens av att ta sej fram till detta bord.
I stället regredierar de till en ganska enfaldig populism utan annan betydelse än som ytterligare ett sätt att uttrycka en åsikt.
De vill ta sina mest ökända svapskäl till Säkerhetsrådet för att få en snabbstämpel med snabbtorkande bläck på att bosättningsfrågan är något Israel måste ge upp --- innan några förhandlingar ens inletts.
Detta helt i kontradiktion mot vad de själva skrivit under, men folk glömmer ju så lätt...
Med rätta gav USA palestinierna en rejäl näsbränna som i praktiken innebar att de allvarligt ifrågasatte deras läsförmåga, för att inte nämna deras minne.
Om de kommer att tillåta resolutionen att passera vete dock gudarna – med den administrationen...

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Häromdagen var Abbas i högform och tyckte att det var dags att fräscha upp ett av sina nygamla löften – att inga israeler kommer att tillåtas i en eventuell palestinsk stat.
Han har sagt det tidigare men ytterst få anser det vara värt ens en kommentar.
Man vill ju inte i onödan pådyvla sina påläggskalvar rubriker om etnisk rensning och värre.

Vad hade resultatet blivit om Bildt eller Reinfeldt en dag hade proklamerat att i fortsättningen kommer inga norrmän att tillåtas inom Sveriges gränser - inte ens en endaste liten lusekofta.
Norrmännen är ju grannfolk till Sverige likaväl som israelerna är grannfolk till en eventuell palestinsk stat.
Jag tror inte öppen konflikt skulle bryta ut mellan Norge och Sverige men katastrofen skulle inte vara långt borta och förmodligen skulle både Bildt och Reinfeldt snarast tvingas krypa till korset.
Abbas däremot säger vad han säger och upprepar vad han säger medan de allra flesta sedesamt tiger och samtycker.

Vad vi hör väldigt lite om är hur i så fall israelerna skulle hantera araberna som idag befinner sej i Israel?
Lika för lika - eller???

Har palestinierna gått för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något – inte du heller.

Mahmoud Zahar, en av åldermännen i Gaza, sade häromdagen att trots en markant ökad aktivitet av hans krigsmakt så var de intresserade av att iakktaga det relativa lugn (inte direkt men... hmmm, ändå) som rått sedan Hamaskriget för två år sedan.
I nästa ögonblick skickar han över en ännu större svärm Kassamraketer och annat flygande skräp.
Som sagt – ingen säger något.

Exemplen är precis hur många som helst och jag har bara skopat upp lite av vad som flöt på ytan just nu men även om vi tvingats vänja oss och blivit mer eller mindre avtrubbade så är brotten för grova för att ignoreras.
Palestinierna går för långt med en förbluffande regelbundenhet och kommer att fortsätta med det så länge ingen finner det mödan värt att påtala eländet.

Fast det kräver förstås en smula civilkurage och den varan för tyvärr en alltmer tynande tillvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Ramalla, Gaza, Erekat, Västbanken, Säkerhetsrådet, USA, Abbas, Zahar, Hamas, ...

Masspsykosens offer

Jag undrar hur de tänker, för jag förmodar att de i alla fall på något vis tänker...
Hur har masspsykosens offer tänkt sej komma till slutmålet när vägen dit är full av hinder som forceras av ingen, allra minst av förnuftet.

Alla de som är gripna av masspsykosen Palestina vill ha en palestinsk stat.
OK, de vill ha en palestinsk stat men det är Israel ska fixa den åt dem.
Palestinierna säger också att de vill ha en egen stat men deras handlingar och generella agerande motsäger detta.
”Jag hör inte vad du säger för vad du gör skriker så högt.”

Åter till masspsykosens offer.
Jag undrar hur deras palestinska stat ska se ut och hur det ska gå runt liksom?
Självförsörjande? Fridsam? Tolerant? Demokratisk? Fri?
En stat där ledarna vänder ut och in på sej för medborgarnas bästa?
Ni kommer väl ihåg mantrat: ”live side by side in peace and security.”
Nåväl, även för ett mantra kan glorian hamna på sned.

Sedan är det ju det där om hur en palestinier ska se ut?
Ska han vara skäggig som Haniye i Gaza eller slätrakad som Abbas i Ramalla?
Gruvligt religiös eller något mindre gruvligt religiös?
Både och är en utopi så man undrar vem som kommer att äta upp vem?

Hade masspsykosens offer varit realistiska hade de satsat på Hamas och inte på en ex-president som inte klarar av att ta minsta lilla beslut utan att fråga sina stora bröder i Ligan.
Får jag prata med Israel eller ska jag vänta ett tag till?
Får jag träffa Netanyahu eller bör jag skicka små lappar med springpojken?

Hamas frågar inte Ligan för de är tillräckligt starka för att fatta egna beslut.
”Kan själv...”
Hade det bara varit fråga om att genomföra vad man lovat så håller jag helt klart på Hamas framför Abbas och hans fatahpojkar.
Tala om crybabies.

Jag undrar vad det är som gör att masspsykosens offer är så besatta av Abbas?
Har han åstadkommit något positivt för någon någon gång?
Jag menar nu inte prasslande kuvert diskret levererade till hans medbrottslingar utan positiva förändringar för mannen på gatan.
Sällan – så då måste det alltså vara kostymen!
En arab i kostym anses vara lättare att handskas med än någon i fladdrande skynke.

Efter dessa långa rader är det förmodligen dags att närma sej pudelns kärna.
Jag tycker således att innan palestinierna kan anses klara av att sköta en egen stat med allt vad det innebär av ansvar och kompromisser, så måste de sopa rent framför egna dörren.
... och där behövs en rejäl kvast för där finns mycket att sopa bort.

Först naturligtvis är det den där lilla detaljen med Hamas.
Hur i hela friden har masspsykosens offer tänkt sej att få ihop detta, kungariket Gaza och republiken Västbanken?
Hur många palestinska stater tänker de skapa (läs – Israel skapa åt dem)?
Varför tror de att Abbas kommer att fortsätta att chefa i Ramalla om israelerna lämnar Västbanken?
Abbas vet, så i den frågan ligger han lågt.
Vad tänker masspsykosens offer göra när deras nya palestinska stat tas över av Hamasligan?

Ingenting, naturligtvis.
Det kommer att vara Israel som ensamma, i vanlig ordning, får ta smällen.
Detta vet israelerna så var inte förvånade om de är aningens på sin vakt.

Ashtons senaste. (Baronessan borde snart kunna dubbla gaget för sina framträdanden som skulle kunna beskrivas som en samling burleska utbrott.)
Det senaste hon proklamerade var att hon kräver att Israel ovilkorligen ska öppna gränserna mot Gaza.
Bara ställa upp grindarna så vem som helst kan komma och gå som de behagar.
Tyvärr tror jag inte att hon menar att grindarna ska öppnas för Gilad Shalit som för hennes del gärna får fortsätta att ruttna bort i sin fängelsehåla någonstans i Gaza.

Snälla, vilket annat land hanterar sina gränser på det sättet?
Högst oansvarigt och förresten – jag bara undrar – gav hon samma order till Egypten?
Människorna i Gaza är värda allt stöd men det bästa stödet vore att befria dem från hamastyranniet men si det är det ingen som törs.
Hamas har låst in sina undersåtar i denna fanatismens högborg och gömt nyckeln som ingen är ett dugg intresserad av att leta efter.
Nej inte Ashton heller...

Så en palestinsk stat ska skapas med blommor och trumpetfanfarer som redan dagen efter kommer att bytas ut mot sprängdeg och rörbomber.
Raketerna börjar falla med en allt större regelbundenhet och precision allt medan Ashton envist fortsätter att kräva att gränserna måste öppnas på vid gavel.
Gissa vem som kommer att få betala?
Ledtråd – inte Ashton.

Masspsykosens offer med Ashton i spetsen skulle gärna plocka bort Israel från Mellanöstern för att ge plats åt en palestinsk stat.
Ett Palestina vars förutsättningar entydigt pekar mot ett kommande missfoster.
Sverige är ett av de utvalda länder som Abbas bett om ett erkännande längs något så diffust som den gröna linjen.
Han känner sina pappenheimare och vet precis vilka länder han har i sin lilla ask.
Sverige skulle gladeligen göra som de blivit ombedda, även med Hamas vid rodret, men för skams skull finns det fortfarande saker man ännu inte gör.
Fast egentligen skulle jag inte bli förvånad om ---

Slutsurrat för nu.
Masspsykosens offer kan sova sött för de vet att deras tid är nu.
Endast några få kloka ugglor håller vakt i islamismnatten.
Ugglor som inte blinkar inför varken hot eller hot om våld.
Leve nattens ugglor!

Förresten, offer och offer – det borde förmodligen stå ”offer”.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinsk stat, Israel, Haniye, Abbas, Hamas, Västbanken, The Arab League, Netanyahu, Gaza, Ashton, Gilad Shalit, Egypten, Sverige, ...

En knäppgök bland andra knäppgökar

Knäppgök är ordet för dagen.
Enligt Svenska Akademiens Ordlista anses en knäppgök vara en konstig person, ett orginal.
Så intelligent beskriver Jan Guillou i dagens i Aftonblad den ömklige terroristen från Tranås som försökte få ett torg uppkallat efter sej någonstans i Mellanöstern.
Nu blir det väl som mest en gatlykta.
Detta hände i det Sverige som alltid vet bäst – i varje fall så länge Carl Bildt styr landet.

Att rädda någon ur en knipa genom att framhålla att personen i fråga inte är normalt funtad är ett gammalt knep som dock oftast genomskådas.
I Guillous fall tycker jag dock det är lite genant att han använder denna iofs reflexmässiga förklaring men ändå – han borde hållit sej för god för dylika lågvattenmärken.

Att svenskarna nu måste greppa att den stora stygga världen sipprat in i ankdammen är trist men inte desto mindre ett faktum.
Om någon knäppgök försöker förklara att självmordsbombare på uppdrag är en äkta gammelsvensk företeelse lika hemvävd som snapsgöken, då kommer nog en och annan ornitolog att tappa både haka och kikare.

Efter att Nidal Malik Hasan avlivat 13 personer och skadat 30 i Fort Hood massakern den 6 november 2009, uppmanade president Obama sina lyssnare att inte dra några förhastade slutsatser.
”Don't jump to conclusions”, var hans budskap.
Han ville som Guillou förmedla intrycket att terroristen kanske inte alls var en terrorist utan bara en – knäppgök.
En knäppgök man inte kunde förvänta sej vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

Att inte ”jump to conclusions” är liktydigt med att inte lära av historien.
Inte nödvändigtvis den historiska historien utan det räcker bra med dagsfärsk nutidshistoria.
Folk som begår terrorbrott i Islams namn får finna sej i att folk faktiskt drar sina slutsatser.
Motsatsen handlar om feghet, brist på civilkurage och kanske rent av ett generellt knäppgöksbeteende.

Guillou drar sej heller inte för att dra för hela slöjan genom att plocka fram något som enligt honom är etter värre.
Värre än överlagda mord.
Han börjar prata om demokrati och något han kallar antidemokrati vilket förmodligen handlar om någon sorts ’demokrati light’.
Nu tror jag ju inte att de människor terroristen avsåg att mörda skulle blivit på bättre humör på vägen till bårhuset av varken demokrati eller antidemokrati men går det så går det tänkte väl Guillou – det finns alltid folk som längtar efter att bli bluffade.

Förmodligen var Tranåsterroristen en stor besvikelse för Allah men det går väl fler tåg.
Misströsta inte, islamister bryts inte ned så lätt och nya bombbälten ligger redan och väntar.
Spikförrådet är stort och räkna spik kan väl även knäppgökar göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Aftonbladet, Carl Bildt, Nidal Malik Hasan, Fort Hood massakern, Barack Obama, Islam, självmordsbombare, ...

Patetiska reaktioner

Är politikens egentliga kärna att aldrig erkänna att man haft fel?
Det verkar så – åtminstone i vissa kretsar.

USA och Israel erkände i veckan att man varit fel ute vad gäller Israels nybyggarverksamhet vilket gav andra självutnämnda aktörer stora skälvan.
Hur skulle de klara sej ur denna prestigeförlust med minsta möjliga skada.

USA och Israel erkände att de inte kommer längre på den inslagna vägen så de gör som kungen, vänder blad och går vidare.
De självutnämnda aktörernas autonoma system löpte amok men satte också strålkastarljuset på dessa yrkespolitikers destruktiva ynkedom.

Folk och organisationer som utnyttjat spänningarna i Mellanöstern för egna mer eller mindre tveksamma agendor blev plötsligt sittande på pottkanten.
Avklädda.
Hur skulle de nu rädda sina ansikten?

USA insåg att de behövde byta taktik eftersom koncentrationen på judarnas nybyggarverksamhet visat sej vara en ’icke-fråga’ som naturligtvis var felplacerad från början.
De insåg att denna besatthet gjorde mer skada än nytta och bör, som det är skrivet i 'Road Map for Peace', lösas vid förhandlingsbordet.
Man hade krävt en massa saker av Israel men behändigt ’glömt’ att också kräva av palestinierna t.ex. att de tvärt slutar med sin både officiella som inofficiella hatpropaganda mot Israel och judarna, något som de själva (faktiskt!) högtidligt lovat och signerat i den nu ganska anorektiska 'Road Map for Peace'.
När balansen haltar då haltar hela projektet – så det sprack.

Nu gällde det att snabbt som ögat rädda vad som räddas kunde.

Först araberna.
De är kanske inte lika sofistikerade i alla sammanhang som européerna så de började helt enkelt gråta...
Hela deras världsbild rasade.
De hade lagt alla sina ägg i en korg, i Obamas korg, och jobbat stenhårt i sina propagandahögkvarter på att hur det nu än gick med sakfrågan så skulle Israel utses till syndabock.
Obama utsåg inte Israel till syndabock.
Arabvärlden rasade i mer än ett avseende.

FN och Ban Ki-moon blev nervösa, de hade ju satsat hela sin prestige på att redan innan några förhandlingar inletts tvinga Israel till något som hade löst sej genska enkelt vid förhandlingsbordet - som det faktiskt var både tänkt och skrivet.

Generalsekreteraren trodde väl att ingen skulle märka något så han gick på i ullstrumporna och berättade hur besviken han var att Israel inte stoppade sin byggverksamhet – trots att USA inte trodde på det längre utan övergivit projektet som villkor för förhandlingar.
Stackars Ban Ki-moon.

Sedan tar vi oss en sväng över till kulturborgens Europa och dess patetiska ledare, både föredettingar och nuvarande.
Cathrine Ashton som bär hela EU på sina spröda axlar... är ännu hätskare när det gäller den judiska staten.
Den bör göra som hon och Abbas säger för annars --------------------------
Balanserad som vanligt – hmmm...
Hon verkade heller inte ha märkt att USA insett att bosättningsproblematiken inte var något att bry sej om i detta skede så hon körde på i sina trötta gamla hjulspår.
Varför hon var hemma och bakade sin plum pudding i stället för att fösa Abbas till förhandlingsbordet under de tio långa månader som Israel – av oklara skäl – stoppade sin byggverksamhet, vill hon heller inte berätta.

Som om inte detta vore nog samsades ett antal politiker med väl passerad bäst-före-datum och krävde att Israel skulle straffas.
Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson m.fl. – jo jo, idel ädel adel eller hur man nu ska uttrycka sej.
Förtroendegivande är de i alla fall inte men rysligt konsekventa.
Israel ska straffas precis som de krävde på den tiden då det fortfarande fanns en och annan som lyssnade på dem.
Det skulle vara intressant, mycket intressant, att höra deras synpunkter på varför de inte svärmar för en kurdisk stat där behoven, både rättsliga och medmänskliga, långt överskrider de palestinska.

Men som sagt - vissa stater klias på ryggen medan andra (läs Israel) konstant befinner sej i skamvrån.

Alla dessa självutnämnda aktörer försökte med hjälp av anfallstekniken rädda sina ansikten men resultatet blev enbart patetiskt.
Handlingens centrum ligger fortfarande i Jerusalem och i Washington och om Obama kravlat sej ur sin sandlåda och lärt av sina misstag kanske vi får se en politik som bygger på något större mognad, bättre kunskaper och väl beprövade insikter – men bara kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Israel, Mellanöstern, 'Road Map for Peace', palestinier, Barack Obama, FN, Ban Ki-moon, Cathrine Ashton, Mahmoud Abbas, Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson, kurdisk stat, ...

DN SDS HD D

Fråga mej

Nyheter i Israel är inte som nyheter på andra ställen i vår värld.
De dyker upp på morgonen men är glömda när skymningen lägrar sej.

Nu har Carmel brunnit några dagar och arbetsinsatsen var grotesk.

Resurser saknades både vad gällde utrustning, kunnigt folk och samordning.
Nu stundar räfst och rättarting och sedan förpassas även denna händelse till historien.
Kanske ändå inte... förlorade liv förpassas inte varken till historien eller någon annanstans, de fortsätter att vara en del av vår verklighet.

I övrigt är det ganska många saker som bubblar.
En bubblare bubblade upp för någon vecka sedan då Knesset röstade igenom att innan man börjar ge bort land ska man fråga folket om de faktiskt vill ge bort dessa landsnuttar.
Folket det är vi och visst är det trevligt att bli tillfrågad.
I Schweiz frågar man oss hela tiden.

Är man ett litet utsatt land som Israel så har man inte råd att ge bort land bara hur som helst.
Man vill vara riktigt, riktigt säker på att det verkligen är vad de flesta människorna vill – eller inte vill.
Det handlar om annekterat land som föll i israelernas händer efter att de vann det krig araberna pådyvlat dem.
Vanligtvis är det ju parlamentariker som beslutar för oss men i viktiga frågor som att ge bort land då kliver man upp ett pinnhål och låter folket som bor i detta land bestämma.
Klart och rejält.

Erekat tyckte inte det var varken klart eller rejält utan sa något i stil men vad Bildt brukar säga – ’så får man inte göra’.
Nu har ju varken Erekat eller Bildt något att säga till om i Israel (hoppas de läser detta...) så det kan ju kvitta vad de säger men eftersom den arabiska ryggmärgsreflexen att fördöma denna nya lag säger en hel del om vad Israel har att kämpa mot så blir en sammanfattning ändå ganska intressant.

Allt som stör och förvirrar araberna i deras hundratioprocentigt genomförda vägrarpolitik bör betraktas som ett hår av hin.Det var nu inte bara Erekat på Västbanken som ondgjorde sej över den nya lagen utan han fick retoriskt stöd från de flesta av Israels grannar.
De där föredömliga demokratierna du vet...
Ingen gillar den nya lagen.

Naturligtvis ställer man sej frågan varför de i samlad trupp ställde sej upp och hade synpunkter på vad som tilldrog sej i Israels lagstiftande församling?
Först – hur kom det sej att de ansåg sej ha rätt att ha synpunkter på Israels inre angelägenheter?
Sedan – vad har de emot att det stiftas en lag som låter folket bestämma?
Sist – varför tror de att resultatet skulle bli sämre (för dem? för israelerna?) om folket får bestämma i stället för politikerna?

Svaret är inte särskilt orginellt men uttalas väldigt sällan ute i friska luften.
Araberna har vissa indikationer på att de skulle kunna lura det politiska ledarskiktet till en för Israel ödesdiger eftergiftspolitik men de inser att det kommer att bli aningens svårare att lura folket.

Man brukar ju säga att kunden alltid har rätt men i det här fallet skulle jag vilja säga att folket har alltid rätt och orsaken är – tror jag – att de är mindre prestigefyllda än politikerna.
Folket behöver inte kompromissa mellan koalitionsbröder och inte heller klia varandra på ryggen för att ge uttryck för vad de anser vara rätt och riktigt.
Folket röstar på vad som förefaller vara det klokaste alternativet och sedan är det bra med det.
Folket ger röst åt folket.

Araberna gillar inte att folkets röst blir hörd för de är rädda att folket är klokare än politikerna.
Politikernas brist på klokskap och överskott på prestige gör att araberna ganska lätt kan slå in sina giftiga kilar men folket är genuint och kittet dem emellan tillåter inga kilar att få fäste.
Detta gjorde att araberna blev både nervösa, ängsliga och rädda när Israel klubbade igenom lagen om rösträtt för folket.

Ett pikant sidospår:
Om jag inte minns fel så har de arabiska ledarna själva lovat sina undersåtar att utlysa en folkomröstning innan ett fredsavtal med Israel skrivs under, så vad är skillnaden?
Till och med Hamas säger att de kommer att respektera en sådan omröstning.
Detta är naturligtvis endast en illustration av vad man menar med fagert tal men visar att de är väl medvetna om vad som får västerländska hjärtan att blöda av entusiasm och välvilja.

Som vanligt är det som är tillåtet för andra inte tillåtet för Israel med den skillnaden att den här gången gav Israel blanka katten i detta fenomen och slöt enhälligt upp bakom idén att låta folket bestämma.
Man behöver inte vara revolutionär för att gilla uttrycket – ’all makt åt folket’.

Eftersom detta inte är en nyhetsblogg utan använder sej av frikostiga latenstider så är det nu ganska länge sedan den nya lagens införande var uppe på nyhetssidorna.
Att den finns räcker bra och att den dessutom låter folket sova bättre om nätterna gör den ännu bättre.
Tala om bonus.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carmel, Knesset, folkomröstning, Erekat, Bildt, araber, Hamas, ...