Det är inte lika kul längre...
Man går till jobbet som vanligt på morgonen men det hela börjar
kännas ganska meningslöst.
Jag pussar frugan, klappar ungarna på huvudet, stoppar min
lunchlåda i plastpåsen tillsammans med nya telefonen och går iväg - men det
känns inte roligt längre.
Det brukade vara roligt när man på kvällen, efter väl förrättat
värv, slog på en israelisk TV-kanal och förnöjsamt kunde se och höra om
israeliska döda och skadade jag stolt kunde ta åt mej äran av.
Ibland kunde jag till och med via TVn vara gäst på begravningar
av personer jag dödat några timmar tidigare.
Som att sitta på första parkett.
Som att sitta på första parkett.
Det var tider det.
Nu efter att de luriga israelerna börjat använda den där 'lådan'
med raketer som nästan jämt träffar mina är ju hela nöjet förstört.
"Järnkupolen"... ja något ska den väl heta.
Jag har som vanligt samlat ihop en skock ungar, riktar min raket
mot till exempel Sderot, utlöser mekanismen och springer iväg och tar skydd.
Barnen står lydigt kvar runt raketrampen och håller för öronen – de vet vad som gäller
och de vill ju gärna ha sin glass efteråt.
Man vill ju skydda rampen med avskjutningsmekanismen från otrevliga överraskningar från ovan och jag vill gärna kunna använda den fler gånger.
Allting har blivit så dyrt numera.
Barn är desto billigare, bara några glassar och de är nöjda.
Man vill ju skydda rampen med avskjutningsmekanismen från otrevliga överraskningar från ovan och jag vill gärna kunna använda den fler gånger.
Allting har blivit så dyrt numera.
Barn är desto billigare, bara några glassar och de är nöjda.
Jag tittar på från runt hörnet någonstans när raketen brusar iväg men numera vet jag nästan helt säkert att det blir enda nöjet för dagen.
Israelernas motraket möter mina högt uppe i det blå och hade jag
inte varit så besviken kunde det nästan vara vackert.
Om jag ska vara riktigt ärlig så skulle man lite sentimentalt
kunna säga att det handlar om en raket som söker död som möts av en raket som
söker liv.
Ja ja, vi ska alla en gång dö och ett jobb är ett jobb.
Grejen är ju att man gärna vill se konkreta resultat av sina
ansträngningar.
Det är nog trots allt dags att plocka fram lunchlådan som frugan gjort i ordning och se vad
den innehåller.
6 kommentarer:
Konstigt att inte de svenska blaskorna säger så - men skicka det gärna till ett dussin av dem. De undrar ju varför Israel bara siktar på barn.
Barnen är inte bara billiga som rampfolk, de blir ju framför allt propaganda i statistiken över av IDF dödade barn.
Harry Harrysson, jag har inga fräscha adresser till nyhetsfolket och tidningar. Har du?
Dag, kan något bli gruvligare än vad du beskriver - att döda barn blir välkomna plus i propagandastatistiken.
Shalom Gita, idag har det gått i överstyr på http://dessaminaminstabroder.blogspot.se/2014/08/gaza-hopp-for-skadade.html?m=1, där jag nästan kokat över på grund av följande UNRWA affisch (i "Dessa mina minsta bröder" bloggen) som är ett flagrant missbrukning av verkligheten - http://4.bp.blogspot.com/-DzZVQ9zeeMk/U95T5r-3TKI/AAAAAAAABhE/UYw3cyzTa_4/s280/10561700_10152163604622471_4344727008621855560_n.jpg!
När jag tittade häromdagen på France 24 trodde jag att Gallagher Fenwick med sin objektiva rapportering från Gaza, har gjort sista reportaget från därifrån - http://www.france24.com/en/20140805-exclusive-video-hamas-rocket-launching-pad-near-gaza-homes-un-building/
Senare upptäckte jag att det faktiskt fanns en annan journalist (NDTV) som lyckades dessutom filma själva förberedelserna för raket attacken (från samma hotell.) http://www.ndtv.com/article/india/ndtv-s-hamas-exclusive-is-an-international-headline-571487?pfrom=home-lateststories.
Jerry. Tack för värdefullt kött på benen.
Den där bloggen "Dessa mina minsta..." får mej också att se rött. Skenhelighet är bland det värsta jag vet. Naturligtvis innesluter utgivaren inte israeliska barn i termen "dessa mina minsta" och kan således vara ett flaggskepp för rå rasism.
Om affischen så förstår jag dej för de tror uppenbarligen att barnen i Sderot med omnejd aldrig sover... De har genom åren fått ännu fler raketer riktade mot sej, även under sömnen, med endast en önskan att de ska mörda så många som möjligt och gärna då barn.
En galen värld som inte ser sina egna tankekullerbyttor och även om de ser dem så skulle de aldrig kännas vid dem.
Skicka en kommentar