Sveket

Stackars svenskar – vem ska ta hand om er?
Inte era förtroendevalda i alla fall.
De har inte tid med er svenskar för all deras energi går åt till att intrigera mot sina nya kolleger.

Gammelpartiernas enda intresse är hur de ska kunna marginalisera SD så naturligtvis har de inte tid för vanliga svenskar.
De förstår inte att svenska folket kommer att döma dem hårt och skoningslöst för svenskar gillar inte att bli svikna.

När det kommer en ny elev i klassen förmanar läraren eleverna att ta väl vara på nykomlingen och hjälpa honom till rätta.
När det kommer en nyanställd till en arbetsplats går ofta någon av cheferna en introduktionsrunda med nykomlingen för att göra inträdet i den nya situation så smidigt som möjligt.

När ett nytt parti enligt folkets vilja kommer in i Riksdagen då gäller andra lagar.
Inte beblanda oss, inte prata med dem, inte låta dem känna sej välkomna på något sätt.
Frysa ut dem.
Låta dem från början känna att de är oönskade och att ingen vill ta i dem med tång.
Vilka fantastiska föredömen våra folkvalda är!

Varför beter sej svenska politiker på det här sättet – med full medial backning?
Kanske arbetar de enligt tesen att om jag kastar smuts på dej så kommer jag själv att framstå i så mycket bättre dager...

Om en nioåring hade betett sej på samma låga sätt mot en annan nioåring som kommer ny till klassen då hade det varit läge för hemrapport.
Om en trettiofemåring hade betett sej på samma låga sätt mot en annan trettiofemåring som nyss introducerats på sin arbetsplats då hade det varit läge för ett prat med chefen, ett litet prat om normer, hyfs och fason.

I parlamentarikerkretsar är idag egoismen gud och ett civiliserat beteende satt på undantag.
Parlamentarikerna borde vara föredömen, de kan ju faktiskt tacka folket för sina jobb – det folk de nu sviker.
Kotterier bildas på löpande band där medlemmarna bara har en sak gemensamt – sitt hat mot SD.
Tala om enfrågepartier.
Fy sjutton, jag skäms och allra mest kanske jag skäms för att inte dessa kotterianslutna förstår att de borde skämmas.

Stackars svenskar som är utlämnade till folk som har den dåliga smaken att förråda er.
Ni behöver inte ha dåligt samvete för att ni inte kan glömma eller förlåta detta svek som för en lång tid framöver lagt sej som ett svettigt och nersmort hästtäcke över Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om svenskar, förtroendevalda, SD, Riksdagen, parlamentariker, kotterier, ...

D BLT GP GP HD

Skampålar

OM MÄNNISKORÄTTSAKTIVISTER.

Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?

Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.

Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.

Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.

Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.

Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.

Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.

Israelerna valde att samarbeta med en annan utredning under FN's generalsekreterare Ban Ki-Moons ledning som bedömdes vara något mindre bekymmersam.

När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.

Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.

Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.

Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.

Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...

Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)

Hade det inte varit så bedrövligt skulle man kunna skratta åt eländet.
Parodier ska man ju skratta åt – eller gråta över.

Läs även andra bloggares åsikter om människorättsaktivist, Israel, judar, UNHRC, Richard Goldstone, Hamas, Gaza, Mavi Marmara, FN, Ban Ki-Moon, islamism, Dror Feiler, Carl Bildt, Henning Mankell, Turkiet, Moder Teresa, ...


DN302 DN104 X885 Dbl372 ALL369 GP510 Ek328 ST368 Ya194 D705 Sk926 D606 Sk950 SDS943 D676 X531 HD SDS756 Sk987 D653 A373 GD374 LTZ367 BH082 TTe086 DN113 DN668 SDS185 GD556 Dbl551 LTZ548 GP727 ALL550 TTe933 AB992 ST549 A555 Ek756 Blt538 vg248 SvD853

Mobbning i de fina salongerna

Bilden är snodd från en av de mera kända kvällstidningarna och plockas bort på begäran.

Jag kunde dock inte motstå frestelsen att visa en av vänsterpartiets kandidater till Riksdagen i full aktion.

Här mobbar han ett lagligt valmöte med - låt oss säga - tveksamma metoder.

Alla känner väl till Dror Feiler.

Vad i hela friden är de så rädda för?
Alla som får en mikrofon under näsan eller plitar vid ett tangentbord visar samma oresonliga skräck.

I skolan lär man ut att man inte ska mobba, inte någon som är mindre än du, inte någon som tycker annorlunda än du --- nej ingen ska mobbas!
I dagarna har vi dock sett hur etablissemanget gått före som ’goda’ exempel och visat både stora och små hur man gör när man mobbar.
Inga uttryck är dem främmande, allt ifrån okvädningssord till skrämselpropaganda, hot och kroppsskada.
Ingen försöker ens att bemöta SD med normal hyfs i sakfrågorna.

Det är inte SD de ska vara rädda för - det är de människor som röstade på dem.
Varför klarar ingen av att ställa frågan varför alla dessa människor som röstade på SD faktiskt röstade på SD!?
De röstade ju inte på detta parti för att de hade snygga slipsar eller var allmänt trivsamma.
De röstade på SD eftersom inget av de etablerade partierna orkade (vågade?) ta i de känsliga frågor som SD belyser, inte ens med den berömda tången.
Mobbning i de fina salongerna.

Till exempel: Hur ser konsekvenserna ut av den löpande invandringen inklusive ekonomiska och andra effekter på den känsliga samhällsbalansen.
Inga svar från varken vänster eller höger och när då SD åtminstone försöker tränga in i dessa frågor och ge svar med vidhängande förslag till lösningar – ja då hamnar helt naturligt en hel del röster där.
SD har bara fyllt det tomrum som uppstått när gammelpartierna svikit.

Människor i allmänhet är inte dumma.
De vet, de känner på sej, när någon håller inne information eller släpper ut friserade portionssbitar lämpliga att tysta pöbeln.
När sedan SD ger svar man känner i magtrakten ligger bra mycket närmare sanningen då blir det naturligtvis intressant.
Lägg därtill modet att ta bladet från munnen så förstår du varför de kommit in i Riksdagen.

Rasist, extremist, islamofob, främlingsfientlig m.m. – slänger de ur sej som inte har adekvata svar att ge - eller vill ge.
Lätt som en plätt.
Slogans i stället för argument.
Själv kommer man undan medan man smetar ner den andre.
Allt för att själva få ha scenen i fred utan risk för obehagliga frågor.
Mobbning i de fina salongerna.

Människorna som röstade på SD såg rakt igenom denna gyttjepöl men jag kan inte låta bli att undra hur många fler mandat SD skulle ha fått om förövarna hade ägnat sej åt någon form av självkritik och följt de demokratiska spelreglerna?

Reinfeldts stjärna bleknade betänkligt efter hans uttalande då en representant för SD blivit misshandlad.
”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”
Vad sa karlen egentligen?
Hotade han?
Skylla sej själva?
Mobbning i de fina salongerna.

Vi-och-dom-tänkande – hur mycket han än försöker misstänkliggöra den nedslagne så handlar ju faktiskt det mesta i vår vardag om vi och dom och det är inget konstigt med det.
Vi (min familj) bor på den här sidan gatan och dom, de andra (mina barns lekkamraters familj) bor tvärs över gatan.
Hu så förskräckligt – enligt Reinfeldt.
Det där om hatfulla sätt att se på relationer mellan människor får han nog förklara lite bättre – det är bara alltför luddigt.

Dessutom visar Reinfeldt – så statsminister han är - en sällsam brist på respekt för oliktänkande.

Tänker man på ett visst sätt får man tydligen räkna med både sveda och värk och annat otyg enligt Reinfeldt.
I Reinfelds värld finns det ingen tolerans för någon som tänker i annat än väl utstakade banor.
Möjligen tycker Reinfeldt det är enklare att vara tolerant mot en person från fjärran land än mot en skåning?

Bristerna i moderaternas partiledning synes vara många varav en representeras av den applåd de nedlät sej till när de hörde att Ohly vägrat sitta i samma sminkrum som Åkesson.
Ursäkta men var detta inte lite väl mycket av primitiv lekstugemetalitet?
Ohly som av förklarliga skäl fick mindre röster än Åkesson tappade väl masken...
Mobbning i de fina salongerna.

För att avrunda så är SD ett symptom på brister i det etablerade samhället, brister som inget annat parti varit intresserade av att diskutera och än mindre åtgärda.
SD består förmodligen av både bra och dåligt folk men en sådan blandning är vi ju vana vid från de flesta andra sammanhang.
Nu är det upp till SD att visa vad de går för och för resten av det politiska och mediala fältet att respektera de demokratiska spelregler vi själva skapat just för att hantera bl.a. situationer som denna.
Om inte annat så av respekt för de många hundra tusen som röstade på SD.

Om någon undrar – nej, jag röstade inte på SD.
Jag röstade för förbud mot mobbning, speciellt i de fina salongerna.

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, SD, rasism, extremism, islamofobi, främlingsfientlighet, Reinfeldt, moderaterna, Ohly, Åkesson, ...

DN704 DN296 DN329 DN240 DN540 D837 D D815 D030 GP479 GP390 GP214 GP262
Svd903 SvD471 SvD905

I strutsens rike

Underrubrik: Hamas finns inte och knappast Gaza heller.

Det känns som om det inte var så värst mycket att tillägga efter de senaste dagarnas händelser.
Tala om absurd händelseutveckling.
Inte oväntad men absurd.

Netanyahu förhandlar med en person som påstår sej vara president för palestinierna som samtidigt beskjuter, attackerar och försöker ställa till så mycket elände de bara kan.
Jag syftar naturligtvis på den beskjutning palestinierna sysslat med de senaste dagarna vilket bryter mot alla vedertagna lagar och förordningar, nationella som internationella.
Som grädde på moset infinner sej – som vanligt – den internationella acceptansen vilken är den bästa försäkringen för fortsatta attacker.
Näst efter ’gedigna arbeten’ som Goldstone Rapporten förstås...

Netanyahu förhandlar med en krigsherre eller en – nobody.
Jag kunde tänka mej en hel massa andra saker han borde lägga sin premiärministertid på men...

Frågan är naturligtvis hur mycket freden är värd för Israel och vad för sorts fred vi pratar om.
Ingen tror på en fred där skolutflykten förläggs till Gaza men --- möjligen till Ramalla?
Åter igen hamnar vi i denna återvändsgränd som trots vackra ord visar att Västbanken inte är Gaza och att Gaza inte är Västbanken.
Det handlar snarare om två skilda världar som för var dag glider allt längre isär.

Åter till Abbas och hans ansvarsområde.
Vad i hela friden kan han erbjuda Israel?
Var är den morot han borde sitta och dingla med?
Visst kan han signera ett papper som det står FRED på men vad är det värt?
På vilket sätt skulle det pappret medföra något gott för Israel?

Det är en gedigen strutsmentalitet som demonstreras i dessa förhandlingar där de flesta gör sitt bästa för att tänka bort Hamas och Gaza.
De nämns överhuvudtaget inte så kanske finns de inte???
Om du frågar Abbas när han var i Gaza sist så kommer han att rodna samtidigt som du ramlar rakt ner i den verklighet man försöker dölja eftersom han helt enkelt är portförbjuden där.
Hur har Clinton och andra tänkt sej att Abbas ska genomdriva ett avtal för bl.a. Gazas miljonhövdade befolkning när de inte ens låter honom komma i närheten?

Abbas och Netanyahu pratar lustigt nog med varandra om sina små kontroverser i landets centrala delar men Gaza, Hamas, Islamic Jihad och andra trevligheter har redan sopats under den berömda mattan.
Jag vill inte direkt påstå att de är dumma men nog är det dumt om de inte förstår att vi förstår att de bara fejkar.
Fattar ni?
Även om ett avtal mellan Abbas och Netanyahu kommer till stånd så är det ju inget värt för Israel eftersom Hamas fortsätter sitt destruktiva krigshetsande mot den israeliska civilbefolkningen via bl.a. raket-och granatbeskjutning när lusten för ond, bråd död blir dem övermäktig.
Jodå Hamas finns, jag bara skojade tidigare.

Snälla någon, berätta hur Abbas tänker ta befälet i Gaza, för det tänker han väl?
Förresten så är Abbas ingen auktoritet där längre – de är sej själva nog och behöver ingen dadda från Västbanken.
Two states for two people, två stater för två folk, det existerar redan i praktiken.
En i Gaza där man tillbeder Allah och en på Västbanken där man tillbeder Allah Light.
Behöver vi verkligen fler stater på dessa futtiga kvadratkilometer?

Igen – låt palestinierna inbördes reda ut sina ’små’ problem, bli vänner med gazaborna eller sparka ut dem, innan någon begär något av Israel.
Är någon intresserad av att få israelerna på gott humör (för att i sin tur få dem att göra Abbas på gott humör) så får ni ju presentera ett arbetsmaterial som är aningens trovärdigt.
Dagens prat är inte trovärdigt – det är inte ens värdigt en struts.

Det här blev visst ganska rörigt men möjligen kan man säga att det är en spegelbild av situationen i denna fridsamma region... vilket i sin tur bl.a. är ett resultat av för många kockar med utländsk brytning som inte kan skilja mellan socker och salt.
Blev du klokare?
Nej jag trodde väl det men jag fick i alla fall nöjet att skriva av mej.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gaza, Netanyahu, Abbas, palestinier, Israel, Goldstone Rapporten, Ramalla, Västbanken, Clinton, Islamic Jihad, ...

En högtidlig dag

Jom Kippur anlände mycket sakta.
Jag satt ute på altanen och upplevde hur en vanlig fredag sakta övergick i Jom Kippur och hur allting blev stilla för att slutligen helt upphöra att andas.
Alltet håller fortfarande andan och så kommer det att förbli till morgondagens solnedgång.

Jom Kippur kan inte jämföras men någon annan dag och det är inte meningen heller.
Det är inte en glad dag men det är heller inte en sorglig dag, det är bara en så otroligt högtidlig dag.
Så högtidlig och så speciell att allt vanligt liv stannar av för att man ostörd ska kunna samtala med sin skapare.
Inga dåliga grejer.

Skymningen var vacker, tung och mycket rogivande.
Molnen som tidigare varit gråvita vandrade genom hela färgspektrat för att slutligen spraka loss i en orgie av guld, silver och ädla stenar.
Någonting ditåt i alla fall för hur ska man annars kunna beskriva en solnedgång som utmynnar i Jom Kippur.

En ClubCar körde förbi och tror du inte att människorna redan hade fått på sej sina vita skjortor.
Alltid när det är något extra på gång så tar speciellt killarna på sej något vitt upptill.
Vad de sedan har för slags byxor är ointressant - jeans eller liknande duger bra.
Kvinnfolket får naturligtvis också gärna klä sej i vitt men där är valfriheten större.

Fler vita skjortor traskade nerför backen till matsalen där de tänkte inta sina sista måltider.
Nåja, sista måltiderna innan fastan borde jag kanske tillägga.
Därefter är det upp till var och en om man vill besöka synagogan eller gå hem och bara ta det lugnt.
Detta gäller naturligtvis de som av en massa olika skäl valt att fasta på Jom Kippur.

Många fastar av religiösa skäl, andra fastar av traditionella skäl.
En del fastar för att markera sin förankring i den judiska nationen medan andra fastar av lojalitet.
Därutöver finns det en massa andra skäl till att man fastar och förbluffande många gör faktiskt det.
Fastar alltså.

På vår kibbuts beräknas runt hälften av de vuxna medlemmarna fasta och då ska du komma ihåg att det är en sekulär kibbuts med många och långa socialistiska traditioner.
Jag måste erkänna att jag är ganska imponerad när något är så viktigt att man är beredd att offra något av sin egen bekvämlighet.
Man kan naturligtvis raljera om det men jag tycker inte riktigt att ett sådant beteende är på sin plats och när jag tänker efter så inser jag att toleransen faktiskt är bra mycket större.
Alla frågar alla om man tänker fasta men ingen försöker övertala någon att göra något annat än vad man planerat, så den biten fungerar.

Jag hörde för ett tag sedan en söt liten historia från USA.
En liten flicka berättade för sina föräldrar hur avundsjuk hon var på sina judiska klasskamrater för de hade så många mysiga helgdagar och det bästa av alltihop var att de inte behövde gå till skolan då.

Idag är det nog inte så många som är avundsjuka på judarna men fira sina helger det kan de och det gör de.
Kanske borde vi andra trots allt vara lite avundsjuka för nog behöver man dessa trafikljus i livet då man växlar ner, stannar upp och tänker till för att sedan köra på igen med något fräschare förhoppningar om en ljusnande framtid.
Livet behöver inte vara sossegrått sju dagar i veckan under årets alla veckor utan en liten Jom Kippur en gång om året med vita skjortor, fasta eller bara fasta mellan måltiderna – sådant är en markering, en rättning i leden som i den bästa av världar gör fortsättninget aningens rikare.

Läs även andra bloggares åsikter om Jom Kippur, kibbuts, judiska högtider, fasta,

Tankekedjor

Demand, demand and most of all – refuse.
Kräva, kräva och mest av allt - vägra.
Detta är några av Abbas verbala markörer efter att han lämnat strålkastarljusen i Washington.
Å ena sidan vet vi att detta är vad han måste säga för att samtidigt kunna hålla fast vid sin position men å andra sidan är det inte en framkomlig väg och vanligtvis ger man sej ju in på ett väg för att man har ett mål, man vill komma någonstans.

Sedan kan man inte komma ifrån att det hela dessutom blir ganska komiskt.
Abbas är nu, efter ljusår av bugande och trugande, nedtryckt på en stol vid förhandlingsbordet men redan innan de kommit igång meddelar han att han inte tänker ändra sina krav i något som helst avseende.
Inte kompromissa om någonting.
Bara kräva.
En varning om fallerande verklighetsuppfattning är definitivt på sin plats.

En av vägrargrejerna är att ett eventuellt framtida Palestina kommer att vara ett magnifikt apartheid-land där minsta doft av någon israel obönhörligen kommer att just - vägras.
Jag har skrivit om detta tidigare men det blir inte mindre anmärkningsvärt för det.
Läser man lite artiklar i ämnet så är de ganska menlösa men kommentarerna till artiklarna är desto mer klarsynta – om man bortser från rena skräpet.
Vanligt bondförnuft står sej ofta bättre i konkurrensen än intellektuella nysningar.

Var finns Obama i det här?
Blir han briefad om vad Abbas häver ur sej eller blir han ’skyddad’?
Har han överhuvudtaget några åsikter om detta och tänker han i så fall att dela med sej av dessa?
Naturligtvis inte.
Har ni någonsin hört Obama säga ens något tveksamt om Abbas och palestinierna?
Aldrig säger aldrig – och detta vet Abbas mycket väl så han går frimodigt på i ullstrumporna.
Ytterligare en tråd i väven av de nu så tragiska Obama-effekterna.

Det finns en sak som Obama sagt mer än en gång och som jag uppskattar honom för.
Han säger ”The Jewish state of Israel”.
Klart, slut.
Detta är något vi aldrig kommer att få höra Abbas säga för det 'kan' han inte.
Ytterligare en av dessa koder som måste krossas innan något substantiellt kan komma till stånd.

Klart han kan säga det men inte samtidigt som han sitter kvar som president – om det nu är så att han egentligen fortfarande är president?
För att låta den ena frågan ge den andra så undrar man naturligtvis över vad han i så fall presiderar över – och vem och vilka?

Idag kan vi läsa rubriker som basunerar ut att Hamas nu släpper loss sina trogna på Västbanken. De är nu fria att göra vad de är bäst på – att göra andra illa.
I det här fallet är det Abbas poliser som varit ofina nog att plocka in ett antal Hamas-entusiaster.
Inte bra, så fram med barbariet och ha ihjäl varandra...
I Islams namn?
Palestinier mot palestinier, polerade palestinier mot oborstade palestinier.
Tillsammans bildar de en sällsam soppa som Israel förväntas ha förtroende för vid de kommande bordssamtalen.

Först borde man kräva att de sopar rent framför egen dörr innan de försöker presentera någon sorts auktoritet vid förhandlingsbordet men så så långt sträcker sej inte de stora männens förståelse för situationen.

För att traska vidare i tankekedjan så är det ju tradition att den som vinner ett krig (och speciellt ett krig som var ämnat att radera ut motparten) helt enkelt lämnar över sina villkor för fred till de besegrade som har att acceptera eller bli ytterligare krossade.
Idag, när världsopinionen är så manipulerad som den är, har man övergett den traditionen för ett förljuget taskspel inför förväntansfulla gallerier.
Att vinna bl.a. svenskarnas gunst överstiger vida möjligheten att ge palestinierna ett bättre liv.
Lyssna bara på Erekat och du kan inte missa min poäng.

Om de palestinska förhandlarna nu inte kan knipa käft så borde de i alla fall tänka till innan de öppnar munnen.
’Demand, demand and refuse’ – ett inte särskilt förtroendeingivande öppningsanförande.
Inte ens ett effektivt sådant.
Illusioner för sej och dagens verklighet för sej.
Kommer dessa storheter någonsin att mötas?

Sist en grej jag funderat över.
Det där med byggstoppet på Västbanken – fortsätta eller sparka igång byggandet igen?
Utan hänsyn tagen till den principiella frågan så tycker jag att byggstoppet ska fortsätta.
(Detta kommer min bror att halshugga mej för.)
Varför bjuda palestinierna på vad de så ivrigt väntar på – och gratis också!
Abbas och hans förhandlingsdelegations räddning är ju att Israel sätter igång att bygga om några veckor så de kan ta första bussen hem i skuggan av ett sedan länge välpreparerat alibi.
Vi vet ju att bosättningshysterin bara är en ploj men då kan ju israelerna också ploja på och på så sätt kedja fast palestinierna vid Obamas förhandlingsbord.
Under de fortsatta samtalen kan israelerna sedan lugnt ägna sej åt att slita bort den ena masken efter den andra från Erekat och hans kumpaner och låta dem sitta där nakna endast iklädda ilvillighetens, falskhetens och förljugenhetens fikonlöv.

Om det sedan finns någon som är beredd att erkänna vad de ser är naturligtvis en annan fråga.
Kanske krävs det ett barn som påpekar att kejsaren är utan kläder, att de kravmärkta stapelvaror palestinierna presenterar inte är något de på något sätt har rätt till, att ett mera lågmält tonläge hade varit klädsamt samt att israelerna först bör se till att tillvarataga sina egna intressen innan de försöker tillfredsställa alla andra.
Precis som alla andra gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Obama, palestinier, Hamas, Västbanken, Israel, bosättare, Erekat, ...

Fortsätta eller sluta?

Hur ska de ha det?

Hur ska det vara egentligen?

Fortsätta eller sluta eller båda delarna.

Kanske varken eller.

Abbas kräver stopp för all byggverksamhet på Västbanken och i Jerusalem och Netanyahu kräver stopp för all terror och all hatpropaganda.

Vems krav anses viktigast, har mest genomslag i debatten – Abbas eller Netanyahus?

Det beror naturligtvis på vem du frågar men om jag omformulerar frågan så här – vems krav har mest nyhetsvärde och figurerar mest i media – blir det kanske tydligare.

Med andra ord, vems krav är mest populära och vems krav går bäst hem i stugorna?

Visa mej den reporter, det nyhetsankare eller den skribent som inte stöttar Abbas krav om att byggverksamheten på Västbanken måste upphöra.

Nota bene, byggverksamheten för judarna.

Varför är det ingen som pratar om den arabiska byggverksamheten i samma område?

Det finns en massa arabiska bosättningar där araber bygger för araber så det bara skvätter om det men det är uppenbarligen som det ska vara för de bygger ju på ”arabiskt land”.

Gör de?

Hade det redan idag varit ”arabiskt land” hade det ju inte funnits mycket mer att förhandla om.
Om allt hade varit klappat och klart då ansträngde sej ju Obama i onödan vid de högtidliga ceremonierna för några dagar sedan.

Om du törs kan du ägna en stund åt den kusliga tanken att vissa delar av Västbanken kommer att tillfalla israelerna vid ett eventuellt fredsfördrag.

Ingen omöjlig tanke då luften regelbundet surrar om diverse landbyten.

Tänk om de områden där araberna idag bygger för fullt, utan att vi hör några mantra om ’ unlawful settlement activity’ och annat, en dag kommer att tillfalla Israel?

Nu tror jag inte att israelerna skulle göra så stor affär av detta – vill man kan man alltid reda ut saker och ting i efterhand.

Jämför detta med arabernas hus-rädslor när det är judarna som bygger.

Tala om att blåsa upp ett icke-problem till megalomaniska proportioner.

Om vi använder oss av samma resonemang som ovan kan naturligtvis, vid ett eventuellt fredsfördrag, hus och annat justeras i efterförloppet.

Jag t.o.m. snuddar vid tanken att de som inte fattar detta är klent utrustade upptill.

- Detta om Abbas krav, hans både populära och grymt populistiska krav.

Nu till Netanyahus krav.

Han kräver stopp för terrorismen och stopp för hatpropagandan.

Båda dessa företeelser är så djupt rotade i den arabiska traditionen att det verkligen kräver sin man att bli av med dem.

Inte bara sopa under mattan utan att dra upp eländet med rötterna.

Den största skillnaden mellan Abbas och Netanyahus krav är att Netanyahu vill rädda människoliv medan Abbas är rädd för hus.

Terrorism handlar bl.a. om att på det mest utsökta och det mest fasansfulla sätt avliva vanliga människor och hatpropaganda handlar om att förlora den ena generationen efter den andra.

Abbas är - som sagt - rädd för hus.

Hur var det nu vi började, jo om vi ska fortsätta eller sluta och vems krav som bäst gagnar mänskligheten.

Svaret är – nej förresten – efter det ovan sagda får du faktiskt skaffa dej en egen uppfattning.

Det kommer inte att vara lätt eftersom du förmodligen redan är färgad av alla tyckares tyckanden men gör ett försök.

Ställ husbyggande i relation till förlorade liv och förlorade generationer och vips, där har du svaret.

Grattis - världen har just nu berikats med ytterligare en självtänkande människa.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Netanyahu, Västbanken, Jerusalem, terror, hatpropaganda, "arabiskt land", Obama, Israel, ...

Rakt av

Vad gör man och hur reagerar man när man bor i Israel och ser och hör hur vanligt folk blir avrättade en bit härifrån?
Frånsett det oundvikliga ”here we go again” och tycka synd, tycka synd och tycka ännu mera synd så reagerar man primitivt.

Det första jag gör är att se till så alla fönsterluckorna är stängda.
Igenbommade.
Det ger en skön men förrädisk trygghet, ’mitt hem är min borg’, du vet.
Sedan börjar jag jaga detaljer som om det på något sätt kunde göra hela hemskheten ogjord.
Primitivt, som sagt.

Men blir man inte arg då?
Klart man blir arg men man blir ju arg för så många saker så man vill känna något verkligen outstanding efter en outstanding händelse som denna.

Drogs de verkligen ut ur sin bil för att slutföra avrättningarna där?

Bättre ljusförhållanden?
Det är vad en reporter ansåg vara det trogligaste händelseförloppet enligt fynden på platsen.
’Fynden’......, nä nu får jag skärpa mej och inte låta som ett obduktionsprotokoll.

Var det människor av kött och blod som blivit så avhumaniserade att de var i stånd att utföra dessa dåd?
Det skrämmande är att vi alla har en potential att bli sådana.

Mordnjutare.

Nästa dag.
Begravningar och ett prat med en ljuvlig liten flicka som berättade hur hennes pappa berättat för henne att hennes mamma inte kommer hem mera.
Arga bosättare som inte är beredda att vända andra kinden till.
Många kanaliserar sin sorg och ilska genom fysiskt arbete t.ex. att börja bygga hus igen efter många månaders uppehåll.
Förena nytta med – sorg.

I morgon är hela händelsen glömd, det blir nya attentat och nya skandaler och mitt i allt detta vakar Gilad Shalits föräldrar.
Deras son lever – förmodligen – men ingen vet var och hur.
Tala om att dö långsamt i motsats till de fyra människorna som snabbt och effektivt blev avrättade igår kväll.

Hade man kunnat tro på att det skulle kunna bli fred så hade det varit lättare att hantera sådana här händelser.
Nu är det bara så in i vassen meningslöst.
Bara i Gaza var lyckan stor – mycket större än om några Mankell-båtar skulle lyckas ankra upp.
Som Hamas uttryckte sej ”Våra män har återvänt till tryggheten i sina baser”.
Är inte detta krig?

Klart det är krig, krig med alla medel och på alla fronter vilket inte hindrar Mankell och andra att fortsätta med sitt gullandet.

Good luck, men gruvligt patetiskt.

I kväll lät jag förnsterluckorna stå öppna.
Betyder det att jag tror mer på framtiden idag än igår?
Förmodligen inte, bara rutin och gammal vana.
Det finns sådana dagar och det finns dagar som är lite annolunda, lite jobbigare liksom.
Snaran dras åt men vi fortsätter att handla mat i snabbköpet och hoppas att det kommer att bli bättre en dag.
Så har staten Israel hoppats sedan sin födelse för mer än 60 år sedan.
En dag blir det nog bättre, det bara måste.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, avrättningar, Hamas, Gaza, Gilad Shalit, Mankell-båtarna, ...

D DN