En del av veckosluten ägnas ofta åt att plöja veckans tidningar.
Den här helgen är inget undantag.
Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från sept. 26 då Caroline B. Glick levererade en av sina högkvalitativa krior med titeln "A road on reality".
Visst kommer jag ihåg att Ahmadinejad höll ett tal i FN och att det inte var av den trivsamma sorten, men nu fick jag läsa delar av det ordagrannt.
Att han sa vad han sa var kanske inte det mest förvånande, utan de reaktioner han fick.
Ingen gick ut, vad jag vet, och ingen höjde sin röst i protest.
Ingen kastade ruttna tomater på honom och ingen arresterade honom.
Nej, han fick entusiastiska applåder!
Talet då?
Här kommer ett smakprov.
"The dignity, integrity and rights of the European and American people are being played with by a small but deceitful number of people called Zionists. (Jag tvivlar på att ordet Zionists var skrivet med stor bokstav i Ahmadinejads manuscript. Min kommentar.)
Although they are a minuscule minority, they have been dominating an important portion of the financial and monetary centers as well as the political decision-making centers of some European countries and the US in deceitful, complex and furtive manner".
He then promised that Israel will soon be destroyed – for the benefit of humanity.
Carolines artikel koncentrerar sej på att i detta sammanhang inte ett knyst hördes från Israels försvarsminister och ev. blivande premiärminister, Livni, som sin vana trogen låste in sej och höll tyst.
Den av Livni nyligen utsedda ambssadören till FN, Gavriela Shalev, har dessutom uttryckt att vad hon ser som den viktigaste uppgiften i sitt nya jobb är att korrigera israelernas syn på FN...
Antiklimax!
Min fråga är varför ingen protesterade under Ahmadinejads tal?
Ville de inte störa ordningen?
Ville de men inte vågade?
Var de osäkra så de ville konferera med hemmafronten först?
Ville de inte stöta sej med en blivande kärnvapenmakt?
Tyckte de han hade rätt i vad han sa?
Andra orsaker.
Resultatet är i vilket fall som helst skrämmande.
Inget är för Ahmadinejad så uppmuntrande som när han upplever ett tyst samtycke för då begriper han att han har dem som i en liten ask.
Ligger Sverige tryggt nerbäddat i Ahmadinejads lilla ask?
Bildt då? Sussar han också gott i asken?
Tänk om Sverige hade varit det enda landet som öppet och frimodigt hade protesterat i FN under hans famösa tal.
Vilken seger, vilken framgång, vilken stolthet medborgarna skulle ha känt.
Eller skulle de inte???
I svaret på den frågan ligger Sveriges framtid som självständig nation, utan att vara beroende av att snegla på andra makters vävilja.
Alternativet är att börja betala skyddspengar.
Den här helgen är inget undantag.
Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från sept. 26 då Caroline B. Glick levererade en av sina högkvalitativa krior med titeln "A road on reality".
Visst kommer jag ihåg att Ahmadinejad höll ett tal i FN och att det inte var av den trivsamma sorten, men nu fick jag läsa delar av det ordagrannt.
Att han sa vad han sa var kanske inte det mest förvånande, utan de reaktioner han fick.
Ingen gick ut, vad jag vet, och ingen höjde sin röst i protest.
Ingen kastade ruttna tomater på honom och ingen arresterade honom.
Nej, han fick entusiastiska applåder!
Talet då?
Här kommer ett smakprov.
"The dignity, integrity and rights of the European and American people are being played with by a small but deceitful number of people called Zionists. (Jag tvivlar på att ordet Zionists var skrivet med stor bokstav i Ahmadinejads manuscript. Min kommentar.)
Although they are a minuscule minority, they have been dominating an important portion of the financial and monetary centers as well as the political decision-making centers of some European countries and the US in deceitful, complex and furtive manner".
He then promised that Israel will soon be destroyed – for the benefit of humanity.
Carolines artikel koncentrerar sej på att i detta sammanhang inte ett knyst hördes från Israels försvarsminister och ev. blivande premiärminister, Livni, som sin vana trogen låste in sej och höll tyst.
Den av Livni nyligen utsedda ambssadören till FN, Gavriela Shalev, har dessutom uttryckt att vad hon ser som den viktigaste uppgiften i sitt nya jobb är att korrigera israelernas syn på FN...
Antiklimax!
Min fråga är varför ingen protesterade under Ahmadinejads tal?
Ville de inte störa ordningen?
Ville de men inte vågade?
Var de osäkra så de ville konferera med hemmafronten först?
Ville de inte stöta sej med en blivande kärnvapenmakt?
Tyckte de han hade rätt i vad han sa?
Andra orsaker.
Resultatet är i vilket fall som helst skrämmande.
Inget är för Ahmadinejad så uppmuntrande som när han upplever ett tyst samtycke för då begriper han att han har dem som i en liten ask.
Ligger Sverige tryggt nerbäddat i Ahmadinejads lilla ask?
Bildt då? Sussar han också gott i asken?
Tänk om Sverige hade varit det enda landet som öppet och frimodigt hade protesterat i FN under hans famösa tal.
Vilken seger, vilken framgång, vilken stolthet medborgarna skulle ha känt.
Eller skulle de inte???
I svaret på den frågan ligger Sveriges framtid som självständig nation, utan att vara beroende av att snegla på andra makters vävilja.
Alternativet är att börja betala skyddspengar.
Ahmadinejad, Bildt, Caroline B. Glick,
FN, Livni, ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar