Trauma

I morgon kväll börjar Jom Kippur och många förknippar den dagen med kriget som bröt ut för 35 år sedan.
Om man ville det skulle komma som en överraskning kunde man inte valt en bättre dag då alla medier iakttar sträng Jom Kippur-tystnad.
Jag läste nyss en självupplevd skildring från dagen då kriget startade och fick då idén att skriva ner min mans berättelse från just den dagen.

Som en äkta anarkist drog han iväg till stranden vid Cesarea med sin dotter - i bil!
Inte ens sekulariserade judar använder som regel bilen den dagen – barnen utnyttjar i stället de tomma asfalt-ormarna till cykeläventyr både på korsan och tvärsan.

Nåväl, Jacob och hans dotter kom lyckligt fram till havet och hade några härliga timmar i solen och i sanden.
De simmade och gjorde heder åt den medhavda matsäcken.
Eftersom utflykten var välplanerad hade han redan kvällen innan plockat åt sej grillad kyckling och annat smarrigt från kibbutsens kök.
Nu var de glada över att på detta trivsamma sätt få den långa och tysta Jom Kippur att bli lite mer "mänsklig".
De var i stort sett ensamma på stranden och tyckte de ägde både den och hela världen.

Vid tre-tiden begav de sej hemåt men kom inte längre än till korsningen av stora vägen mellan Tel Aviv och Haifa innan de såg att något brutit stillheten.
Bilar, massor av bilar, och folk som stod och väntade på att bli upplockade i någons bil.
Det verkade som om alla invånare i Tel Aviv var på väg norrut och alla invånare i Haifa söderut.
Jacob frågade vad som stod på och någon svarade innan han sprang vidare att "vet du inte att det är krig"?

Jacob slog på bilradion och mellan knaster och gnissel hördes de repeterade kodorden som endast de berörda kände till.
De visste precis vad som förväntades av dem och det innebar i första svängen att ta sej till sin bas så snabbt som möjligt.
Det var vad som skedde på eftermiddagen denna Jom Kippur 1973.

Jacob och hans dotter körde raka vägen hem till kibbutsen.
Galia begav sej till sin bas nere i söder och Jacob som just repade sej efter en mindre operation tog på sej ansvaret för försvaret av kibbutsen.
Han organiserade allt från vapenträning till utrustning av skyddsrummen.
Klinikens personal organiserades för att kunna möta en eventuell nödsituation och alla övriga visste precis vilka uppgifter de hade om behov skulle uppstå.
Detta mitt i bemödanden om att livet skulle gå vidare så normalt som möjligt.

Under de veckor kriget varade var naturligtvis ingenting normalt.
80 män hade begett sej ut i kriget och deras uppgifter fick nu utföras av kvinnorna - som inte varit direkt arbetslösa innan heller.
Normalt, well...

Efter kriget, när sluträkning skedde, visade det sej att 3 unga män från kibbutsen dödats.
En på Golanhöjderna i kampen mot de anfallande syrierna och två i söder för att stoppa egyptierna.
Tre familjer som aldrig kom ur skuggan av Jom Kippur kriget.
Det finns även andra män som resten av sina liv fått leva med trasiga själar.
Minnen som orsakar personlighetsförändringar och mardrömmar som aldrig tar slut.
Svettiga lakan och knöliga kuddar.

Jag har inga direkta minnen av Jom Kippur kriget från Sverige.
Man var väl upptagen med annat...
Här har jag dock lärt mej att 2.688 döda under krigets tre veckor inte går en liten nation som Israel spårlöst förbi.

Ordet som ständigt återkommer är "trauma".
Det verkar vara ett universellt ord och innebörden av ordet är också universell.
Det är bara det att en del får utstå lite mer trauma än andra.

Jom Kippur kriget, Cesarea, kibbuts, trauma,

..