Upp-och-nedvända grodor

Det kan säkert tyckas enfaldigt att skriva så mycket om vad palestinierna har för sej men om man byter ut ordet ’palestinier’ mot ’upp-och-nedvända-världen’ så blir det kanske mera förklarligt.

En upp-och-nedvänd värld är naturligtvis absurd men kan också ha sina poänger.

Det mesta palestinierna tar sej för är så galet tokigt att man per automatik klassar det som bak-och-fram eller upp-och-nedvänt.

Stundtals alltihop tillsammans.

Galnast av allt är att vad de nu bråkar om hade de kunnat haft redan 1948 om de inte tjurat.

De hade kunnat haft en stat i paritet med Israel (lika gammal i varje fall) och inte behövt acceptera den kvasi-stat FN bevärdigade dem med för några månader sedan.

OK, bättre sent än aldrig - så de vill alltså ha den där staten nu i stället.

FN-resolutionerna talar tydligt om att en sådan stat endast kan skapas genom förhandlingar med Israel men vad gör palestinierna?

I stället för att förhandla med Israel förhandlar de med Hamas.

Hoppsan...

Förhandlingar med Hamas kan aldrig ge dem en stat, endast förhandlingar med Israel har teoretiska möjligheter att resultera i en palestinsk stat.

Hade de inte varit så bak-och-fram och upp-och-nedvända så hade de kunnat göra det lätt för sej genom att gå till israelerna och be om hjälp och råd.

De har i alla fall mer än 60 års erfarenhet av att handskas med en ny stat.

På tal om de regelbundet återkommande förhandlingarna mellan Gazapalestinier (Hamas) och Västbankspalestinier (Fatah) så bryter de samman lika ofta som de återuppstår.

Det enda Fatah och Hamas kan komma överens om verkar vara att starta bråk med israelerna och i det avseendet är de lika goda kålsupare.

Ibland blir det raketkaskader och ibland mandomsprov för snorungar. 

Vem fick iväg den största stenenbumlingen utan att snubbla?

Vad annat har palestinierna för sej?

De satsar ofattbara penningsummor på att i alla tänkbara instanser ’snacka skit’ om Israel och göra livet surt för den tilltänkta granne de påstår sej längta och trängta efter att leva i fred med.

Hade de åtminstone i någon utsträckning förstått vad förtroendeskapande åtgärder innebär (nej det är inte kassamraketer...) och därefter presenterat dem för omvärlden då hade israelerna – om inte annat så för skams skull – känt sej tvingade till ett liknande beteende.

Åter igen talar deras handlingar ett annat språk än vad de säger till Obama.

Bak blir fram och upp blir ned kväker grodorna i träsket.

Till Obama säger de att de har en djup och innerlig önskan om en alldeles egen liten stat, naturligtvis i fred med Israel.

Där ska de odla sin potatis, plantera sina pelargoner och tillreda sin humus.

I samma andetag skickar de ut sitt unga garde för att som de senaste dagarna bränna, slå ned och förstöra.

F’låt, det sägs att detta sker i sympati med de matvägrande fångarna men jag kan trots det inte se något sympatiskt i dessa gatuorgier.

Palestiniernas öde tycks fortfarande vara förenligt med den ack så sorgliga devisen att de aldrig missar ett tillfälle att missa ett tillfälle.

Grunden för detta konstaterande är att palestinierna inte bryr sej ett dugg om lite missade tillfällen, de är inräknade under rubriken 'SPILL' i den stora ekvationen.

Det enda viktiga är att se Israel förstöras bit för bit precis som det står i deras stadgar som jag försynt undrar om biståndsminister Gunilla Carlsson och Obama läst?

Om de läst den så har de antingen inte förstått vad de läste eller inte brytt sej.

Vilket som är värst kan ni själva fundera över.

Till 'upp-och-nedvända-världen' hör också palestiniernas oförmåga, eller snarare ovilja, att bli självförsörjande.

De vill ha en stat men de räknar kallt med att andra ska betala för den.

Hade några andra än palestinierna försökt sej på ett liknande experiment hade världsmedborgarna skrattat lite uppgivet.

När det gäller palestinierna vågar man sej naturligtvis inte på en sådan naturlig reaktion utan spelar med i elakt spel.

En stat som inte står på egna finansiella ben klafsar bara runt i lervällingen och ett slipprigt steg framåt följs obevekligen av två lika slippriga steg tillbaka.

Liksom tonåringen får lära sej att sköta sin ekonomi bör ett område med aspirationer på statsbildning lära sej, bit för bit, att bli självförsörjande.

Att anklaga andra länder för att de inte gett dem tillräckligt mycket slantar är inte bara barnsligt utan dessutom dålig stil och inte så lite småsnuskigt.

Andra länder ställer gärna upp i katastroflägen men hur ska de hantera palestiniernas evighetslånga katastrofläge?

Upprorsmakarna fortsätter sin vilda framfart på Västbanken och igår fick Abbas verkligen till det. 
Vid en begravning sa han att israelerna "söker anarki genom att döda våra barn".

Först skickar Abbas alltså ut dessa barn med stenbumlingar och Molotov-cocktails i händerna för att sparka igång största möjliga anarki och sedan anklagar han Israel för sin egen hem-anarki.

Naturligtvis är de upp-och-nedvända grodorna på intet sätt uttömda men nog får här vara nog - tills nästa groda blir omöjlig att negligera.

Bak blev fram och upp blev ned och alla grodor i träsket instämde.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, FN, Fatah, Hamas, Israel, Obama, gatuorgier, ...

Blåmärken och PR

Jag har aldrig riktigt förstått det där att om någon får ett blåmärke när de är ute och demonstrerar så klagar man.
”Ack detta krig i Syrien som har spräckt våra planer gång på gång.

Jag vet att det är en mänsklig rättighet att demonstrera men det är knappast någon universell skyldighet.

Har man valt att ge sej ut i demonstrationens hetta så får man väl ta situationen som den kommer – man är ju där eftersom man själv valt att vara just där.

’Som man bäddar får man ligga’ sade de gamle.
De enda jag tycker synd om är poliserna för där handlar det ju om arbetsskador.

Obama är på ingång och eftersom palestinierna tycker att deras andel av svarta rubriker varit alltför gles på senare tid så har de vässat knivarna.

Bildligt talat naturligtvis – vad trodde ni?

Inte mycket bättre är det i Egypten där det famösa Tahrir-torget drar CNN med tillhörande folkmassor till sej så snart något inte passar.

Israelerna ja, inte ens av dem har vi kunnat dra några PR-poäng sedan vi duperade FN .”

Så har förmodligen snacket gått i de palestinska korridorerna på senare tid och när nu självaste Obama ska komma så måste de ju ha något att visa upp, något som via honom kommer att ge dem världens odelade sympati samtidigt som syndabocken Israel får ännu en fy-stämpel i baken.

Världens sympati och medföljande antipati mot Israel är palestiniernas eviga livsluft, långt viktigare än medelpalestinierns väl och ve – men det visste ni ju redan.

Nu är goda råd dyra men eftersom det är ont om både tid och fräscha infallsvinklar så dammar de av en gammal käpphäst – fångarna.

De som får sin löning på fredag via EU och Gunilla Carlsson.

Småtjyvar och banditer göre sej inte besvär, endast de som avlivat israeler får del av denna bonus.

Alltså började en del fångar matvägra vilket naturligtvis står dem fritt och parallellt med detta utgick ett påbud till palestinier av rätt ålder och kön att ge sej ut och ställa till största möjliga oreda – vilket också skett.

Under torsdagen och fredagen har dessa yrkesdemonstranter från när och fjärran kastat stenblock, rullat iväg brinnande däck och kastat Molotov-cocktails omkring sej.

Hela Västbanken pyrde, allt enligt order.

Idag har några av de matvägrande fångarna flyttats till sjukhus för de mådde inte sådär rysligt bra...

Vore det inte enklare om de klämt ner en ostsmörgås tillsammans med ett rejält glas 3% mjölk - men när jag tänker efter så var de förmodligen bara ute efter lite miljöombyte.

Detta kommer antagligen att fortsätta tills Obama består Israel med den äran och då tvingas han förmodligen att säga usch och fy till israelerna medan palestinierna ler i mjugg.

Allt enligt politiska spelregler på hög nivå.

Om det allra mest underbara skulle hända att någon av matvägrarna dör skulle det bli full pott men även lite blåmärken har en förmåga att ge PR-poäng.

PR-poäng den palestinska själen så hett åtrår.

Kom igen nu då, stenblocken väntar...

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Obama, Syrien, Egypten, Tahrir-torget, Israel, FN, EU, Gunilla Carlsson, Västbanken, ...

Vardag i Israel - finns den?

Diskrepansen mellan vad jag vet och vad jag ser är stor och ganska förvirrande.
Jag vet att lilla Israel är omringat av hätska fiender som bara inväntar rätt tillfälle att göra slut på oss men samtidigt ser jag här ett underbart vackert land där mandelträden blommar och där gräset är fräscht gräsgrönt efter regnen.

Jag ser också människor som aldrig, trots bakslag efter bakslag, förlorar hoppet om lugnare tider.

Frågan är vilken verklighet man ska förhålla sej till?

Naturligtvis blir det vad jag ser och upplever under vardagen – vad Hizballah har för sej uppe i sina trakter berör inte mej.

Fel.

Det berör mej och alla andra som lever här i Israel för om vi inte förbereder oss, bara hoppas på det bästa, då kan vi inte skylla på någon annan när det en dag går åt skogen.
Att syndabockar är värda sin vikt i guld har vi lärt av en viss granne som använder dem mycket flitigt.

Här frågar man sej inte OM kriget kommer utan NÄR.

Syrien är med snabba steg på väg i samma riktning som Sinai – att bli en bit land där anarkin är enda rättesnöret.

Fel igen.

Vi som medborgare kan inte göra så mycket mer än att se till att vardagslivet rullar på som vanligt, att det finns mjölk till kaffet i kylskåpet och att ungarna kommer iväg till sina tennislektioner.

Politikerna får sköta politiken och IDF försvaret.

Ännu mera fel.

Hemmafronten är oerhört viktig när det krisar var och en av oss kan göra skillnad.

Hemmafronten blir förmodligen också den som får ta emot de hårdaste törnarna när raketer med kemiska och/eller biologiska otäckheter exploderar runt knutarna.

Vi måste förstå vad som händer och förbereda oss men inte oroa oss säger de kloke.

Well, lätt att säga...

- Hur skulle det vara om höga vederbörande i Europa snabbar på lite med att terrorstämpla Hizballah.

Det kommer inte att hindra dem att spy ut sitt gift men kanske kan det få dem att göra det med lite mindre självgodhet.

Detta virriga resonemang är Israel.

Många i Sverige frågar om man verkligen kan leva ett normalt liv i Israel medan det smäller i gathörnen och otryggheten skjuter i höjden.

Svar – det kan man, därför att man måste.

Vad är egentligen alternativet?

Att lägga av i förtid är inte speciellt tilltalande så man kör helt enkelt på.

Man hör medan man dammsuger om 70.000 döda några mil bort i Syrien och på kvällen ser man i TV när folkmassorna i Kairo kastar brandbomber mot presidentpalatset.

Dags att sova?

Visst, en jättemysig bok väntar.

Kontraster kan vara charmiga men de kan också i längden suga all must ur en.

Man kastas mellan hopp och förtvivlan på samma sätt som när man följer en sjuk nära anhörig.

Man förtvinar.

Precis som i Sverige så hör vi nyheterna i media med den skillnaden att vi vet att en Katyusha när som helst kan ramma huset och göra spintved av taket.

Det ÄR en skillnad men i vardagslivet är det en skillnad som inte påverkar någonting.

I Israel finns ett vardagsliv precis som i Sverige och morgnarnas rusningstrafik är samma plåga här som där – nej värre.

Rusningstrafiken här är galen och blir värre för varje dag.

Hur långt det är mellan X och Y mäts inte i kilometer utan i tid eftersom allting hänger på hur situationen på vägarna ser ut vid varje särskilt tillfälle.

För två dagar sedan hade vi en dödsolycka nere på stora vägen och idag ytterligare en.

En solnedgång är lika för alla, lika odiskutabel och omöjlig att påverka som vädret.

Den är alltid en mycket speciell upplevelse, nästan i stil med nyårsafton.

Man tänker igenom dagen som varit och undrar hur morgondagen ska gestalta sej.

Från en av altanerna i vårt hus har vi stor föreställning varje kväll då solen tackar för sej i en orgie av sprakande färgprakt.

Dessutom är ingen föreställning den andra lik, en ny och fräsch uppsättning bjuds var kväll.

På varje plats på jorden finns en vardag och så också i Israel.

Det är bara det att vi tar vardagarna en och en, inte månader i stöten, för vi vet – inte bara vid solnedgången – att varje dag är en gåva och att dessa gåvor när som helst kan förvandlas till exploderande infernon.


Vi föredrar definitivt den exploderande färgsymfonin vid solnedgången framför varje annan typ av explosioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hizballah, krig, IDF, Syrien, Katyusha, ...

Hur i hela världen...

Hur går det till och ännu hellre – varför?
Dessa frågor har ingenting med bebis-badet att göra utan syftar på processen jag behandlar i fortsättningen.

Denna underbara video visar en nyfödd liten människa som när hon behandlas med kärlek och varsamhet njuter med hela sin varelse.

Vad är det för inbyggda fenomen som gör att ett sådant nytt liv några decennier senare kan hata och vara beredd att göra andra människor illa som i sin tur några decennier tidigare var  lika små och oskyldiga knyten?

Den här lilla bebisen på videon gav tydliga tecken på att allt han ville var att älska och bli älskad.

I grund och botten är det precis samma saker vi vuxna vill – älska och vara älskade.

Att livet sedan inte är så busenkelt beror på --- vaddå?

På våra medfödda och förvärvade mänskliga svagheter?

Influenser man kanske försöker men till slut inte orkar värja sej mot?

Kommer ni ihåg De Sju Dödssynderna?

Högmod (storhetsvansinne, fåfänga, övermod, hybris)

Girighet

Vällust (otukt eller begär)

Avund

Frosseri

Vrede (hämnd)

Lättja (likgiltighet)

Sedan tror jag att vi var och en skulle må bra av att lägga till några av våra alldeles egna dödssynder.

Själv skulle jag vilja utöka denna nedslående lista med dödssynden 'prestige'.

Inga människor är så genomtrevliga som de som saknar prestige – och motsatsen.

Jag tittar på min katt som bara ligger och väntar på lite uppmärksamhet från min sida.

Hon är ingen bebis utan ungefär i ålder motsvarande min och hon hungrar och törstar efter kärlek likaväl som hon exakt vet hur hon kan ge kärlek.

Varför är inte hon förstörd av dödssynderna, tidens tand och annat?

För att lätta upp blogginlägget något så vill jag berätta att det faktiskt också finns något som kallas för De Sju Dygderna.

Ödmjukhet

Generositet

Kyskhet

Medmänsklighet

Avhållsamhet

Tålamod

Flit

Här skulle jag personligen gärna vilja lägga till dygden 'mod' och gärna då i form av 'civilkurage'.

Som ni ser så är de här listorna varandras motpoler och det fina i kråksången är att man har förmånen att själv välja fil.

Jag undrar nu, förmodligen tillsammans med er, vad jag vill säga med det här?

Jag förstår mycket väl att man inte kan gå genom livet som en rosig bebis och att vi måste utvecklas men varför utvecklas en del till hyggliga människor medan andra utvecklas till monster?

Det är hårda ord men just nu spelar jag utan nyanser.

Jag tror att vi själva kan välja om vi vill köra genom livet i dygd-filen eller rusa fram via dödssynds-filen.

För att finna ett lika förnöjt ansikte hos en medelålders man mitt i karriären som bebisen under vattenkranen hade så fordras det nog att mannen i fråga tillbringar längre tid i dygd-filen än bland dödssynderna.

Vad jag ytterst menar – jag känner att jag börjar trassla in mej och att en filosofiskt utbildad person i stället borde ha ordet – är att det är sådant slöseri med godhet, förnöjsamhet och kärlek om man bara kan finna dessa karaktärsdrag hos ett nyfött barn - och hos min katt.

Dessa underbara egenskaper som vi alla är födda med borde vi satsa all vår kraft och kunskap på att bibehålla.

Då kommer vår värld att bli så förunderligt fantastisk och ingen kommer att rynka på lilla näsan när det krävs att vi satsar allt för att bevara den.

Till varje pris.

Läs även andra bloggares åsikter om De Sju Dödssynderna, De Sju Dygderna, ...

Det gäckande bordet

”Bord duka dej” är en berättelse som aldrig upphör att fascinera men

nu kan vi lägga ytterligare ett bord till vår sagovärld – ”Det gäckande bordet”.

Gäcka betyder enligt mitt synonymlexikon; svika, grusa, omintetgöra, lämna ouppfylld, narra, lura, bedra.

Inga vackra beskrivningar av detta berömda bord.

Bordet jag talar om är förstås förhandlingsbordet som det är tänkt att israelerna och palestinierna ska sitta kring och försöka bena ut sina problem.

Tyvärr har det fått stå öde och tomt ett tag och bordduken börjar faktiskt se lite ofräsch ut.

Är det möjligen det som är orsaken till att palestinierna bara vågat sej fram och nosa på det?

Det är inte lätt att vara israel.

Allt vad de tar sej för hamnar på världspressens förstasidor där det – vad det nu än är - stöts och blöts till oigenkännlighet.

Sedan finns det andra gånger då de överhuvudtaget inte syns.

Ingen har sett hur israelerna suttit vid detta gäckande bord i åratal och bara väntat.

Väntat på att få sällskap av några att utbyta tankar med, att tala om problemen och rent av komma med små trevare för att lösa dem.

En konflikt som pågått länge nog skaffar sej ett eget liv.

Detta självgenererande liv måste först dö innan man kan blåsa nytt liv i en tankesmedja byggd på sunda och ärliga avsikter.

Jag lämnar utopin och hamnar återigen vid det gäckande bordet.

Israelerna sitter där de sitter trots att kaffet hunnit kallna flera gånger om.

Det allra underligaste är dock att ingen ser dem.

Genomskinliga.

Osynliga.

Världsmedborgaren säger med darr på rösten att just nu finns det ”ett möjlighternas fönster” (även det ett uttryck designat för Mellanöstern) och vi måste pressa israelerna som aldrig förr att komma till förhandlingsbordet.

Mycket underligt - ingen ser att de redan sitter där.

De väntar sedan år tillbaka på någon från den palestinska sidan som vill prata med dem utan att först bygga berg av undanflykter och förhandvillkor.

Hitintills har de inte funnit en enda person som klarar dessa i förhandlingar naturliga kriterier.

Ett annat bords-uttryck med hemort i Mellanöstern är att ”alla möjligheter ligger på bordet”.

Så säger höga vederbörande när han inte vill låta alltför krigisk men ändå skrämmas lite lagom.

Man lindar in ”erbjudandet” om vapenmakt i sirliga girlander och hoppas att motparten trots allt förstår vinken.

Detta gäller i första hand Irans möjliga kärnvapenutveckling som (jag lovar) ingen ser fram emot här.

Vad gör israelerna i denna utsatta situation.

Jo de grumsar, spottar och fräser lite för det är vad man gör när man har kniven mot strupen.

Man för lite oväsen i hopp om att man inte ska stå där alldeles ensamma när det en dag rycker lite extra i Ahmadinejads lilla finger.

En fanatiker har bara ett i sikte; att leva ut sin fanatism och att fullborda sitt ’gudomliga’ uppdrag.

En regim som offrade 500.000 av sina egna barn för att rensa upp i minfälten under kriget mot Irak 1980 -1988, är fullt kapabel att sända iväg kärnvapenladdade raketer utan tankar på eventuella följder.

Ett runt bord, ett fyrkantigt eller ett avlångt bord – jag är rädd att det inte gör någon skillnad eftersom palestinierna vill ha allt utan att gå omvägen via bordet.

Västvärlden uppmuntrar detta genom att aldrig någonsin ens antyda att Abbas borde ta sej i kragen och äntligen ta ett allvarligt samtal med israelerna.

Utan alla dessa – ” Jo visst, men bara om...”

Abbas och hans palestiniers fredsovilja är lika osynlig som israelernas fredsvilja.

Det gäckande bordet fortsätter att gäcka och omvärlden fortsätter att bestämma vad som ska beskrivas med krigsrubriker och vad som bör betraktas som osynligt.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Israel, Mellanöstern, Iran, Ahmadinejad, Abbas, fredsovilja, ...

Hamas - biståndsgivare

Jag läste igår en rubrik som aldrig skulle bli publicerad i palestinagruppernas veckoblad - eller vad deras skrifter nu kan heta. 
I Jerusalem Post stod det så här på första sidan :

Hamas: "We'll send aid money to PA if necessary"

Hamas säger alltså att om det blir nödvändigt så kommer de att skicka pengar till palestinierna på Västbanken.
Filantroperna Hamas erövrar världen.

Jag antar att det är nu efter alla dessa livsuppehållande båttransporter från bl.a. Sverige som Gaza nu är självförsörjande...
En bättre fråga är kanske vilka finansiella konsekvenser emirens av Qatar besök i Gaza i oktober 2012 fört med sej.

Hur som helst är det intressant att se hur ballongen Ship to Gaza snabbt tvingas pysa ut luften och numera bara är en slingrig gummitrasa.
Jag tycker mest synd om de människor som trott på vad Gaza-propagandisterna sagt och gett av sina goda hjärtan. 
De trodde säkert att människorna i Gaza var de mest utsatta i hela världen.

I vilket fall så är Hamas nu så rika att de börjar fundera på var de kan placera sitt överflöd.
Naturligtvis slänger de inte ut detta lockbete utan en del tankemöda.
Om ni läser den korta artikeln så ser ni att det finns ett förbehåll, nämligen att politiken på Västbanken ändras.
Hur då ändras?
Naturligtvis så den överensstämmer med den fundametalistiska extremism som tvingas på människorna i Gaza.

När extremister får möjligheter slås friheten i bojor.
När extremister får möjligheter blir demokrati bara ord .
När extremister får möjligheter borde omvärlden darra.

När Hamas får möjligheter försvinner möjligheterna för andra och stålbadens tid gör entré.

Om det nu stämmer att Gaza verkligen är på grön kvist så är det ju trevligt för dem men mindre trevligt för dem de tänker missionera bland.
Förhandlingarna mellan Hamas och Fatah spricker ju ena gången efter den andra - sista gången just i dagarna.
Förmodligen börjar Hamas tröttna på de ständiga sammanbrotten och   förbereder sej för andra metoder.
Utpressning.

Om vi hjälper er med våra pengar så får ni hjälpa oss genom att vara lite mindre dogmatiska och vara mer tillmötesgående i förhandlingarna.
Någonting ditåt.

När en terrororganisation blivit solvent är den livsfarlig, då är alla gränser utsuddade och nåde den som inte stryker den medhårs.
Terror är terror är terror - även i form av biståndsgivare.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem Post, Hamas, palestinierna, Fatah, Västbanken, Gaza, emiren av Qatar, Ship to Gaza, terror, ...

Grek eller palestinier - vad väljer du?

Båda har sol och skön semestervärme större delan av året men båda har tyvärr också ekonomiska problem att brottas med.
Ekonomiska problem är ju inget de är ensamma om här i välden men deras problem är gigantiska.
Helt ofattbart gigantiska.

Bilden: Att titta på brödet har aldrig gjort någon mätt.

Om du nu var tvungen att välja; i vems kläder skulle du vilja vara?
I grekernas eller i palestiniernas?
För att göra valet mindre traumatiskt så låter jag dej göra enbart ett symboliskt val och låta grekerna och palestinierna (hmmm...) själva ta hand om svångremmarna.

Hey, stopp där.
Existerar det några svångremmar i Grekland och bland palestinierna?
Ja och nej.

I Grekland är svångremmen synnerligen påtaglig och faktiskt ganska grym.
Folket tvingas vända på slantarna som aldrig förr och inte ser de något slut på eländet heller.
Mindre lön och högre priser tillsammans med ännu högre skatter.
EU kräver dessutom att svångremmen dras åt allt hårdare för att på så sätt sona de grekiska ledarnas oprofessionella handhavande av rikets finanser.
Ledarnas inkompetens ska nu betalas med det grekiska folkets blod, svett och tårar. 

I de palestinska områdena är det också kärvt.
Många fredagar är fredagar utan lönekuvert.
Möjligen står de brödlösa men inte rådlösa.
De vet av erfarenhet precis vad de ska göra.

De går hem, fattar pennan och skriver ett av sina nu ganska frekventa brev till sköna Lady Ashton och beklagar sej över att israelerna åter igen hindrat dem från att få ut sin rättmätiga lön.
En väl fungerande syndabock ska man vårda så den kan utnyttjas i många många år.

Man skriver alltså till Ashton att pengarna hon nyss skickat tyvärr tagit slut och ber om påfyllning.
Mer behöver inte sägas för Ashton är strax med på noterna och sammankallar en s.k. givarkonferens där hon med blödande hjärta ber folk ge ännu mer pengar till palestinierna.
 - Hur många givarkonferenser har den damen hunnit avverka genom åren? 

Förresten, har ni någonsin hört talas om några givarkonferenser till förmån för grekerna? 

Sverige som inte vill helt försvinna ut i kulissen hojtar till och meddelar att de också vill ge, ge mer, ge ännu mer.
Regeringen, SIDA och allt vad NGO's heter trängs för att ligga i täten av den internationella givarligan.
Frågan är varför?
Verkligen - jag undrar varför, av den enkla anledningen att jag inte tror att enda orsaken är genuin människokärlek.
Det är sunt och riktigt att vara generös men inte att vara blint generös.
Hörde jag någon viska orden 'naiva dumskallar'?

Visst lär pengarna behövas när det palestinska ledargarnityret varje månad betalar 'lön' till sina säkerhetsfångar - de som mördat och lämlästat israeler.
Utbetalningarna per månad i maj 2011 var 17.6 miljoner shekel som du i runt tal får dubbla för att få fram motsvarande värde i svenska kronor.
Varför kommer jag att tänka på ordet 'bonus' - något du får efter väl förrättat värv.
Hamas, Fatah och Islamic Jihad-fångar får i sann socialdemokratisk anda samma lön, samma bonus.

Ryktet har sedan gått att finansminister Fayyad tredubblade dessa summor under förra året.
Ni kan läsa själva i Times of Israel.

Tro sedan inte att en simpel biltjuv får någon del av kakan, nej bara fångar med extra krut i blir upphöjda till de ärorika positioner som ger dem rätt till lön från Abbas.

'Lön för Mord'. (Kunde vara titeln på en absurd deckare...)
I mer civiliserade sammanhang tillämpas 'Straff för Mord'. 

För dessa nätta summor hade de annars lätt kunnat försörja en och annan lärare men den mest anmärkningsvärda lärdomen detta ger är vad palestinierna anser vara viktigt och vad som uppenbarligen är mindre viktigt.
Att utbilda sina barn är således betydligt mindre viktigt än att genom Ashtons miljoner uppmuntra till fortsatta mordorgier.

Grekerna står i hela världens skamvrå och får ta de gruvliga konsekvenserna av sina ledares lättsinne medan palestinierna går hem, kokar en kopp kaffe och skriver till Ashton.

Hon har aldrig gjort dem besvikna och kommer inte att göra det när nästa tiggarbrev anländer heller.

Inte heller Sveriges egen lilla Ashton, biståndsminister Gunilla Carlsson.

Alltid redo!

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, EU, givarkonferens, grek, Gunilla Carlsson, Lady Ashton, palestinier, SIDA, svångremmar, ...