Dissonanser

Mördandet är igång igen

... och husbyggandet.

Det är billigt att mörda israeler numera för de vet att snart nog kommer det att pratas fred och då går mördarna fria.

Först mördades Tomer Hazan och sedan Gabriel Koby, unga killar som väl knappast ägnat döden en tanke – i varje fall inte deras egen död.

Häromdagen blev en 9-årig flicka svårt skjuten i bröstet och vårdas nu på sjukhus.

Ungefär så här ser vardagen ut samtidigt som palestinierna pratar fred.

Dissonanserna är skärande.

Sade jag att dessa unga människor mördats och sårats av palestinier?

Om jag glömde det så var det förmodligen för att jag var säker på att ni förstod utan speciellt förtydligande.

Vad jag inte är säker på är om ni överhuvudtaget hört talas om dessa grymma händelser i Sverige?

Jag tror inte det för de anses inte vara intressanta för den belevade svenska menigheten och dessutom något störande.

Någon skulle ju kunna ju få sin världsbild på rätt köl och det vill naturligtvis inte svensk media medverka till.

Ashton var också knäpptyst (rätta mej om jag har fel).

Låt oss nu jämföra med hur mediaintresset skulle sett ut om israelerna bygger ett hus på en plats där EU inte anser att israelerna ska bygga några hus... så skulle du få se hur pluggen dras ut.

Ashton skulle hoppa upp från sin stol och aggressivt attackera sitt tangentbord.

"Jag fördömer i starkast möjliga ordalag att israelerna bygger hus... hindrar fredsprocessen... extremt oroad... olagligt...?

Vi har hört det så många gånger nu så vi kan flosklerna utantill.

Jag har aldrig förstått hur hon har mage att lägga sej i en annan stats inre angelägenheter på det övermaga sätt hon gör.

Vad får henne att tro att hon har någon sorts beslutsrätt över vad självständiga demokratiska stater anser ligger i deras nationella intresse. 
Nämn en stat som glatt skulle tolerera denna hennes blötlagda näsa.

Är hon Gud?

Om hon nu anser sej vara Gud, eller möjligen Allah, så tycker jag hon skulle ha ett allvarligt samtal med Assad i Syrien.

Det värsta är att jag vet att det finns en svensk person med relativt stort inflytande som stöder henne – Carl Bildt.

Var gång hon öppnar munnen tänker han förmodligen att han inte kunde sagt det bättre själv och det säger ganska mycket.

I Mellanöstern handlar mycket om liv eller död.

Det mesta hänger i sköra trådar som brister med jämna mellanrum.

Att bygga hus, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis inte.

Att mörda den ena unga israeliska människan efter den andra, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis.

Vad sysslar EU och Ashton då med?

Jo med att via hot, påtryckningar och ekonomisk strypning ändra ett demokratiskt FN-lands politik i den riktning som kliar dem i öronen.

Möjligen agerar de på uppdrag av grupperingar de aldrig skulle avslöja namnen på?

I vilket fall som helst så är det något som stinker.

Irak är på väg att bli ett nytt Syrien och Egyptens eldar blossar upp med jämna mellanrum och vad gör EU – de blir högröda i ansiktet av indignation när israelerna gör något så konstruktivt som att bygga hus.


Läs även andra bloggares åsikter om Tomer Hazan, Gabriel Koby, Ashton, israeler, palestinier, Bildt, Mellanöstern, EU, ...

Prat om Egypten

Nu är de i gång igen.

Demonstratörerna fortsätter med vad de är bäst på – att demonstrera – vilket i sin tur driver Egypten allt djupare in i kaos.

Det är svårt att skriva om Egypten men på något sätt angår Egypten oss alla och då är det väl bara att med glatt mod traska vidare på tangentbordet.

The Moslem Brotherhood kan i alla fall inte klaga över brist på publicitet i dessa dagar.

De är på allas läppar även om ytterst få vet vad de är för sorts skäggiga gubbar.

Först och sist så är de islamistiska fanatiker och eftersom fanatism inte hör hemma i politiken så blev det fel från Morsis första dag vid makten.

Hans enda intresse var att Egypten blev ett stort sharia-näste utan tanke på att över 40.000 000 egyptier inte var ett dugg intresserade.

Dessa 40 miljoner relativt välutbildade människor som inte röstade på Morsi fick nog och såg med arméns hjälp till att Morsi fick gå.

Brödraskapet accepterade inte att alla inte älskade dem utan hävdade att Morsi blev demokratiskt vald och att det var han som skulle regera.

Om han ändå hade gjort det...

Han var svag och helt oförstående för Egyptens behov så för att rädda landet fick han gå.

Sedan följde kaos.

Många dog.

Idag ännu mera kaos och ännu fler döda.

Brödraskapet är inte några som är intresserade av Egyptens väl utan endast av Brödraskapets väl.

Gator och torg i alla större städer blev igenkloggade av demonstranter och så har det varit i veckor nu.

Kan kaos fortsätta hur länge som helst utan att ett land imploderar?

Tänk er att bo i ett hus där gatan utanför varit belägrad av demonstranter i veckor... bara att få hem mjölken kan vara en lek med döden.

"OK, alla vet vid det här laget att ni inte är nöjda men gå nu äntligen hem och sätt igång och gör något vettigt åt situationen.

Snart går hela Egypten i konkurs och ni bara står här och skriker." (granne till en av demonstrationerna)

Jag får väl en avhyvling för att jag är vanvördig mot dessa hängivna islamistfanatiker men enough is enough.

Morsi kommer inte tillbaka.

Ju snabbare ordningen återställs så val kan hållas desto snabbare kan Egyptens konvalescentperiod inledas.

Demokrati är inte lätt men jag har lärt mej att det inte räcker att man blir vald enligt 'allemansmetoden'.

Personen som blir vald måste också driva en demokratisk process, inte bara prata demokrati, och se till att varje minoritetsgrupp känner trygghet och tillförsikt.

Här brast Morsi i varje stycke men om det talar inte omvärlden, bara om att han blev vald i ett demokratisk val.

Bör en person som blir vald i ett demokratiskt val men ignorerar och motarbetar grupper andra än hans egen och bli föremål för stöd?

Att "Ship to Gaza"-folket anser så vet vi när det gäller Hamas men nu gäller det Egypten.

Om Morsi överhuvudtaget gjorde något bra under sitt år vid makten så var det bara för hans eget Brödraskap.

Alla andra svek han.

Bör han fortfarande få världens ledares stöd?

CNN hade en snutt med Carl Bildt häromdagen och han stödde Morsi till 100% - för han var ju så oerhört demokratiskt vald...

Det verkar vara det enda som gäller även om människorna i landet lider alla helvetets kval och får den ena kyrkan efter den andra uppeldad.

Lärde mej nyss att det inte handlar om 5-6 nerbrända kyrkor utan om mer än femtio (50!). 

Samma med Obama.

Han sparkade ut Mubarak och omfamnade Morsi och Brödraskapet och satsar nu hela sin prestige på dessa tvivelaktiga figurer.

Hollande i Frankrike och Erdogan i Turkiet, ja ledare runt om är galna av ilska över att armén plockade bort Morsi och nu försöker sej på det ganska omöjliga jobbet att få fason på Egypten.

Inget bra kan hända i Egypten innan det blir lugnt.

Ju snabbare det blir lugnt desto bättre för Egypten och dess invånare, inklusive för skäggen.

Trist nog eldas demonstranterna till extas av uppmuntrande ord av Bildt och andra så vore han så smart som han vill framstå skulle han väga sina ord på en mera noggrann våg.

Om våra ledare vore lite mer street smarta och mindre prestigefyllda och mindre på sin vakt vad folk ska säga och dessutom vågade se saker och ting som de är i all sin nakenhet då skulle de politiska processerna klaras av mycket smidigare.

Prestige är ett elände i politiken men tyvärr finns det alldeles för mycket av den varan.

Släng iväg prestigen och sätt igång och jobba.

Det var ju faktiskt därför ni fick era jobb och Egypten kommer att behöva mycket hjälp av realistiska ledare med åtminstone aningens mod i barm.

Tillägg efter moget övervägande.

Man bör kanske höja blicken från Kairos skitiga gator och försöka förstå vad kampen egentligen handlar om.

Den fanatiska islamismen tog ett rejält kliv framåt när Morsi blev vald och i skuggorna väntade både Syrien, Turkiet, Libanon och några till.

Världsislamismen fick rosa hallucinationer och Iran började förbereda sej på världsherravälde.

De räknade kallt med att vägen dit nu var utstakad, breddad och asfalterad och väntade bara på det rätta ögonblicket.

I stället vaknade Egyptens befolkning till sans och asfalten fick djupa sprickor.

Lika dramatisk som utvecklingen är i Egypten är förvecklingarna bland världssamfundets aktörer.

Ingen gillade Morsi men lät honom hållas av skäl ingen vill tala högt om.

Nu när Obama satt ner foten smyger andra aktörer ut ur garderoberna och kräver att armén, de enda som kan återställa lugnet och respekten för ett fungerande samhälle, gör vad som helst utom vad som just nu krävs – stoppa islamismens kalla hand som vill krama sönder den fria världen.

Fegt och patetiskt och ett kardinalfel är att alltid, utan eftertanke, tro att den som vid ett snabbt ögonkast kan ses som den förfördelade parten alltid har rätt.

Samma fenomen ser vi när 'de små och svaga' palestinierna kommer på tal.

Folk frågar sej aldrig vem som har rätten på sin sida utan stöder automatiskt de som bäst lyckats framställa sej som offer.

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka till problemet med palestinierna.

Jag hoppas problematiken i Egypten åtminstone blir tidsmässigt något kortare och mindre infekterad än förvecklingarna med palestinierna även om det inte ser ut så idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Morsi, islamister, The Moslem Brotherhood, demonstrationer, Bildt, Obama, ...

Vilken tafflig värld vi lever i

... och taffligare och taffligare blir den.
Hur kan vi med flaggan i topp fortsätta att acceptera att Assads Syrien mördar och lemlästar dussintals varje dag?
Inte så sällan hundratals.

(Lägg märke till på bilden att UNHCR gör vad de är satta att göra medan UNRWA jobbar mer minimalistiskt.
De hjälper bara de i t.ex. Gaza som redan har swimmingpool med olympiska mått och varuhus där lyxmärkena överglänser varandra.)

Vi har förmodligen minst en sak gemensamt du och jag - den där lilla taggen i samvetets undermedvetna bakgårdar som vrider och bänder och aldrig liksom lägger sej till ro.
När vi sedan får vår dagliga dos av verklighetsförankring via insmugglad teknisk utrustning så växer taggen till en bjälke i en synnerligen medveten medvetenhet.
I två år har han fått hållas och enda reaktionen från omvärlden är vänliga förfrågningar om han inte möjligen skulle kunna tänka sej att ta det lite lugnare.
Assad ta det lugnare?
Du kan lika gärna be en tjur på tjurfäktningsarenan att ta det lite lugnare.

Bara som jämförelse:
Om en israel höjer rösten mot en palestinier börjar världen koka och bubbla och gator och torg fylls av slogans och banderoller.
Dessa slogans och banderoller är avsedda att få israelerna att ändra sitt beteende - inte för att få bort orsaken till att israelen in the first place fann anledning att höja rösten.
Reaktionen fördöms medan orsaken till reaktionen är ointressant.
De allra mest vilseförda åker till och med Gaza-båt till området för att visa hur godhjärtade de är och vilket enastående rättspatos de är förmögna att uppvisa.
Detta är ett mönster som upprepas med viss regelbundenhet och det vill till ytterst lite för att detta nu så välkända förlopp ska riva igång.
 - Detta var alltså en jämförande parentes mellan två av Syriens grannar.
Nu återvänder vi till Syrien.
Assads Syrien.

Vi känner alla till vad som pågår där och vi känner också till att ingen EGENTLIGEN finner någon anledning att bry sej.
FN skickar dit lite ljumma representanter som dricker te med Assad i stället för att lyfta honom i nackskinnet och ställa honom inför vissa mycket specifika alternativ.
Jag tror inte att FN direkt är ute efter att kollaborera med Assad men de reser dit med klorna väl klippta, nerfilade och noggrannt ansade.
Assad ser naturligtvis dessa besök som lite veliga men dock godkännanden av sitt handlande - åtminstone ger de honom inga sömnlösa nätter.

Det allra underligaste är förstås att jihadvänstern inte anser att det är någonting som angår dem.
Om araber mördar andra araber så är det ungefär bara vad de förväntar sej och inget att bli upprörd över.
Själv tycker jag det luktar rasism.

Vi har sett bilder på flyktingar från Syrien som försöker befria sina tält från lerfloderna med hjälp at typ tårtspadar men det är förmodligen heller inte något man borde bli upprörd av.
Högar av familje-lik som Assads handgångna utövar sina sällsamma lustar på.
Man förväntas vänja sej... och absolut inte bry sej.

Nej jag har absolut inga illusioner om de s.k. rebellerna.
De är förmodligen så långt från vattenkammade södagsskolegossar du kan komma och de har uppenbarligen hafsat och slafsat sej igenom de flesta klausuler om människovärdets okränkbarhet.
Dock - kanske/möjligen kan de vara ett redskap i processen att ge syrierna åtminstone en rejäl skopa när de försöker befria sina tält från lerfloderna.
Lite mindre kryptiskt - ge dem ett bättre liv.
Naturligtvis hade det underlättat om Iran, Hizballah och svenskar i förskingringen hade hållit fingrarna borta från honungsburken men där är vi inte dag.

Har någon av er hört talas om aktionsgrupper mot Assadregimen eller att folk försöker påverka sina folkvalda att se till att någon talar klartext med Assad?
Jag letar och jag letar.
Inte ens utrikesministern går att lita på i de här sammanhangen.

Vad pratade egentligen Bildt och Assad om när de möttes i februari år 2010?
Bildts kommentar att han såg "små tecken på att det går framåt" borde tyda på att Syriens framtid såg lovande ut i hans ögon.
Ungefär ett år efter detta kärvänliga besök var blodbadet ett faktum.
Finger tip feeling?

Vad som gör mej mest sorgsen är dock det internationella samfundets obefintliga kompetens, dess inkonsekvens och otvetydiga sammanbrott.

En diktator är alltså inte alltid en diktator.
Vissa diktatorers huvuden ska falla, typ Kadaffis, och mordet på honom inför hungriga kameralinser är ingenting som beivras - åtminstone inte med någon som helst prioritet.
Osama bin Laden blev också mördad - i hans fall av civiliserade amerikanska elitsoldater och Obamas tillkännagörande av mordet accompanjerades av ett fyrverkeri av hurra-rop.
Mubarak han bara försvann...

Med Syriens diktator är det dock en helt annan sak.
Han befinner sej in en annan liga, i en klass för sej.
Han bjuder på svart kaffe och baklava och ler gott åt gästernas skämt.
Med honom ska man tala, möjligen övertala, men aldrig ställa krav eller vara påträngande.
Silkesvantar och leende masker är vad som gäller i Damaskus.
Ack om detta hade varit tillräckligt och ack om detta hade kunnat få Assad att våga titta sej i spegeln.

"Assad är inte Kadaffi" hör man ofta men då är man ju inne på politikens grumliga vatten.
Politik är inte vad som står högst på syriernas önskelista idag utan helt enkelt att få slut på mördandet.

Försegla tanksen, sätt hänglås på stridsflygplanen, göm kanonkulorna, pilla bort lite småskruvar från automatvapnen och sist men inte minst - elda upp allt vad kemiska och biologiska vapen heter.
Om denna brasa skulle resultera i en explosion så må det i så fall vara hänt.

Stoppa mördandet och när lugn inträtt, människorna kunnat återvända hem och bagerierna återigen producerar med full kapacitet - då är det tid för parterna att sätta sej ned, se varandra i ögonen och i lugn och ro söka resonabla lösningar.

Säger naiva jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Assad, Bildt, diktatorer, flyktingar, FN, Syrien, UNHCR, ...

Om att bestämma

Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.

Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.

De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om Bashar Assad, Robert Ford, Obama, Bildt, Syrien, Hizballah, Hamas, Turkiet, Mubarak, Gadhafi, Egypten, Libyen, ...

Om att peta i Mellanöstern

Jag är alltid förvånad – fast det borde jag förmodligen inte vara – över hur mysigt det verkar vara att bestämma över andra.
Eftersom livet är ganska knepigt borde var och en ha nog med att bestämma över sej själv.

Israelerna hatar att behöva moderera palestiniernas liv men de har å andra sidan tvingats lära sej vilka resultat eftergifter och annan urskuldningspolitik ger.
Palestinierna förnekar det judisk folkets rätt till sitt land, sin stat och sin existens medan Hamas med frustande spänning inväntar rätta tillfället att förgöra den.

Stora och mäktiga men ganska handfallna organisationer älskar att peta i Mellanöstern.
De älskar att göra uttalanden som vilket barn som helst inser är helt uppåt väggarna.
Signifikant nog är det dessa organisationer som alla israelrefuseniks refererar till som de renaste, klaraste och mest pålitliga sanningssägare.
Känner ni igen ramsan om FN, EU och Kvartetten för att inte tala om inhemska organisationer med utländsk försörjning som t.ex. Peace Now m.fl.
Hoppsan, nu glömde jag visst alla dessa ’människorättsorganisationer’, religiösa och mindre religiösa, som har funnit den perfekta rökridån för att driva sina ursinniga attacker mot lilleputtstaten Israel.
De är uppenbarligen smittade av den allvarligaste formen av palestinianism och sprider nu sina virus på vingar av förvriden humanism.

Alla dessa älskar att peta i Mellanöstern och speciellt älskar de att peta i Israel.
Favoritpetandet alla kategorier gäller alltid Israel.
De har alla svar och alla lösningar om nu bara Israel...
När Israel med sin långa och tunga erfarenhet av blåögd eftergiftspolitik inte samtycker, då börjar petandet på allvar.
Man rotar runt och gräver sej in, man bökar och påtar, man hotar och gillrar morotsfällor allt i avsikt att tvinga på Israel sina egna trossatser vars kvaliteter oftast inte är värda ens en plats på dagordningen.
Israel och israeler jämställs med hin håle och hans mostrar för inte kan väl detta överlägsna etablissemang finna sej i att lilleputtstaten Israel inte lyder order.
Som sagt, alla gillar att peta i Mellanöstern.

Varför är just Mellanöstern så intressant för kreti och pleti att projektera sina inre böjelser på?
Varför drar Israel till sej detta intresse för sin ’person’?
En del av förklaringen tror jag är ren och skär avundsjuka.
Att de inte skäms de där oförskämda judarna som bara efter några decennier törs klara sej helt på egen hand. (Den hågne kan gärna göra en jämförelse med palestiniernas förmåga(?) att klara sej själva.)
Till och med ’bidragen’ från USA har blivit en belastning.
Dessutom vill de bestämma över sej själva som vilken annan nation som helst – vilka egensinniga och otacksamma typer.
Här måste vi in och peta.

En dam med naturlig fallenhet för att peta i Mellanöstern är baronessan Ashton, EU’s taleskvinna i utrikesfrågor med rätt att peta.
Och petar det gör hon med avundsvärd frenesi dock helt utan stil och finess.
Baronessor - borde de inte vara bra på stil och finess?
Om ni känner för att underhållas av plattityder så lyssna till Ashton och ni kommer att få era drömmar uppfyllda.

Vi har ju faktiskt en både välborstad och oborstad person på närmre håll som också gillar att peta runt i Mellanöstern.
Carl Bildt torgför alltid sina synpunkter med knastertorr elegans som tyvärr överskuggar det faktum att han glömt att ta reda på hur det faktiskt förhåller sej.
Han gjorde ett blixtbesök till Gaza och när fotograferna arrangerat bilden så att ett bombskadat hus fyllde hela bakgrunden uttalade han sej och sa att detta hade Israel gjort på pin kiv.
Ungefär.
Ren nöjeslystnad alltså.
Industribyar sprängdes medvetet, sa Bildt, utan att darra på manchetten.
Det var han tvärsöker på, lilla Sveriges utrikesminister.
Att möjligheten fanns att dessa industribyar inte fungerade enbart som industribyar fanns inte i Bildts sinnevärld.
Inte heller att dessa aktioner föregåtts av ett grymt och långvarigt Hamaskrig mot staten Israels medborgare.

Hans frotteringar med den svenska och internationella Hamassympatisörseliten i det vilseförda projektet Ship to Gaza ska vi den här gången förbigå med tystnad.

Obama då, överpetaren av guds nåde?
Jag nästan skäms för att ta upp den tråden.
Förhoppningarna låg väl redan från början under strecket men den bottennotering han nu innehar efter sina olika petningskatastrofer i Mellanöstern är ganska dramatisk.
Dramatisk och ödesdiger.
Att peta i Mellanöstern utan att förstå mekanismerna kan inte bli annat än ödesdigert och där sitter vi nu mitt i denna ödesdigra soppa.

De som drivs av detta oemotståndliga begär att bestämma över andra och peta i andras inre angelägenheter borde först lära känna materialet de ämnar peta i och därefter noga studera följderna av sitt planerade petande.
Dessutom borde man djuploda sina egna bevekelsegrunder innan man börjar peka, helst också klippa naglarna och inte glömma handcremen.

Om man inte vill göra ont värre vore det allra klokast att peta i någonting helt annat – kanske sätta sin potatis eller plantera en tulpanlök.
Det kräver sin man att medge att man är klokare idag än vad man var igår.

Vem vet, detta är kanske förklaringet till att det är så ont om Män i avgörande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Hamas, Mellanöstern, FN, EU, Kvartetten, Peace Now, människorättsorganisationer, Ashton, Bildt, Gaza, Obama, ...

Gränslöst

Det kan gå troll i det mesta men idag tänker jag nöja mej med att berätta om hur det kan gå troll i ord.
Trollen kommer inte fram av sej själva som i sagorna utan tvingas fram enligt en förutbestämd och noga utarbetad strategi i avsikt att förvirra lyssnarna och därefter sakta men säkert förvränga fakta till oigenkännlighet.

Har ni hört uttrycket ’1967-års gränser’ när det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna? Förmodligen har ni inte kunnat undgå denna klyscha.
Ett gott råd – glöm den snabbt för en sådan gräns existerar inte.

Nu säger förstås vän av ordning att hög som låg talar ju om ’1967-års gränser’ så då måste de väl finnas?
Obama, Clinton, Abbas och Bildt – alla frossar de i uttrycket ’1967-års gränser’.
Vem är då lilla jag som säger att hela bunten har fel?
Ja, säg det...

Varför håller de då på att älta denna helt galna benämning?
Av flera orsaker.
För den icke påläste kan det handla om slentrian - man bara upprepar vad man hört andra säga utan vidare efterforskningar.
Det kan också bero på ett medvetet inhamrande av en tvivelaktig företeelse för att därigenom förbereda marken för en ännu mera tvivelaktig kupp.
Orsakerna kan vara många men det gör inte denna ”gräns” mer till gräns än att skogsbrynet skulle vara gränsen mellan bondens åkrar och trollens hemvister.

Vad hände egentligen år 1967?
Krigets vindar slängdes åter igen i ansiktet på israelerna som inte hade annat val än att stå upp till sitt försvar.
När arabstyrkorna från fem länder förstod att de var på väg ut så hamrade FN ut ett stilleståndsavtal för att få ett slut på striderna.
En stilleståndslinje hade skapats.
Vilka fanns då på andra sidan stilleståndslinjen – jo jordanierna som från 1948 till 1967 ockuperade Västbanken.
Kan någon klok person berätta hur idag folk kan påstå att denna Västbank plötsligt skulle tillhöra några andra än de som befann sej där när vapenvilan inleddes?
Jordanierna har plötsligt förvandlats till palestinier... som till råga på allt påstår sej ha nationella rättigheter i detta område.
Kan detta fenomen möjligen täckas av ett uttryck som t.ex. --- megametamorfos?

Nu till FN-resolutionen 242 där det bl.a. står att Israel ska lämna tillbaka land i utbyte mot säkra och erkända gränser och där parterna därefter förväntas leva i frid och fred med varandra ’for ever more’.
Dessa företeelser är så intimt förbundna till varandra och ingen kan kräva att Israel överger landområden om detta inte sker i utbyte mot fred, säkerhet och erkännande.
Vet ni förresten att ordet palestinier överhuvudtaget inte är omnämnt i resolution 242 – de är ett betydligt senare påfund.
Följdaktligen ger resolutionen heller inga som helst politiska rättigheter till palestinierna i dessa områden.
Detta är en av de viktigaste lärdomarna vi måste ta till oss av FN’s resolution 242.

’1967 års gräns’ är alltså endast en militär stilleståndslinje som inte har några förutsättningar att fungera som gräns och det var heller aldrig avsikten.
I stilleståndsavtalet med Jordanien heter det i artikel 2 att "the Jordanians explicitly specified that the agreement did not compromise any future territorial claims of the parties, since it had been dictated exclusively by military considerations".
Det finns fler relevant citat av folk som var med och skapade denna resolution men det kan ni själva lätt googla fram.
’1967 års gräns’ är helt enkelt det ställe ute i grönskan där de militära styrkorna stannade i stället för att fortsätta att puckla på varandra.
En gräns skulle sedan i vanlig god ordning förhandlas fram mellan parterna.

Idag har denna gröna linje blivit helig för många och hade inte araberna varit lika styvnackade 1948 som de är än idag kunde de sedan dess varit i besittning av allt detta och himlen därtill.
Då lade FN hela det nu omtvistade området framför deras fötter och de hade bara att säga ja tack.
De valde i stället sin långa och ganska småtrista serie av nej-deklarationer som de för övrigt fortssätter med än idag.
Nu orkar de inte ens pallra sej fram till förhandlingsbordet men förväntar sej trots det att stekta sparvar ska ramla ner som på beställning.
Som grädde på moset får de draghjälp av dessa nyttiga idioter som envisas med att kalla en linje ute i spenaten för gräns.

Det börjar nu bli ganska länge sedan som ordningsreglerna fastställdes för fredsskapande i området men eftersom genvägar oftast är senvägar gör vi väl i att ta reda på vad som var de verkliga intentionerna när stilleståndsavtalet och resolutionen för fredsskapande skrevs.
Om vi sviker här banar vi väg för varje liten förståsigpåare att leverera sin egen tolkning som då naturligtvis endast speglar denne förståsigpåares egen personliga dröm - eller mardröm.

Läs även andra bloggares åsikter om '1967-års gränser', Israel, palestinier, Obama, Clinton, Abbas, Bildt, FN-resolution 242, Jordanien, ...

Fråga mej

Nyheter i Israel är inte som nyheter på andra ställen i vår värld.
De dyker upp på morgonen men är glömda när skymningen lägrar sej.

Nu har Carmel brunnit några dagar och arbetsinsatsen var grotesk.

Resurser saknades både vad gällde utrustning, kunnigt folk och samordning.
Nu stundar räfst och rättarting och sedan förpassas även denna händelse till historien.
Kanske ändå inte... förlorade liv förpassas inte varken till historien eller någon annanstans, de fortsätter att vara en del av vår verklighet.

I övrigt är det ganska många saker som bubblar.
En bubblare bubblade upp för någon vecka sedan då Knesset röstade igenom att innan man börjar ge bort land ska man fråga folket om de faktiskt vill ge bort dessa landsnuttar.
Folket det är vi och visst är det trevligt att bli tillfrågad.
I Schweiz frågar man oss hela tiden.

Är man ett litet utsatt land som Israel så har man inte råd att ge bort land bara hur som helst.
Man vill vara riktigt, riktigt säker på att det verkligen är vad de flesta människorna vill – eller inte vill.
Det handlar om annekterat land som föll i israelernas händer efter att de vann det krig araberna pådyvlat dem.
Vanligtvis är det ju parlamentariker som beslutar för oss men i viktiga frågor som att ge bort land då kliver man upp ett pinnhål och låter folket som bor i detta land bestämma.
Klart och rejält.

Erekat tyckte inte det var varken klart eller rejält utan sa något i stil men vad Bildt brukar säga – ’så får man inte göra’.
Nu har ju varken Erekat eller Bildt något att säga till om i Israel (hoppas de läser detta...) så det kan ju kvitta vad de säger men eftersom den arabiska ryggmärgsreflexen att fördöma denna nya lag säger en hel del om vad Israel har att kämpa mot så blir en sammanfattning ändå ganska intressant.

Allt som stör och förvirrar araberna i deras hundratioprocentigt genomförda vägrarpolitik bör betraktas som ett hår av hin.Det var nu inte bara Erekat på Västbanken som ondgjorde sej över den nya lagen utan han fick retoriskt stöd från de flesta av Israels grannar.
De där föredömliga demokratierna du vet...
Ingen gillar den nya lagen.

Naturligtvis ställer man sej frågan varför de i samlad trupp ställde sej upp och hade synpunkter på vad som tilldrog sej i Israels lagstiftande församling?
Först – hur kom det sej att de ansåg sej ha rätt att ha synpunkter på Israels inre angelägenheter?
Sedan – vad har de emot att det stiftas en lag som låter folket bestämma?
Sist – varför tror de att resultatet skulle bli sämre (för dem? för israelerna?) om folket får bestämma i stället för politikerna?

Svaret är inte särskilt orginellt men uttalas väldigt sällan ute i friska luften.
Araberna har vissa indikationer på att de skulle kunna lura det politiska ledarskiktet till en för Israel ödesdiger eftergiftspolitik men de inser att det kommer att bli aningens svårare att lura folket.

Man brukar ju säga att kunden alltid har rätt men i det här fallet skulle jag vilja säga att folket har alltid rätt och orsaken är – tror jag – att de är mindre prestigefyllda än politikerna.
Folket behöver inte kompromissa mellan koalitionsbröder och inte heller klia varandra på ryggen för att ge uttryck för vad de anser vara rätt och riktigt.
Folket röstar på vad som förefaller vara det klokaste alternativet och sedan är det bra med det.
Folket ger röst åt folket.

Araberna gillar inte att folkets röst blir hörd för de är rädda att folket är klokare än politikerna.
Politikernas brist på klokskap och överskott på prestige gör att araberna ganska lätt kan slå in sina giftiga kilar men folket är genuint och kittet dem emellan tillåter inga kilar att få fäste.
Detta gjorde att araberna blev både nervösa, ängsliga och rädda när Israel klubbade igenom lagen om rösträtt för folket.

Ett pikant sidospår:
Om jag inte minns fel så har de arabiska ledarna själva lovat sina undersåtar att utlysa en folkomröstning innan ett fredsavtal med Israel skrivs under, så vad är skillnaden?
Till och med Hamas säger att de kommer att respektera en sådan omröstning.
Detta är naturligtvis endast en illustration av vad man menar med fagert tal men visar att de är väl medvetna om vad som får västerländska hjärtan att blöda av entusiasm och välvilja.

Som vanligt är det som är tillåtet för andra inte tillåtet för Israel med den skillnaden att den här gången gav Israel blanka katten i detta fenomen och slöt enhälligt upp bakom idén att låta folket bestämma.
Man behöver inte vara revolutionär för att gilla uttrycket – ’all makt åt folket’.

Eftersom detta inte är en nyhetsblogg utan använder sej av frikostiga latenstider så är det nu ganska länge sedan den nya lagens införande var uppe på nyhetssidorna.
Att den finns räcker bra och att den dessutom låter folket sova bättre om nätterna gör den ännu bättre.
Tala om bonus.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carmel, Knesset, folkomröstning, Erekat, Bildt, araber, Hamas, ...

Lyckliga palestinier

Palestinierna måste vara de lyckligaste människorna i hela världen.
Tänk så mycket pengar de snälla amerikanarna ger dem.
Miljoners biljoner – bara för att de vill göra dem lyckliga.

Om du dessutom lägger till vad Bildt ger dem – ja, då blir jag riktigt avundsjuk.
Tänk att bara få så där......

Ingen bryr sej egentligen om vad de gör med pengarna fast någonstans är jag övertygad om att många gräsrotspalestinier gärna skulle vilja ha ett ord med i laget.
De ser vanligtvis varken röken eller något annat av dessa slantar som har en lång tradition av kolsvart marknadsföring.
Pengar fungerar alldeles utmärkt att klia varandra på ryggen med.

Titta på den här videon och häpna.
Bli bestört är kanske ett bättre uttryck men allra mest adekvat är att bli förbannad.
Häng med för ibland går det undan med siffrorna men videon är så kort så du kan lätt göra en replay.





Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, USA, Bildt, svart marknad, ...

'Får jag inte allt så skriker jag'

Abbas och Erekat på hadj.
Den trötte mannen till vänster som är insvept i sitt lakan utan tillstymmelse till glipa är Abbas.
Erekat sitter till höger, visar mera hud och smakar så mycket han törs på en sexigare image.


Att idag ge palestinierna ansvar för en egen stat vore som att låta förskolebarnen sköta och driva sitt eget dagis.
Ansvarslöst.
Man måste lära sej krypa innan man kan gå – eller hur det nu är man säger.

Bildt, Obama och Åsa Linderborg på Aftonbladet vill ge palestinierna en stat, helst idag och eventuella brister i fundamentet tänker de kompensera med lämpligt antal biljoner.
Detta är den absolut rätta vägen om man vill ta sej ur askan och in i elden men vem bryr sej...?
Inte ovanstående sällskap i alla fall.

Palestinierna är fenomenala på att låtsas som om det regnar var gång det kniper.
Vem kommer vid det här laget ihåg vad som hände en gång för länge sedan?

Palestinierna har en imponerande historia av att sätta sej på hasorna och vägra.
Man vägrade en stat första gången 1947 och sedan har detta mönster upprepats medan decennium lagts till decennium.
Att vägra har blivit deras kungsväg ut ur knepiga situationer.

Idag vägrar de igen, vägrar att öppna munnen.
Vägrar att prata med israelerna.
Hur de räknar med att detta beteende skulle tillföra dem själva något positivt är en gåta.
Inte lär det uppmuntra någon att slänga en stat efter dem i alla fall.

För att återknyta till dagiset och 'får jag inte allt så skriker jag-fenomenet'.
Får jag inte allt häller jag vällingen över Lisas klänning.
Får jag inte allt smetar jag jordgubbsglassen på soffan.
Får jag inte allt kletar jag såsen i Pelles hår.

Idag skriker palestinierna med Västbankens alla röstresurser för de vet att världen lyssnar.
Bildt, Obama och Åsa Linderborg lyssnar intensivt, artigt och mycket uppmärksamt.
Idag hörde jag i radion rösten av den som skriker högst, vildast och allra mest ursinnigt.
Saeb Erekat.

Ni som läst något från den här bloggen tidigare vet att jag har ett gott öga till denne Erekat, palestiniernas förhandlingsboss.
En större falskspelare är svårt att finna och idag genomförde han ett av sina utsökta förvandlingsnummer.
Han är ju CNN’s egen lille kelgris och dyker upp i deras sändningar med förunderlig regelbundenhet.
Där är han verserad, elegant, soft spoken, vädjande och belevad.

Idag talade han till sitt eget folk på arabiska i Ramalla och ni som kommer ihåg hur Hitler lät i sina vansinnestal under nazismens guldålder kan föreställa er hur Erekat lät idag.
Lika lite som man behövde kunna tyska för att förstå andemeningen i Hitlers tal, lika lite behövde man förstå arabiska för att greppa vad Erekat bjöd sina lyssnare.

’Får vi inte allt så skriker vi’ var kontentan av hans utbrott enligt referenten och om detta inger förtroende för ett framtida statsbyggande då är solen grön och månen blå.

Palestinierna startar krig och intifador när det dem så lyster vilka de sedan lika regelbundet förlorar.
Trots dessa nesliga förluster låtsar de som om det regnar och ställer krav efter krav efter krav...
Den som förlorar det krig man själv startat är inte den som ställer kraven men detta axiom har uppenbarligen inte nått fram till varken Erekat eller Abbas.
Israelerna får ta på sej en del av ansvaret för att denna fars tillåts fortsätta vilket får ses som ett resultat av omvärldens likgiltighet och okänslighet för rätt och rättvisa.

Det hör naturligtvis till saken att Bildt, Obama och Åsa Linderborg aldrig ställer några besvärande frågor till en palestinier utan, liksom Goldstone, sväljer deras historier med hull och hår.
Detta är palestinierna väl medvetna om och utnyttjar till bristningsgränsen.
Dumma vore de väl annars.

Detta skulle egentligen handlat om vår tids Hitlerdemagog men eftersom Erekat inte hänger i ett vacuum fick han orera till en bakgrund av vår samtids absurditeter.

Det är dags för Bildt, Obama och Åsa Linderborg att berätta för Erekat och Abbas att det är hög tid att sluta med dessa barnsligheter, växa upp och börja ta ansvar för sitt folks välbefinnande och välstånd.

Det är väl sådant man har presidenter och andra ledare till...???!!!


Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, palestinier, Bildt, Obama, Åsa Linderborg, Västbanken, CNN, Ramalla, Hitler, ...

Förvånad, någon?

Jag förstår inte riktigt…
Varför blev alla så överraskade av att Iran har ytterligare en anläggning för anrikning av uran?
Denna klenod är gömd i urberget och klar att tas i bruk inom kort.
Jag antar att samma människor som nu blev förvånade kommer att fortsätta att bli förvånade för varje ny anläggning som blir avslöjad.

Varför skulle något så naturligt vara förvånande?
Bara de som tror att Ahmadinejad resonerar som du och jag borde vara förvånade.
Överraskningar från det hållet är något vi borde räkna med eftersom Ahmadinejad inte resonerar som du och jag.

Jag tror dessutom att detta bara är förspelet – Ahmadinejad är inte den som lämnar något åt slumpen.
Länder med oljeinkomster av Irans storlek kan lätt köpa sej kunskaper genom att köpa människor.
Köpa hjärnkapacitet.
Dessa köpta människor har gett Iran de vapen som ska tillförsäkra dem en plats i solen bland världens mest beundrade nationer.

Svenskarna köper sej pensionsförsäkringar för att säkra sin ålderdom medan Iran köper sej kärn(vapen)kunskap vilket de kallt räknar med ska fungera som en pensionsförsäkring.
Tryggt och säkert.

Kanske har de rätt – kanske fel.

Det beror på om någon tänker tala om för Iran att innehav av kärnvapen faktiskt inte är liktydigt med trygghet, säkerhet och en allt övergripande kärlek vilket verkar vara deras något tvivelaktiga arbetshypotes.
Irans islamofascistiska mullaregim spelar sitt förföriska katt-och råtta-spel med oss men vi vägrar inse att för dem är det just ett spel.
Ett spel med insatser inga andra än vi själva kommer att få betala.
Ett steg framåt och två tillbaka.

I dag ska det pratas.
Frågan är bara om vad?
Obama och hans europeiska lärjungar vill känna Ahmadinejad på pulsen om hans kärn(vapen)program.
Försiktigt, men dock.

Ahmadinejad vill berätta för dem hur han vill förändra världen.
Att prata om Irans kärn(vapen)spurt kommer att sitta hårt åt.
Det låter för mej som om det kommer att bli typ ett hederligt gammaldags kafferep där alla pratar i munnen på varandra och ingen efteråt har en aning om vad som sagts.

OK – man ska inte racka ner på goda föresatser men dessa verkar mer än lovligt blåögda.
Samtal på högsta nivå där parterna planerar att prata om olika saker, där ena parten inte tänker diskutera vad den andra anser vara huvudproblemet och själva orsaken till samtalen.

Kanske kommer Iran att berätta för Obama och Solana (Bildt fick inte vara med - har de inte upptäckt hans storhet än?) att de har ytterligare några anrikningsanläggningar utspridda i ödemarken och alla kommer att bli sååååååååå förvånade.

Skulle samtalen mot förmodan resultera i en bättre värld för oss alla lovar jag att ta bort detta inlägg och ersätta det med en ursäkt.

’Det är synd om människorna’

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, uran, Ahmadinejad, hjärnkapacitet, pensionsförsäkring, kärnvapen, mullaregim, Obama, kafferep, Solana, Bildt, ...

DN SvD SvD

Papegojkören

Vid det här laget drar jag faktiskt på smilbandet när jag hör den ena storheten efter den andra lydigt upprepa palestiniernas käpphästar.
En riktig papegojkör i djungelns alla skriande färger.

Ingen person av rang i Europa vill stå utanför denna kör.
Alla vill vara inne i mer än en bemärkelse.
Inträdeskraven är få – vad som krävs är bara förmågan att upprepa.
Ett upprepande från de ’rätta’ källorna, naturligtvis.
Om medlemmarna därtill har en begränsad förmåga till självständigt och kritiskt tänkande underlättar det naturligtvis genomförandet av papegojkonserten.

Abbas och hans lille hjälpreda, Erekat, proklamerar att bosättningarna är det största hindret för fred och strax går stafetten till Papegojkören.
Nu är det deras uppgift att upprepa vad Abbas och Erekat sagt och helst piska upp stämningen med lite fluffig indignation.

Vår egen utrikesminister har en färgstark baryton, rik på övertoner.
Han vill ju inte vara sämre än någon annan i Papegojkören så han plockar fram sin allra myndigaste stämma när han yttrar sitt mantra om bosättningarna.
Solana med sin sobra tenor har finslipat denna metod under många år i gamet.
Han vill ju bara de små livens bästa...

Obama som representerar vissa grupperingar i USA, har dirigentuppdraget i Papegojkören och tror av någon anledning att Israel ingår i hans regeringsunderlag.
Han har med sin djupa bas villigt anammat myten om bosättningarnas hemskheter eftersom detta synsätt passar hans ambitioner som hand i handske.
Han jagar varje halmstrå som kan ge honom världens muslimer på ett bräde.

Jag har aldrig förstått sambandet mellan bosättningar och fred.
Jag tvivlar starkt på att någon annan heller sett ljuset.
Bosättningarna är ett typiskt ’icke-problem’ som kommer att lösas genom förhandlingar den dagen palestinierna bestämmer sej för fred och gör slut på konflikten.

Detta ’icke-problem’ är ett så tydligt svepskäl för att inte vilja avsluta konflikten att jag blir riktigt generad å palestiniernas och Papegojkörens vägnar.
Fattar de inte att folk förstår... att folk förstår att bara driver med oss.
Storgubbarna förstår naturligtvis ingenting - de har ju sin prestige att tänka på - men vanligt folk förstår nog förutsatt de inte är totalt aftonbladsindoktrinerade.

Obama ställer idag kravet på Israel att införa totalstopp för allt byggande i bosättningarna.
Till Abbas säger han att han borde nog, för att ’saken’ ska se lite bättre ut och för att ge sken av viss trovärdighet, minska lite på hatpropagandan mot judar och mot Israel.
Putsa fasaden.

Obama använder ordet ’reduce’, minska ner lite lagom sådär, när han talar om de giftiga förtalskampanjerna palestinierna kontinuerligt bedriver – inte minst bland barnen.
Tala om en förlorad generation.
Många generationer vid det här laget.

Naturligtvis låtsas palestinierna inte höra Obamas stilla vädjan utan brer på etter värre bl.a. genom nyligen genomförda test och TV-program för skolbarn där man enades om att både Haifa och Negev ligger i Palestina.

Tablå!
(Tack Bildt för finansieringen. Nu vet vi att vi har dej som i en liten ask...)

Israel krävs på totalstopp av all byggverksamhet medan palestinierna vänligen ombeds reducera sina hatkampanjer.
Jag tror det är dags att aktivera Papegojkören igen för att upprepa och förklara dessa blatanta orättvisor.

Sammankallandet till generalrepetition ger dock ett magert resultat.
Obama är ute och dansar med Michelle, Solana är på tjurfäktning och Bildt bara bloggar och bloggar.
Merkel, Sarkozy och Brown är antingen i tvättstugan, på tennisplanen eller deltager i höstjakten.
Ingen kan komma.

När Papegojkören sysslar med kväden av obskyr karaktär som att kalla en spade för ett trollspö och bosättningar för ’ett hinder för fred’ då är uppslutningen mangrann, entusiasmen på topp och körklangens timbre i klass med Orfei Drängar.
Himlarymden fylls av sång för gudar.

När Papegojkörens program innehåller obekväma fakta och obestridlig information kan ingen komma.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, Solana, Bildt, Obama, Israel, palestinier, bosättningar, Brown, Merkel, Sarkozy, svepskäl, aftonbladsindoktrinering, Haifa, Negev, ...

DN DN T SDS SDS SvD SvD SvD AB

... och Sverige då?

En del av veckosluten ägnas ofta åt att plöja veckans tidningar.
Den här helgen är inget undantag.
Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från sept. 26 då Caroline B. Glick levererade en av sina högkvalitativa krior med titeln "A road on reality".

Visst kommer jag ihåg att Ahmadinejad höll ett tal i FN och att det inte var av den trivsamma sorten, men nu fick jag läsa delar av det ordagrannt.
Att han sa vad han sa var kanske inte det mest förvånande, utan de reaktioner han fick.

Ingen gick ut, vad jag vet, och ingen höjde sin röst i protest.
Ingen kastade ruttna tomater på honom och ingen arresterade honom.
Nej, han fick entusiastiska applåder!

Talet då?
Här kommer ett smakprov.

"The dignity, integrity and rights of the European and American people are being played with by a small but deceitful number of people called Zionists. (Jag tvivlar på att ordet Zionists var skrivet med stor bokstav i Ahmadinejads manuscript. Min kommentar.)
Although they are a minuscule minority, they have been dominating an important portion of the financial and monetary centers as well as the political decision-making centers of some European countries and the US in deceitful, complex and furtive manner".
He then promised that Israel will soon be destroyed – for the benefit of humanity.

Carolines artikel koncentrerar sej på att i detta sammanhang inte ett knyst hördes från Israels försvarsminister och ev. blivande premiärminister, Livni, som sin vana trogen låste in sej och höll tyst.
Den av Livni nyligen utsedda ambssadören till FN, Gavriela Shalev, har dessutom uttryckt att vad hon ser som den viktigaste uppgiften i sitt nya jobb är att korrigera israelernas syn på FN...
Antiklimax!

Min fråga är varför ingen protesterade under Ahmadinejads tal?
Ville de inte störa ordningen?
Ville de men inte vågade?
Var de osäkra så de ville konferera med hemmafronten först?
Ville de inte stöta sej med en blivande kärnvapenmakt?
Tyckte de han hade rätt i vad han sa?
Andra orsaker.

Resultatet är i vilket fall som helst skrämmande.
Inget är för Ahmadinejad så uppmuntrande som när han upplever ett tyst samtycke för då begriper han att han har dem som i en liten ask.
Ligger Sverige tryggt nerbäddat i Ahmadinejads lilla ask?
Bildt då? Sussar han också gott i asken?

Tänk om Sverige hade varit det enda landet som öppet och frimodigt hade protesterat i FN under hans famösa tal.
Vilken seger, vilken framgång, vilken stolthet medborgarna skulle ha känt.
Eller skulle de inte???

I svaret på den frågan ligger Sveriges framtid som självständig nation, utan att vara beroende av att snegla på andra makters vävilja.
Alternativet är att börja betala skyddspengar.

Ahmadinejad, Bildt, Caroline B. Glick,
FN, Livni, ..