Shabat Shabaton.
Det låter så mäktigt, så segervisst.
Man hör hur evigheten studsar mot Murens urgamla stenar.
Shabat Shabaton.
Jom Kippur.
I den hebreiska Bibeln är denna dag beskriven som shabaternas shabat, vilodagarnas vilodag, lördagarnas lördag - om du så vill - då du är förbjuden att arbeta, beordrad att späka dej och dessutom att offra eldsoffer åt Herren.
Om du inte lyder dessa budord kommer du att utrotas ur din släkt eller förgöras på annat sätt.
Ord och inga visor!
I den svenska översättningen i Tredje Mosebok (Leviticus) kapitel 23, verserna 26-32, kallas dagen för Försoningsdagen, som är satt att vara en vilosabbat.
Det står också att detta gäller från denna afton till nästa afton.
I den judiska traditionen har dessa budord blivit konkretiserade genom bl.a. en påbjuden fasta.
Man behöver inte vara ortodox i sin tro eller bo i Mea Shearim i Jerusalem för att fasta – många gör det av tradition och för att det ger en positiv känsla av tillhörighet.
Jag hörde idag att mer än halva Israels befolkning fastar och ber just nu.
De icke så uppenbart troende hälsar varandra med "Tsom kal", vilket betyder att man överbringar en önskan om att fastan ska upplevas som lätt.
Vi diskuterade detta uttryckssätt hemma och fann att det egentligen var ganska ologiskt.
(Kanske lika ologiskt som att vara icke troende...)
Hela idén med fastan är ju att man ska späka sej, så varför önskar man då sin nästa en lättsam fasta med så lite späkning som möjligt?
Är det inte att missa målet?
Jag antar det hänger ihop med att mitt bland dessa heliga budord är vi vanliga vardagliga människor.
Jag kikade ut genom fönsterluckorna för en stund sedan och såg då en fridfull dal framför ett ruvande Gilboa.
Månen höll just på att tränga igenom ett svart moln för att sprida allt mer silverglans över ond som god.
Ett gott tecken?
Vi behöver många genuint goda, hoppfulla och upplyftande tecken.
Det låter så mäktigt, så segervisst.
Man hör hur evigheten studsar mot Murens urgamla stenar.
Shabat Shabaton.
Jom Kippur.
I den hebreiska Bibeln är denna dag beskriven som shabaternas shabat, vilodagarnas vilodag, lördagarnas lördag - om du så vill - då du är förbjuden att arbeta, beordrad att späka dej och dessutom att offra eldsoffer åt Herren.
Om du inte lyder dessa budord kommer du att utrotas ur din släkt eller förgöras på annat sätt.
Ord och inga visor!
I den svenska översättningen i Tredje Mosebok (Leviticus) kapitel 23, verserna 26-32, kallas dagen för Försoningsdagen, som är satt att vara en vilosabbat.
Det står också att detta gäller från denna afton till nästa afton.
I den judiska traditionen har dessa budord blivit konkretiserade genom bl.a. en påbjuden fasta.
Man behöver inte vara ortodox i sin tro eller bo i Mea Shearim i Jerusalem för att fasta – många gör det av tradition och för att det ger en positiv känsla av tillhörighet.
Jag hörde idag att mer än halva Israels befolkning fastar och ber just nu.
De icke så uppenbart troende hälsar varandra med "Tsom kal", vilket betyder att man överbringar en önskan om att fastan ska upplevas som lätt.
Vi diskuterade detta uttryckssätt hemma och fann att det egentligen var ganska ologiskt.
(Kanske lika ologiskt som att vara icke troende...)
Hela idén med fastan är ju att man ska späka sej, så varför önskar man då sin nästa en lättsam fasta med så lite späkning som möjligt?
Är det inte att missa målet?
Jag antar det hänger ihop med att mitt bland dessa heliga budord är vi vanliga vardagliga människor.
Jag kikade ut genom fönsterluckorna för en stund sedan och såg då en fridfull dal framför ett ruvande Gilboa.
Månen höll just på att tränga igenom ett svart moln för att sprida allt mer silverglans över ond som god.
Ett gott tecken?
Vi behöver många genuint goda, hoppfulla och upplyftande tecken.
Klagomuren, Jom Kippur, Gilboa, fasta, Försoningsdagen, ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar