Är kungen rädd?

Vad har hänt med den lille mysige jordanske kungen?
Han som lyckades fånga den överjordiskt vackra Rania och göra henne till sin och sitt folks drottning.
Är kungen rädd?

Det är i dagarna 15 år sedan ett fredspapper skrevs under av företrädare för Jordanien och Israel och detta papper har visat sej motstå både knöliga kanter och eldfängd retorik, MEN...
Ett stort MEN svävar över denna fred i högre utsträckning idag än någon gång tidigare under dess tidvis ganska påfrestande historia.

80% av Jordaniens befolkning består av människor som kallar sej palestinier och kungen verkar anse att det inte skulle vara hälsosamt om den procentsatsen ökar.
Han är med andra ord livrädd för att palestinierna inte ska få en stat, helst idag, eftersom han inte vill att missnöjda araber från Västbanken ska komma på idén att kliva över den lilla rännil som kallas Jordan och söka sej nya hem i Jordanien.
Kungen har ju sett dessa palestiniers benägenhet för ’utomparlamentariska metoder’ och han är med rätta oroad för sitt kungarikes fortbestånd och sin sköna drottnings sköna liv.

I dagarna har kungen tyvärr lånat argument och använt sej av en retorik hämtad från Hamas och deras trätobröder i den palestinska myndigheten.
En retorik som gör vitt till svart och som inte på något sätt hedrar varken honom eller hans konungadöme.

Rania som räknar sej som palestinier stöttar sin kung och hjälper ofta till att måla det svarta i en läckrare och mer sofistikerad nyans.

Telefonkedjan trädde i funktion och araber från när och fjärran kallades i söndags till Tempelplatsen i Jerusalem för en uppviglingsshow.
Allt var förberett, bussarna lastade med nystylade stenkastare, hatslogans väl inövade och påkar och stenbumlingar inom bekvämt räckhåll.
Showen kunde börja.

Ja, ni har förmodligen sett dessa stenkastande ungdomar som visar sitt mod genom att dölja ansiktena i arafatschalens djupa veck medan de angriper de stackars utkommenderade poliserna.
Jag tycker alltid synd om poliserna som faktiskt har viktigare saker att syssla med än att jaga runt dessa oborstade barnrumpor men ordningen måste ju å andra sidan återställas.

Det är nu kungen blir riktigt rädd.

Rania har vid det här laget gått en trappa upp för att natta barnen.
Kungen blir rädd att detta spektakel ska sprida sej till hans egna palestinier och de är ju som sagt många.
Han hänfaller åt sina ryggmärgsreflexer och börjar anklagar Israel.
Han kallar polisens rutinarbete för ett ’provokativt beteende’ som äventyrar stabiliteten på Tempelberget...

På ett sätt tycker jag synd om kungen för det har funnits tillfällen då han visat lite stake men att bortse från uppenbara fakta och anklaga de som försöker minimera skadeverkningarna av arabernas provokationer – det gör att han definitivt hamnat i en förtroendekris.
Han undervärderar sina läsares och lyssnares intelligens på ett ganska trist sätt och kommer att få jobba hårt om han har för avsikt att återställa sitt förtroendekapital.

En kung bör agera så att undersåtarna finner anledning att se upp till honom men i fallet Jordanien börjar det likna ett platt fall.
När israelerna 1967 bad jordanierna att hålla sej utanför kriget förstod de inte att ett sådant handlande hade varit i deras eget intresse.
Trycket från ’the arabic street’ blev för hårt och jordanierna började tillsammans med de andra arabiska krigshetsarna att puckla på Israel.
Historien upprepar sej som bekant och idag har jordanierna en ny chans att lämna Tusen och en natt–argumentationerna, se verkligheten i solljuset och undvika att ge omgivningen orsak att betrakta dem som både blinda och döva skuggboxare.

Även en liten kung kan bli en stor kung om han vågar se sanningen i vitögat och kalla en spade för en spade.
Arabiska uppviglare och stenkastare är just uppviglare och stenkastare vars bärsärkagång polisen har som uppgift att stävja.
Dessa enkla fakta borde även en kung, av vilken storlek han än må vara, förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om Jordanien, Rania, Israel, palestinier, Jordan, Västbanken, 'utomparlamentariska metoder', Hamas, Tempelplatsen, Jerusalem, uppvigling, provokation, förtroendekris, bärsärkagång, ...

Lågvattenmärke

För att fungera bör propaganda vara subtil och delikat, omärklig men ändå effektiv.
När Reinfeldt propagerar för sej själv och sin politiska framtid går han fram som en elefant i en glasbutik och tror att ingen märker någonting.

Att han behöver allt stöd han kan få av 'de nya svenskarna' är jag medveten om men att vädja till deras sämre jag genom att hylla judehatare (att tiga är att samtycka) och att med hög och tydlig röst slå ner på en tidningsartikel som möjligen skulle kunna irritera dessa nya svenskar – det är klumpigt, fegt och naturligtvis osedvanligt inkonsekvent.
Framför allt är det en uselt bedriven propaganda.

De gamla och trötta ursvenskarna som ser hur Reinfeldt fjäskar runt kommer förmodligen inte ha något intresse av att alls gå till valurnorna nästa gång det drar ihop sej.

Om vi drar in tryckfrihetslagen i denna soppa blir det hela ännu mer förvirrat och oförståeligt.
Av Reinfeldts handlande att döma drar man slutatsen att en lagändring ägt rum mellan Aftonbladets ’organartikel’ som riktade blåslampan på judarna och Israel och Jimmie Åkessons artikel i samma tidning ett antal veckor senare.

Har en lagändring ägt rum?
Inte vad jag har hört.

När Donald Boström spred sina gissningar och insinuationer genom Aftonbladets försorg inträdde för Reinfeldts del den stora munhäftan.
Naturligtvis var han rädd att hur han än vände och vred på sina ord kunde han råka förolämpa någon presumptiv väljare från gruppen de nya svenskarna.
Han tog den enklaste vägen ut och påstod, helt felaktigt, att tryckfrihetslagen förhindrar honom att överhuvudet öppna munnen – vilket han heller inte gjorde.

Härom veckan var det dags för ytterligare en kontroversiell artikel i Aftonbladet och i konsekvensens namn förväntade man sej att samma lag skulle förhindra statsministern att yppa sina djupare känslor nu som då.

Inte då.

De som knep käft när judiskt blod genom Boströms försorg dröp från Aftonbladets sidor stod nu i kö för att med hög röst offentligt fördöma Jimmie Åkessons artikel i samma Aftonblad.
Hur var det nu med tryckfrihetslagen...???

Detta handlingssätt är verkligen inte speciellt smart, det är så genomskinligt och söndervinklat att jag faktiskt skäms å deras vägnar.

Att det finns kloka människor som är allvarligt bekymrade över Sveriges framtid är inte så underligt med de lealösa ledare som nu regerar från sina höga ämbetstaburetter.
Om Sverige ska överleva som en fri nation för fria människor bör folkhemsfolket se till att skaffa sej ledare med en vision av en framtid utan skam, feghet och allmänt snuskigt beteende.

Läs även andra bloggares åsikter om propaganda, Reinfeldt, 'de nya svenskarna', tryckfrihetslagen, Donald Boström, Jimmie Åkesson, Aftonbladet, munhäfta, ...

SDS HD DN AB EX EX KB KB HD YA SvD SvD BLT DN SvD SDS SDS

Orientens axiom

’Goldstone’ har förmodligen landat och förruttnelseprocessen inletts.
Araber och övriga intressenter kommer dock att prova både mumifiering och balsamering för att dra ut det allra göttaste ur en rapport som inte ens har författarens egen välsignelse.
”Ingenting är bevisat...” (Goldstone)
Så uttalar man sej om rykten, propaganda och allmänt förtal.
Bevisföring är någonting helt annat men det var inte något Goldstone ansåg vara väsentligt nog att syssla med.
Att UNHRC likställde hamaspropagandan med bevisade påståenden är i sej bevis på deras icke-existensberättigande.

Debatten har varit förutsägbar med röster från Aftonbladsentusiaster till rena blindstyren.
Många lugnade sej bara de fick skrika av sej en stund men att få folk att rulla filmen baklänges för att granska roten till det onda – det lyckades debatten inte åstadkomma.
Debatten har varit kemiskt fri från förslag om vad Israel skulle ha gjort i stället för vad hon gjorde.

Dessförinnan måste jag dock ställa en avgörande fråga.
Är kravet på Israel att ödmjukt acceptera tusentals raketer som Hamas och likasinnade godtyckligt skickar in över Israel ett rättmätigt krav?
Hemmabyggda raketer, irantillverkade raketer, raketer som effektivt blåser ut hus med sitt innehåll, raketer som dödar, raketer som alltid skadar fysiskt eller psykiskt - ofta i båda dessa avseenden.
Ska Israel även i fortsättningen tyst acceptera detta sitt öde?
Är detta vad ni anser?
Debatten tyder på att så är fallet.

Till er som trots allt inte anser att Israel ska behöva ta emot dessa raketer och lämna dem utan åtgärd – till er har jag en följdfråga.
Vad skulle Israel ha gjort i stället?
Så länge jag inte varken hör eller ser några motförslag finns det ju tyvärr heller inga åsikter att ta hänsyn till.

På den tiden då Olmert bestämde inträdde en egendomlig situation.
Han förbjöd under en lång period israelerna att på något sätt försvara sej mot Hamas raketer.
Han måtte ha trott att om han är snäll mot Hamas så kommer de i sin tur att vara snälla mot honom.
Att en person med denna grava okunskap om den del av världen han befinner sej i tillåtits stå i spetsen för landets ledning är en kuslig tanke.
Under den tiden lärde sej israelerna att snällhet betraktas som värre än både svaghet och dumhet och ger araberna en blodad tand som inte är av denna världen.
Obama har fortfarande inte lärt sej den läxan och för sin egen skull bör han inhämta dessa orientens axiom snarast möjligt.

Åter till hur Israel ska hantera raketkaskaderna från Gaza.
Snällhet?
Nej.
Tålamod?
Nej.
Ödmjukhet?
Nej.

Fler förslag?
Inga fler förslag.

Den som inte har några egna förslag att erbjuda har ingen rätt att komma med kritik i efterförloppet.
Israel har behövt hjälp och assistans under åtta års beskjutning men endast mötts av den stora likgiltigheten.
Från den dag Israel tvingades ta saken i sina egna sargade händer hade ingen av åskådarna längre någon rätt att tala.

All rätt finns på Israels sida, rätten för åskådarna är förbrukad.
Till sista droppen.

Läs även andra bloggares åsikter om Goldstone-rapporten, UNHRC, Israel, Hamas, Olmert, Obama, ...

SvD K SmP TA BLT SvD

Goldstones resa

Bilden visar hur Goldstone kom fram till sina slutsatser - efter seanser tillsammans med bl.a. Ghazil Hamadi, en av talesmännen för Hamas.

Goldstone reser mellan de olika världsdelarna som vilken garvad globetrotter som helst.
Inte Goldstone in person utan rapporten som för alltid kommer att vara en kvarnsten runt hans sydafrikanska hals.
I Mellanöstern har den under sin korta levnad orsakat splittring bland palestinierna medan man i Israel betraktar den som ’den öppna kranens rapport’.
Plötsligt hade Hamas en grupp välvilligt inställda människor som log, lade huvudena på sned och nickade instämmande till allt vad de sade.
Kranen för propagandaflödet öppnades av naturliga skäl så mycket det gick och sedan rann det bara på.
Att betrakta denna rapport som något annat än ett rent spektaket av en terrororganisation som plötsligt erbjöds inta världsscenen med alla spotlights påslagna – är inget mindre än ren dumhet.
Möjligen dessutom ett uttryck för ’en viss antipati’(!) mot staten Israel...

Att hela den här makabra situationen aldrig hade behövt uppstå om man vågat gå till roten av det onda, är det få som reflekterar över.
Hade någon i detta både rostiga och ruttna FN samlat ihop sej till några sessioner i säkerhetsrådet (kanske på initiativ av Carl Bildt) för att med gemensamma ansträngningar sätta stopp för Hamas raketsvärmar mot Israel hade Goldstone himself kunnat leva resten av sitt liv utan denna plump i ett annars ganska snyggt protokoll.

Idag pockade ’Goldstone’ på uppmärksamhet i FN’s säkerhetsråd i New York men redan i morgon är rapporten programmerad för en ny show i Genéve.
Tyvärr inte på en cirkus där den möjligen hade kunnat smälta in i manegen utan på en av de mer säregna inrättningar i världshistorien, UNHRC.

Där har ’respektabla’ nationer som Bahrain, Bangladesh, Bolivia, China, Cuba, Djibouti, Egypt, Gabon, Indonesia, Jordan, Mauritius, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Philippines, Qatar, Saudi Arabia and Senegal efter påtryckningar av en ännu mer repektabel grupp...(!), palestinierna, bestämt att Israel ska hudflängas.
De flesta av dessa länder har en lång tradition av att hudflänga Israel på hemmaplan men att nu få göra det under FN’s beskydd med uppmonterade mikrofoner från alla media outlets av rang, gör naturligtvis föreställningen extra njutbar.

Palestinierna skulle enligt diverse FN-resolution kunna bli med stat när de gör sinnesändring.
Jag ser leendet på era läppar – sinnesändring...
Dock, utan en sinnesändring där de tydligt visar att de är beredda att leva i fred med sina grannar (varav Israel är en) är de helt enkelt inte berättigade till en egen stat.

Med sina försök att sätta blåslampan på Israel i diverse mer eller mindre respektabla instanser världen runt visar de att de fortfarande har oerhört lång väg att vandra.
Vägen till en egen stat verkar vara betydligt mindre intressant än möjligheten att med hjälp av länder med ett närmast skrattretande ’human rights record’ försöka genera Israel.

Någon generad?

Läs även andra bloggares åsikter om Ghazil Hamadi, Hamas, Mellanöstern, palestinier, Israel, propagandaflöde, terrororganisation, världsscenen, FN, säkerhetsrådet, Carl Bildt, New York, Genéve, UNHRC, ...

DN AB SvD EX

Hjärnspöken

Vem kommer att bli först med att avslöja ”Det Stora Bedrägeriet”?
Detta bedrägeri bildar ett numera välbekant mönster där de flesta aktörer glatt spelar med, många gånger utan att reflektera alltför mycket.

I Sverige är vi noga med att lära våra barn kritiskt tänkande.
Att utifrån tillgängliga fakta bilda sej en självständig uppfattning.
Ingen bör lämna skolan utan att få med sej en rejäl skopa kritiskt tänkande i ryggsäcken.
Men sedan då...?

Väl ute i vuxenlivet tenderar alltför många att köpa färdigstuvade idéer utan att blinka.
Naturligtvis är det enklast så men vem har sagt att det samtidigt är relevant, respektabelt eller har någonting med sanningen att göra.

Det finns en grupp människor där denna brist är av avgörande betydelse – opinionsbildarna.
De som väljer ut vad vi andra bör läsa, se och höra och inte minst väljer utformningen av materialet de levererar till oss.
Nog är de en statsmakt alltid!

Denna opinionsbildargrupp finner du bakom rubrikerna i din tidning, du hör dem i dina radioreportage och du ser dem på kvällskvisten i dina TV-nyheter.
Alla påverkar dej, på gott och ont, såvida du inte lärt dej ett visst mått av kritiskt och analytiskt tänkande.
I dessa IT-tider finns det faktiskt hur mycket information som helst att tillgå med minimal ansträngning.
Du har alla möjligheter att genom allsidig information skaffa dej en hållbar uppfattning vilken av någon anledning ofta har väldigt lite gemensamt med vad TT lagt tillrätta för dej.
En vuxen människa bör ha lämnat den färdigtuggade barnmaten bakom sej och börja bearbeta maten själv.

Nu snabbt över till ’Det Stora Bedrägeriet’.
Naturligtvis har det sin vagga i Mellanöstern.

Det handlar om klara och tydliga händelseförlopp som medvetet förvrängs för att sedan okritiskt köpas i sin nya gestalt.

Tempelplatsen är en del av Israel där muslimer är satta att sköta de dagliga sysslorna.

Religionsfrihet råder i landet och jag som kristen blir alltid varmt välkomnad i en synagoga.
Muslimerna på Tempelplatsen anser dock att de skulle ha någon sorts särställning där och själva kunna bestämma vilka som får besöka berget, vilket naturligtvis är absurdt.
Religionsfrihet är religionsfrihet är religionsfrihet.
För att lugna dessa muslimska själar har Israel infört ett schema där muslimerna får ha platsen för sej själva vissa tider och andra besökare har tillträde andra delar av dagen.

För ett tag sedan kom en grupp judar upp på Tempelplatsen och möttes av stenkastning.
En välplanerad stenkastning.
Stenförråd hade lagts upp och gömts inne i Al-Aqsa-moskén(!) och det handlade inte om stenar man skrämmer bort en hund med.

De var av typ gatstenar som verkligen inte vem som helst orkade kasta iväg och följdaktligen kunde orsaka andra skador än blåmärken.
Polisen fick rycka ut för att få stopp på eländet men flera hann tyvärr bli skadade innan ett bedrägligt lugn var återinfört.

Strax kördes händelseförloppet i Bedrägerimaskinen och kom ut på andra sidan i en tappning som hade ytterst lite gemensamt med den verkliga händelsen.

Plötsligt var det polisen som började slå ned muslimska tillbedjare och Erekat hakade naturligtvis på genom att anklaga Israel för att leka med elden på Tempelplatsen.
Hänger ni med i bedrägerihärvan?
Jag hoppas det för efter den händelsen har det rullat på.
Muslimska ledare har hetsat sina anhängare och uppmanat dem att ta sej till Tempelplatsen för att ’skydda Al-Aqsa’.
Skydda? Skydda?? Skydda???
Skydda mot vad? Mot vem?

Stenkastarna själva är värda en egen liten avdelning.
Jag har sällan sett killar så måna om sin image.
Alla de rätta attributen var på plats för tänk om man lyckades komma med i en TV-sändning...
Alla bolag av rang var ju där.
Arafatschalen lindad i de rätta sekvenserna, en svart ansiktsmask eller en rödrutig snusnäsduk för att dölja sin identitet (modiga killar...) och sist men inte minst den vita brynjan.
Går de till sin stylist innan de beger sej ut i hetluften?

Ingen i Israel har några ambitioner att peta på Al-Aqsa utan hela härvan kommer från muslimska hjärnspöken.
... som köps, rakt av, av opinionsbildare för att sedan levereras till dej och mej i sin splitternya förpackning där vänster blev höger - eller om det möjligen var tvärtom.
Inte så noga, bedrägeriet är ett faktum och alla är nöjda och glada.
Hmmm...
Araberna är offren medan israelerna är de stora bovarna – precis som vanligt.

Precis så är det med hjärnspöken.

Läs även andra bloggares åsikter om kritiskt tänkande, opinionsbildare, TT, IT-teknik, Tempelplatsen, stenkastning, Al Aqsa, gatstenar, Erekat, bedrägeri, arafatschal, ...

A man of peace

Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.

Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, palestinier, Israel, Goldstonerapporten, UNHRC, Hamas, Obama, utredningar, sionistlakej, Yasser Abed Rabbo, Libyen, FN's säkerhetsråd, ...

Rasande förbjudet

Det står inte i lagboken men är lika förbjudet ändå – att säga vad alla vet och att skriva vad alla ändå känner till.
Naturligtvis har den person som tänker ägna sej åt denna förbjudna sysselsättning inte en aning om vad politiskt korrekthet innebär eller så vet han det mycket väl men anser det inte vara värt något speciellt hänsynstagande.
I varje fall inte i situationer så remarkabla som denna.
Ja, det var en trasslig inledning och det blir värre...

Jag syftar på vissa både förväntade men samtidigt förvånande reaktioner efter hamaskriget i Gaza i början av året, reaktioner som skrämmer men som samtidigt ger vissa AHA-upplevelser.
Man ville inte tro det men när bevisen staplades på varandra fanns inget annat att göra än att kapitulera inför fakta.

Arabvärlden, inklusive palestinaaraberna, älskade hamaskriget och var innerligt tacksamma för att Israel äntligen gav sej in i Gaza.
De var också mycket nöjda med att förlustsiffrorna på den arabiska sidan var så stora att ingen kunde negligera dem.

Alldeles för många människor dog under krigets gång och varje förlust är en förlust för mycket.
Speciellt för de anhöriga.
Arabiska mödrar sörjer sina män och söner precis lika mycket som judiska mödrar så det är inte det jag talar om.
Jag talar om islamofascistiska ledare strategiskt utplacerade i arabvärlden som inte kunde tro sin lycka när de förstod hur stora förlusttalen var.
Mer än 1000 döda och många var dessutom barn.
Man gnuggade händerna i ren förtjusning.
Tänk så många gratispoäng de vann mot Israel utan att behöva lyfta ett finger.

Som grädde på moset fick de för någon vecka sedan Goldstone Rapporten som ytterligare understryker hur väl araberna utnyttjat händelserna efter hamaskriget.
Till bristningsgränsen.
Hade förlusterna hållit sej runt ett dussin eller så hade de inte fått sin efterlängtade rapport men nu är de nöjda och tackar i tysthet Israel för att de gjorde vad de gjorde.

Förstår du vad jag försöker säga?
För folk med en europeisk uppfostran kan mitt resonemang synas både bisarrt och okänsligt för visst – som jag sade tidigare – dödade människor är alltid en tragedi.
Det är när dessa dödade människor utnyttjas i ett väloljat propagandamaskineri som avarterna kommer i dagen.
I stället för att behöva spränga sej själva i luften låg plötsligt hela världen framför deras fötter – tack vare Israel.

Det är ju numera så att krig knappast vinns på slagfälten, det vinns i massmedia, i domstolar och i FN’s infekterade korridorer.
Liksom arabledarna under decennier utnyttjat de palestinska flyktingarna som gisslan i sina små som stora krig mot Israel håller nu Hamas sin befolkning som gisslan i samma syfte.
Tidsfaktorn är oväsentlig medan målet betyder allt och är värt alla uppoffringar längs vägen.
Kampen om staten Israel går vidare.

Det är rasande förbjudet att antyda att araberna utnyttjar dödstalen under hamaskriget i Gaza.
Vi såg hur de celebra anti-skribenterna slök betet snabbt som ögat och hur sedan mindre celebra följde på varandra.
Det mediala slagfältet såg ut som det brukade för ingen vågade skriva om vad som var uppenbart för alla.
Hur israelerna genom sina försök att skydda sin befolkning blev statister i ett av Hamas iscensatt krigsskådespel.

Ett mycket välregisserat sådant.

Läs även andra bloggares åsikter om politiskt korrekt, hamaskriget, Gaza, arabvärlden, Israel, Goldstone Rapporten, propagandamaskineri, ...
D D D SVT

Förvånad, någon?

Jag förstår inte riktigt…
Varför blev alla så överraskade av att Iran har ytterligare en anläggning för anrikning av uran?
Denna klenod är gömd i urberget och klar att tas i bruk inom kort.
Jag antar att samma människor som nu blev förvånade kommer att fortsätta att bli förvånade för varje ny anläggning som blir avslöjad.

Varför skulle något så naturligt vara förvånande?
Bara de som tror att Ahmadinejad resonerar som du och jag borde vara förvånade.
Överraskningar från det hållet är något vi borde räkna med eftersom Ahmadinejad inte resonerar som du och jag.

Jag tror dessutom att detta bara är förspelet – Ahmadinejad är inte den som lämnar något åt slumpen.
Länder med oljeinkomster av Irans storlek kan lätt köpa sej kunskaper genom att köpa människor.
Köpa hjärnkapacitet.
Dessa köpta människor har gett Iran de vapen som ska tillförsäkra dem en plats i solen bland världens mest beundrade nationer.

Svenskarna köper sej pensionsförsäkringar för att säkra sin ålderdom medan Iran köper sej kärn(vapen)kunskap vilket de kallt räknar med ska fungera som en pensionsförsäkring.
Tryggt och säkert.

Kanske har de rätt – kanske fel.

Det beror på om någon tänker tala om för Iran att innehav av kärnvapen faktiskt inte är liktydigt med trygghet, säkerhet och en allt övergripande kärlek vilket verkar vara deras något tvivelaktiga arbetshypotes.
Irans islamofascistiska mullaregim spelar sitt förföriska katt-och råtta-spel med oss men vi vägrar inse att för dem är det just ett spel.
Ett spel med insatser inga andra än vi själva kommer att få betala.
Ett steg framåt och två tillbaka.

I dag ska det pratas.
Frågan är bara om vad?
Obama och hans europeiska lärjungar vill känna Ahmadinejad på pulsen om hans kärn(vapen)program.
Försiktigt, men dock.

Ahmadinejad vill berätta för dem hur han vill förändra världen.
Att prata om Irans kärn(vapen)spurt kommer att sitta hårt åt.
Det låter för mej som om det kommer att bli typ ett hederligt gammaldags kafferep där alla pratar i munnen på varandra och ingen efteråt har en aning om vad som sagts.

OK – man ska inte racka ner på goda föresatser men dessa verkar mer än lovligt blåögda.
Samtal på högsta nivå där parterna planerar att prata om olika saker, där ena parten inte tänker diskutera vad den andra anser vara huvudproblemet och själva orsaken till samtalen.

Kanske kommer Iran att berätta för Obama och Solana (Bildt fick inte vara med - har de inte upptäckt hans storhet än?) att de har ytterligare några anrikningsanläggningar utspridda i ödemarken och alla kommer att bli sååååååååå förvånade.

Skulle samtalen mot förmodan resultera i en bättre värld för oss alla lovar jag att ta bort detta inlägg och ersätta det med en ursäkt.

’Det är synd om människorna’

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, uran, Ahmadinejad, hjärnkapacitet, pensionsförsäkring, kärnvapen, mullaregim, Obama, kafferep, Solana, Bildt, ...

DN SvD SvD