Karnit sörjer medan Nasrallah ler

Det har varit en grym vecka.
Vi har varit fullständigt utlämnade till nyckfullheten hos en handelsresande i likdelar.
Nasrallah of Hizballah.

I radio sjunger man "Habaita, habaita" (hemåt, hemåt) och just den här veckan syftar man på de kidnappade ungdomarna som kom hem.
Hem till sitt Israel.
Hem till sina gravar.

En annan som kom hem var den ökände barnamördaren, Samir Kuntar.Han kom hem till en jublande befolkning som mottog honom som om han vore en god människa.
En god människa mördar inte barn och lovar några timmar efter frisläppandet att han längtar efter att få göra om det igen.Presidenten, premiärministern och naturligtvis Nasrallah, bidrog till feststämningen.
Inga ord var för stora, inga välkomstkramar för yviga och inga kyssar för blöta.

Hizballah fick förutom Kuntar och fyra andra levande fångar också snudd på 200 kroppar från krigen sedan decennier tillbaka.
Efter att ha passerat gränsen mot Libanon flyttades dessa träkistor över till öppna lastbilssläp som var dekorerade som överlastade julgranar.
Ordet makabert låg nära till hands

I Kuntars hemby kastade barn torkade rosenblad över honom och det kunde inte hjälpas att han såg lite löjlig ut när en del av dessa envist satte sej fast på hans militärkeps.

Två begravningar.
Udi Goldvassers änka, Karnit, hade sin sista offentliga konversation med honom.
Hon sa att hennes eget, privata avsked kommer att bli enbart mellan henne och Udi på annan plats och vid en annan tidpunkt.
Att se och höra hennes tal vid begravningen kommer ingen någonsin att glöma.
Rent, naket och oerhört sorgligt.
Udis mamma, Miki, som är av annat virke, sa att ingen skulle få se henne gråta och uppmanade nationen att ta sej samman, vara stark och gå vidare.
" Miki Goldwasser came to reclaim our national dignity, while Karnit came to reclaim our national soul."

Eldad Regev har tre bröder och en av dem, Ofer, uttryckte sej så här:
”Vi levde i en värld där vi trodde att vår fiende var som oss, att vi kunde prata med människor som också ville ge sina barn ett gott liv, som också ville se blommor växa, finna sin stora kärlek och bilda familj.
Precis som vi.
Men det visade sig att våra fiender är vår raka motsats och att vi inte har ett enda drag gemensamt.
Trots det kommer vi inte att sluta försöka.”
Ofer Regev sade vidare att han var stolt över att han tillhörde en nation som värdesätter kärlek högre än hat.

Tala om skilda världar.
I Libanon uppfördes ett skådespel medan vi försökte hantera verkligheten.

Karnit sörjer, vi sörjer - men Nasrallah han bara ler.

DN K SvD SDS

Bottenlös grymhet

Bottenlös grymhet.
Hizballah med sin ledare Nasrallah, har inför världen – för de som vågar lyssna – presenterat exakt vad de står för.
Bottenlös grymhet.

För ungefär två år sedan kidnappade Hizballah två israeliska värnpliktiga.
Ehud (Udi) Goldwasser och Eldad Regev.
De sprängde deras bil och när man såg de rykande svarta resterna så undrade man i sitt stilla sinne om någon verkligen kunnat ta sej levande ur detta vrak.

Undra är just vad de anhöriga och alla vi andra har fått göra ända sedan dess.
Ingen enda ledtråd om killarnas tillstånd har getts och naturligtvis ingen information om de är levande eller döda.
Detta har inte berott på dålig postgång eller andra yttre omständigheter utan på att sådan är deras taktik.
Zero information.

Hur de anhöriga har kunnat överleva i denna ovisshet är en gåta men kanske ligger det något i att man får den kraft man behöver. Naturligtvis är detta Hizballahs väl utarbetade taktik för att plåga de anhöriga bortom möjligheternas gräns.
Inte ett ord, inte en viskning - inte ens en liten felsägning.
Vattentätt och lufttätt många gånger om.

Jag tänker på de lättledda svenskar som under Libanonkriget - som följde på kidnappningen, raketanfallen och människomorden - stolta marscherade under banderoller som "Hizballah det är vi" och liknande texter.
Innebär det att dessa marschkängor också stöder Hizballahs taktik att undanhålla all information till de anhöriga?
Innebär det att de tycker det är rätt och riktigt att Röda Korset hindras från att besöka de kidnappade killarna?
Innebär det att de stöder tesen att kriminalitet ger moralisk rätt till ytterligare kriminalitet?
Innebär det att de föredrar grymhet framför medmänsklighet.

Nu ska killarna få komma hem. I vilket skick vet ingen - ingen som räknas.
I utbyte har de bl.a. blivit lovade en gossa vid namn Samir Kuntar.
Om honom stod det att läsa när det begav sej:

According to a 1979 Maariv newspaper report, Kuntar first shot Israeli civilian Danny Haran on the Nahariya beach and drowned him in front of Einat his 4-year-old daughter. Kuntar then turned his attention towards the 4-year old. He took his rifle and then swung it across the toddler's head, knocking her to the ground. He, then laid her head on a rock and beat her on the head until her skull was crushed and she was dead.
Kuntar har sedan dess suttit i israeliskt fängelse och ätit upp sej men ska nu få komma hem.
Levande.
Han har dessutom berättat för sin chef, Nasrallah, att han längtar efter att åter igen engagera sej i kampen med de ädla målen – att utplåna Israel.

Nej, detta är ingen söndagsskoleberättelse.
Det är en berättelse direkt ur livet – det bottenlöst grymma livet med Hizballah.


Slutligen en kommentar av Karnit Goldwasser efter regeringssammanträdet i går där de beslöt att genomföra fångutväxlingen. Olmert samlade de anhöriga i sitt kontor och .........

After the rest of the family members left his office, Karnit Goldwasser, Ehud's wife, stayed behind. She went up to Olmert, shook his hand, and with red-rimmed eyes said: "I've been fighting for two years, and I feel that in the end, even if I won, what has it all been for?
So I can shout 'Hooray, I'm a widow'?"

Olmert listened, and the tears coursed down his cheeks.