Båt till Gaza

Vilken grej!
Och folk går på det!!!

Provokationer under en snyftande täckmantel av humanitärt bistånd.
Ursäkta men är falsk varudeklaration inte något som bör beivras?

De är som barn som hittat en ny leksak – israelhatarna har hittat en ny leksak att provocera sitt hatobjekt med.
Att demonstrera och bojkotta börjar ju bli lite banalt så varför inte ut och köra båt i stället.
Köra båt till Gaza – allt för att ställa till det för israelerna.
Snyggt.

Egentligen förstår jag inte riktigt vad israelerna har med Gaza att göra – de tackade ju för sej och drog iväg för en del år sedan och efter det är det endast deras goda hjärta som får dem att riskera livhanken för att hjälpa de stackarna som hukar under Hamas klubba.

Bara senaste veckan, 11-17 april 2010, har israelerna kört in 700 lastbilar fulla med varor.
Om du föredrar att väga veckans förnödenheter så uppgick de till 17.412 ton.
Från andra hållet passerade 488 människor gränsen för att få medicinsk hjälp i Israel och 115 släpptes in i landet av andra skäl.
OBS – dessa siffror redovisar aktiviteterna vid gränsen under enbart en vecka.

Är det sedan något israelerna glömt ta med sej så finns ju alltid tunnlarna att tillgå.
De är ju några stycken vid det här laget så förutom lejon, slantar, terrorister och Mercedes borde det finnas lite tid och kraft över också för dagligvaror.

By the way, är det någon som kan bidraga med uppgifter om hur många leveranser ovan jord som passerade från Egypten in till Gaza under motsvarande tid så är ni varmt välkomna med det materialet.

Nu finns det alltså folk som tänker sej ut på böljan den blå.
Medelhavskryssning.
Dror Feiler har köpt en båt tillsammans med Mattias Gardell, en båt betald med pengar givarna menade skulle gå till det kuvade folket i Gaza.
Men - det enda viktiga för dem är att de blivit med båt.

Deras båt ska lastas med finfina grejer som medicinsk utrustning och byggmateriel och det låter ju behjärtansvärt och bra.
Jag hoppas de inte tänker hamstra smärtstillande piller för de bränner Hamas upp på löpande band men byggmateriel blir säkert utmärkt tillskott för att förstärka de underjordiska kulvertarna och skyddsrummen för Hamas ledargarnityr.

Förmodligen kommer förnödenheterna att ta minimal plats om man ska gå efter tidigare turer då det största utrymmet uppehölls av journalister, fotografer och diverse kändisar.
Mycket behjärtansvärt (hmmm...)

Att plocka med sej byggmateriel är verkligen ett framsteg om man jämför med vad andra båtar haft med sej.
Några tiotal vattenflaskor var vad israelerna fann i en båt när nyfikenheten tog överhanden och de skaffade sej tillträde till dess lastutrymmen.
Några miljoner (nåja...) fotografer tillsammans med lite vattenflaskor var vad som levererades.



Vi kommer med glädje ihåg en annan båt i raden av dessa provokationsseglatser.
Det var ett tag sedan men vi glömmer aldrig vad de hade tagit med sej till de utmärglade krakarna i Gaza.
Vi förstår att det legat en oöverstiglig tankemöda bakom valet av last men så blev det också succé.
Eller möjligen blev det ingen succé...
Båten lade till i hamnen i Gaza lastad med – ballonger.

Gulligt men knappast avgörande för någons överlevnad.
Dror och Mattias satsar nu på rejäla grejer - det är bara det att de handlar på ett för både bidragsgivarna och bidragstagarna oekononiskt, oetiskt och oansvarigt sätt.
De slösar bort deras pengar på att köpa en båt, ordna besättning, köpa färdkost och drivmedel, köra båten ner till Medelhavet och hem igen – förmodar jag.
Blir det sedan möjligen några penningar över köper de kanske grejer till Gazaborna.

Har de ingen ekonomiskt kunnig som kunde ge några enkla råd – både om handhavandet av givarpengar och om etik.

Hade de varit smarta hade de skickat en vänlig förfrågan till de israeliska myndigheterna om de möjligen skulla kunna få sända med lite förnödenheter till Gaza via de ordinarie lastbilstransporterna.
Svaret hade varit positivt – sådana arrangemang har skett tidigare.

Har jag missat någonting här?
Naturligtvis.
Hela provokationsbiten hade ju försvunnit och hela media-festivalen hade gått upp i rök för vi vet ju – jag är inte övertygad om att de vet att vi vet – att det är det enda de är ute efter.
Kanske förstår de mycket väl att vi förstår men av någon anledning tror de att vi gillar vad de håller på med.
Fel igen.

Människorna i Gaza då?
Jo tack, människorna i Gaza känner hur snaran dras åt.
Fortfarande kan de dra in lite havsbris i lungorna men Hamas islamistpoliser begränsar deras livsrum mer och mer.
Det är dessa fanatiker Dror och Mattias tänker sej ner och gulla med och de gör precis som Obama, de undviker att kalla dem vid deras rätta nämn och vips finns det inga Hamasterrorister mer.
Att tänka bort Hamas har blivit en sport.

Som ni förstår har jag inte lämnat några bidrag till killarnas ädla(!) initiativ och jag skulle råda er att följa mitt exempel – såvida ni inte tillhör de som tror man kan tänka bort Hamas.


Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Hamas, hjälptransporter, tunnlar, Egypten, medelhavskryssning, Dror Feiler, Mattias Gardell, ...

Sirenen

Ljudet är rått, fränt och hotfullt.
Det bär på otaliga outtalade minnen vars vidd ingen ändå skulle förstå.
Sirenen stiger i tonhöjd och ökar i styrka tills medvandraren inte orkar mer.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.

Medan sirenen brölar tänds elden.
Elden är tyst, het och betvingande.
Evig såväl som förgänglig.

Israels kollektiva minnen aktualiseras en dag som denna, minnesdagen för människor som dött för sitt land eller blivit offer för sitt lands fiender.
Alla minns någon eller några och man undrar hur de personerna hade haft det idag om de tillåtits leva.

Vår kibbuts tillhör ”de lyckligt lottade” som inte helt dränerades på ungdomar men 26 människor är ändå 26 människor för mycket i ett relativt litet kollektiv.
Under gårdagskvällens minnesstund satt den församlade skaran och tittade dessa personer i ögonen och försjönk i tankar.
Tankar som borrade sej in i hjärnbalken och varken musik och sång eller bildspel och namnrecitationer hade en chans.
Allt var vackert och fint men de dödas människornas ögon brände djupa hål i ceremonielet.

Några hade dödats på Gilboa, några i Negev och andra på Golan – ingen del av landet har undgått krigen.
En snygging hade ett vildvuxet men charmigt skägg, en annan en tjurig hårlock i pannan.
Ett par killar såg alldeles för unga ut och andra verkade helt enkelt bara starka, friska och lyckliga.

Föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner – alla var där.
Människor som inte kände en kotte var också där för att deltaga i Israels minnen.

När sirenen ’Hesa Fredrik’ testas i Sverige är det knappast någon som sätter den i samband med krig.
Den bara ingår i välfärdssamhällets logistika.
Här betyder sirenen krig, död och en aldrig sinande plåga.
Det är verklig och den har en funktion.

Första måndagen i vart kvartal klockan tre på eftermiddagen (så var det förr i alla fall) – testas sirenerna i Sverige.
Här finns det inga regelbundna testkörningar så om du hör den är det säkrast att kolla upp vad som står på.
I Sverige är sambandet siren/krig overkligt medan samma samband här är en del av vardagen.
Att sirenen tvingats användas för sitt egentliga ändamål med förödande regelbundenhet är inget annat än en stor sorg.

Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Den gör ont, den vrider runt kniven och penetrerar våra allra känsligaste --- känslor.

Läs även andra bloggares åsikter om "Hesa Fredrik", minnen, eld, Israel, kibbuts, Gilboa, Negev, Golan, Sverige, ögon, ...

Man undrar...

OK, vi lever i en allmänt knepig värld men det finns trots det vissa företeelser som är outstanding.
Den person som via någon sorts pop-messianism blev installerad i världens mest statusfyllda ämbete är en gåta.
Att ha nått dit han nått kan väl inte enbart berott på gynnsamma omständigheter och massornas jubel – han måste väl ha bidragit med några positiva inslag ur egen fatabur – någonting som trots allt visade på viss intelligens och förståelse för hur saker och ting hänger ihop för att sedan samverka till önskat resultat.

Obamas nu ganska många månader i Vita Huset är förvirrande.
Vi vägrade i det längsta tro att det amerikanska folket valt endast efter vindriktningen men när vi ser resultatet förstår vi att det var just vad de gjorde.
De protestvalde, de valde den person som ansågs ligga längst bort från Bush i så många avseenden som möjligt.
Bush hade utvecklats till något inte alltför rationellt och folket längtade efter någonting annat.
Det är i ljuset av detta resonemang vi får se framgången med Obamas ganska infantila slogan – 'change'.
'Change we believe in'.
Kanske finns det fortfarande några som believe in Obamas change?

Jag vill gärna återknyta till Obamas intelligens.
Klart karlen är intelligent på sitt vis.
Han har dessutom en plan – var det inte så någon av jepparna i Jönssonligan sa?

"Jag har en plan!"
Obamas plan som avtäcks bit för bit framför våra misstroende ögon går ut på att montera ned Amerika och dess vänner och ersätta dem med muslimsk makt.
Skitsnack?
Naturligtvis – om man menar att vad vi ser, hör och för övrigt upplever kan rubriceras som skitsnack.

Det beror naturligtvis på vem du frågar men de amerikaner jag känner berättar att allt färre lyssnar till vad Obama säger och än färre bryr sej om vad han säger.
De som var tveksamma redan vid hans valseger är nu övertygade och den skaran bara växer.

De skäms också.
Skäms över hans agerande inom skilda områden speciellt som de för USA positiva resultaten fortfarande låter vänta på sej.

Vältalighet är en gåva men om det stannar vid detta är det bara ett paket utan innehåll.
Fråga gärna lille Joe vad han skulle tycka om att få ett paket utan innehåll i sin strumpa på juldagsmorgonen.
Besvikelse spetsad med gråt och tandagnisslan.
Förresten skulle Obamas tal vara mindre snirkliga om telepromptern strejkade.

Smågriniga rykten säger att han utnyttjar denna teknikpryl som bebisen snuttar på sin napp.
Trygghet 'we believe in'.

Obama har fört upp några planerade husbyggen i Jerusalem till pandemisk alertnivå och en sådan uppmärksamhet är varken den uråldriga eller den nyare bebyggelsen bortskämd med.
De är nog ganska få som kallar det greppet intelligent så där blev det i alla fall lite galet.
Kanske strejkade telepromptern så han fick surra för egen maskin en stund?

Var grodan om bostadsbyggandet resultatet av denna fadäs?

Genant var det i alla fall och att påstå att situationen i Mellanöstern var bättre innan detta hände är nog inte helt fel .

Vad är jag då ute efter egentligen?
Jag tror att diskrepansen mellan världens ljubel när Obama vann presidentämbetet och dagens floppar har utvecklat sej till något ganska ohållbart.
Rykten börjar florera och besvikelsens fjärilar virvlar runt i magtrakten.
Detta kunde man förmodligen leva med men det är värre än så.
Man tycker sej ana ett både djupare och allvarligare mönster och den isande skräcken kryper allt närmre.
Det kan väl ändå inte.......

OK, vi stannar här för vi har ju inget facit i hand men jag ber att få återkomma i ärendet när de dunkla skuggorna och de grådaskiga dimmorna skingrats.
Till dess – lev väl.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Vita Huset, Bush, 'change', USA, Jerusalem, teleprompter, vältalighet, Mellanöstern, ...

Förhandlingar - vad är det?

Israel beordras lyda och göra vad araberna kräver under tiden samma araber proklamerar och planerar för ökat våld.
Det är så mr. Obamas fredsmäkleri ser ut.

Obamas kravlista på Israel är lång men palestiniernas önskelista är ännu längre.
Varför de trots det i stora stycken sammanfaller får var och en fundera över.

Israels önskelista då?
Vilket skämt...

När man inte bryr sej om att åstadkomma något själv (vill ha, vill ha) så blir man expert på att hitta på ursäkter och sedan är steget inte långt till att börja ställa krav.
Kraven är ju egentligen så banalt löjliga att folk med ett någorlunda tillyxat förstånd borde reagera - men inte då.

Frågan är varför ingen vettig själ reagerar över att palestinierna kräver att man slutar bygga hus i Jerusalem innan man ens börjat förhandla.

Vad är då en förhandling?
En förhandling är när två parter möts och pratar om hur man ska ha det framöver – i stora drag.
Det är under förhandlingarnas gång man – i bästa fall – ska komma överens om vinster och förluster och det är först där man diskuterar parternas eventuella anspråk.

Vad palestinierna nu håller på med är att under käcka tillrop från Obama förvissa sej om att de kommer att få allt de önskar och begär vid en eventuell framtida förhandling.
Om LO går i strejk för att jobbarna inte är nöjda med arbetsgivarnas bud så gör de detta först efter att förhandlingarna havererat – inte innan de börjat.

Det har skrivits och tyckts massor om detta men var finns de röster som berättar för Abbas att han har fått detta beteende plus en hel massa annat om bakfoten?
Egentligen förstår jag inte varför israelerna bönar och ber Abbas - ’snälla söta, kom och förhandla med oss’.
Netanyahu borde istället följa den korrekta dagordningen i sådana sammanhang och säga till Abbas att om han vill förhandla med Israel bör han sluta skapa egna privata förbehåll, det ena mer fantasifullt än det andra.

När han kommit ner på jorden är han välkommen att höra av sej.

Nu säger förmodligen vän av ordning att enligt ’Vägkartan för Fred’ har Israel lovat att sluta bygga på ockuperad mark men eftersom palestinierna signerat samma vägkarta och likaledes lovat att sluta med all hatpropaganda så förstår vi att det inte är där kruxet sitter.
Vi vet alla vad som döljs - nej skroderas om - i palestinska skolböcker, vilken dynga som sprids i officiella media och vilka eldfängda hatpredikningar som avnjuts i moskéerna.
Abbas är väl inte dummare än att han förstår att så länge detta pågår för fullt kan han inte komma med några som helst krav på israelerna.
Därför är han är livrädd att Netanyahu (som inte är någon Olmert, huh...) ska ställa honom mot väggen och börja avkräva honom ett och annat så det är lugnast att helt enkelt störtvägra under vilka barnsliga förevändningar som helst.

Förresten – vad är generellt mest nedbrytande, husbyggen eller hatpropaganda?

Att bygga hus underlättar för kommande generationer.

Hatpropaganda producerar förlorade generationer.

Hur var det nu jag började?
Jo det var något om att paret Obama/Abbas kräver saker av Netanyahu samtidigt som palestinierna laddar för nya våldsdåd.
Finns det ett enda vettigt skäl för Netanyahu att lyssna på någon av dem?
Biståndspengarna från USA är idag mest en vanesak men det är ju det där med makt...
USA har makt och använder idag sin makt till att sätta sej på den judiska nationen till allmänt jubel från arabvärlden.
Detta är naturligtvis musik i Obamas öron så han sätter sej ännu lite tyngre och nu jublar även vänstern.

De palestinska ledarna uppmanar fotfolket att starta ett nytt uppror de så insmickrande kallar ”popular resistance”.
Snygg benämning på ett allmänt snuskigt beteende.

Sen var det det här med språket.
Palestinierna säger de tänker genomföra fredliga demonstrationer... genom att kasta iväg stenblock mot judar.
OK, det är inte första gången vi ser detta smått absurda ordvrängeri så vi är inte längre förvånade.
Vad som är förvånande är att ingen frågat de som blivit stenade om de ansåg att de varit utsatta för våld.
Kanske skulle någon svara nej – ”inte våld utan övervåld”.

Medan Obama fortfarande sitter tungt och svettigt på den judiska nationen kallar palestinernas ledarskikt till strid mot samma judiska nation.
Obama varken ser, hör eller förstår eller gör han det månne...?
I vilket fall kunde han inte bry sej mindre.

Palestinierna kallas till strid på fyra områden.
1. Folkligt motstånd vilket bara är en tjusigare benämning på tyranni och barbari.
2. Politiskt motstånd.
3. Ekonomiskt motstånd.
4. Legalt motstånd.

Om ovanstående är palestiniernas bidrag till avdelningen för ’förtroendeskapande åtgärder’ är det kanske inte så underligt om israelerna är aningens fundersamma inför deras ärliga uppsåt.
Inte underligt alls...
Egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Obama, palestinier, förhandlingar, Abbas, Netanyahu, hatpropaganda, ordvrängeri, 'förtroendeskapande åtgärder', ...

Ordtjuvar

Att stjäla ord är inte straffbart – det är bara att ta för sej.
Inte nog med det, man stjäl ordet och låter det sedan få en ny mening ljusår från den ursprungliga.

Vänsterfolket – speciellt i Mellanöstern – har stulit fredsordet.
Man har lagt beslag på det helt och enbart för egen räkning och låter ingen obehörig komma i närheten och tafsa på det.

Taktiken är underbar.
Fred är ju något av det finaste vi kan önska varandra och andra och när nu detta ord blivit kapat accepterar vi det – snudd på – för fred är ju så fint, så bra och så vackert.
Vänstern borde ju må bra av att i någon mån blanda upp sina trista floskler med ett fint ord som – fred.
Det tarvar lite extra tankemöda att förstå att genom denna exklusivitet utesluter och avskärmar man andra från att använda sej av och identifiera sej med detta ord.
De som är måttligt attraherade av vänsterns tänkesätt är härmed effektivt uteslutna från användandet av detta ord – är man inte vänster har man ingen rätt att tala om fred.

Fredsordet är kapat.

Fredsläger
Fredsdemonstrationer
Fredsmöte
Fredsaktiviteter
Fredsrörelse
Fredsarbetare

Fred, fred, fred.
Vänstervriden fred.
Fred endast på vänsterns villkor vilket meddelas med viskande röster och nedtecknas med mikroskopiska bokstäver.

Att en mera högerinriktad person skulle kunna utge sej för att vara ’pro-peace’ anses uteslutet och om detta ändå skulle ske blir vederbörande betraktad med stor misstänksamhet, som en rå inkräktare som inte vårdar sin självbevarelsedrift.
Det har nu gått så långt att man i vissa kretsar synonymiserar vänstern med fred.
Högern förknippar man däremot med krig och allmänt elände.

Fredsordet är definitivt kapat.

Jag tror du skulle få stora problem om du ger dej ut för att hitta någon som inte önskar sej fred för både sej själv, sin familj och sitt land.
Surprise, surprise – även en person som lutar åt höger önskar sej fred, arbetar för fred och skulle göra stora uppoffringar just för att uppnå fred med sin omgivning.
För att generalisera en aning söker vänstern en fred på motpartens villkor medan en person som representerar en mer realistisk världsbild arbetar för en fred acceptabel för sitt eget folk och land.
Denna skillnad är avgrundsdjup och oerhört viktig att ha i minnet.
För att hindra att dimmorna skingras ropar man fred högre och högre medan man slänger ut sina egna till vargarna.

Motparten har lärt sej att den som skriker högst är den som får mest och att droppen verkligen urholkar stenen.
De vet att uttalanden som ”vi kräver”, ”det här är våra rättigheter” smäller högre än israelernas envisa ”vi vill ha freeeeed”.

Att det finns fler sätt än vänsterns krokiga stigar att nå ett fredstillstånd på verkar inte vara helt klart för ”peace-maffian”.
De navelskådar och lyfter blicken till tårna... men har sällan något grepp om sakernas rätta tillstånd, dess djupaste orsaker och följdverkningar.

Att säga att Netanyahu är en fredens premiärminister inriktad på att stifta fred med sin motpart är som att svära i kyrkan.
Rabin däremot har nu, ganska många år efter hans död, förvanskats till en mesig ’peacenik’ eftersom man förnekar eller har ’glömt’ vad han verkligen sade och vad han stod för.
Han var inte ute efter att skapa en palestinsk stat, han var heller inte ute efter att slumpa bort Jordandalen och han var heller inte intresserad av Gröna Linjen.
Möjligen som utflyktsmål men inte som gräns.
Eftersom han är död kan man friskt använda honom som vänstersymbol utan risk att han protesterar men om man var intresserad av vad han faktiskt sade skulle man finna att hans idéer överensstämmer ganska snyggt med vad folkmajoriteten i Israel anser idag.

Man skulle kunna säga att Rabin också är kapad.

Vänstern kapar och gapar som i sina regelbundna demonstrationer tillsammans med gud vet vilka samtidigt som deras bas stadigt minskar.
Att erkänna att man varit fel ute åtminstone från Oslo-överenskommelsens signering till dagens dödsryckningar är inte att tänka på.
”Skulle vi haft fel...inte då”, säger en person som fortfarande anser att Arafat var värdig sitt Nobelpris – Shimon Peres.
Att landet är ett tusental israeler fattigare --- well, man kan som bekant konstruera ursäkter för det mesta här i världen.

Ordtjuvarna har varit framme.

Att israeler dagligen stenas och drabbas av raketsvärmar har väl aldrig bekymrat en vänster/fredsaktivist och om de fortfarande har problem med att förstå varför marken allt mer luckras upp under deras fötter kan de ju börja med att fundera på om det kanske ändå var lite galet och naivt att en gång lägga landets väl och ve i Arafats händer.
I vems händer vill de lägga landets öde idag?
Obama ligger bra till i det avseendet.

Det finns folk och länder som vänstern tror är Israels verkliga och eviga vänner men att sympatier kan skifta över en natt såg vi när Sharon togs emot som en kung i FN någon vecka efter utrymningen av Gaza.
Alla älskade Sharon eftersom han genomfört något som flertalet förstod i längden skulle försvaga Israel och sådant är ju alltid välkommet.
Han hann väl knappt komma hem igen innan det var ’business as usual’.

Slutorden får bli att vänstern och freden inte har speciellt mycket med varandra att göra.
Det hjälper inte att göra som den svagare tiken - lägga sej på rygg och blotta både mage och strupe för att blidka övertiken.

Underdånighet gentemot motparten och en rädsla för att störa och ställa krav är några av vänsterns signum men att tro att detta visar vägen till fred är snudd på genant.

Att stjäla ord gör man dock utan att på något sätt känna sej generade.


Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, fred, vänstern, fredsordet, Netanyahu, Rabin, Oslo-överenskommelsen, Arafat, Peres, ordtjuvar, Obama, Israel, Sharon, Gaza, FN, ...

NSK DN DN DN355 X702 Db GP398 Tl188 SvD325 GP227 D046 A585 NSk905 Sk905 KrB904 La905 D052 BLT963 AB783 Ya911 Ya939 Kb911 Kb939 Sk924 Sk923 NSk924 La924 La923 NSk923

"Dockornas vrede"

Jag vet, jag borde inte skriva eftersom jag inte haft möjlighet att följa det politiska spelet som jag önskat den senaste tiden.
Jag inskränker mej därför till några ord om vad kvällsnyheterna visar med förbluffande regelbundenhet.

Dockteater
Kasperteater
Marionetteater

Ungefär så ser de allra fräschaste upploppen ut i Jerusalem.
Mönstret är bara alltför välbekant.

Vad jag förstår utgick ett påbud från Hamas för några dagar sedan att en viss dag skulle alla ut på gatorna och demonstrera sin vrede – en vredens dag.

När jag blir arg blir jag det på grund av diverse orsaker jag inte kan acceptera – inte för att någon uppmanar mej att bli arg.
Ilska är en känsla och känslor infinner sej i allmänhet inte på kommando.

Arabiska känslor verkar dock ha specifika utgångslägen och aktiveringsmekanismer.

För några dagar sedan gav man således i Jerusalem föreställningen ”Dockornas vrede” och agerandet följde samma banala mönster som så många gånger tidigare.

Ynglingar som efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen drog på sej sina dockuniformer – ja ni vet, tröjor som framhäver en eventuell biceps, någon sorts arafatskynke och så ett försök till rånarluveutrustning – lade sej till med sin mest vredgade uppsyn och sände iväg några stenblock mot närmsta polis.
Aktiviteterna spred sej allt medan dockteaterns handling fördes vidare.

Tjusigt värre.

Vad CNN och andra media visade var endast dockornas sprattlande medan de verkliga aktörerna satt anonyma i kulisserna med alla trådar i sina händer.

Vissa ledare hade dock utsett sej själva till eldarnas herrar och spred svavelosande förbannelser över Israel och israelerna på känt maner.

Araberna har fått för sej att Al Aqsa moskén ska sprängas, rasa samman eller på annat sätt förstöras av israelerna men de har i stridens hetta missat något väsentligt.
Al Aqsa moskén är inte sådär över sej intressant för israelerna i annat avseende än att den gör ett hyfsat jobb för turistnäringen.
Ingen skulle satsa tid eller energi för att se den brytas ned i sina beståndsdelar – det finns en hel del viktigare byggnader i Israel.
Detta är dock dolt för dockorna som fått sej till livs ett mera dramatiskt öde för denna moské och därför springer de gatlopp som yra höns när tuppen är i antågande.

Det är egentligen sorgligt att se hur enkelt fanatiska ledare kan modellera sina gräsrötter till önskad skepnad.
Dockorna är ju bara marionetter som utför ett jobb åt sina arbetsgivare, sina ledare.
En del åker i finkan med rumpan bar men de allra flesta sitter nu hemma vid mammas köksbord och får sina blessyrer omsedda medan de trötta och rätt nöjda glufsar i sej sin humus.
Mission accomplished.

Ännu en pseudohändelse har alltså ägt rum och det konstiga är att dockorna med sina ledare, snörenas betvingare, trots allt vill bo kvar i ”eländet” de demonstrerar emot.
Kanske vill de bo kvar just för att de vet att om de uppvisat samma primitiva beteende mot någon i officiell position i Ramalla hade det inte bara blivit blåmärken utan rubbet hade hamnat bakom lås och bom – eller fått andra följder man helst inte bör tala om på fastande mage.

Att araber kan känna sej kränkta och förolämpade av allt och precis ingenting har vi fått lära oss även om det ibland varit ganska svårsmält.
Man vill ju tro att folk i allmänhet är tillgängliga för sunt förnuft och rim och reson.
Idag är läget sådant att ett nersinglande höstlöv i nordanvinden förmodligen skulle kunna utlösa en arabisk vrede och mot nersinglande höstlöv har vi inte mycket att sätta emot.
Länge leve våren!

Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, Jerusalem, Hamas, 'vredens dag', CNN, Israel, Al Aqsa moskén, Ramalla, ...

'The Arab Street'

Bor man i ett någorlunda välutvecklat land förväntar man sej att lagar och förordningar ska efterlevas – något så när i alla fall.
Jerusalem, Israels huvudstad, hittar du som vanligt bland rubrikerna och nu som så många gånger tidigare är det bristen på efterlevnad av lagar och förordningar som ekar mellan de gamla murarna.

Jerusalem är ordentligt nerslitet – jag vet egentligen inte varför men förmodligen har det religiösa förtecken.
I de delar där det bor araber har husgytter tagit över allt vad stadsplanering heter vilket stadens ledare genom åren får dela ansvaret för.
Detta borde naturligtvis åtgärdats redan när grunden grävdes till det första olagliga huset för nu sitter de där med ändan bar och vet inte hur de ska komma till rätta med problemet.

Jerusalems relativt nye borgmästare, Nir Barkat, svepte in i stadshuset med fräscha idéer som på pappret skulle låta alla, både judar och araber, få det bättre än idag.
Skrutthusen skulle ersättas av nya fräscha byggnader - med bygglov den här gången - och försörjningsmöjligheterna skulle säkras.
Trodde de ja...

Snabbt som ögat vaknade ’The Arab Street’ som berättade för villiga öron att de visst inte tänkte samarbeta – de gillade sina olagliga hus och det är väl inte mycket att säga om det.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på lagar, lagbrott och vanligt bus men om vi inte har lagar att rätta oss efter – vad har vi då?
Ditt och mitt alldeles egna privata tyckande?

Här på kibbutsen får medlemmarna sina hus uppfräschade område efter område och skillnaden mellan före och efter är inte av denna världen.
Vi hade restaurerat vårt hus för bara några år sedan och tyckte nog att vi hade det ganska fint som det var så vi sa att vi inte behöver någon ytterligare uppgradering.
Vi levde ett tag i tron att vi skulle kunna bo kvar i lugn och ro men den dagen kom då vi insåg att vi – mot vår vilja – var tvungna att flytta ut.
Det gällde långtidsplanering och var dessutom en fråga om allas bästa.

Idag har vi bott i vårt tillfälliga boende snart ett år och hör och häpna – vi kommer snart att få flytta tillbaka till vårt hus som nu är fräschare än fräscht.
Vi är nöjda, kibbutsfolket är nöjda - alla är nöjda.

I Jerusalem är ingen nöjd för det verkar som om ingenting blir gjort – inte inom rimlig tid i alla fall.
Det olagliga husgyttrets invånare tog naturligtvis tillfället i akt att bråka om saken och är det några som har chefen för stormakten USA’s öra så är det araber i olagliga hus.
(Jag sa inget om bisarra prioriteringar – det var ni själva som tänkte så.)
Det är vid det här laget ett välkänt faktum att en missnöjd och missförstådd arab – oavsett orsak - har världens odelade sympati.
Även president Obamas odelade sympati...

Obama ansåg att för att hålla våldstendenserna på acceptabel nivå på ’The Arab Street’ så borde man i Jerusalem ge blanka den i vad lagen säger.
Jag undrar om han för ett ögonblick tänkte att man skulle kunna gå den andra vägen, den lagliga, och stödja de som vill riva för att sedan bygga nytt enligt konstens alla regler - lagliga regler.
Jag tror knappast Obama snuddade vid den tanken för han är inte inprogrammerad för ageranden som inte stärker hans popularitet i arabvärlden.
Nåväl, han ’tipsade’ Netanyahu och sedan var borgmästarens auktoritet ett minne blott.

Alltså – det olagliga husgyttret står kvar och ’The Arab Street’ har lugnat ner sej - för den här gången.
I morgon kommer nya utmaningar – det finns hur mycket som helst man kan bråka om i Jerusalem.
Araberna är ju så känsliga... och världen håller just på att lära sej att med arabiska känslor leker man inte.
Ack ja.

Synd att judarna inte är lika känsliga så de kunde leverera sina krav med samma omutliga övertygelse som araberna.
Tyvärr verkar vägen dit vara mycket lång men så har de heller inte begåvats men en alldeles egen gata...

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, husgytter, stadsplanering, Nir Barkat, 'The Arab Street', kibbuts, Obama, Netanyahu, ...