Stenansiktena

"Sommarlov" - Tzeva Adom

Jag har aldrig sett så många stenansikten på en gång som i TV-sändningarna i kväll.

Alla borde väl vara glada nu när en ny vapenvila inträtt.

Eller...?

Nej det var ingen glädje och knappast någon lättnad heller trots att bombardemangen varit synnerligen ihärdiga senaste dygnen.

"Var detta allt"? – tänkte man.

Var det för detta som mer än 60 människor dog och landets ekonomi fick en ovälkommen slagsida?

Var detta allt?

Inte ens på dag 50 av kriget gjorde israelerna vad de borde ha gjort dag 1 – plocka bort Hamas från Gaza.

Hade de nu bestämt sej för att låta Hamas leva och frodas då begriper jag inte varför de överhuvudtaget började bomba Gaza.

De till och med satte in marktrupper för att göra vad då?

Jo de sprängde tunnlar vilket alla är tacksamma över tills Hamas grävt nya bredvid de gamla.

De värnpliktiga dog på ett grymt löpande band.

Det var raketregnen som gjorde att israelerna kände sej tvungna att dra ut i krig men raketerna fortsatte att falla i en allt accelererande takt även dag 50 av kriget – så?

Svaret står skrivet i allas ansikten i kväll.

Glädjen och festen finner du på andra sidan gränsen, i Gaza.

Där ljublar och reser Hamas sina gröna flaggor eftersom de besegrat "ockupationen".

De har visat att israelerna är riktiga lättviktare och dessutom lyckades de avfolka kommunerna i Gazas närområde.

Det ska verkligen firas.

Andra som firar är Hizballah och förmodligen också Iran.

De förstår nu att när israelerna hotar så är det bara en liten mus som ryter.

Dessutom - den existensiella skräcken har drabbat många för om IDF inte kan försvara oss - vem kommer då att göra det?
Ingen.

Andra bilder vi såg i kväll var från några kibbutser inte långt från Gaza.

Där var det så gott som avfolkat och de som var kvar pendlade mellan besvikelse och ren ilska.

Dessutom var det svart eftersom några av de sista raketerna lyckades skada eltillförseln.

Tala om antiklimax – svart och deprimerande.

En av reportrarna berättade att President Sisi i Egypten och hans regering var djupt besvikna över att israelerna inte lyckades nå sina mål vad gäller Hamas.
Uppenbarligen var israelernas mål mer modesta än egyptiernas men det säger ändå ganska mycket.

När det i kväll skulle avgöras om man skulle acceptera den av Egypten föreslagna vapenvilan så fann Netanyahu att en majoritet skulle rösta nej så han skippade helt enkelt omröstningen...

Om det var han själv som tog beslutet eller hur det egentligen gick till var i kväll ganska luddigt.

Den stora frågan är om man ska ge sej ut i ett krig med allt vad det innebär om man inte har för avsikt att vinna?

Jag tycker inte det men andra tycker tydligen det är OK att bara irritera motparten en stund.

Tror någon verkligen att Hamas kommer att ge upp sitt krigande och sina vapen om ingen tvingar dem?

Det har gjorts liknelser mellan Hamas och ISIS den senaste tiden och även om dessa båda fanatiska terrororganisationer idag har olika målgrupper så stämmer liknelsen ganska väl.

Jag vet inte hur mycket Obamaadministrationen står bakom dessa frampressade vapenvilor men Obama är ju känd för att leda "from behind", från skuggorna, och visst ser vi hans hand både här och där.

Den dagen Obama i egen hög person sätter sej ner och gör eftergifter till ISIS, den dagen – inte tidigare – har han rätt att pressa Israel att göra eftergifter till Hamas.

Någon ordning får det väl vara även på USA's president.

Nej den riktiga glädjen och lättnaden över att kriget förmodligen är över vill inte infinna sej.

Finns det någon i Israel som egentligen är riktigt nöjd med utgången?

Att otroligt många är vansinnigt besvikna och ganska ilskna förstår vi av Bibis dalande populäritetssiffror.

Efter alltför många döda soldater och civila hade vi faktiskt förväntat oss mer.

Allt fler sällar sej en kväll som denna till stenansiktena.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gaza, Israel, Netanyahu, vapenvila, ...

Lunchlåda i Gaza

Det är inte lika kul längre...

Man går till jobbet som vanligt på morgonen men det hela börjar kännas ganska meningslöst.

Jag pussar frugan, klappar ungarna på huvudet, stoppar min lunchlåda i plastpåsen tillsammans med nya telefonen och går iväg - men det känns inte roligt längre.

Det brukade vara roligt när man på kvällen, efter väl förrättat värv, slog på en israelisk TV-kanal och förnöjsamt kunde se och höra om israeliska döda och skadade jag stolt kunde ta åt mej äran av.

Ibland kunde jag till och med via TVn vara gäst på begravningar av personer jag dödat några timmar tidigare.
Som att sitta på första parkett.

Det var tider det.

Nu efter att de luriga israelerna börjat använda den där 'lådan' med raketer som nästan jämt träffar mina är ju hela nöjet förstört.

"Järnkupolen"... ja något ska den väl heta.

Jag har som vanligt samlat ihop en skock ungar, riktar min raket mot till exempel Sderot, utlöser mekanismen och springer iväg och tar skydd.

Barnen står lydigt kvar runt raketrampen och håller för öronen – de vet vad som gäller och de vill ju gärna ha sin glass efteråt.
Man vill ju skydda rampen med avskjutningsmekanismen från otrevliga överraskningar från ovan och jag vill gärna kunna använda den fler gånger.
Allting har blivit så dyrt numera.
Barn är desto billigare, bara några glassar och de är nöjda.

Jag tittar på från runt hörnet någonstans när raketen brusar iväg men numera vet jag nästan helt säkert att det blir enda nöjet för dagen.

Israelernas motraket möter mina högt uppe i det blå och hade jag inte varit så besviken kunde det nästan vara vackert.

Om jag ska vara riktigt ärlig så skulle man lite sentimentalt kunna säga att det handlar om en raket som söker död som möts av en raket som söker liv.

Ja ja, vi ska alla en gång dö och ett jobb är ett jobb.

Grejen är ju att man gärna vill se konkreta resultat av sina ansträngningar.

Det är nog trots allt dags att plocka fram lunchlådan som frugan gjort i ordning och se vad den innehåller.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Järnkupolen, ...

Bisatser

Man skulle kanske tro att det är lätt att få till ett blogginlägg mitt under en brinnande militär operation.
Det är det inte.
Inte för mej i alla fall.
Man ska ju helst hålla sej till ämnet sägs det men eftersom det kommer att bli svårt så utvidgar jag helt enkelt ämnet till att handla om "Hamatzav" - tillståndet i landet.

Man bombarderas (f'låt uttrycket) hela tiden med nya uppgifter, nya bilder, nya intervjuer och artiklar.
Dessutom stöter man på nya uppfattningar om situationen som kanske rubbar ens egna uppfattningar och ett förvirrat förvirringstillstånd infinner sej.

Människorna i Israel är ganska störda av helgens demonstrationer i företrädesvis Europa.
Man hör jämförelser med dödstalen i Syrien och Irak och trots dessa har gatorna i Paris och London varit fulla av bilar - inte av demonstranter.
Det saknas logik eller så försvinner allt vad logik heter när judar är inblandade och - gu' sej förbarme - försvarar sej.
Är förståelsen för vad som egentligen händer så ynklig eller är det det urgamla judehatet som brutit sej ur den sista fernissan?

Sedan återkommer man här ofta till ordspråket - 'Som man bäddar får man ligga'.
Alla i området vet att israelerna inte bad om detta utan tvingades in i denna ganska skrämmande upptrappning allt eftersom medborgarna blev utsatta för grövre och grövre hot.
Raketerna sprutade ut från Gaza som aldrig förr och människorna i områden som inte behövt oroa sej tidigare blev tvungna att söka upp närmsta skyddsrum.
Hamas kastade en vapenvila utarbetad av Egypten - inte av Israel - i papperskorgen och får nu ta konsekvenserna av detta.
Hamas har själva bäddat för följderna.

Igår skedde en markant upptrappning med många döda och skadade, både bland israelerna och folk boendes i Gaza.
Världen rasar.
Israelerna ta åt sej och stämningen är tryckt.
Man både vill och inte vill gå in i en vapenvila men inser att man snart kanske måste.
Det där med att täppa igen tunnlarna från Gaza in till Israel förstod alla var nödvändigt och nu är det större, djupare och ännu mer avancerade tunnlar som ska sprängas.
Kruxet är att Hamas placerat dessa tunnlar under tryggt beskydd av civilbefolkningen utan att först ha inhämtat deras samtycke.

Jag har lite problem med tunnlarna.
Det är ett nödvändigt och viktigt jobb att göra dem obrukbara men om de missar bara en, om endast en återstår, så är ju fortfarande vägen in till Israel vidöppen.
Alltså, missa ingen tunnel!!!
OK, de gräver nya men de är inte användbara i morgon.

De som tvekar om en vapenvila är de som absolut inte vill att Hamas ska gå ur det här kriget med alla sina krav uppfyllda.
De är en bunt terrorister, inte minst vad gäller deras eget folk, och de förtjänar absolut ingenting.
I realiteten är det inte lika enkelt.
Israelerna kan ju inte föra in allt mer soldater och tanks till Gaza och fortsätta att bombardera stadsdel efter stadsdel.
Eller kan de?

Vet ni att sedan Israel började försvara sej nu i senaste rundan så har 1.715 människor blivit dödade i Syrien.
Vad jag vet så var det inte detta råa mördande som helgens demonstrationer i Europeiska huvudstäder handlade om.
Om de inte kan sina fakta så är det bättre de går raka vägen hem och läser på.
Om de helt enkelt inte bryr sej - varför ska vi bry oss om dem?

Häromkvällen fick man på TV ta del av en ganska säregen situation.
Om man utgår från gränsen till Gaza och går österut så är det först nästan helt platt.
Innan man kommer fram till Sderot kommer man fram till en ås med utmärkt utsikt över Gaza och där, mitt bland törnen och gulbränt gräs, hade någon placerat ut en stor puffig och fluffig vit soffa.
Denna soffa var full av glättiga människor som hade kommit för att idka 'krigs-skådning'.
När flygvapnet träffade ett mål och explosionen både hördes och syntes så hurrades det vilt - utan att man visste vem eller vad som just då blev träffat.
En lite äldre man i soffan knappade in ett nummer på sin telefon och fick kontakt med en gammal kompis inne i Gaza.
De pratade lite om att de hoppades kunna träffas snart och i slutet av samtalet fick mannen i Gaza frågan hur stort stöd han trodde Hamas skulle få om det var val idag.
3% blev svaret.

Nu ska det kanske bli vapenvila, humanitär vapenvila kallar de det för.
Är inte all vapenvila humanitär?
Världspressen vänder ut och in på alla möjliga och omöjliga krav Hamas har men jag hör ingenting om israelernas krav.
Har de redan lagt sej?
Folk vill naturligtvis ha lugn och ro, alla mindre viktiga resor har skjutits på framtiden och det är oro i lägret.
För att sluta spränga tunnlar som är skapade för att orsaka blodbad i Israel så vill man naturligtvis ha någonting i gengäld.
Åtminstone någonting.
Snart är både Kerry och Ban Ki-moon i området och eftersom dessa herrar inte är kända som några direkta ljushuvuden så förväntar sej israelerna ganska lite.

Alla kommer naturligtvis att säga - vi vann, men det viktigaste för vanliga människor kommer att vara att terrorismen INTE vann.


Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Hamas, vapenvila...

Att välja är stort

                      

Det heter ju att vi blivit utrustade med en fri vilja men när vi tittar oss omkring ser vi att vissa använder sej av en friare vilja än andra.

Att få lov att välja är stort men vi ska veta att när vi väljer en sak så väljer vi samtidigt bort någonting annat.

Hamas har valt att när det dem behagar skjuta över en eller ett par raket på israelerna.

Bara så där i största allmänhet.

Israelerna däremot kan inte välja om de vill ha något att göra med dessa raketer eller inte.

De bara kommer.

Ibland en och en eller som i dessa dagar – hundratals.

Barnsligt tycker en del att göra så stort väsen av dessa små leksaksraketer som smäller runt lite hipp som happ.

De är upplysningsvis inga leksaksraketer, de innehåller livsfarliga sprängämnen som lätt kan döda en människa under förutsättning att den som skjuter iväg projektilen kan sikta.

Gudarna ska veta att just detta är avsändarnas dröm – att deras raketer ska döda så många israeler som möjligt.

Nej israelerna är ganska trötta på dessa raketer och vill ha ett slut på dem.

Frågan är hur det ska gå till.

Be dem sluta?

Man ber inte Hamas om någonting, man gör som de säger.

Fråga Gazaborna.

Finna sej i eländet?

Det är ju det man gör, år efter år, men allting har en gräns.

Fråga Sderotborna.

Nu börjar araber, Israels förvirrade vänster och övriga världens 'rättfärdiga' att pressa israelerna att gå hem för att sedan hoppas på det bästa.

Folk dör ju i Gaza...

Terrorbenägna araber och deras skuggor börjar gny och gneta – israelerna måste sluta förstöra Gaza och döda kvinnor och barn.

Ord och inga visor.

Försök nu vara lite ärliga - Hamas har sprutat raketer ut över Israels land närhelst det passat dem under lååång tid och ingen har sagt ett knyst.

Allra minst de som är mest högljudda idag.

Jag skulle skämts ögonen ur mej om jag på detta sätt tvingats visa upp min oförmåga att ta in hela bilden.

Om Hamas vill undvika flygvapnets upprensningsaktioner så behöver de bara välja bort raketerna med tillhörande ramper.

Kan det vara enklare.

Hamas har själva den stora förmånen att få välja.

De kan antingen sluta skicka iväg raketer mot hög som låg eller fortsätta gömma sej i underjorden och se sina medgazaner dö i striderna.

Så enkelt är det.

Det är Hamas som väljer om människor i Gaza kommer att dö.

Hamas valde att starta kriget och Hamas kan välja att avsluta det hela.

Sedan har vi ju det där med viljan förstås...

Sluta spänna musklerna och välj.

Piloterna i flygvapnet skulle välkomna att få komma hem till sina familjer till helgen men då måste Hamas först välja att avsluta sina äventyr vid avskjutningsramperna.

Lugnet skulle vara återställt på nolltid (hörde ni det i Säkerhetsrådet?).

Därefter skulle naturligtvis Israel kräva att raketer och andra vapen i Gaza skulle avlägsnas och göras obrukbara men det är kanske en annan historia.

De behöver inte välja bort elektriciteten de får från Israel.

De behöver inte välja bort bränslet de får från Israel.

De behöver inte välja bort medicinska förnödenheter de får från Israel.

De behöver inte välja bort allt övrigt Israel med en oxes envishet levererar till Gaza.

Bara välja bort raketerna som ju varken går att äta eller dricka.

Som sagt, kan det vara enklare.

De har ett val, inte mellan Abbas och Haniye, utan ett val mellan liv eller död.

Man kan dö av en israelisk flygattack men slänger de raketerna i havet (kanske inte så lämpligt vid närmare eftertanke) är chanserna att överleva oerhört mycket större.

Vilket val tror ni era barn föredrar att ni gör?

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Israel, Gaza, Sderot, Säkerhetsrådet, ...

Moskva Bob

Kommer ni ihåg Bagdad Bob? 
Han var informationsminister hos Saddam Hussein vid tiden för USAs invasion av Irak.

Varje dag bjöd han på sina sprudlande beskrivningar av hur kriget framskred.

Alla visste att Bagdad i stort sett var intaget men Bagdad Bob berättade tvärsäkert och mycket målande hur irakierna galant förintade den ena amerikanska divisionen efter den andra.

Samtidigt kunde Bagdadborna själva kunde se från sina fönster hur deras stad snart var totalt erövrad.
 - Jag undrar vad som hände med den mannen i Saddams kölvatten?
Ett är säkert i alla fall, hans fan-club blev större än vad Putins någonsin kommer att bli. 

Nu har vi fått en ny Bagdad Bob eller snarare en Moskva Bob.

"Nej vi har inga soldater på Krim, det är bara några odefinierade lokala hemvärnsgubbar som hittat lite gamla militärkläder i en garderob och några överblivna vapen. 
De gillar Ryssland och har spontant gett sej ut för att skydda befolkningen från trakasserier".

Att militärfordon med ryska militära registreringsplåtar far omkring i området  – ja sån't händer...

Dessa 16.000 man kom alltså plötsligt från ingenstans och tar order av ingen.

Det är inte riktigt vad de själva säger när någon frågar men har Putin sagt att det är så så är det väl så.

Åtminstone i Putins värld.

Egentligen är det väldigt smart för hur skulle någon kunna begära några tillbakadraganden av Ryssland när de, enligt dem själva, inte ens är där.

Moskva Bob är född.

Läs även andra bloggares åsikter om Bagdad Bob, Krim, Ryssland, Putin, Ukraina, ...

Herr Dysterkvist

Före bantning och generell makeover.

Vanor kan lätt förvandlas till ovanor vilket Saeb Erekat är ett levande bevis på.

Han småhotar med ditten och datten för att hinta att han har famnen full av 'inside information' och att ingen borde komma på idéen att tvivla på hans förutsägelser.

Senast han lekte spågumma handlade det om att The Palestinian Authority skulle spricka om inte Israel ger dem vad de kräver.

Tidigare har det ofta handlat om det där fönstret.

'The window of opportunity'.

Hur många gånger har inte Erekat siat om att det just nu var sista gången detta fönster stod på glänt och därefter skulle den stora ödeläggelsen inträda.

Ett annat populärt ämne är intifadorna.

Om Israel inte följer de palestinska diktaten så kommer landet att ätas upp, alternativt brännas upp, av hiskliga intifador.

Erekat kan inte släppa denna för honom ljuvliga tanke så det är väl därför han upprepar den gång på gång.

Vill han skrämmas?

Vill han att folk ska betrakta honom som allvetande?

Vill han agera Gud Fader?

Speciellt det senare verkar tilltala Erekat enormt.

En liten person med stort ego är vanligtvis svår att tolerera, i Erekats fall – omöjlig att tolerera.

Som grädde på moset underhåller han oss med alla sina uppsägningar från jobbet medan han nästa morgon går till samma gamla  jobb som om ingenting hade hänt.

Kul prick.

Ska jag fortsätta "The Erekat Saga"?

Kommer ni ihåg Jenin-massakern som Erekat är pappa till?

Den är en av hans mest berömda skapelser som han mej veterligen aldrig behövt be om ursäkt för.

Erekat känner vid det här laget till ordens makt, att när de en gång är sagda så hjälper inga dementier i världen.

Orden har släppts fria och lever sedan sitt eget liv.

Detta anammade bl.a. BBC som drog ut det göttaste ur denna fabel tills den till slut självdog, förmodligen på grund av överexponering.

Under en enda månad, mars 2002, mördades 102 civila israeler i 16 olika terrorbombningar.

De flesta som stolt tog på sej ansvaret var från Jenin.

IDF insåg att det var nödvändigt att vända den trenden och eftersom de av erfarenhet visste att vackra ord inte skulle ha någon effekt så beslöt de att gå in i Jenin och hämta ut de skyldiga.

Jag känner en kille som var med och han berättade att i stort sett hela staden var minerad så de var bl.a. tvungna att skjuta på både soptunnor och papperskorgar för att undvika att själva bombas sönder och samman.

Resultat: 52 döda palestinier (varav 46 var vuxna män) samt 23 döda israeler.
Man kan på goda grunder antaga att dessa 46 vuxna palestinier var stridande män eftersom, trots att det var vår i luften, det inte var direkt läge för varken promenader eller picnic.

Naturligtvis är 52 plus 23 alldeles för många unga människoliv som fick ett brutalt slut men Erekat satsade ordentligt, han satsade på 500 (eller 523 som han själv säger på videon här) och de uppgifterna förvränger naturligtvis bilden ganska rejält.

Detta om Erekats bidrag till historien som gjort honom berömd i vissa kretsar medan andra äntligen fått upp ögonen för hans rätta ansikte.

Ansiktet av en kameleont som genom ena mungipan ljuger och förbannar samtidigt som han genom den andra småflörtar med tjejerna på CNN och BBC för att vara säker på att bli inbjuden igen.

Du kan läsa en genomgång av vad som verkligen hände i Jenin här men framför allt – ta allt vad Erekat säger med en ordentlig nypa salt för Erekat kommer du aldrig att slippa – han är en överlevare av Guds nåde.

Hans 'fingertip feeling' sviker honom sällan och han vet exakt hur långt han kan gå innan sörjan han slänger ur sej kommer att kleta ner honom själv.

Jag skulle inte vilja säga att han är en Guds gåva till mänskligheten men säkert en gåva till den palestinska generallögnen.

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Israel, The Palestinian Authority, intifada, Jenin-massakern, IDF, ...

Obamas hand

http://freelargephotos.com/  

Någon skrev att Israel har farligare fiender än Obama men jag undrar...???

Tänkte skribenten möjligen på Hamas, kanske på Hizballah eller rent av på Iran?

Hur som helst så tror jag han hade fel – Israels störste fiende är Obama.

Det är naturligtvis ganska ruskigt att säga så men eftersom hans signum är att leda "from behind" så har vi lärt oss att se hans hand slingra sej fram ur skuggorna lite överallt.

Mellanöstern mådde inte bra innan Obamas inträde på scenen men denna del av världen är idag på väg till akuten i rasande fart.

Obamas hand ströp Egypten genom att sparka undan käppen Mubarak stödde sej på, syrierna förlorade sin livsluft när Obama fick kalla fötter och nu när Iran börjat le mot omvärlden är Obama den förste att le tillbaka.

Var någonstans i Mellanöstern är läget stabilare nu än innan Obama-administrationen började sin ideologiska nedmontering som inleddes med hans famösa tal i Kairo strax efter att han svurit presidenteden.

När det gäller Israel så är ord billiga.

Obama vidhåller att USA är Israels bäste vän och att de fortsätter att vara måna om landets säkerhet.

Vad han inte säger är hur det landet bör se ut.

Kanske menar Obama att det  består av Tel Aviv med förstäder?

Av någon oförklarlig anledning så verkar Israel ligga bättre till ju mindre det blir medan ett Palestina blir allt mer intagande ju större det blir.

Varifrån härstammar det axiomet?

Obama har ju predikat att israelerna borde dra sej tillbaka i stort sett till sandstranden vid Medelhavet så visst anar vi hans hand även där.

USA är ju kända världen över som ett land som inte förhandlar med kidnappare eller terrorister.

Alla vet det, även kidnapparna och terroristerna men också de som arbetar för USAs intressen runt om i världen.

"Kommer du i knipa så ring inte oss".

Som vanligt gäller andra regler när det gäller Israel.

Först tvingade USA Israel betala blodspengar till Abbas i form av frigivandet av ett stort antal dömda mördare för att överhuvudtaget få honom till förhandlingsbordet.

Obamas hand var snudd på synlig för blotta ögat.

Sådana billiga och förnedrande knep skulle USA aldrig förfalla åt men att kräva det av andra går alldeles utmärkt.

Nu fortsätter det s.k. förhandlandet dessutom under hot.

Det skulle USA aldrig acceptera men att förvänta sej att Israel ska böja sej för sådant snusk går bra.

Palestinierna hotar dagligen med att om inte Kerry ser till att de får vad de vill så kommer de att dra vapen.

Knivarna slipas redan i källare och bakom husknutar men förhandlandet fortgår som om ingenting hade hänt.

När det börjar brinna i knutarna då är det som vanligt läge för hot.

Obamas hand regisserar sina tennsoldater lite snett bakifrån med en precision som endast idogt 'arbete' kan åstadkomma.

Dessutom hotar Kerry Israel.

Ett par gånger har han officiellt hotat och försökt skrämma israelerna med obönhörliga bojkotter och intifador om de inte accepterar hans förslag.

Han leker spågubbe och drar glatt fram allt ont han kan komma på för att på det sättet agera som Obamas förlängda hand.

Vad har han hotat palestinierna med?

Jag fortsätter att leta.

Jag tror inte att om Israel fortfarande lever och andas efter ett fredsfördrag detta rakt av skulle accepteras av menigheten.

Det måste då handla om en total kapitulation från Israels sida annars kommer de med 100% säkerhet att hålla grytan kokande.

Har ni funderat över det så ofta förekommande uttrycket "en rättvis fred"?

Vad menar folk egentligen med en rättvis fred?
Naturligtvis menar man en rättvis fred för palestinierna vilket enligt bojkottarnas synsätt är liktydigt med total israelisk kapitulation.

Händerna bakbundna och ansiktet i dyngan medan Obamas hand skvätter bort lite skit från näsan.

Rättvisa är ju ett allmänt accepterat och 'fint' ord som ingen, inte ens de gruvliga israelerna, borde ha något att invända mot.

I det här fallet är det dock kraftigt förledande eftersom man inte klart och tydligt säger att vad de eftersträvar är en rättvis fred enbart för palestinierna.

Israelerna kan dra något gammalt över sej.

Jag vet inte om Obama använt sej av just det ordet men han har ju också andra möjligheter -

som att leda bakifrån med en hand som slingrar sej fram ur skuggorna utan att väja för någonting.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Obama, Mellanöstern, Abbas, palestinierna, Kerry, ...

Omöjligt pussel

Har ni hört talas om fredsförhandlingarna mellan israelerna och palestinierna?

Trodde ni ja.

Fel, fel, fel.

Vad det handlar om är fredsförhandlingar mellan israelerna och arabvärlden genom The Arab League.

Alltså israelerna mot arabligan.

"Arabligan" låter lite skumt på svenska men inte lika roligt som "Jönssonligan".

Övriga likheter dem emellan har jag ingen klar uppfattning om.

Nåväl, israelerna och palestinierna håller på med något som vissa envisas med att kalla förhandlingar men så snart det börjar brännas, när Kerry kräver ett ja eller ett nej, då rusar Abbas till något arabiskt grannland för att söka råd och tröst av arabligans representanter.

För det allra mesta kommer han hem med ett nej på fickan.

Jag antar att Kerry känner till detta men det är naturligtvis bekvämast att låtsas som om det regnar.

Han låter för gammal vänskaps skull Abbas spela första fiolen, ta fram basrösten och berätta för världen om allt han aldrig i livet tänker gå med på.

På de här länkarna (1, 2,) finns lite fakta hämtade från palestiniernas godispåse, en lag godkänd av Abbas 2008.

Här ett utdrag:

Paragraph 2 - The right of return of the Palestinian refugees to their homes and their property and their receipt of compensation for their suffering is a basic, holy right and is not subject to buying and selling, and is not subject to personal judgment (to make major changes), interpretation, or referendum.

Paragraph 3 - The right of return is a natural right that is personal, collective, civilian, and political, that is transferred from father to son and is not cancelled over time or through signing of any agreement, and it cannot be cancelled or given up for any reason.

Paragraph 5 - It is forbidden to settle the Palestinian refugees or remove them (from their current places) as an alternative to the right of return.

Paragraph 6 - Anyone who acts in contradiction to this law will be considered as one who committed serious criminal treason, and will be subject to every criminal and civil punishment that this crime deserves.

Vad det i stort handlar om är att om Abbas ger efter på en enda punkt så är han själv, i egen hög person, föremål för högförräderi/landsförräderi och straffet skulle bli därefter.

Han har själv bakbundit sina händer i syfte att......???

Så vad förhandlar man om och varför?

Det är klart och tydligt utsagt från palestiniernas sida att de aldrig tänker ägna sej åt kompromisser men eftersom förhandlingar till sin natur innebär ett köpslående så är ju förutsättningarna helt galna.

Varför håller man då på att trampa vatten på det här sättet?

Förmodligen för att man hoppas att israelerna efter en blandning av påtryckningar, utpressning och hot - de av ren utmattning ska lägga sej platt och säga "ta vad ni vill ha så tar vi resten".

Så gick det till på både Baraks och Olmerts tid men inte på Netanyahus – inte än i varje fall.

Försök att se framför er den stora, den ofantligt stora muslimska och arabiska världen som ligger i någon sorts förhandlingar med det pyttelilla Israel.
Denna ynkliga landremsa som på grund av just dessa giganter aldrig förunnats en enda dag av fred.

Som grädde på moset är det denna ynkliga landremsa, detta till ytan så obetydliga Israel, som enligt en irrationell internationell idé ska betala hela notan.

Tycker ni det skevar någonstans?

Det tycker jag också.


Läs även andra bloggares åsikter om fredsförhandlingar, israeler, palestinier, The Arab League, Kerry, Abbas, Netanyahu, ...

Åsiktspoliser

Världen har begåvats med en ny stormakt.

Inte märkt någonting?

Nej det är klart, vi har ju blivit så vana vid att bara upprepa palestiniernas syn på tillvaron att vi inte märkt att inga andra synpunkter är tillåtna.

En kvinna av det sega gamla palestinska gardet, Hanan Ashrawi, gillade inte att Australien bildat sej en självständig uppfattning om Israels nybyggare.

En gammal respektabel kontinent uttrycker en åsikt och som ett brev på posten dyker en representant från de palestinska områdena upp och säger att så får man inte säga.

Australien får inte tillkännage vad de kommit fram till utan att avstämma med palestinierna.

Tala om stormaktbeteende och maktfullkomlighet.

Hur kan denna kvinna tro att hon har något att tillföra den australiensiska debatten och vad är det som gör att media överhuvudtaget rapporterar om detta oblyga övertramp?

Hon begär dessutom att australiensarna förklarar sej, förklarar sej till palestinierna.

Oj vej...

Vad hon ägnar sej åt är ett rent stormaktsbeteende som jag är övertygad de klarsynta människorna i Australien snabbt försätter till skamvrån.

Det enda Ashrawi hade att komma med var internationell lag och internationell concensus – som när man skrapar på ytan inte alls består av någon imponerande concensus.

Vi vet alla att internationell lag är något man kan slå varandra i huvudet med tills kontrahenterna ger upp av ren utmattning.

Den är maximalt tänjbar just för att passa de flesta åsiktsriktningar.

Internationell concensus är ett ännu sladdrigare begrepp eftersom den bygger på den falska tesen att vad majoriteten tycker alltid är rätt.

Vad Australiens utrikesminister Julie Bishop uttryckte var helt i enlighet med Oslo-avtalet (som palestinierna entusiastiskt skrev under) att nybyggaraktiviteterna, både de israeliska och de arabiska, ska lösas genom förhandlingar.

Fram till dess hänger de liksom i luften.

När den och andra frågor lösts så vet parterna vad som ligger på deras planhalva och kan legalisera eller avlegalisera efter egna önskemål.

Nu har det ju som bekant varit lite si och så med den palestinska villigheten att förhandla så frågan har blivit en typ evighetsfråga.

Det komiska är att ju längre det tar för palestinierna att komma till skott ju fler hus byggs eftersom folk behöver tak över huvudet.

- Förresten det är kanske det de vill - att Västbanken ska vara väl utbyggd och färdigutvecklad innan de tar över...

Alltså - den palestinska åsiktspolisen vaknade med ett vrål.

Så får man verkligen inte tycka och så får man absolut inte säga eftersom det inte framgick tydligt nog att det var israelerna som var bovarna.

Detta är ett allmänt vedertaget mantra som den palestinska åsiktspolisen i ilskna ordalag påminde australiensarna om.

Vad jag förstått ansåg de detta utspel inte ens värdigt en kommentar så Hanan Ashrawi håller väl som bäst på med att föna sitt hår efter att ha slitit i det under några svåra dagar i hennes liv.

"Det är inte lätt att vara åsiktspolis när världen inte tar en på allvar.

Kanske skulle vi spränga lite bussar i Sidney för att få den uppmärksamhet vi förtjänar"?

Efterspel http://www.timesofisrael.com/australian-fms-settlement-empathy-prompts-furious-dispute/

Läs speciellt kommentarerna. Vissa fyller på ett förtjänstfullt sätt våra historiska luckor.

Läs även andra bloggares åsikter om Hanan Ashrawi, Australien, internationell lag, ...

Spretigt UNESCO

Foto: Bertil Adania

Lika spretiga som insidan på den här blomman var rubrikerna i Jerusalem Post häromdagen.

Dock avsevärt mindre tilltalande.

Tur att man har två ögon och två hjärnhalvor eftersom två uppenbarligt motstridiga rubriker skrek ut sitt budskap i felstil.

Huvudrubrik –' UNESCO delays exhibit on Jewish ties to Land of Israel. It could harm peace process' (UNESCO skjuter upp en utställning om det judiska bandet till landet Israel eftersom den skulle kunna skada fredsprocessen).

Rubriken strax under - 'UNESCO passes six resolutions condemning Israel' (UNESCO godkänner sex resolutioner som fördömer Israel).

Dessa resolutioner togs i maj förra året och är lika säkra kort som Kalle Anka på julafton.

Ren rutin utan minsta tankemöda.

Slutsats.

En utställning i positiv anda om Israels rötter anses av UNESCO skada fredsprocessen.

Sex resolutioner i negativ anda anses främja fredsprocessen.

Man kan ju inte tolka dem annorlunda eftersom de faktiskt togs utan några hänsyftningar till fredsprocessen.

Allt var klart, inbjudningskorten utsända och förtäringen beställd men då ångrade sej bruden.

Skulle inte detta sätt att fega ut kunna kallas för just - feghet.

Ursäkta men det där med fredsprocessen som syndabock tror jag inte ett ögonblick på.

Jag kan se lille Erekat, som alltid befinner sej i kulisserna av The Arab League, stå och viska i örat på

UNESCOs generaldirektör Irina Bokova. 

Han ömsom smickrar och ömsom hotar allt medan hon blir blekare och blekare och svettdropparna ruinerar den vanligtvis vattenfasta mascaran från Dior.

Hon försöker slingra sej genom att säga att "vi har ju lovat..." men Erekat är skoningslös.

Han kommer allt närmare, hans andedräkt blir hetare och hetare och till slut säger Irina med matt röst att "Visst, jag förstår. Ingen utställning. Ingen utställning alls. Vilken utställning?"

Så var det med den saken.

Påverkan och påtryckningar från stora delar av arabvärlden - inte bara av palestinierna - så hur skulle Irina kunna stå emot denna kompakta vägg?

Ett löfte till judarna väger lätt när övermakten höjer rösten.

Det är bara en sak hon kanske inte tog med i beräkningen när hon valde sida.

Hennes UNESCO kommer aldrig att vara vad det en gång var.

Det har nu fått en stämpel av feghet uppblandat med rädslor där förmodligen omsorgen om den egna plånboken spelat roll.

Det är inte lätt att ha med rasande vilddjur att göra som enkelt säljer sin själ för propagandapoäng.

UNESCO förlorade matchen, civilkuraget var noll.

Ytterligare en sak klingar falskt i den här makabra symfonin.

Några dagar innan beslutet från UNESCO publicerades så meddelade USA att de inte ansåg sej kunna stå som sponsor för denna utställning om judarnas eviga band till Israel.

Slutsatsen man kan dra av detta är att USA inte ställer sej bakom fakta där judarnas band till Det Heliga Landet exponeras.

Detta i sin tur visar att USA anser dessa band vara ett hinder i fredsprocessen.

Kerry försöker alltså få dessa naiva och godtrogna israeler att tro att han jobbar för ett lyckligt och säkert Israel men det går naturligtvis inte ihop med hans vägran att stå upp för judarnas rätt till sitt hemland.

Dags för israelerna att se bortom den där amerikanska vildvuxna kalufsen?!

Läs även andra bloggares åsikter om UNESCO, Jerusalem Post, peace process, The Arab League, Irina Bokova, Erekat, USA, Kerry, ...

Tänk om man ändå vore skapad som Kerry

 Jag är avundsjuk på Kerry.
Allt är så enkelt, så solklart och så självklart för den mannen.
Att gå på i ullstrumporna har han inga problem med för allting är ju så... självklart.

Jag vet inte om det är en medfödd eller förvärvad förmåga men om det är en egenskap som förenklar livet så kan ju ursprunget också kvitta.
Kerry ser vad han vill och hör vad han vill och resten går honom spårlöst förbi.

Jag funderar på om man skulle överge ordet 'vill' till förmån för den lite klumpigare omskrivningen 'vad som gagnar hans syften' för det är ju det det ytterst handlar om.
Min morfar hade ett uttryck för vad Kerry håller på mej just nu - han skulle ha sagt att Kerry 'går på som en gris i ett hål' med vilket han avsåg ett rörelsemönster utan bakomliggande tankemöda.

Har Kerry någonsin hört, läst eller fått sej föredragit att den palestinska stat han är i färd med att skapa kommer att bli en mönster-apartheidstat?
Det kan han inte ha gjort eftersom han då omedelbart skulle ha reagerat och uttryckt sin avsky och dessutom sagt upp bekantskapen.
Eller skulle han???

Han kan heller aldrig ha läst eller hört att Abbas inte tänker erkänna att Israel är en judisk stat och han har absolut inte hört talas om att isralerna gärna erkänner att ett eventuellt framtida Palestina kommer att bli en palestinsk stat.
Skulle Kerry känna till dessa omaka och oförenliga uppfattningar så hade han väl utan vidare åthävor krävt att den ogine snabbt tar sitt förnuft till fånga.
Eller skulle han???

Kerry kan heller inte ha hört talas om att i Abbas sinnevärld finns inget Israel.
Det räcker att ta en titt på deras officiella emblem där hela Israel är konstnärligt draperat (och dolt) i en Arafatschal.
Skulle han sedan tagit sej en titt på palestiniernas populäraste TV-kanal, Ma'an, eller skummat skolornas läroböcker hade han snabbt upptäckt att allt vad han själv lärt sej i skolan varit fel.
I Abbas skolor undervisar man bl.a. om att Tel Aviv och Haifa ligger i 'Palestina' och att israelerna helt fräckt snott dessa städer från dem.
Tänk att skolväsendet i USA kunde ha så fel...
Hade Kerry varit medveten om denna förslagna förintelse av Israel så skulle han väl snarast krävt att höga vederbörande slutar propagera för att jorden är platt och att israelerna tagit någonting från palestinierna.
Eller skulle han???

Tänk vad enkelt om man vore skapad som Kerry och inte behövde bry sej med besvärliga företeelser eller besvärliga människor.
De finns ju inte.
Palestina kommer att bli ett fredligt mönsterland som fridfullt kommer att existera vid sidan av Israel.
Hamas finns inte heller och Abbas var nyss vald till alla palestiniers ledare som med auktoritet och klokhet leder sitt folk på rätta vägar...

Tänk om man ändå vore skapad som Kerry.
Om man inte uppmärksammar ett problem så finns det inte och 'den ljusnande framtid är naturligtvis vår'.

Ack ja.



Läs även andra bloggares åsikter om John Kerry, Mahmoud Abbas, Israel, palestinier, ...