Trovärdighetsproblem

Det här kunde vara riktigt underhållande om det inte vore så beklämmande.
I mitt förra inlägg om Fatahs stora uppoffringar(!) för att äntligen få sin stat beskrev jag en del av farthindren de staplar på varandra för att göra uppfarten så lång, krokig och stenig som möjligt.

Idag följer fortsättningen.
Den omvalde fatahledaren, Mahmoud Abbas, berättade glatt på en presskonferens att han under inga omständigheter tänker att gå med på vad han själv signerat i ’The Roadmap for Peace’ (Vägkartan).
Detta säger han ungefär samtidigt som han uppmanar Israel att följa just denna Vägkarta.

Ingen annan än en palestinier skulle offentligt kunna säga både ja och nej om samma företeelse utan att åtminstone avkrävas ett förtydligande.

Det handlar om vad som i Vägkartan beskrivs som en stat med provisoriska gränser som om allt går enligt planerna ska övergå i en stat med fastställda gränser.
Abbas vägrar och han understryker dessutom att detta ställningstagande inte är förhandlingsbart.

Man skulle kunna förledas att tro att dessa kullerbyttor skulle bidraga till att folk generellt börjar tvivla på hans hederlighet men så fungerar det inte.
Det man inte vill höra, se eller förstå blir heller inte registrerat.
Se på Obama till exempel.

När Netanyahu inte faller i trans över Obamas instruktioner utan har fräckheten att ha en annan uppfattning låter Vita Huset omvärlden strax höra deras synpunkter på denna oförskämdhet.

När Abbas vägrar att leda sin organisation ut ur terrorträsket upp på civilisationens fasta klippa då är Obama i sitt Vita Hus tyst.
Är det någon som hört Obama uttrycka några tveksamheter inför sin kollegas förtjusning i väpnad konflikt, vägran att erkänna fakta (att Israel är en judisk stat) och att denna stat borde upphöra att existera – helst igår.
Detta och mycket mer blev ju resultatet av Fatahs konferens efter 20 år av uppladdning.

Var finns då Obama?
Förmodligen väntar han i busken på att dessa obekväma fakta ska mildras av tidsfaktorn och när alla har glömt är det åter igen fritt fram för nya, fräscha skamgrepp på Israel.
Allt i syfte att bli älskad av världens busar, vilket verkar vara en av Obamas mest svårartade passioner.

Jag bara undrar – är det fortfarande någon som tror att Abbas och hans gubbar vill ha en stat?
Jag tror inte det, åtminstone inte en stat som kommer att ha Israel som granne.

Det är oändligt mycket charmigare att vara fatahkrigare än en fatahkontorist.

Fatah, Abbas, The Roadmap for Peace, Israel, Vägkartan, Obama, Vita Huset, passion, fatahkrigare, fatahkontorist, ...

Jerusalem, världens navel

När det gäller att följa modeväxlingar är jag alltid minst en säsong efter och detta ibland besvärande faktum verkar ha spritt sej även till den här bloggen.
Jag skulle vilja skriva om Jerusalem i kväll men det ämnet har ju stötts och blötts i alla upptänkliga media de senaste veckorna.
Att gripa sej verket an på dessa premisser gör naturligtvis inte bloggen direkt nyskapande.
Å andra sidan kan ingen anklaga mej för populism.

Obama har inte levt upp till sin roll som oberoende fredsmäklare och hans klåfingrighet i Jerusalem har gett det epitetet sin definitiva dödsstöt.
En irriterande fråga ligger och gnager – förstår han hur klumpigt och kontraproduktivt han burit sej åt eller är han bara naiv?
Folk som fortfarande ser Obama genom sina rosa change-glasögon säger att han bara följer 'Vägkartan' men det är inte sant.
Han följer en mycket selektiv vägkarta.

I 'Vägkartan' beskrivs att östra delen av Jerusalem är en tvistefråga som ska lösas genom förhandlingar och innan dessa är slutförda bör parterna inte gräva och påta så ingen till slut vet vad som är vad.
Inte mycket att säga om det.
Obamas stora tabbe var att kräva passivitet endast av den en parten – av israelerna.
Om det inte ska byggas så ska det heller inte byggas.
Inte av någon.
Om man inte bör ändra väsentliga strukturer i stadsbilden så gäller detta alla, araber som israeler.
De enda som fick dessa krav hängda om halsen var israelerna – araberna fortsätter att bygga och dona som det dem lyster, med eller utan bygglov.
Man kan ju inte förvägra dem att ge växande familjer tak över huvudet.
Arabiska familjer, alltså...

När förhandlingar kommer igång... (well), är det tänkt att slutprodukten ska visa var gränsen mellan det israeliska och det arabiska Jerusalem ska gå.
Idag, långt innan dessa förhandlingar slutförts och signerats, vet ingen var den framtida gränsen kommer att gå.
Inte ens Obama.

Tänk om det visar sej att det område där araberna idag bygger ett flerfamiljshus i slutändan kommer att tillfalla Israel?
Hur kommer Obama att hantera det?
Kanske kommer han inte att göra alltför stor affär av det utan bara låta flerfamiljshuset regisreras i Israel i stället för i Palestina.

Tänk om det visar sej att det område där israelerna idag bygger ett shoppingcenter i slutändan kommer att tillfalla Palestina?
Hur kommer Obama att hantera det?
Kanske kommer han inte att göra alltför stor affär av det utan bara låta shoppingcentret registreras i Palestina i stället för i Israel.

Det är så det är tänkt att gå till.

Att förbjuda endast det ena parten att bygga medan den andra går på i ullstrumporna är fel ur flera synvinklar.
Först eftersom man idag inte känner till den framtida gränsdragningen och således inte kan avgöra vem eller var man får bygga eller inte bygga.
Sedan blir det allt tydligare att den palestinska parten, som inte begåvats med några krav av Obama, nu vägrar att förhandla alls om inte...
De letar fram den ena undanflykten efter den andra och där är det ingen brist på fantasi.
Detta borde israelerna egentligen inte ha några problem med eftersom bristen på fred inte drabbar dem i första hand.
Inga förhandlingar – suit yourself.
Palestinierna har ju heller inte speciellt mycket de tänker erbjuda Israel när de kommer till paragrafen om kompromisser.

Vi ser nu vad som händer när två förhandlingsparter behandlas och mäts med olika måttstock.
De som känner sej burna av stormaktens goda vilja ser naturligtvis ingen anledning att själva bjuda till.
Obama bjuder till för dem.
Israel å sin sida inser att de nu måste kämpa för sitt oberoende och sin lagliga rätt till självförsvar.

På tal om husen som evakuerades för några dagar sedan har det framkommit att egentligen ganska få araber bodde där.
Byggnaderna hade i stället utvecklats till befästningar för utländska bråkstakar, inklusive svenska, som under väntetiden (de stora stygga israelerna kommer snart...) roade sej med att spraya ner väggarna med hatfylld graffiti – på engelska!

Har inte sådana slynglar några jobb att sköta?

Jerusalem, Obama, förhandlingar, olika måttstock, Israel, palestinier, graffiti, Vägkartan ...