Stackars Morsi

Ska man fortsätta att diktera för ett folk hur de ska leva sina liv så bör man akta sej noga för att låta dem tro att de varit med om en revolution.

Vad diktatorer kunnat göra i decennier går inte lika smidigt att genomföra efter en folkresning där hoppet om en bättre framtid börjat spira.

Diktatorn Mubarak fick gå och efterträddes av diktatorn Morsi.

Under Mubakaks tid gjorde folk som de blev tillsagda eftersom de inte hade något val.

Under Morsis tid gör folk inte som de blir tillsagda eftersom de själva vill ha ett ord med i laget.

Kruxet är att detta har Morsi inte fattat, inte än i varje fall.

Folket kämpade sej fram till förhoppningar om frihet och allas lika värde där yttrandefriheten är en viktig stöttepelare.

Val genomfördes och Morsi blev president och alla förhoppningar lades på hans axlar.

När vi nu ser i backspegeln så verkar det som att Morsi trodde att han skulle kunna diktera för folket som Mubarak dikterat och att folket skulle säga ja och amen som de alltid gjort.

Folket sa varken ja eller amen utan drog iväg till Torget när något inte föll dem på läppen och fram till idag har det varit många saker som inte fallit dem på läppen.

För ett tag sedan gav Morsi sej själv utökade befogenheter - som diktatorer alltid gjort.

Folket drog ned till Torget.

Sedan kom fiascot med det snabbehandlade konstitutionsförslaget.

Folket drog åter igen ned till Torget.

För några dagar sedan togs en populär TV-satiriker, Bassem Youssef, in till förhör med misstankar riktade mot sej att han bl.a. förolämpat Morsi.

Han blev släppt efter 5 timmar mot en borgenssumma på 200.000 dollar men det hjälpte inte för folket drog likaväl ned till Torget.

Det är någonting som inte stämmer i Egypten.

Morsi säger att full yttrandefrihet råder men samtidigt tas man in för utredning för att man använt sej av just denna yttrandefrihet.

Presidenten talar vackert om demokrati och yttrandefrihet med Amanpour i CNN för att sedan åka hem och bura in de som utövar dessa rättigheter.

På Mubaraks tid hände liknande saker men ingen väntade sej något annat men under Morsi vill Egyptens 80 miljoner människor tänka till själva och kanske till och med komma fram till andra slutsatser än de som Morsi förespråkar.

"Vi har ju demokrati..."

Stackars Morsi förstår ingenting.

Han förstår inte varför allt var så mycket enklare för Mubarak eller varför Torget blivit så populärt.

Han känner på sej att han inte har hela folket med sej men vet samtidigt inte riktigt vad han ska göra åt det. 

Han har sina misstankar men vad han borde göra är så oerhört verklighetsfrämmande för stackars Morsi att han undviker att ens tänka på det.

I Israel kan vilken arab som helst gå ned till vilket torg som helst och proklamera att premiärministern är en skitstövel men skulle samme arab åka till Kairo och säga samma sak om Morsi skulle han förmodligen drabbas av lagens långa arm.

Egypten har många problem, inte minst ekonomiska, men det största problemet är att myndigheterna jagar folk som påtalar dessa problem i stället för att göra något åt dem.

Man kan inte väcka ett folk och sedan behandla dem som om de fortfarande var sovande.

Väcker man ett folk ska man inte bli förvånad om de blivit medvetna om sina rättigheter och dessutom visar sej vara beredda att kämpa för dem.

Morsi har inte förstått att han nu har ett folk som vaknat upp från diktaturens sömndruckenhet och som nu nyktert och nyfiket kräver att vackra ord förvandlas till vackra handlingar.

Stackars Morsi förstår fortfarande ingenting. 

Läs även andra bloggares åsikter om Morsi, Egypten, diktatorer, Torget, Mubarak, yttrandefriheten, Bassem Youssef, ...

Vilken tafflig värld vi lever i

... och taffligare och taffligare blir den.
Hur kan vi med flaggan i topp fortsätta att acceptera att Assads Syrien mördar och lemlästar dussintals varje dag?
Inte så sällan hundratals.

(Lägg märke till på bilden att UNHCR gör vad de är satta att göra medan UNRWA jobbar mer minimalistiskt.
De hjälper bara de i t.ex. Gaza som redan har swimmingpool med olympiska mått och varuhus där lyxmärkena överglänser varandra.)

Vi har förmodligen minst en sak gemensamt du och jag - den där lilla taggen i samvetets undermedvetna bakgårdar som vrider och bänder och aldrig liksom lägger sej till ro.
När vi sedan får vår dagliga dos av verklighetsförankring via insmugglad teknisk utrustning så växer taggen till en bjälke i en synnerligen medveten medvetenhet.
I två år har han fått hållas och enda reaktionen från omvärlden är vänliga förfrågningar om han inte möjligen skulle kunna tänka sej att ta det lite lugnare.
Assad ta det lugnare?
Du kan lika gärna be en tjur på tjurfäktningsarenan att ta det lite lugnare.

Bara som jämförelse:
Om en israel höjer rösten mot en palestinier börjar världen koka och bubbla och gator och torg fylls av slogans och banderoller.
Dessa slogans och banderoller är avsedda att få israelerna att ändra sitt beteende - inte för att få bort orsaken till att israelen in the first place fann anledning att höja rösten.
Reaktionen fördöms medan orsaken till reaktionen är ointressant.
De allra mest vilseförda åker till och med Gaza-båt till området för att visa hur godhjärtade de är och vilket enastående rättspatos de är förmögna att uppvisa.
Detta är ett mönster som upprepas med viss regelbundenhet och det vill till ytterst lite för att detta nu så välkända förlopp ska riva igång.
 - Detta var alltså en jämförande parentes mellan två av Syriens grannar.
Nu återvänder vi till Syrien.
Assads Syrien.

Vi känner alla till vad som pågår där och vi känner också till att ingen EGENTLIGEN finner någon anledning att bry sej.
FN skickar dit lite ljumma representanter som dricker te med Assad i stället för att lyfta honom i nackskinnet och ställa honom inför vissa mycket specifika alternativ.
Jag tror inte att FN direkt är ute efter att kollaborera med Assad men de reser dit med klorna väl klippta, nerfilade och noggrannt ansade.
Assad ser naturligtvis dessa besök som lite veliga men dock godkännanden av sitt handlande - åtminstone ger de honom inga sömnlösa nätter.

Det allra underligaste är förstås att jihadvänstern inte anser att det är någonting som angår dem.
Om araber mördar andra araber så är det ungefär bara vad de förväntar sej och inget att bli upprörd över.
Själv tycker jag det luktar rasism.

Vi har sett bilder på flyktingar från Syrien som försöker befria sina tält från lerfloderna med hjälp at typ tårtspadar men det är förmodligen heller inte något man borde bli upprörd av.
Högar av familje-lik som Assads handgångna utövar sina sällsamma lustar på.
Man förväntas vänja sej... och absolut inte bry sej.

Nej jag har absolut inga illusioner om de s.k. rebellerna.
De är förmodligen så långt från vattenkammade södagsskolegossar du kan komma och de har uppenbarligen hafsat och slafsat sej igenom de flesta klausuler om människovärdets okränkbarhet.
Dock - kanske/möjligen kan de vara ett redskap i processen att ge syrierna åtminstone en rejäl skopa när de försöker befria sina tält från lerfloderna.
Lite mindre kryptiskt - ge dem ett bättre liv.
Naturligtvis hade det underlättat om Iran, Hizballah och svenskar i förskingringen hade hållit fingrarna borta från honungsburken men där är vi inte dag.

Har någon av er hört talas om aktionsgrupper mot Assadregimen eller att folk försöker påverka sina folkvalda att se till att någon talar klartext med Assad?
Jag letar och jag letar.
Inte ens utrikesministern går att lita på i de här sammanhangen.

Vad pratade egentligen Bildt och Assad om när de möttes i februari år 2010?
Bildts kommentar att han såg "små tecken på att det går framåt" borde tyda på att Syriens framtid såg lovande ut i hans ögon.
Ungefär ett år efter detta kärvänliga besök var blodbadet ett faktum.
Finger tip feeling?

Vad som gör mej mest sorgsen är dock det internationella samfundets obefintliga kompetens, dess inkonsekvens och otvetydiga sammanbrott.

En diktator är alltså inte alltid en diktator.
Vissa diktatorers huvuden ska falla, typ Kadaffis, och mordet på honom inför hungriga kameralinser är ingenting som beivras - åtminstone inte med någon som helst prioritet.
Osama bin Laden blev också mördad - i hans fall av civiliserade amerikanska elitsoldater och Obamas tillkännagörande av mordet accompanjerades av ett fyrverkeri av hurra-rop.
Mubarak han bara försvann...

Med Syriens diktator är det dock en helt annan sak.
Han befinner sej in en annan liga, i en klass för sej.
Han bjuder på svart kaffe och baklava och ler gott åt gästernas skämt.
Med honom ska man tala, möjligen övertala, men aldrig ställa krav eller vara påträngande.
Silkesvantar och leende masker är vad som gäller i Damaskus.
Ack om detta hade varit tillräckligt och ack om detta hade kunnat få Assad att våga titta sej i spegeln.

"Assad är inte Kadaffi" hör man ofta men då är man ju inne på politikens grumliga vatten.
Politik är inte vad som står högst på syriernas önskelista idag utan helt enkelt att få slut på mördandet.

Försegla tanksen, sätt hänglås på stridsflygplanen, göm kanonkulorna, pilla bort lite småskruvar från automatvapnen och sist men inte minst - elda upp allt vad kemiska och biologiska vapen heter.
Om denna brasa skulle resultera i en explosion så må det i så fall vara hänt.

Stoppa mördandet och när lugn inträtt, människorna kunnat återvända hem och bagerierna återigen producerar med full kapacitet - då är det tid för parterna att sätta sej ned, se varandra i ögonen och i lugn och ro söka resonabla lösningar.

Säger naiva jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Assad, Bildt, diktatorer, flyktingar, FN, Syrien, UNHCR, ...