31 oktober 2008

Diakonias olika måttstockar


Jag känner mej utvald idag.
Jag har fått tillåtelse att publicera en artikel skriven av en av mina favoritskribenter, Ilya Meyer.
Hans artikel som är publicerad i Världen Idag - just idag - säger vad man kunde förvänta sej att en organisation med kristen anknytning som Broderskapsrörelsen skulle säga – men som de naturligtvis inte säger.
Broderskapsrörelsen tillsammans med den likaledes avkristnade Diakonia är som uttorkade öknar, skamfläckar vi andra "normala" kristna anser helt har förfelat målet.
De är på sin höjd ljumma och ska som sådana utspys ur Guds mun.

Nu åter till artikeln av Ilya Meyer.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3162&Itemid=29

DIAKONIAS OLIKA MÅTTSTOCKAR

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.
Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.

Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.

Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.

En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.

Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Talibanerna.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vem minns inte förra gången det ordet klingade i våra öron, det var för inte så väldigt länge sedan).

Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att dessa hus ska rivas. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar på civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Inte förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den makabra situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2008 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt.

Ilya Meyer
Västra Frölunda
D

Inga kommentarer: