Kindergarten

Om Hamas vill vi ska ta dem på allvar så måste de byta taktik för nu är de rena skämtgubbarna.
De har ett ganska rejält sjukhus i Gaza City men när det kniper skickar de gärna över de sjuka och skadade till Israel, där de oftast dessutom får gratis vård.
Så ska det ju vara mellan två vänskapligt sinnade länder...

Tror ni inte att de nu lyckats peta in lite politik också i de trista sjukhuskorridorerna.
Hamas skickade hem Fatah-anslutna läkare på löpande band och sedan var strejken i full gång.
Man skulle ju kunna tänka sej att Hamas någon gång ibland, bara som omväxling, satte folkets behov före sina egna politiska aspirationer, men där är vi inte än.

Vi kunde också läsa om 11-åringar i Gaza som utbildats till att döda judiska 11-åringar.
De kunde alla propagandafraserna utantill – annars hade de väl gått miste om diplomet.
Tänk till ett tag.
Din 11-åring sparkar fotboll, lär sej rida eller sitter och spelar spel vid datorn med kompisarna.
11-åringarna i Gaza går på kurs för att lära sej döda andra barn.
Kommentarer?!

När 11-åringarna växer upp och tröttnat på att döda judiska barn kan de göra karriär i en blomstrande tunnelbusiness.
De kan t.o.m. bli rika.
Tunnelentreprenörerna satt nyss i konferens för att se till att rätt man tar hem potten - äras den som äras bör.
De uppskattade att det nu finns 200 fungerande tunnlar som sysselsätter 4000 arbetare.
En stor del av dessa är barn som används för själva grävandet och de är definitivt inte lika många i slutet av arbetspasset som när de började.Hamas då?
Jo, de girigbukarna tar ut skatt på allt som släpas in i remsan (allt från lejonungar på väg till Gaza Zoo till blankpolerade vapen)
Ryktet går att de kan tjäna ihop 20 miljoner dollar på en månad varav det mesta kommer att gå till inköp av ännu fler vapen.
Hur trycket är på lejonfronten känner jag inte till.

Jag nämnde kindergarten i början och då syftade jag kanske mest på kommande lilla story.
Den är riktigt söt och säger en hel del om varför vi inte har frid på jorden.
Hamas och Fatah kan inte enas om klockan!
De kan inte bestämma en gemensam dag och ett gemensamt klockslag när vintertiden ska börja.
Ingen vill ge efter för den andre för det kan ju då uppfattas som att man är den svagare parten och något värre än just det kan man inte tänka sej.Hellre då ta vissa olägenheter för att kunna hålla skenet uppe.
Förr om åren var det viktigaste för palestinierna att inte välja samma datum som israelerna men nu verkar det viktigaste vara att inte ha samma datum som andra palestinier...

Om palestinierna börjar fundera på att ta sej ur sin kroniska pubertet kanske vi skulle kunna börja prata med varandra som vuxet folk.
Annars lär det väl bli vinter i år också – även om datumet är lite osäkert.

DN SvD HD SvD571 DN524 HD-R

Bevekelsegrunder, tack?!

En person ställde frågan vad det är som driver folk att ge sina sista slantar till palestinierna.
Inte till några andra, bara till palestinierna.
Nästan, i alla fall.
Händer det att man skickar pengar till andra behövande så heter det alltid att "vi har tyvärr nästan slut på våra resurser".

Det är ganska underligt att ingen frågar sej vad det är som gör att just palestinierna är de utvalda som aldrig behöver höra att "vi har tyvärr nästan slut på våra resurser".
De får alltid summor ingen annan skulle drömma om och ingen skulle heller komma på tanken att kräva något i gengäld.
De skulle ju kunna bli ledsna.
Det verkar som om land och riken gör vad som helst för att finna orsaker till att skicka över miljarder till palestinierna utan att vara ett dugg intresserade av vad de tänker göra med dem.

Även om givarna anser historia vara ett knepigt ämne så borde de i alla fall kunna gå några år tillbaka och fundera en stund över vad tidigare skänkta pengar gett för resultat.
De enda resultat man kommer att finna är att det inte finns några resultat.
Jobbarnas skattepengar har försvunnit ner i stora svarta hål och ja, där någonstans hittar man resultatet.

Vad är det som gör att man trots detta bara fortsätter denna krampaktiga och ologiska miljardrullning?
Varför och hur har det blivit så?
Låt oss spekulera.

Är det för att man tycker synd om dem?
Det kan väl vara en bit i det hela men långt ifrån hela sanningen.
Det finns många andra folkgrupper som har det mycket värre för i själva verket har palestinierna det inte alls så dåligt ställt.
De hankar sej fram, utan någon överdriven lyx, men med en vardagssituation som är långt bättre än i många arabländer i närområdet, Gaza inberäknat.
När man ser bilder från Gaza ser man sällan någon som inte pratar i sin mobiltelefon.

Är det för att man vill muta dem? Betala skyddspengar? Pacificera dem?
Varför skulle någon behöva muta dem eller betala för deras beskydd?
Vad vill man ha från dem?
Någon sorts lugn och ro kanske så att svenskarna t.ex. kan fortsätta det liv de nästan alltid levt och vill fortsätta att leva, utan några dåliga samveten.

Är det för att man är rädd?
Rädd för att palestiniernas våldskultur ska komma närmre och närmre den egna boplatsen.
Rädd för att den stora arabiska massan ska surna till och börja begå oöverlagda våldshandlingar.
Rädd för att okända människor med okänd kultur ska börja kräva utrymme i vår behagliga vardag.

Är det för att världen är så genomsyrad av antisemitism att man knappast märker det?
Är det ett sätt att skada judarna på som inte kan spåras?
Är det ett sätt att göra ett smutsigt jobb med sina rena händer i behåll?
Är det ett sätt att hjälpa fiendens fiende och låtsas att han är vår vän?

Det finns många utredningar om det palestinska biståndet och dess effekter men ingen kan peka på någon succé.
Snarare tvärtom.
Ju mer som pumpas in desto mer krävs av nya insatser.

Delvis får vi skylla oss själva när vi inte vågar ställa några motkrav, och vi borde dessutom lära oss något om den kultur (eller brist på kultur) vi ämnar klampa in i.
Man resonerar inte på sättet vi är vana vid och man tolkar inte undfallenhet som någon slags finkänslighet.
Kunskap saknas ofta helt och när denna brist paras med luddiga målsättningar blir resultatet katastrofalt.

800 dagar och nätter

Det finns verkligen inte många bilder på Gilad Shalits mamma.
Pappa Noam har hela tiden fungerat som familjens talesman och mamma Aviva har endast i undantagsfall skymtat i bakgrunden.
Gilad fyller 22 år idag.
Det är hans tredje födelsedag i terrornästet i Gaza. Åtminstone tror vi han befinner sej i Gaza.

Nästan 800 dagar och lika många nätter har han hållits fången på okänd plats.
Okänd för sin familj, okänd för Röda Korset och okänd för Olmert.

I kväll hölls det minnestunder på olika platser i landet för Gilad.
Ingen kallade det "firande" utan det handlade mera en stund av kraftsamling för att fortsätta kampen.
Människor samlades i Gilads hemstad, Mitzpe Hila, i närheten av familjen Shalits hem.
De samlades också på det stora "demonstrationstorget" i Tel Aviv, Kikar Rabin, och även vid Sufa-korsningen in till Gaza. Den platsen ligger inte så långt från förläggningen där Gilad blev kidnappad.

I kväll hemma i Mitzpe Hila talade mamma Aviva.
Hon sa bland annat:

"Today is Gilad's 22nd birthday.
Gilad my beloved and darling son, who is so far away from me.
Gilad turned 22 today. Another birthday in Hamas captivity.
In the dark, in total isolation, surrounded by four dark walls and not even a single window.
A third year in the hands of evil men who do not know of even the most basic of human rights.

I didn't bake a cake today, I didn't blow up balloons to hang in his room, I didn't wreath flowers or buy a present.
I didn't even ask myself what Gilad would want for his birthday, and when I would surprise him with the gift.
But I wrote – I don't know if it's a card, maybe it's a prayer – and asked only for one thing: Giladi, be strong, as you know how to be, and don't break.
Always think that we are with you, and for you, and we will get you out of there.

We, mom and dad, the family, your many friends and the many many citizens throughout this country that rally for you and feel that it is time to take action.
After 800 days, and 800 long nights in that prison, in that nightmare that you don't deserve.
You don't deserve a third year in that horrible captivity.
We, the family and this wonderful people that continues to support you and come together for you, will work tirelessly until you are freed.

In spite of, and regardless of the politicians who, I'm afraid, are busy with their own agendas and personal affairs and not your release.

I say again on this day, on your birthday, here outside our home in Hila: You can't put a price tag on a child's life.
A child we bore and raised and educated here in Israel, who we taught to love the country, to serve it, who we sent to serve in the Israeli Defense Forces for mandatory service because of those same values that we were raised on and for.
There is no price tag on the life of a soldier sent in the service of his country and who was captured in the line of duty.

And to the decision-makers, to the politicians, I say today: Those who wanted to avoid paying a 'heavy' price for a captive IDF soldier, or who wanted to lower that price – you had all the time in the world, over two years, in which to do that.
You had all the tools here and the world over at your disposal.
But this is not a bargain for shares or real estate or options.
This is our son's life, a son of this nation, the life of an IDF soldier.

And on this matter I choose to quote the words of the former IDF chief of staff, Shaul Mofaz – "A country that forsakes its soldiers, will one day be forsaken by those soldiers."


Det finns inte mycket att tillägga.

Hon sa allt.
Vi kan bara föreställa oss vad hon går igenom varje sekund på dygnet.
Snart har det gått 800 dygn.
Hur kan hon sova? Arbeta? Umgås med andra människor? Leva?
Jag tror egentligen inte att hon har ett liv värt namnet när hennes son samtidigt är fånge hos terroristernas terrorister, Hamas. De som ständigt framhåller att de är den lagliga, demokratiskt valda regeringen för palestinierna.
Lagliga? Demokratiska? De?
De som förvägrar Gilad allt han har rätt till och allra mest förvägrar de honom hans frihet.
Det enda som intresserar dem är hans utpressningsvärde.
Rått, grymt och kallt.

Kärleks, omsorg och värme väntar på dej hemma hos mamma Aviva och pappa Noam i Mitzpe Hila.

Den lilla Rose

4,5 år gammal och 80 cm. lång.
Den lilla Rose.

Den lilla Rose - Rose haktana (hebreiska) – har helt fångat den israeliska nationen.
Media talar inte om någon annan än Den lilla Rose.

Palestinierna har blivit snälla, Hamas har rakat av sej skäggen och Ahmedinejad i Iran har börjat bygga vindkraftverk.Till och med Olmert har fått ledigt från rubrikerna.
Ingenting betyder något utom Den lilla Rose.

Hon blev inte ens fem år gammal men hade genomlevt elände och bedrövelser som kunde fällt en femtioåring.
Pappor och mammor som kom och gick.

Sjukhus-och barnhemsvistelser avlöste varandra.
Ingen hade tid med Rose, ingen hade lust med Rose.

För ett par dagar sedan berättade man i media att en liten flicka vid namn Rose var försvunnen sedan ett par månader...
Polisen bad allmänheten om hjälp att finna henne.Optimistiskt i överkant kan man tycka, för de hade redan den potentielle mördaren i förvar och det skulle inte dröja länge innan han erkände.

Familjesituationen är minst sagt knepig.
Där figurerar, förutom mamma och pappa, en farfar som blev älskare och en gammelfarmor som anade oråd.

I kväll letar polis och experter efter en resväska i floden Yarkon som möjligen kan innehålla Den lilla Rose.
Farfadern – älskaren, säger att han slog till Den lilla Rose för att sedan upptäcka att hon inte levde längre.
Hur det än var med den saken så tömde han ut leksakerna som var i resväskan och stuvade ner Den lilla Rose.
Alltihop förpassades sedan ner i floden.
Till sonhustrun – älskarinnan, sa han att han placerat Den lilla Rose på en religiös internatskola.
Hon frågade inte mera.

Turerna är naturligtvis långt fler än vad jag berättat och de olika versionerna kommer att trängas med varandra ett bra tag.
Den lilla Rose, med sina ledsna, mörkblå ögon, kommer att finnas bland oss – också ett bra tag.

Fickorna fulla av penningar

Jag vet egentligen inte om det jag vill diskutera i kväll handlar om moral eller kultur.
Kanske är det en delikat syntes av båda företeelserna?

Om man i Sverige ger bort något "under bordet" kallas det för muta och är förskräckligt fult.
Här i Israel byter mutorna ägare i dagsljuset uppe på bordet och alla tycker det är precis som det ska vara.

Nå – är det usel moral eller bara ett annorlunda kulturmönster?
Jag vet inte. Faktiskt.
Jag trodde länge att folk här var genomruttna, speciellt då folket i Knesset och i Regeringen, men nu är jag inte lika säker.
De kanske bara sprider en kultur de fått med sej från modersmjölken.

Förra natten var det budgetmangling.
Observera att jag inte har något emot en fungerande budget, utan jag talat endast om HUR den kom till stånd.By the way - visst är det lite både tjatigt och patetiskt att budgeten alltid ska avgöras under nattens ensligaste timmar.
Som om deltagarna känner sej extra betydelsefulla då.
"Se, hur jag offrar min nattsömn för dej..."

Olmert hade bestämt sej för att han skulle ta hem budgeten för 2009, och det gjorde han - men hur?
Han visste att om han skulle vinna så var han tvungen att muta sina ministrar, så därför beordrade han in de som hängde på staketet för en seans.En och en. Öga mot öga.
Sedan började kohandeln.
Han frågade helt enkelt vad de begär för att rösta som han vill.
De framförde sin begäran och var jättenöjda efteråt för Olmert hade varit frikostig.
Naturligtvis röstade de sedan som Olmert ville.
Finansministern, en av Olmerts polare, gruffade lite efteråt om att han verkligen inte hade fickorna fulla av pengar, men tillvägagångssättet som sådant upprörde inte denne man.

Alla vet och alla accepterar.
Är det inte så här det ska gå till?
Att rösta enligt en politisk övertygelse är en okänd företeelse på den här sidan av Medelhavet.
Frågan är om man ska bli deprimerad eller se det som en multikulturell företeelse vilken enligt Mona Sahlin borde berika mänskligheten?

Man borde naturligtvis ta seden dit man kommer men handlar det om rutten moral är det svårt.
Handlar det däremot om en något tvivelaktig kulturyttring så får man väl börja lära sej...

Ballonger till Gaza

Jag erkänner att jag reagerade spontant och ogenomtänkt igår när vi plötsligt hörde att bråkmakarbåtarna som seglat från Cypern till Gaza ostörda skulle få ankra upp i hamnen nedanför höghusen i Gaza.
Jag blev först förbaskad, sedan besviken och först därefter började jag tänka...

Kanske började jag inte tänka på allvar innan jag hörde att den kloke och stilige ÖB´n, Gabi Ashkenazi, hade varit med om att fatta beslutet att låta dem göra vad de egentligen inte alls ville göra.
Jag förstår nu att vad båtfolket egentligen ville var att få dramatiska bilder som visade hur grymma och demoniska israelerna är.Kanske skulle det till och med uppstå blodvite – till nyhetsbyråernas glädje.

Båtarna var packade med mediafolk som såg sitt livs chans att föreviga Israels brutala apartheidblockad.
Kanske var det ändå lite för många skribenter och fotografer ombord för båtfolket kunde inte leverera vad Gazaborna ville ha – mat.
Husmanskost har de redan gott om efter israelernas ständiga inmatningar av lastbil efter lastbil efter lastbil.
Nu trodde väl de som troget väntade på stranden att det skulle serveras gåsleverpastej, hummer och prinsesstårtor – så mycket förhandsreklam dessa båtar lyckats sprida.
Besvikelsen blev därför stor när det visade sej att de inte hade bunkrat upp med något av detta.
De hade satsat på helt fel saker.
I stället för att ta med sej någorlunda attraktiva varor hade de lastat båtarna med de numera ökända 5000 ballongerna.
Jag undrar vem av sjöfararna som kom upp med denna ofattbart banala idé?
Detta om något visar att de inte alls var intresserade av att hjälpa Gazaborna – de var bara ute efter solkig PR.

Människorna som väntade förlorade snabbt intresset för spektaklet och troppade av.
Kvar stod en grupp fjantiga, halvgamla fruntimmer från båtarna som under fnitter och fniss svepte in sej i Arafatschalar – mitt i hettan!
Det hela fick ett löjets skimmer över sej och det var väl också de enda orginella bilder fotograferna kunde skicka hem.

Slutsats.
Vill du göra något gott för någon - ge honom vad han behöver - vilket sällan inkluderar ballonger!

SvD SDS AB HD D

Världen Idag

Läget är allvarligt men inte livshotande.
Men tänk om det ändå är livshotande...?

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men det känns lite "ostabilt" – om jag så säger.
Det underliga är att mitt i kaos är vardagen tryggare än trygg.
Kibbutsen är varm och välkomnande.

Trots akut vattenbrist är den grön.
Jag ser absolut ingen förändring av bevattningsförfarandet – att spruta vatten över gräsmattorna medan solen steker är en alltför vanlig syn.

Vårt hus är byggt av sten och ligger mitt i en grönskande djungel.
Dadelpalmerna står i ring runt den smaragdgröna gräsmattan utanför våra fönster.
Längre bort har vi Gilboas berg som ruvar över våra liv och vår framtid.
Hur skulle något ont kunna drabba denna idyll?

Vi ser dock att det politiska systemets fortbestånd är på starkt obestånd.
Den ena auktoriteten efter den andra pulvriseras och vi undrar ibland om vi egentligen behövde dem?

De allvarligaste hoten kommer naturligtvis utifrån.
Jag har nästan slutat räkna hur många de är.Hamas, Hizballah, Syrien, Iran... Ryssland?
Det borde väl innebära att lilla Israel är oerhört betydelsefullt.

Hamas har helt duperat våra ledare som blev lurade till den "vapenvila" som nu pågår.
En vapenvila som innebär att de skjuter en Kassamraket eller några granater när behovet blir dem övermäktigt.
Kanske handlar det mer om modet att göra Hamas sura – de längtar och trängtar så mycket efter internationell legitimitet att de utövar sin inhemska makt med brutal skärpa.

Hizballah hotar med vedergällning...

Skulle Israel vedergälla för återlämnandet av döda soldater i stället för levande, då skulle vi verkligen ha orsak att tala om vedergällning.
Människorättsgrupper i Libanon bekräftar Israels påståenden att Hizballah beväpnat sej till tänderna och nu bara väntar på marschorder.
Syrien skramlar och skramlar med sina vapen men hitintills har det inte blivit mer än oväsen.

Vi hör dock då och då om den stora mängd raketer med okänt innehåll som står klara och riktade mot mål här runt omkring.

Dessutom pågår diverse affärsuppgörelser med Ryssland och då handlar det inte om vodka.

Iran. Vad ska man säga om Iran?
Är de så förskräckliga som Ahmedinejads vulgärpropaganda utlovar – då ligger vi illa till.
Det börjar sticka upp ursäkter lite här och var om vad han kläcker ur sej, men de stannar i den virtuella världen. De landar aldrig.
Missförstådd? Inte då. Hans persiska är alltför tydlig för det.
Snacksalig? Kan så vara, men snacket talar entydigt om att en morgon ska den nymornade världen finna att Israel är borta.

Kanske fortfarande kvar på kartan men för övrigt – borta.
Mullornas kelgris skrämmer oss, speciellt med tanke på vårt katastrofala ledarskikt.

Ryssland skrämmer oss också med sin storlek som tillåter dem att göra vad de vill.
Frågan är vad de vill? Vad de vill göra med Israel?
De senaste händelserna i Georgien visar att de tar för sej utan att först be om lov och Israel är i det avseendet bara en munsbit.
Om det är det de vill – som sagt?

Efter detta tycker jag vi måste byta perspektiv och ägna oss åt lite vardagsprat.
Båtprovokatörerna med sitt mediauppbåd blev insläppta i Gaza men lurade på propagandakonfekten.
Frågan kvarstår hur Israel kommer att handla om hundra båtar försöker ta sej in till hamnen i Gaza?

Kanske knepet är att ha tillräckligt många journalister med sej...
Förresten så blev Gazaborna besvikna när det visade sej att de hade ytterst lite mat med sej, så de gick hem.
De var endast marginellt intresserade av ballongerna.

Obama valde en stilig karl till vicepresidentkandidat. Biden.
Efter talen vandrade de i sina bländvita skjortor ut i folkhavet för att vara folkliga en stund.
De var omringade av sina livvakter i sina missprydande, ja - fula solglasögon.
I Israel kännetecknas livvakterna av en speciell sorts kortärmade skjortor men i USA bär de dessa osexiga solglasögon.
Är de specialdesignade just för dem?

Små, lite kinessneda och – rysligt fula.

Detta var Världen Idag.

UNRWA - ett missfoster

Det finns hjäporganisationer och det finns hjälporganisationer - och så finns det UNRWA.
UNRWA är ett missfoster som bildats för att vara ett politiskt påtryckningsmedel mot Israel och ingen arab tillåter att den målsättningen ändras.

Resultatet av detta är att de araber som lämnade området 1948, under det krig de själva initierade, nu sitter där de sitter.
De kan nu fira 60-års jubileum i sin av araberna och UNRWA påtvingade djupa misär.
Det är en djup tragik men som vanligt när araber driver en politisk fråga är den mänskliga aspekten negligerbar.

Vi kan se liknande hänsynslöshet idag.
Palestinaaraberna, som har en förkärlek för att lösa sina konflikter med våld i stället för med demokratiska metoder, drar sej inte för att låta kvinnor och barn deltaga i krigshandlingar som mänskliga sköldar, stenkastare och som allmänna irrationsmoment, för att skapa ett internationellt tryck mot Israel.
Ett välkänt faktum som få vågar skriva om är att ju fler som dör i konfrontationerna med Israel, speciellt barn, desto högre anses propagandavärdet vara.

UNRWA är en koloss som klafsar runt på sina lerfötter utan att åstadkomma något annat än en allt större och slipprigare lergrop.
Denna organisation skapades för att serva de palestinaaraber som av olika skäl lämnade landet i aggressionskrigets hetta, men har inga konkreta resutat att visa upp.
De bedriver en verksamhet som växer i takt med att de som en gång lämnade landet får barn, barnbarn, barnbarns barn, barnbarns barnbarn, och så vidare.
Jämför detta med systerorganisationen UNHCR´s resultat som hjälper flyktingar i resten av världen att återfå och återgå till ett värdigt liv.

Man tar sej för pannan när man inser vad som pågår framför våra ögon dag efter dag, år ut och år in.
I stället för att hjälpa de hemlösa till ett bättre liv låter de dem sitta där de nu suttit alltför länge.
Alltför länge verkar dock inte vara länge nog för denna självgenererande verksamhet som bara rullar på.

Det är dags att sätta stopp för denna pengaslukande och egocentriska sysselsättning, lära av UNHCR och börja uppnå reella resultat.
Inte politiskt tvivelaktiga resultat utan resultat som värderar människoliv högre än propaganda.

En mej närstående person har på uppdrag skrivit en genomgripande rapport om UNRWA´s verksamhet och brist på sådan.
Den kan du läsa i sin helhet på bloggen FiM och den ger en kuslig bild av osedvanlig mänsklig dumhet.

Som vanligt

I går upptäckte jag att det var ganska knepigt att blogga utan dator.
Det hjäpte inte att man hade världens bästa uppslag – det bidde liksom ingenting.
Det lär inte bli mycket i kväll heller trots att världen håller på att gå under...

Olmert är kallad till nya polisförhör för sina skumraskaffärer.
Ahmedinejad – största gåvan till Israel. (Ephraim Halevy)
Kassamraket avskjuten från Gaza landade i en kibbuts i Israel. Jag som trodde vi hade vapenvila...

Gränsövergångarna ska stängas för Barak behöver tänka.
Hamas och Fatah ska börja älska varandra.Hamas gillar inte att palestinska fångar släpps fria. De är ju gu´bevars "en gåva" till "USA-lakejen Abbas" som de nu, enligt planerna, ska börja älska. Igen.
En liten bebis dog två gånger. Förmodligen schabbel ovanpå dåliga förutsättningar.
Ryssland skyller Georgienkrisen på Israel. Vad är nytt under solen?
Israel fortsätter jaga medaljer i Beijing som man jagar vind.Barak och Olmert tål inte varandra, Barak och Livni tål inte varandra, Barak och Motaz tål varandra.

Idag, i alla fall.
I Ni´lin fortsätter världsförbättrarna sina korståg.
Olmert varnar Libanon. Olmert???

Ja, allt är som vanligt en av dessa vanliga dagar.
Nu önskar jag er en vanlig, god natt.

Tre stormakter

Bilden är ju ganska snygg men det hjälper inte, liksom...
Hoten finns där och de växer för varje dag allt medan Iran leker katt och råtta med resten av världen.
En lek där de ofta kan kosta på sej ett belåtet litet leende.

Det läskigaste är, tycker jag, att ingen vet hur man ska handskas med situationen och under tiden fortsätter Iran att utveckla sitt kärnvapenprogram i lugn och ro.
Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om detta men även om pennans makt är stor så krävs det nog lite starkare medicin här.
USA tycker förmodligen att de redan startat upp lite för många krig och är måttligt roade av ytterligare ett – vilket jag i och för sig kan förstå.
Hemmaopinionen vill inte offra fler unga, vackra pojkar för att ett iranskt brushuvud driver en utrotningspropaganda mot Israel, USA och resten av västvärlden.

I Israel är man å andra sidan beredda att offra sina unga, vackra pojkar men man vill först veta lite mer om hur efterförloppet kan tänkas se ut.

Idag har Iran provskjutit en raket som snart tillåter dem att skjuta upp en satellit i rymden.
Idag har dessutom Ryssland hotat att utrusta sin flotta i Baltiska Sjön med kärnvapenspetsar.

Det tragiska med det iranska hotet är att resten av världen, beroende på egenintressen, är så oeniga om vad som bör göras.

Fattar de inte att det inte "bara" handlar om ett nytt Ground Zero utan om mycket, mycket mer.
Ryssland, t.ex. borde studera kartan lite bättre för att inse att stora delar av deras stora land ligger inom räckvidd för Irans utrotningsraketer.
Om de tror de är på den säkra sidan för att de smörjt Ahmedinejad med diverse godis bör de studera orientens alldeles egna moralkodex.En överenskommelse är en överenskommelse bara så länge den gagnar ens egna syften.
Jag har för mej att självaste Muhammed var inne på den linjen...
Att lita på Ahmedinejads löften är inte rekommendabelt ens för vodkanationen Ryssland.

Nu kommer alltså nästa u-båt som fastnar på en klippa i Blekinge skärgård att vara utrustad med kärnvapenspetsar...
Som någon uttryckte det så har det varit en period av hudna mellan Ryssland och resten av världen.
En hudna bryter man ju när andra alternativ ter sej mer lukrativa och det var just vad som hände i Georgien under de Olympiska Spelens öppningsceremoni.
Ryssland hade under en tid byggt upp de muskler man nu visade och vi såg storhetsvansinnet i vitögat.
Inga länder i Rysslands närområde kan längre känna sej säkra och allra minst säkra kan de länder känna sej som sträckt ut sina känselspröt mot väst.

Georgien – fy.
Ukraina – fy.
Polen – fy.
Det finns kanske fler...

Vi har under en längre tid levt med endast en stormakt.
Kanske har det ändrats nu, kanske har vi två – eller tre.
Vi får aldrig glömma Iran.

AB DN SDS

Äpplen och päron

Den här helgen går helt i Rysslands tecken.
Fakta blandas med rykten och allt utmynnar i lurviga spekulationer om "hur det ska bli..."

Trots detta glimmar det förbi lite rubriker om vad som pågår i Gaza.
Hamas stjäl bensin från sina egna taxibilar.
De är rädda att inte ha tillräckligt nu när Ramadan börjar närma sej och då lägger man helt enkelt vantarna på vad man behöver.
Hamas har tydligen inte läst vad Lotta Schullerqvist beskrivit i en hjärtknipande artikel om att "det går lika bra med matolja".
Fast Hamasgubbarna vill förmodligen ha bådadera...
Matolja till att steka sina köttbitar i inför det nattliga frossandet och bensin för att ta sej runt till så många äterier som möjligt innan solen går upp och de matglada prinsarna förvandlas till svältande grodor igen.

Vi har också sett prov på hur kärleken flödar över mellan Hamas och Fatah.
En grupp Fatah-anhängare i Gaza har tagit skydd så nära gränsövergången till Israel som möjligt för att komma undan kulorna från Hamas prickskyttar.Abbas i sina fina salonger i Ramalla vill inte ha dem, han tycker de bör sluta gnälla, visa lite stake och börja försvara Fatahs heder i Gaza.
Vad gör de arma krakarna – jo, de söker skydd så nära Israel de bara kan komma.

Man ska naturligtvis inte driva med folk som oroar sej för livhanken men situationen mellan palestinier och palestinier börjar bli allt annat än munter.
Det är kanske lika bra att vi så snabbt som möjligt lär oss att det handlar om två olika folkgrupper med olika ursprung och olika livsstil.
I Gaza bor araber som till stor del stammar från Egypten.
De talar arabiska med egyptisk accent och är dessutom hemgivna åt extrem islamism.
På Västbanken finns araber med band till Jordanien och den islam de utövar kan möjligen, vad intensiteten anbelangar, jämföras med medelsvenssons kristendom.
Ljummen.

Att blanda äpplen med päron ger lika olyckligt resultat som att försöka blanda Hamas med Fatah.
Konstgjorda försök i den riktningen har slutat, och kommer alltid att sluta, i ren och skär förskräckelse.

Tu beAv

Tu beAv, kvällen före Tu beAv.
Naturligtvis är det fullmåne.
Judarna har ordnat det så bra att flera av deras helger förgylls av en alldeles rund och go´ måne.

De tyckte väl det blev festligare så.

Tu beAv har blivit en andra Valentine Day – fast egentligen är det nog tvärt om.
Jag är helt övertygad om att Tu beAv var först.

Varför detta konstiga namn på en kväll som vibrerar av kärlek.
Månaden vi nu är inne i heter Av och den femtonde dagen skriva ibland på hebreiska med bokstäver som är numrerade.Tu är en sammanslagning av tet (9) och vav (6) som tillsammans ger 15.
Detta för oss till den femtonde dagen i månaden Av.

Finner man sin partner just denna dag lovas man en nästan tusenprocentig evig lycka och vem kan begära mer än så?
Många förlovar sej också just på Tu beAv, helst då i skinande, vita kläder.
I kväll var det Tu beAv-festligheter här på kibbutsen.
En känd sångerska intog scenen efter en lång timmes mingel med mat och dryck, ryggdunkande och ännu mer kroppsnära hälsningsceremonier.
Månen var på plats och gjorde vad den kunde för att fånga människornas uppmärksamhet.

Jag har funderat på vad som utmärker israelerna.
En sak är jag definitivt säker på – de tar plats!
De tar plats på ett självklart sätt som inrymmer otroligt mycket mänsklighet.
De är inte rädda för att vara sej själva och att visa både sina vackra och mindre vackra sidor.
Alla accepterar alla som de är och ingen har en chans att inte smälta in i den bilden.

Vad är det för ett folk som anser det vara höjden av lycka att sitta en hel kväll på en gräsmatta på vingliga plaststolar och nynna med efter att en ensam sångerska intagit scenen?
Allsång är faktiskt ett av de mest populära nöjena, och man sjunger verkligen av hjärtat utan några påhejare i kulisserna.
Är detta det folk som i undersökning efter undersökning utpekas tillhöra den mest aggressiva, farliga och otrevliga nationen ivärlden?
På mej verkar det som om dessa undersökningar mätt något som inte existerar och bortsett från att mäta vad som är nationens verkliga karaktäristika.

Israel är genuint, unikt och alldeles otroligt kärleksfullt.
Inte bara på Tu beAv.

Sharia är över oss

Detta är så sorgligt att skriva om att jag nästan inte vill...
Det är så ofattbart och så oförståeligt att det ska behövas petitioner i gamla Sverige för att stoppa utbyggnaden av shariadomstolar och ett allmänt shariavälde.
Nu är vi där i alla fall och biter i det sura äpplet.

Sharia i Malmö – vilken ironi.
En stad som med sina parker och frustande kommers öppnar sej mot kontinenten i en omfamning av livet, har nu hamnat i en återvändsgränd där atmosfären är förorenad av sharialagar.

Sharia är ett brutalt missfoster där hälften av mänskligheten degraderats till blunddockor för den andra halvan att göra vad de vill med.
Lyssna till det här.

Värdet av en kvinnas liv är hälften av värdet av en mans liv.
Vittnesmål från två kvinnor är värt lika mycket som vittnesmål från en man.
Döttrar ärver hälften av vad söner ärver.
En kvinna har inte rätt till skilsmässa från sin man.
En man kan skilja sig från sin hustru närhelst han vill och utan hennes vetskap.
Män tillåts att gifta sig med fyra kvinnor.
Kvinnor kan inte resa, arbeta, gå i skola eller ens lämna huset utan sin makes tillstånd.
En kvinna måste vara bosatt där hennes man bestämmer hon ska bo.
Mödrar får inte vårdnaden om sina barn när mannen skilt sig från henne.
En änka får inte vårdnaden om sina barn efter makens död. Barnen ges till faderns släktingar och mamman har inte ens rätt att besöka dem.
Om mannen inte har någon släkt tar samhällets präster över vårdnaden om kvinnans barn, familjens pengar och ägodelar.
Äktenskap mellan en muslimsk kvinna och en icke-muslimsk man är förbjudet och ogiltigt medan en muslimsk man kan gifta sig med en icke-muslimsk kvinna.
Om en muslimsk kvinna våldtas kan hon inte föra mannen till domstol om inte fyra vittnen kan vittna till förmån för hennes påstående, annars ska hon straffas för äktenskapsbrott.
Muslimska män får aga sina hustrur för att fostra dem.

Vad jag förstått så är shariadomstolen i Malmö inte utbyggd än till att omfatta alla ovan nämnda områden, men du kommer väl ihåg det där med lillfingret?
Om man ger dem ett lillfinger så tar de snart hela handen.
Det är den, för muslimerna så naturliga utvecklingen, vi vill stoppa.

Vi som skrivit under petitionen kräver således att Riksdagen klart och entydigt uttalar att endast svensk lag må tillämpas av svenska myndigheter.
Skulle detta på något sätt vara för mycket begärt?
Inte alls.
Vi är medborgare i Sverige och inte i Sharialand.

Detta har heller inget med religionsfrihet att göra.
Religion är en personlig övertygelse medan sharia är en maktstruktur som drabbar den del av mänskligheten som utrustats med förmågan att föra släktet vidare.
Är det för detta hon straffas eller hur sjutton går resonemanget?
Är det ren och skär avundsjuka (rädsla?) från de muslimska männens sida?

Kvinnor stenas på grund av sharia.
Kvinnor hängs på grund av sharia.
Kvinnor blir av med kroppsdelar på grund av sharia.
En kvinna får inte vara kvinna där sharia härskar.

Jag anser det vara varje svensk kvinnas plikt och glädje att signera denna petition.
Vi tänker inte vänta i tysthet medan mullorna tar över Svea Rikes Lag.
Petitionen för läsning och begrundan, men i ännu högre grad för signering.

Putins totalitära jobb

Ryska ledare – jag ryser.
Putin och Medvedev.
Inte har det någon betydelse vem som gör vad eller vem som är premiärminister eller president – de är lika goda kålsupare båda två.

Putin känner vi ju till i viss utsträckning och vad vi känner till gör ingen människa glad.
När hans tid som president var ute ordnade han så han kunde fortsätta att agera president samtidigt som han tog på sej jobbet som premiärminister.
Ett totalitärt jobb – om man så säger.
Han hade själv, naturligtvis, utsett sin efterträdare, så på den fronten var det lugnt.
Efterträdaren har figurerat i media de senaste dagarna och vi blir helt på det klara över varför Putin valde denne man.
Medvedev.
Man kommer inte ifrån att han verkar ovanligt träaktig. Vedaktig, på något vis.

Han verkar vilja ta på sej rollen som Rysslands försvarare men misslyckas katastrofalt.
Han talar stora ord, men när stora ord kommer från en liten man blir intrycken de gör ännu småttigare.

Han bombar hyreskaserner och kallar det för försvar av mänskliga rättigheter.
Han låter trupp efter trupp tränga in i ett grannland och kallar det för befrielseåtgärder.
Han gör ensidigt nya gränsjusteringar och kallar det för fredsbevarande arrangemang.

Därefter sitter han i TV och uppger att de gett upprorsmakarna en läxa!
Han talar som en robot, en totalt avhumaniserad robot.
Han har makt, massor av makt som helt styr hans handlanden.
Han gör med andra ord precis vad han vill – eller rättare sagt – vad Putin vill.

Medvedev vet att han har Putin att tacka för sin position och ett sådant förtroende vill han ju inte missbruka.
Därför framträder han stel i rygg, nacke och ansiktsmuskler och nervös som trettonåringen vid sin Bar Mitzva-läsning i synagogan.Han vill verkligen inte göra någon tabbe som Putin skulle kunde misstolka.
Han älskar ju sitt nya, fina jobb...

Ja, så kan tankarna rulla på efter att ganska ytligt ha följt krisen och kriget i Georgien.
Vad kan ett litet land göra när det ligger i skuggan av det stora landet?
Ingenting.
Det fanns länder som säkert hade velat hjälpa Georgien men de nöjde sej av olika anledningar med ord – som Carl Bildt.
Ord kostar inget och kostar inget på.Ord är billiga.

Jag fick ett ganska underligt intryck av befolkningsfördelningen i Georgien när jag såg dem fly från krigets fasor till en förhoppningsvis lugnare situation.
Vad jag såg var i stort sett bara äldre människor.
Gamla människor.
Var fanns folk i yngre medelåldern och de ännu yngre?
Det var gamlingarna som låg i rännstenarna och de ännu äldre som försökte släpa ut lite tillhörigheter från sönderbombade hus.

Kanske var iakttagelsen så lättförklarad som att de yngre dragit iväg till städer och andra tätorter.
Men ändå...

SvD DN HD SvD741 SvD581 SvD695 SvD

Om principer

Dessa snälla ögon!
Han sitter där han sitter där han sitter - den unge killen Gilad Shalit.
Du undrar kanske var du hört namnet eller var du sett de här vackra ögonen för han har, mot sina egna personliga önskemål, blivit känd.
Han blev känd när han blev kidnappad av Gazaterrorister för mer än två år sedan.
Ett alldeles för stort antal dagar och olyckligtvis lika många nätter.

De säger att förhandlingar pågår för att få honom fri, men om så är fallet så talar parterna inte samma språk.
Hur kan det annars ta så fruktansvärt lång tid?

Jag skulle vilja ägna mej åt principfrågan – om den utpressningssituation som uppstår när någon frihetsberövas med syfte att "få betalt".
Jag reagerar starkt på den allmänna flatheten mot de personer, eller grupper, som kräver betalning för att sätta en frihetsberövad, en kidnappad, fri.Att ta en annan människa till fånga är en kriminell handling av grövsta slag.
Trots detta verkar det som om allmänheten godkänner eller rent av förespråkar, att man betalar för att få fången fri.
Det är just den principen jag vänder mej mot.
Jag anser att en samlad värld skulle sätta den press som krävs på förövarna, i det här fallet diverse obskyra terrororganisationer i Gaza, för att Gilad ska få komma hem till mamma Aviva och pappa Noam.
Ett älsklingsuttryck för Israelhatarna är att "sätta press på Israel".
Det borde ju betyda att det är en princip som kan fungera.
När det gäller att få Israel att göra vad man vill då duger inget annat än funktionsdugliga påtryckningsmetoder.

Jag har aldrig sett, hört eller läst att någon tänker pressa exempelvis Hamas att släppa Gilad fri.
Detta är oerhört både upprörande och underligt.
Jag tolkar det som att efter en genomförd kriminell handling blir man helgonförklarad och får en automatisk immunitet mot påtryckningar från både hög och låg.
Har jag rätt?
Jag vill inte ha rätt, för det skulle betyda att det inte finns någon rättvisa längre.

Varför uppmanas och uppmuntras Israel att åstadkomma en överenskommelse med Hamas om frisläppandet av Gilad Shalit?
Är det för att man inte vill stöta sej med Hamas genom att kräva att de släpper Gilad fri?
Är det för att man är rädd för Hamas?
Är det för att man är rädd för Islam?
Är det för att man tycker att Israel gott kan släppa ut lite judemördare på gatorna?
Är det för att man inte gillar Israel?

I FN-resolution 1701 som undertecknades i samband med krigsslutet med Hizballah sommaren 2006 står det att de kidnappade värnpliktiga omedelbart ska släppas.
Jag misstänker att ingen, inte ens då, trodde att Hizballah och Hamas skulle bli så rädda för FN att de prompt släppte sina fångar.

Nej, det krävs annat krut.
Det krävs folk med råg i ryggen och stål i blicken som kan ställa krav på kidnapparna man vet de kommer att följa.
I dagens israeliska regering finns det inte en minister som motsvarar den beskrivningen - man får leta efter dylik kompetens i andra läger.
Utanför landets gränder är det tyvärr bara "ge-dom-vad-de-vill-ha", som gäller.

För att Gilad ska få komma hem verkar det krävas nyval.
Nyval är alltid en chansning, men eftersom den nuvarande regeringen sedan länge är totalt arbetsoduglig, blir det nog till att traska till valurnorna snart.
Först därefter, med nytt folk och nya principer, finns det chans för Gilad att få komme hem.

Med stank av diktatur och matolja

Kommer ni ihåg de här bilderna?
Falska rakt igenom.
De aktualiserades plötsligt när jag läste dagens Lotta Schullerqvist i DN.
Hamasgubbarna satte sej i något slags möte, kanske var det rent utav den klick som kallar sej regering, beordrade alla internationella nyhetsbyråer i Gaza att ta med sej bamsekameran för nu skulle det bli bilder...
Bilder på resultatet av "den sionistiska ockupationsmaktens" belägring av Gaza.
De hade dessförinnan rusat runt och rafsat åt sej de stearinljus de kunnat komma över och innan pressen hittat sina bästa kameravinklar drog de för alla gardiner, tände sina juleljus och började tindra med ögonen.
Tindrade av förtjusning över morgondagens scoop då hela världen som en man skulle fälla sina tårar över det hårt drabbade Gaza...
Ta en titt på bilden en gång till.
Är du helt säker på att stearinljusen tändes för att ersätta el-strömmen de elaka israelerna stoppat vid gränsen till Gaza?
Titta på fönstren och dörren i bakgrunden så ser du hur dagsljuset flödar utanför väggarna och plötsligt faller hela demonstrationen platt till marken.Det fanns andra bilder arrangerade i samma falska anda där barn marscherade på en mörk gata med tända stearinljus i händerna bärande plakat som kunde smälta vilket stenhjärta som helst.
Att skyltfönster och neonskyltar lyste i bakgrunden förbisågs av många - helt i överensstämmelse med vad Hamasledarna planerat.
Nu berättar Lotta Schullerqvist om bristen på drivmedel i Gaza.
Jag tror säkert att det är ganska snålt på den fronten för några ansträngningar att bli självförsörjande i det avseendet har aldrig gjorts.
Man gör som fågelungarna, man öppnar gapen och förväntar sej att omvärlden ska leverera.
Vad som verkligen blir uppenbart är i vilken grym diktaturstat folket lever.
Hade de levt i ett demokratiskt samhälle hade de klagat över sin situation hos de som makten haver.
Nu skulle de aldrig våga, för de vet att om någon kommer i onåd så är diskussionen för hans del avslutad.
För alltid.
I en demokrati hade de vågat klaga, och om ingen förbättring skedde hade de ansvariga tvingats avgå.
Inga nya ledare hade valts som inte lovade en förbättring för folket genom att börja iakttaga ett minimalt mått av civiliserat beteende.

Att uppträda civiliserat är dock inte något Hamas eftersträvar.
De predikar en fanatisk religion där man diktatoriskt håller befolkningen som gisslan.
En befolkning som tvingas vandra en knagglig törnestig i en atmosfär av extremism och förtryck - och som nu dessutom stinker av sur matolja.
DN

En kvinna värd att lyssna på

Miki Goldwasser.
Jag har skrivit om henner tidigare under det skede då hon fortfarande hade förhoppningar om att hennes son Udi var vid liv, trots att han befunnit sej i Hizballahs "vård" under två år.
Nu vet hon bättre.
Hon är en sällsynt klok, stark och modig kvinna.
Under dessa två år vägrade hon att deltaga i några som helst spekulationer om hennes sons status.
För henne levde han - utan vidare spekulationer.
Nu har hon offentligt reagerat på vår moribunda regerings sätt att umgås med vår motpart.
När Olmert och Abbas träffades för några dagar sedan publicerade palestinierna sina krav för att göra det svårare för Olmert och co. att vägra tillgodose dem.
De begär nya "gester"...
Vad är en gest?
Jag antar att det är något man gör, som man egentligen inte behöver göra, för att i slutändan åstadkomma något ännu bättre.
Palestinierna vill att Israel släpper ut 150 fångar och bland dem ska ingå Marwan Barghouti och Ahmad Saadat.
Barghouti är inblandad i massmord på judar och Saadat planerade avrättningen av den israeliske ministern, Rehavam Zeevi.
Om jag gör en förtroendeskapande gest mot dej så förväntas du göra en lika förtroendeskapande gest mot mej.
Ungefär så lyder axiomet.
Under årtionden är det, tragiskt nog, endast Israel som ägnat sej åt överbringandet av gester.
Ibland har de varit resultaten av yttre påtryckningar men lika ofta av en blåögd naivitet.
Miki tycker att denna ensidighet nu bör ses som avslutad.
Jag håller med.
Hon är inte ensam om att tänka på Gilad Shalits mamma, Aviva.Hur ska hon uppfatta att Olmert friger större eller mindre grupper av kriminela palestinier utan att han ställer motkravet att Gilad ska bli fri?
Gilad är ju inte ens kriminell...

Hur kan vår regering komma förbi detta blygsamma krav?
Jag är rädd att man i vissa kretsar tolkar detta som om man någonstans håller med om att Gilad förtjänar att sitta där han sitter och att Aviva kan fortsätta att gråta för sin son ett tag till.
Israel ger dagliga gester till palestinierna som sjukvård och skydd för de som är jagade av Hamas terroristband.De "gester" palestinierna gett tilbaka de senaste åren handlar mest om raketer, bomber och granater, uppiffade med hot om Israels snara förintelse.
Snälla odugliga regering.
Lyssna för en gångs skull till en vettig kvinna, lyssna till Miki Goldwasser.
Hon står för den klokskap ni borde haft.
Hon har det mod ni borde haft och en jordnära, allmänmänsklig "gestpolitik".
HD SvD

Bränt barn...

Det är oerhört intressant att iakkta hur TT, och i sin tur svenska media, väljer sina nyheter.
Man förmedlar inte nyheter – man väljer dem.
Resultatet är förnedrande, men de känner naturligtvis till vad som säljer i Sverige.
Skitprat om Israel, uppblandade med lite "tycka-synd-om-historier".

"Läkare för mänskliga rättigheter" har intervjuat endast de som av säkerhetsmässiga skäl inte släpptes in i Israel (oj, har de också ställt frågor...) och att då sjuklingarna gärna vill brodera ut sin berättelse till läkarnas tillfredsställelse, är ju ganska förståeligt.
"Tusen och en natt " är ju en sagosamling med rötter i Mellanösterns mylla.

Den senaste rafflande historien handlar om att israelerna förhör de krigsskadade från inbördeskrigets Gaza.
Det är egentligen inte mycket att orda om för bränt barn skyr i allmänhet elden – och har orsak därtill.
Ett antal tidigare vårdbehövande missbrukade israelernas humanitet genom att försöka släpa med sej bomber och granater in i Israel för att mörda så många judar som möjligt.
Jag tycker inte alls det är så konstigt att man efter dylika händelser vill ställa lite frågor till de hjälpsökande, till och med ganska intrikata frågor.

Vad som är mycket intressantare att diskutera är varför Gazaborna söker sej till fiendeland för att bli botade och varför Israelerna överhuvudtaget tar emot folk som stenhårt arbetar på deras snabba hädanfärd – med sjukhus och allt.
Varför funderar man inte på varför det inte finns tillräckligt adekvat vård i Gaza efter att man åter igen gjort sitt bästa för att ha ihjäl varandra under ett antal dagar.
Hade man satsat de pengar EU, Sverige och Furubjelke ger dem på att förbättra livskvaliten för befolkningen – exempelvis genom att förbättra sjukvården – så hade ingen behövt utstå detta livshotande tillstånd det tydligen innebär att svara på frågor.

Naturligtvis satsar Hamas och co. inga pengar på sjukvård. Enligt deras prioriteringar går givarpengarna först till sidenslipsar åt ledargarnityret och senare till bomb-och raketfabrikerna.
Därefter läggs en avsevärd summa på import av allt tyngre vapen och avancerad utrustning och utbildning för sin armé.
Sjukvården vet de att hur som helst de blödiga europeerna bistår med – för att inte tala om de naiva israelerna.

Hur i hela friden ska det bli den dag Hamas nått sitt mål och förintat Israel?

Till vems sjukhus ska de då skicka sina skadade och sårade?
De skadade och sårade de själva skadat och sårat.

Biter man sej inte i den lilla svans man har?

ETC SvD171 HD

En ödla i sängen

En ödla i en säng – vad är det för konstigt med det?
Har inte alla det?
Vi har det i alla fall. Hade, kanske är en mera adekvat beskrivning.

Lugn kväll efter vanlig dag. Kväll blev natt och det började bli dags att dyka.
Bra bok på nattygsbordet så scenen var satt. Trodde jag.
Hon, bergis hon var en hon, hade nästan samma färg som underlakanet – lite gammalrosa – och så kravlade hon sej fram.
Det liknade islandshästarnas passgång fast med lilla magen direkt på underlaget, så att säga.
Hon var säkert mera skräckslagen än vad jag var, den lilla gammalrosa ödlekraken.
Jag skäms inte för att jag skrek, medan Jacob blev varm om hjärtat och osedvanligt ömsint.
"Du lilla söta, hur har du hittat hit, vart har du nu förirrat dej" – fast på hebreiska.
Han tog henne varsamt i handen och bar henne försiktigt ut på altanen under ytterligare smeksamma ömhetsbetygelser.
Hur man ska kunna samsas under täcket med en karl med dylika böjelser förblir en ganska spännande gåta.
Efter den upplevelsen lyfter jag numera försiktigt HELA täcket innan jag kryper ner, allt medan Jacob ler.

Vi har också andra husdjur – och då menar jag inte katten.
Vi har kackelackor.
Vi brukar låta tomater och frukt ligga framme och sakta mogna på marmorhällen i köket och när ljuset släckts börjar dansen.
Den ser vi aldrig men på morgonen ser vi resultatet.
Kackelackorna har ätit sej igenom skalet på en eller flera tomater och kanske också smakat på en persika som dessert.
Snygga och välansade hål som förmodligen näringsmässigt bidragit positivt till deras oönskade fortplantningsförmåga.
Är vi så dumma att vi låter maten ligga framme så får vi, som synes, ta konsekvenserna.
Jag tror de bor under kylskåpet men jag har aldrig vågat titta.
En gång när jag var ensam hemma såga jag att katten hittat något som retade hennes nyfikenhet i en hörna i entren. När jag kollade såg jag att inne i skumrasket gömde sej två kackelackor.
Hade Jacob varit hemma hade han fått ta stöten medan jag gick in i ett annat rum och låtsades syssla med annat - men nu var jag alltså själv.
Jag hämtade en sopborste, rensade området från onödiga grejer och öppnade ytterdörren.

Med dödsförakt började jag sopa ut kackelackorna men de verkade gilla vår entre mer än altangolvet. De sprang tillbaka så fort de kunde så jag fick sopa och sopa och sopa en bra stund innan jag sedan snabbt som ögat lyckades stänga dörren.
Puhhh!

Myror vet ni väl vad det är? Fem myror är fler än – ja hur många elefanter var det nu...
Vi har inte fem myror utan mera något i stil med miljoner myror.
Eftersom vi har en liten kattprinsessa inneboende hos oss vill jag inte att någon sprutar gift i krokarna. Vi lever därför tillsammans med myrorna.
De verkar trivas runt och i handfatet i badrummet där jag ibland kan se dem sitta sida vid sida i stiliga rader och dricka från en vattendroppe.
Vi har flera olika myr-raser. Undrar om det heter "raser" om myror?

Ordet ras är ju onekligen negativt belastat men kanske kan man tillåta sej lite lösmynthet när det gäller myror.De vanliga svart-grå myrorna kryper runt, till synes planlöst, över allt och under allt.

Det finns också några pyttemyror som är gulbeige och verkar blyga och relativt försynta.
Några som inte är försynta är de grövre, långbenta myruslingarna som inget biter på. De måste vara de snabbast springande djuren i vår Herres hage med hänsyn tagen till deras storlek.
De är kavata i övermått och finns plötsligt i drivor där de inte fanns för en hundradels sekund sedan.
Ibland blundar jag och spolar ner allt som kryper i vasken. Om en stackare råkar överlevde denna etniska rensningen ser jag det som min heliga plikt att rädda just honom till ett något längre liv.
Sådant tar tyvärr tid, som jag inte har, under den sekundplanerade morgonritualen.

Spindlar har vi naturligtvis av alla modeller. Vi delar upp dem i två huvudgrupper – "the axis of evel" och "the allies".
De allierade hoppar(!) och får finnas medan de ondskefull inte bara undviks utan också går sin hädanfärd till mötes så snart tillfälle bjuds.

Ormar och skorpioner lämnar jag till en annan avhandling som jag hoppas jag aldrig kommer att få underlag till.

Varför denna djuriskhet idag?
Jo, i morse såg jag de underbara papegojorna igen. De var fyra till antalet i stället för fem.
Jag hoppas orsaken till den tillfälliga decimeringen var att en var morgontrött och helt enkelt tog sovmorgon.

Grön soppa

Är det någon som begriper vad som pågår i Gaza?
Jag gör det inte, men det säger ju inte speciellt mycket.
Mer oroande är det att ingen annan tycks begripa heller.

De spränger varandra i luften och därefter haglar anklagelserna.
Den ena klanen agerar mot den andra och alla agerar mot Hamas.
De Fatah-krigare som fortfarande befinner sej i Gaza känner trycket och börjar springa.

Springa mot räddningen – Israel!
Ja, det låter inte klokt, men det är så det fungerar på markplanet.
När det argumenteras och debatteras är Israel på sin höjd något katten släpat in, men när det kommer till kritan vet de att Israel är en rättsstat där även fienden kan söka skydd.

I dag berättas att israeliska soldater med risk för egna liv räddade klanterrorister från Hamas utrotningsplutoner.
Medan de hjälpte de flyende susade kulorna från de av Hamas tunnelimporterade vapnen runt öronen.

Om de är från Iran eller USA kan göra detsamma – bara de håller Hamas kvar vid makten.
Vilka som är de värsta kålsuparna är aningens oklart, men folk som ber Israel om hjälp får hjälp.

Annat är det med bröderna uppe i Ramalla.
Abbas såg väl framför sej ett scenario han inte riktigt kunde klura ut och bad Israels försvarsminister, Barak, att skicka tillbaka klanisterna till platsen där deras vagga stod.
Han tog det säkra före det osäkra, trots att de sympatiserade med hans eget parti, Fatah.
I Gaza är allt numera högeligen osäkert.

Egentligen är det inte mycket att orda om.

De har ju skapat sitt terrornäste i Gaza och ur det kan ju inget gott eller framstegsvänligt uppstå.
En soppa förblir en soppa vem som är kokar ihop den.
I Sverige är den ibland röd-grön, men i Gaza är den bara grön.
Grön som Hamas flagga med tillhörande käcka kepsar – vid högtidliga tillfällen.

DN SvD HD DN2

Olmert - den älskade

DN tittar i kristallkulan.
Hur ett massivt och helt ogenomträngligt mörker skulle kunna bli ännu tätare än det nuvarande, är svårt att förstå.
Det smutsiga nät av lögner, svek, mutor, hotelser och arrogans Olmert omger sej med kan tvättas rent endast om spindeln i nätet avlägsnas.
Mörkret kommer då inte att tätna utan att långsamt lätta när hans multipla felsteg repareras och när denna för Israel så destruktiva period blivit ett långsamt läkande sår.

DN mäter händelserna under Olmerts regeringsperiod utifrån om den varit bra för araberna eller inte.
Naturligtvis har den varit det.
Är DN intresserat av om Olmert varit bra för Israel?
Knappast.

När Olmert berättade att han hade prostatacancer gick telefonerna varma uppe i Libanon bland Hizballah-folket och i de palestinska områdena.
Man var ordentligt oroad, inte för hans hälsa, utan för hans förmåga att sitta kvar på sitt jobb.
De älskade Olmert.
För dem var Olmert en fantastisk premiärminister som gav dem vad de beställde redan innan de avslutat sin begäran.
"Måtte den gode guden skydda och bevara honom från allt ont så vi kan fortsätta vår strategi enligt våra stadgar och manifest.
En liten bit av Israel i taget, långsamt men absolut idiotsäkert."

Olmert har varit jättepopulär i Sverige för han har lagt på den s.k. hyllan allt som har med Israels säkerhet att göra.
Han har ibland mumlat fram ett och annat motkrav till palestinierna men så snart han funnit att det inte föll i god jord låtsades han som om det regnade.
På en arab kan man inte ställa några krav, i varje fall inga de själva ogillar.
Så vad blir kvar?

Alla känner till att dessa "fredsförhandlingar" är ett spel för gallerierna.
De svanska gallerierna inkluderade.Abbas kan aldrig gå med på något mindre än vad Arafat sa nej till i Camp David år 2000 och Israel kommer aldrig att ge vad de erbjöd då, efter att ha genomlevt flera år av grymhetens intifador med decimerade familjer och förlorade illusioner.
Nåväl, Olmert visade att han kunde sträcka sej längre än någon annan för att göra Bush och Rice glada.
Det israeliska folket har åsett spektaklet med ett sorgset leende och suckat att - så var det dags igen...

Natanyhu har inga trollstavar till sitt förfogande men han har en klar blick för situationens både problem och möjligheter. Han ser inte bara till Ramalla utan också till den omgivande arabvärlden som arbetar i symbios med palestinierna för att med alla medel avliva 60-åringen som de insisterar är roten till allt deras elände.Så kan det gå när man bara ser grandet i den andres öga och helt bortser från bjälken i sitt eget.
Fram för fler speglar till araberna!

Nej, jag är inte paranoid. Det handlar bara om att lägga ihop två och två.
Det räcker inte att man KAN lägga ihop två och två utan också om att VILJA göra detta.

Under tider skulle DN kunna göra en bamseinsats genom att berätta för palestinierna att ordet förhandlingar innebär att parterna både ger och tar.
Om så inte är fallet handlar det om utpressning, med, som i det här fallet, assistans av en villig omvärld.

DN