Rakt av

Vad gör man och hur reagerar man när man bor i Israel och ser och hör hur vanligt folk blir avrättade en bit härifrån?
Frånsett det oundvikliga ”here we go again” och tycka synd, tycka synd och tycka ännu mera synd så reagerar man primitivt.

Det första jag gör är att se till så alla fönsterluckorna är stängda.
Igenbommade.
Det ger en skön men förrädisk trygghet, ’mitt hem är min borg’, du vet.
Sedan börjar jag jaga detaljer som om det på något sätt kunde göra hela hemskheten ogjord.
Primitivt, som sagt.

Men blir man inte arg då?
Klart man blir arg men man blir ju arg för så många saker så man vill känna något verkligen outstanding efter en outstanding händelse som denna.

Drogs de verkligen ut ur sin bil för att slutföra avrättningarna där?

Bättre ljusförhållanden?
Det är vad en reporter ansåg vara det trogligaste händelseförloppet enligt fynden på platsen.
’Fynden’......, nä nu får jag skärpa mej och inte låta som ett obduktionsprotokoll.

Var det människor av kött och blod som blivit så avhumaniserade att de var i stånd att utföra dessa dåd?
Det skrämmande är att vi alla har en potential att bli sådana.

Mordnjutare.

Nästa dag.
Begravningar och ett prat med en ljuvlig liten flicka som berättade hur hennes pappa berättat för henne att hennes mamma inte kommer hem mera.
Arga bosättare som inte är beredda att vända andra kinden till.
Många kanaliserar sin sorg och ilska genom fysiskt arbete t.ex. att börja bygga hus igen efter många månaders uppehåll.
Förena nytta med – sorg.

I morgon är hela händelsen glömd, det blir nya attentat och nya skandaler och mitt i allt detta vakar Gilad Shalits föräldrar.
Deras son lever – förmodligen – men ingen vet var och hur.
Tala om att dö långsamt i motsats till de fyra människorna som snabbt och effektivt blev avrättade igår kväll.

Hade man kunnat tro på att det skulle kunna bli fred så hade det varit lättare att hantera sådana här händelser.
Nu är det bara så in i vassen meningslöst.
Bara i Gaza var lyckan stor – mycket större än om några Mankell-båtar skulle lyckas ankra upp.
Som Hamas uttryckte sej ”Våra män har återvänt till tryggheten i sina baser”.
Är inte detta krig?

Klart det är krig, krig med alla medel och på alla fronter vilket inte hindrar Mankell och andra att fortsätta med sitt gullandet.

Good luck, men gruvligt patetiskt.

I kväll lät jag förnsterluckorna stå öppna.
Betyder det att jag tror mer på framtiden idag än igår?
Förmodligen inte, bara rutin och gammal vana.
Det finns sådana dagar och det finns dagar som är lite annolunda, lite jobbigare liksom.
Snaran dras åt men vi fortsätter att handla mat i snabbköpet och hoppas att det kommer att bli bättre en dag.
Så har staten Israel hoppats sedan sin födelse för mer än 60 år sedan.
En dag blir det nog bättre, det bara måste.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, avrättningar, Hamas, Gaza, Gilad Shalit, Mankell-båtarna, ...

D DN

I krig och kärlek är allt tillåtet

Hoppa över det här blogginlägget om du är rädd för bilder som berör.

På bilden ser du en amerikansk man i sina bästa år.

Hans namn är John Gebhardt och han befinner sej just nu i Irak för att tjäna både Irak och sitt eget fosterland.

Hans fru, Mindy, berättar här hur hennes man tillbringat sina nätter den senaste tiden.

Den lilla flickan på bilden förlorade hela sin familj när de kallblodigt avrättades av rebeller som håller det irakiska folket i en aldrig sinande dödsskräck.

De avsåg att mörda även denna lilla flicka, som jag tyvärr inte vet namnet på, så de sköt henne i huvudet.

Hon var dock smartare än sina bödlar och – överlevde.

Tyvärr blev hon svårt skadad och fick genomgå en operation för att sedan förhoppningsvis kunna tillfriskna.

På bilden ser du operationsärret på hennes bakhuvud.

Vägen till ett friskare liv har inte varit spikrak, hon har haft ont i både kropp och själ och varit mycket orolig.

Naturligtvis blev det dåligt med den helande sömnen tills de upptäckte att det fanns en person som genom sin trygghet kunde få henne lugn.

John Gebhardt.

Han har därför tillbringat de senaste nätterna sovande i stolen du ser på bilden med sina starka och trygga armar runt den lilla olyckliga flickan.

Mindy berättar att hennes tillfrisknande nu satt fart och med ett barns resurser förväntas hennes tillfrisknandekurva fortsätta att peka uppåt.

Läs även andra bloggares åsikter om John Gebhardt, Irak, USA, rebeller, avrättningar, ...