Prioriteringar

Jag undrar många gånger över folks prioriteringar.
Man orkade spilla galla över hur USA röstade i FN om några hus allt medan större delen av arabvärlden brinner.
Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, hör till dem vars prioriteringar ofta är synnerligen verklighetsfrämmande - så också i det här fallet.

I Libyen bör det ansvariga ledarskiktet ha gjort sitt med några hundra mördade demonstranter i bagaget.
Det var inte terrorister som fyllde gator och torg utan vanliga människor som lämnade sin rädsla för makten hemma och krävde ett bättre liv.
Alltför många av dem finns inte längre.

Vad tänkte Libyens makthavare med Gadhafi i spetsen på när de lät helikoptrar och fighter jets skjuta ner människorna på gatorna?
Åtminstone är detta vad obekräftade ögonvittnesrapporter berättar.
Som jag sa – det bör ha gjort sitt.

Nu tillbaka till husen och Carl Bildt.
Bildt som trots sin barnablå blick varit centralt placerad i politiken under många år har tyvärr allt färre fullträffar i sina uttalanden.
När Olmert ganska regelbundet och under lång tid förhandlade med Abbas var Bildt utrikesminister i Svea Rike.

Trots detta kan jag inte påminna mej att han någonsin klassade dessa förhandlingar som både snuskiga och omoraliska eftersom israelerna samtidigt byggde de hus omständigheterna krävde.
Inte heller anklagade han Abbas för att gång efter annan ta sej till förhandlingsbordet utan att samtidigt kräva ett absolut byggstopp.

Idag är det annan låt i skällan.
Fördömanden förstärks av en ganska otrevlig besservisser-attityd som enbart upprepar, sprider och förstärker palestiniernas senaste käpphäst.
Palestinierna kräver nu plötsligt byggstopp och eftersom Bildt gärna fungerar som deras megafon så kräver han också byggstopp.

Det skulle vara roligt att höra Bildts egen förklaring till varför han inte krävde byggstopp under Olmerts förhandlingar men nu ganska ilsket kräver byggstopp av Netanyahu?
Naturligtvis är det megafon-fenomenet som spökar men att sticka emellan med lite konsekvens och logik hade inte skadat.

Tänk om han hade haft lite stake och sagt till sina utrikesministerkolleger i EU att – ”nu har det här faktiskt sprungit iväg lite väl långt”.
”Om vi gör oss besväret att tänka till så både ser vi och hör att israelerna varit redo att duka förhandlingsbordet sedan första dagen den nuvarande regering tillträdde men under tiden har vi sett hur palestinierna plockar fram den ena ursäkten mera långsökt än den andra för att undvika detta bord.
De söker smutsiga genvägar som visat sej vara typiska senvägar.
Vi har försökt hjälpa dem eftersom Israel av någon anledning betraktas som den starkare parten men idag ser vi klart att vi blivit utsatta för inget mindre än en palestinsk PR-kupp.
De har spelat upp snyftvalsen och vi har bidragit med vårt gråtande.
Shame on us!”

En sådan tillnyktring hade gjort Bildt odödlig och dessutom bidragit till konfliktens lösning på ett oöverträffat sätt.

Slut på drömmarna.
Det dagliga hackandet på Israel fortsätter enligt väl uppkörda hjulspår, palestinierna gräver fram nya fräscha svepskäl för att inte förhandla och allt är precis som vanligt.
Bildt hade kunnat bidraga till freden men han ägnar hellre sitt liv åt att hata hus.
Hans prioriteringar är gravt felprioriterade.

Mellanöstern brinner och smarta killar är alltid användbara men det krävs att de har lagt sina prioriteringar rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, FN, Carl Bildt, Libyen, Gadhafi, Olmert, Abbas, palestinier, Netanyahu, EU, Israel, Mellanöstern, ...

Dagsländor eller 'professionell glömska'

Det verkar som om det är hög tid att plocka fram kartan och verkligen fösöka lära sej var alla små och ännu mindre arabländer i Gulfområdet ligger.
Man har ju vetat så där på ett ungefär men nu är det absolut nödvändigt att veta var t.ex. Bahrain ligger.
Man vill ju inte stå där som ett fån...
Jemen ligger ju där nere på tippen och Kuwait lite till höger om Irak, Saudiarabien kan man ju knappast missa... nej, det här går inte så fram med stora kartboken.
Har man glömt så har man.

Vi ligger alla minst ett steg efter utvecklingen i arabvärlden men i en speciell hög alldeles för sej själva ligger Abbas och hans Ramallagäng.
Hur vågade USA trotsa palestinierna och rösta ner dem i FN's säkerhetsråd?
Palestinierna som är vana vid att få allt de pekar på är ordentligt sura idag.
Förbaskade Obama, hur vågar han?
De t.o.m. anspelar på hans hudfärg när de rasar runt på Ramallas gator och hudflänger USA’s president.
Fernissan flagnar allt mer och den västerländska polityren är ett minne blott.

Vem behöver mer än 9 månaders betänketid för en enkel fråga?
Abbas hade 9 månader på sej att reagera på en vänlig inbjudan till förhandlingar då i praktiken inga hus byggdes för judar på det omtvistade område som vanligtvis kallas för Västbanken.
Hus för araber byggdes av oförklarliga skäl som vanligt.
Abbas då, hur reagerade han?
Dödstyst.

Det tar 9 månader för ett foster att bli fullgånget och sedan är det dags för en scenförändring.
Ingen glömska där inte.
Denna naturliga process berör inte palestinierna som aldrig verkar bli fullgångna.
Speciellt allvarligt är det å huvudets vägnar – de verkar lida av diagnosen ’professionell glömska’ och då är läget verkligen allvarligt.
De bara glömmer och glömmer och glömmer.

De glömmer vem som förlorade alla krig, de glömmer att förlorare i krig inte är samma människor som ställer kraven, de glömmer vem som på det grymmaste terroriserat sina grannar genom decennierna och nu på sistone glömde de att komma till förhandlingsbordet under de månader byggverksamheten låg nere.
Den glömmer att de aldrig haft någon stat, de glömmer att de aldrig haft någon huvudstad och de glömmer att de är så färska att de inte ens är omnämnda i de FN-resolutioner som reglerar turerna kring en eventuell fred.

Allt detta spektakel bara för att de är rädda för Netanyahu.
De insåg på ett tidigt stadium att Netanyahu inte var någon Olmert och detta tycks på ett dramatiskt sätt ytterligare ha försämrat deras minne.
Netanyahu sågs arbeta med fasansfulla teser som innefattade kompromisser från båda sidor och är det något som kan få en palestinier att drabbas av akut minnesförlust så är det omnämnandet av ordet kompromiss.
De glömde att Olmert alldeles nyss erbjöd dem prinsessan och hela kungariket men de iddes inte ens svara.
De hade väl glömt.
De glömde att de en gång signerat Oslo-avtalet och förbundit sej att lösa konflikten via förhandlingar och de trodde väl att alla andra också hade glömt.
Dessutom glömde de att de samtyckt till att bosättningsbyggandet ska regleras vid förhandlingsbordet – inte i FN.

Idag sprutar de etter som aldrig förr och masken är till största delen bortsliten.
Ingen vettig person kommer att förundras om Israel mer än någonsin kommer att koncentrera sej på att se om sitt eget hus för erfarenheten visar att ingen annan kommer att göra det åt dem.

Alla känner till var Ramalla ligger för det är ju dit världens mesta biståndspengar skickas men vem visste igår var Manama ligger?
Idag vet vi var Manama ligger, huvudstaden i Bahrain.
I Manama kommer man aldrig att glömma dagen idag då frihetstörstande människor drabbades av det yttersta våldet som senare förbyttes i något som liknar en seger.
Att tanksen till slut drog sej tillbaka till sina hålor var inte Obamas förtjänst men det vill han säkert att vi snabbt ska glömma.

Lite ’professionell glömska’ tack – the presidents order.

Läs även andra bloggares åsikter om Bahrain, Abbas, Ramalla, USA, FN's säkerhetsråd, Obama, Västbanken, Netanyahu, Oslo-avtalet, Manama, ...

Kloka gubben

Det finns en man som är klokare än andra män – åtminstone vad gäller Mellanösterns alla labyrinter.
Han heter Barry Rubin, har skrivit ett otal böcker i ämnet och undervisar nu oss andra via bl.a. sina regelbundna analyser om dagsläget.
I dessa dagar har det blivit tätt mellan utskicken eftersom det bubblar och pyser lite varstans i regionen.

Ibland verkar det som om alla med ett tangentbord inom räckhåll känner ett tvingande behov av att delge oss andra sina tvärsäkra slutsatser.
Många artiklar presenterar bara vad andra redan sagt och kan staplas i en enda hög och har man läst den översta har man läst dem alla.
Inte så med Barry Ruben.
Hans analyser bygger på en sällsam kunskapsbank vilket ger tyngd och integritet åt hans skrifter.

Han menar bl.a. att vad som hänt i Egypten mest kan liknas vid att ordföranden för det 60 år långa militärstyret avgått.
Ordförande Mubarak var omruskad av folket men det var militären som såg till att han avgick.
Endast framtiden kan utvisa om det ligger i militärens intresse att lämna ifrån sej makten.

Har har också en hel del att säga om Det Muslimska Brödraskapet och undrar varför de flesta säger att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sej till detta fenomen.
Vad detta brödraskap vill är absolut ingen hemlighet, de berättar villigt och glatt vad de är ute efter och det är att förvandla Egypten till ett islamistiskt kalifat byggt på sharia-lagar som bekämpar alla icke troende.
Att de sedan lärt sej att linda in sina krav i för västerlänningar attraktiva förpackningar är bara en del av taktiken.

Jag läsar många artiklar från tidningar såväl som från bloggar men vill jag verkligen lära mej något, få en fräsch infallsvinkel då går jag till Barry Rubens artiklar och utskick.
Hans logik är kristallklar och slutsatserna så skarpa att de flesta andra skribenter bleknar vid jämförelsen.
För människor som är intresserade av att tränga ner under mediabrusets glättiga yta är resultaten av Barry Rubins tankeskärpa oöverträffade och rekommenderas på det varmaste.

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal.
GLORIA Center site, http://www.gloria-center.org/
His blog, Rubin Reports, http://www.rubinreports.blogspot.com/.


Läs även andra bloggares åsikter om Barry Rubin, Mellanöstern, Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, ...

Obama, var är du?

Obama, var håller du hus?
Typiskt att du gör dej osynlig när du behövs som mest.

Nästan innan demonstranterna i Egypten hunnit fram till sitt torg så krävde du Mubaraks huvud på ett fat.
”Now”, var din order.
Trots en hel del zig-zaggande så stödde du från dag ett demonstranterna på gatan och i samma andetag svek du - lätt som en plätt - en vän.
Det kostade inget för du anade att du satsat på den vinnande hästen och det enda du behövde göra var att hänga på.

Jag undrar om du tänkt igenom vad det betyder för åskådarna när de ser hur lätt du byter fot och sviker långvariga bundsförvanter.
Signalerna du skickar ut talar om för omvärlden att man inte längre kan lita på USA.
Israel lärde sej snabbt denna läxa när Obamaadministrationen vägrade att erkänna vad den tidigare administrationen kommit överens med Israel om.
Sharon hade t.ex. aldrig dragit tillbaka sitt folk från Gaza om inte denna överenskommelse funnits.
När du nonchalerade tidigare ingångna avtal på detta vidriga sätt gjorde du en tabbe som i ett nu visade ditt rätta virke på ett mycket kraftfullare sätt än alla dina vackra tal.

Idag får du en ny chans.
Liksom i Egypten demonstrerar idag människorna i Teheran och kräver frihet för sej själva och sina barn.
Skillnaden mellan Egypten och Iran är både stor och liten.
I Egypten fanns hela tiden militären i bakgrunden men deras uppgift var att se till att allt gick lugnt till och skydda de som behövde skydd.
I Iran är säkerhetsstyrkorna utbeordrade för att till varje pris slå ut demonstrationerna och demonstranterna – vilket de också gör.
Priset som behöver betalas för friheten är betydligt större i Iran än i Egypten.

Obama, vi väntar otåligt.
Vi väntar på ditt otvetydiga ställningstagande för demonstranterna i Iran och mot Ahmadinejad och Khamenei.
Come on, i konsekvensens namn väntar världen på dina ord och alldeles speciellt väntar människorna i Teheran.
Har du inget ”Now” för demonstranterna i Teheran, inget ”Now” mot mullorna?
USA är trots dina många tabbar fortfarande en stormakt och vad den högste representanten för denna stormakt tycker betyder faktiskt något.

Irans folk väntar, världen väntar och vi väntar.
Kommer du att göra oss besvikna ännu en gång?
Kommer du åter igen att blotta dej och visa att du helt saknar ryggrad.
Kommer din ideologi att skymma allt vad konsekvens och medmänsklighet heter?

Obama, du får här en av dina sista chanser att visa lite civilkurage men förmodligen är det att hoppas på för mycket.
Att spela gud när det inte kostar något kan säkert vara kul men att stå upp när det blåser en frostbiten nordan det kräver sin man och den mannen är uppenbarligen inte du.
Kommer du att motbevisa ovanstående påstående kommer jag att med glädje be om ursäkt men där är vi inte än.
Tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Egypten, Iran, Ahmadinejad, Khamenei, Israel, Sharon, Gaza, Teheran, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

'Vill man så kan man'

Så sitter man här och väntar på historiens berömda vingslag.
Möjligen.
Om man ska gå efter temperaturen i CNN så närmar sej vingslagen med ljusets hastighet.

Mubarak ska tala till folket och folket väntar.
Samma folk och samma torg.

Det kryllar av inside information, fantasifulla och ännu mer fantasifulla, men ytterst få funderar i denna stund på vad som kommer sedan.

Efter Mubarak.
Har man tagit steg ett så kommer man inte undan att därefter ta steg två och steg två kommer att ligga långt från jublet på Tahrir Square.

Jag förstår mycket väl att har man det eländigt så är den första ryggmärgsreflexen att skaka av sej orsaken till sitt elände.
Har huggormen bitit sej fast i armen så sliten man bort den innan man ens börjar tänka på ambulans eller sjukhus.
Om folket i kväll skakar av sej huggormen så kommer snart nog en morgondag då man inser att man nog bör pallra sej iväg till doktorn för att få sviterna omsedda.
Man kan faktiskt dö av ett huggormsbett.

Det lurar dessutom värre odjur i vassen än huggormar och det är folk av samma skrot och korn som de som 1979 revolterade i Iran och sedermera satte Ahmadinejad på tronen – Det Muslimska Brödraskapet.
’Jasså de’ säger man i Sverige för det mesiga och urvattnade budskap man delgivit svenska folket om detta brödraskap är att de är något i stil med Rotary eller liknande.
Snälla och ytterst missförstådda.

”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt högsta strävan” heter det i organisationens manifest.

Är det någon som ser några likheter med andra demokratiska manifest så hör av er.
Intressant är också att notera att ledarna för några av de mest makabra terrororganisationerna är avknoppade från Det Muslimska Brödraskapet.
Namn som Ayman al-Zawahiri och Khalid Sheikh Muhammad som leder al-Qaida från klarhet till klarhet och Khaled Mashaal som sköter Hamas på distans från sina sammetssalonger i Damaskus.
Inga förskolelärare precis.

Obama borta i sina salonger bjuder på sin välkända retorik och om retorik kunde förvandla världen till en bättre plats så skulle han vid det här laget säkert bli nominerad för Nobels fredspris.
Hoppsan --- där kraschlandade jag visst...

Jag önskar att alla som har det svårt, antingen i Egypten eller någon annan stans, ska finna en väg framåt som verkligen för framåt.
En väg utan alltför många sprickor och hålor, en nyasfalterad, bred väg som för raka vägen in i paradiset – eller åtminstone dess förgårdar.

----------------------------------------------------------------------------------

Han blinkade inte ens...
Mubaraks tal var inte världsomvälvande och inte tänker han sätta sej på något plan till Dubai i kväll.
Månaderna fram till valet på höstkanten får han nu se till att vara den klippa han såg ut att vara i sitt tal och verkligen föra Egypten framåt.
’Vill man så kan man’ – som min mamma sa.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, Tahrir Square, Ahmadinejad, Iran, Obama, al-Qaida, Hamas, ...

Dags att lägga pannan i djupa veck

Äntligen blod

Äntligen fick världens samlade nyhetsbyråer lön för mödan.
Efter cirka en veckas tålmodig väntan i Kairo fick de se blod.
Inte mycket blod (hitintills) men tillräckligt för att höja temperaturen flera grader.
De njöt.

I går samlades den miljon människor som vill ha bort Mubarak till en stor demonstration på Tahrir Square i Kairo men jag undrade hela tiden var de resterande 79 miljonerna var?
Idag kom en del av dem ut – ditfösta eller inte spelar ingen roll - de var där för att utnyttja sina demokratiska rättigheter till förmån för Mubarak på samma sätt som de som ville sparka ut honom.
De var där och de riskerade sina liv på Tahrir Square.

I går trodde alla att de som samlats på 'stortorget' i Kairo representerade det egyptiska folket men åter igen överraskade Mellanöstern.
Folket visade sej bestå av mer än gårdagens miljon.
Just nu rasar gatustrider och natten kan bli lång och het.

Jag tänker på Obama ikväll...
Igår när han definitivt spolat sin f.d. vän Mubarak och ganska ovänligt bett honom gå hem då trodde han säkert att han hade en renskurad autostrada framför sej.
Idag har autostradan förvandlats till en kostig.
Egyptens utrikesministerium bad idag både Obama och Ashton att hålla fingrarna borta vilket kan bli nog så besvärligt eftersom de inte är vana att lägga band på sina begär.

Det har också hävdats att Obama redan stakat ut sammansättningen av Egyptens nya regering i och med att han fört samtal i ämnet med Egyptens islamistiska flaggskepp – Det Muslimska Brödraskapet.
Hade jag varit egyptier hade inte jag heller gillat att en amerikan bestämde vilka som ska ingå i mitt lands nya regering.
Har Obama egentligen någon gång gjort något bra för någon i Mellanöstern?

Det kan mycket väl hända att Mubarak tröttnat och faktiskt kommer att lämna sitt ämbete men vad jag förstått så vill han göra det på ett ansvarsfullt sätt.
I kväll är det kaos och Mubarak vill inte lämna över sitt land i kaos.

Han bör inte lämna över sitt land i kaos.

Folket, Obama och Ashton bör stödja honom i detta.

Om inte kommer Egypten att drabbas av Obamas fjantiga 'change' där själva förändringen är viktigare än vad den kommer att leda till.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Mubarak, Tahrir Square, Mellanöstern, Obama, Ashton, Det Muslimska Brödraskapet, ...