Hur mycket sorg kan ett folk kämpa sej igenom under en dag?
Var går gränsen?
I kväll inleddes minnesdagen för Israels fallna soldater genom alla dessa onödiga krig.
Onödiga krig som skapat onödiga sorger och onödigt lidande.
22.437 pojkar har sedan 1948 mist livet under sin värnplikt. Oftast i krig men också genom olyckor.
Minnesstunden nere i matsalen inleddes med att sirenen ljöd och alla stod upp.
Detta hemska ljud man av hela sitt hjärta hoppas att aldrig behöva uppleva i verkligheten.
På väggen hade man satt upp foton av kibbutsens 26 ynglingar som plötsligt en dag inte längre fanns.Dessa unga, vackra pojkar med en framtidstro som ingen och inget kunde rubba hade naturligtvis inte planerat att dagen så snart skulle vara över.
Namnen på alla 26 lästes upp.
Födelsedag och dödsdag samt platsen de avlidit på.
I kväll koncentrerade man sej lite extra på ett brödrapar som blev dödade med några års mellanrum.
Hur klarar föräldrarna sådant?
Alla TV-kanaler är fulla av berättelser och tårfyllda ansikten. Man vill fånga personerna och känslan av närhet, för så länge man talar om någon så finns han.
Åtminstone inom oss själva.
Jag tänker särskilt på de anhöriga till pojkarna som blev dödade under senaste Libanonkriget. Där är såren fortfarande färska. En dag som denna blöder de ordentligt och gör förtvivlat ont.
Som en tonårsflicka frågade mej en gång: "Varför hatar de oss så mycket...?"
