Fickorna fulla av penningar

Jag vet egentligen inte om det jag vill diskutera i kväll handlar om moral eller kultur.
Kanske är det en delikat syntes av båda företeelserna?

Om man i Sverige ger bort något "under bordet" kallas det för muta och är förskräckligt fult.
Här i Israel byter mutorna ägare i dagsljuset uppe på bordet och alla tycker det är precis som det ska vara.

Nå – är det usel moral eller bara ett annorlunda kulturmönster?
Jag vet inte. Faktiskt.
Jag trodde länge att folk här var genomruttna, speciellt då folket i Knesset och i Regeringen, men nu är jag inte lika säker.
De kanske bara sprider en kultur de fått med sej från modersmjölken.

Förra natten var det budgetmangling.
Observera att jag inte har något emot en fungerande budget, utan jag talat endast om HUR den kom till stånd.By the way - visst är det lite både tjatigt och patetiskt att budgeten alltid ska avgöras under nattens ensligaste timmar.
Som om deltagarna känner sej extra betydelsefulla då.
"Se, hur jag offrar min nattsömn för dej..."

Olmert hade bestämt sej för att han skulle ta hem budgeten för 2009, och det gjorde han - men hur?
Han visste att om han skulle vinna så var han tvungen att muta sina ministrar, så därför beordrade han in de som hängde på staketet för en seans.En och en. Öga mot öga.
Sedan började kohandeln.
Han frågade helt enkelt vad de begär för att rösta som han vill.
De framförde sin begäran och var jättenöjda efteråt för Olmert hade varit frikostig.
Naturligtvis röstade de sedan som Olmert ville.
Finansministern, en av Olmerts polare, gruffade lite efteråt om att han verkligen inte hade fickorna fulla av pengar, men tillvägagångssättet som sådant upprörde inte denne man.

Alla vet och alla accepterar.
Är det inte så här det ska gå till?
Att rösta enligt en politisk övertygelse är en okänd företeelse på den här sidan av Medelhavet.
Frågan är om man ska bli deprimerad eller se det som en multikulturell företeelse vilken enligt Mona Sahlin borde berika mänskligheten?

Man borde naturligtvis ta seden dit man kommer men handlar det om rutten moral är det svårt.
Handlar det däremot om en något tvivelaktig kulturyttring så får man väl börja lära sej...

Karnits ögon

Just nu pågår en kohandel på högsta nivå, på liv eller död - både bildligt och reellt talat.

Den israeliska regeringen försöker manipulera sina meningsmotståndare, lova och hota i lagom doser och inte minst värna om "hur det ser ut".
Realpolitik göre sej inte besvär - bara skenet av densamma.

Det är den planerade omröstningen i Knesset i morgon som utlöser denna febrila aktivitet.
Det skenbara diskuteras, blöts och stöts i alla upptänkliga media.
Det verkliga skeendet sker i hemliga, vadderade rum där otillbörligheter kan förekomma utan att någon kommer att behöva stå till svars.

Politikerna är vana vid den här hanteringen så upphetsningen är minimal. Det enda som skulle kunna rubba deras cirklar är om något oförutsett skulle inträffa.
Det mesta är dock förutsett, scenarierna skrivna och nu är det bara beslut som saknas.

En av de mest garvade reportrarna påstod att om Kadima bara sätter en acceptabel datum för sina "primaries" så faller hela omröstningen. Folk kan gå hem och fortsätta i sina välkända och trygga hjulspår med jobb och löning i säkert behåll.

Resultatet av manglingarna får vi någon gång mitt på dagen i morgon, onsdag.


Annars är det Karnits ögon som inte ger någon ro.
Karnit Goldwasser är den unga hustrun till Udi Goldwasser som tillsammans med Eldad Regev varit i Hizballahs våld i två år.

Två grymma år.

I dag har hon medverkat i media, inte på grund av någon sorts exhibitionism, utan av kärlek till sin man Udi.

Han och hans kompis blev igår kastade framför ulvarna när regeringen plötsligt bad om en utredning där det skulle fastställas om de skulle bli betraktade som KIW (Killed In War) - eller inte.

Något hade hänt, för bara någon dag tidigare hade de anhöriga fått besked om att en överenskommelse med Hizballah var nådd och att endast ett regeringsbeslut fattades.

Vad hade hänt?

Även i kväll är det ingen som vet.

Om någon fått vetskap om att de inte är i livet längre, om Hizballah kräver ytterligare eftergifter av Israel - eller något annat?

Ingen vet.

I vart fall så rasade Karnits värld samman.

Hon var tillbaka på ruta ett.
Som någon sa - vi borde vara beredda att utväxla även döda soldater med levande fångar, om inte för annat så för Karnits skull.

Hon måste få veta.

Hennes ögon säger allt.

Olmerts löften

Jag undrar över Olmert.
Han är inte något geni, inte överintelligent men han är - intelligent.
Han är dessutom väldigt slug och har en enastående överlevnadsinstinkt.
Han har den senaste tiden gjort åtminstone två uttalanden där han målat in sej i ett hörn och har han inte torrt på fötterna kan han få äta upp sina ord ganska bittert.

Han sa i ett tal för några veckor sedan att Hamas skulle bli föremål för en sådan behandling att de inte längre skulle kunna skada Israel.
Sen sa han inte mer.

Härom dagen i en intervju inför Pesah berättade han att Iran inte skulle kunna skaffa sej kärnvapen.
Sen sa han inte mer.

Vad jag undrar är om hans omdöme svikit honom eller om han faktiskt har underlag för det han lovade.
Jag vill ju gärna tro att det senare är sant men jag fruktar att så inte är fallet.
Jag tror att han är ute på hal is och försöker vinna några poäng på kort sikt.
Ingen ser heller några kalla fakta som skulle kunna stödja hans vidlyftiga löften.

Har jag fel ska jag med glädje be om ursäkt.
Hotet från Iran skulle då vara undanröjt och Hamas som irritationsmoment ett minne blott.