31 oktober 2008

'Yvette' Lieberman, den smarte juden


Nu ska jag studera min kristallkula en stund och sedan slänga ut Tarotkorten – allt för att få lite grepp om framtiden.
Egentligen är dessa åtgärder överflödiga för vi fick vissa föraningar i Knesset igår.

Man hade satt sej ner för den årliga minnesstunden över den av palestinierna mördade ministern Rehavam Ze´evi och talarna avlöste varandra.
Turen kom till ledaren för partiet 'Israel Beiteinu' (Israel vårt hem), Avigdor Lieberman, och jag riktigt både såg och kände hur de församlade spetsade öronen.
De visste av erfarenhet att de inte kommer att få lyssna till samma slätstrukna upprepningar från honom som från de andra talarna.
De blev inte besvikna.

"Every self-respecting [Israeli] leader," Lieberman said, would expect a reciprocal visit when making one on his own.
"He wants to talk with us? Let him come here; he doesn't want to talk with us - let him go to hell," Lieberman said.

Med andra ord – varför ska vi springa häcken av oss för Mubarak när han aldrig gör detsamma för oss – på ren skånska.

Lieberman har mycket emot sej.
Han är ingen sabra (en som är född i Israel), han har en grötig rysk brytning när han talar hebreiska och han ser smått demonisk ut med ett stort och ett mindre öga som ibland verkar se rakt igenom dej.
Däremot är han stolt över att vara jude och låter ingen trampa på sej på grund av detta faktum.
Han inser dessutom att Israel måste kräva respekt och inte ständigt kräla i stoftet för sina arabiska grannarna.
Att han tycker att politisk korrekthet är mindre viktigt än att stå för en konsekvent uppfattning anser jag hedrar honom.
Många har mycket att lära av 'Yvette' i det avseendet.
Lite anarkist-anda skulle inte sitta helt fel bland dagens ganska mesiga ledarskikt.

Jossi Beilin, ledaren för vänster-vänsterpartiet Meretz-Yahad hade en gång en arbetsfrukost tillsammans med Lieberman.
Efter att kaffet var urdrucket blev han tillfrågad om vad han tyckte om Lieberman – underförstått då att de representerar var sin ytterlighetsriktning.
"Han är en smart jude" svarade Beilin, som likaväl hade kunnat ta tillfället i akt att hänga ut sin frukostkompis och vinna ett par politiska poäng.

Tillbaka till Knesset och gårdagens samling.
Vad hände?
Tro det eller ej men så fort etiketten tillät sprang både Olmert och Peres till sina telefoner, datorer eller faxar och knäböjande inför Mubarak började de ödmjukt framföra sina lika ödmjuka ursäkter för vad Lieberman hade sagt.
Jag kan livligt föreställa mej hur de försökte framställa honom som mindre vetande medan de gjorde som hundarna gör – rullade över på rygg, blottade magen och visade sin totala underdånighet och undergivenhet.

Vad håller de på med egentligen, vad är det som gjort att de förlorat all stolthet?
Att kräva jämställdhet med araberna är inte på deras agenda – smulorna räcker så bra.
Gettojuden i sin prydno.

Nå, vad säger kristallkulan då?
Jo, den säger att Avigdor Lieberman i framtiden kommer att betraktas som en av de stora i Israel, en som inte varit rädd för att stå uppe på de urgamla murarna till landets försvar, helt i klass med David Ben Gurion, Golda Meir och Menachem Begin.
Efter dem har dessvärre fältet tunnats ut betänkligt.

, , , , , , ..

2 kommentarer:

Jacobssons tankar sa...

Det är när man läsr sådant här: http://israelinsider.ning.com/profiles/blog/show?id=2018399%3ABlogPost%3A11698
som man hoppas att det Israeliska folket ska vkna upp ur den Törnrosa sömn som dom vaggats in i av Kadima. Jag är övertygad om att fred får Israel när araberna inser att också dom måste bjuda till.

Gita sa...

Vad araberna i området kanske inte tänker på är att de är lika utsatta för ev. atombomber som judarna.
Skulle de börja "bjuda till" om denna tanke blev levande för dem?
Erfarenheten gör att jag tvivlar.

Jag tror israelerna i allmänhet är vakna över kärnvapenhotet men som valsystemet är utformat har de små möjligheter att påverka beslutsfattarna. De kan fortsätta att sova med bibehållen lön - ingen risk för att missnöjda väljare petar bort dem.

Varför är de israeliska ledarna försatta i trans då?
Det finns nog många svar på den frågan men en orsak är nog ren verklighetsflykt. Dessutom en rädsla för att misslyckas vid ett ev. angrepp.