Lika barn leka bäst

Du känner till uttrycket att man har det eftertraktade ordet ’på tungan’.
Ofta fortsätter det att vara fastklistrat på tungan men ibland lyckas man spotta ur sej det och då kan man lättad skjuta de första demenstecknen framför sej ytterligare en stund.

Det är inte bara ord som kan fastna halvvägs utan också tankar.
Ibland kan man känna ett vagt obehag när vissa associationer aktualiseras men sammanhangen försvinner ofta bort som en hägring.
Vårt medvetende ter sej ibland aningens överreklamerat.

Jag har länge haft en känsla av att det finns en gemensam nämnare mellan islamisternas jihadrop och Diakonia.
Nu har dimman lättat och sambandet klarlagts.
Båda företeelserna använder sin religion i politiska syften.

Att utöva sin religion är mindre viktigt än att utnyttja den som en ”respektabel” språngbräda för politiska piruetter som utan denna dimridå hade haft en stadigt vikande publik.
Nu är maskineriet synnerligen väloljat (lyssna på Joakim Wohlfeil) och markörorden flödar utan tillstymmelse till självkritik.
Insikten om att även andra kan ha rätt saknas helt.

De islamistiska jihadisterna har lärt sej att dra den ena växeln efter den andra på sin religion.
Eftersom de anser att just deras religion står över alla andra religioner anser de sej ha rätt att kräva total underkastelse från oss andra som går under rubriken ’otrogna’.
Vi ska ta all hänsyn till dem medan deras religion inte tar någon hänsyn till andra än deras egna efterföljare.
”Allt vad vi vill att ni ska göra för oss ger vi blanka katten i att göra för er” – i en lös parafrasering.

I religionens namn kräver de politiska eftergifter var de än drar fram och terror rättfärdigas med religiösa förtecken.
Kvinnor behandlas som hundar och hedersmord förhärligas – allt i religionens namn.

Diakonia (som får representera alla som marscherar under den obibliska banderollen ”vänsterkristna”) vill naturligtvis inte vara sämre än det islamistiska jihadfolket så de trampar på i väl uppkörda hjulspår.
Jag har ingen aning om ifall Diakonia diskriminerar mot kvinnor men de diskriminerar vilt mot allt som har med Israel att göra och gullar frenetiskt med dess fiender.
Allt i den heliga religionens namn.

Dessa människor tänker reflexmässigt med ändalykten och gör en arbetshypotes av att allt palestinskt – från grovterror till finlirsterror – är en försvarbar yttring av ’den svagare parten’(!)
(Jämför gärna Israel med den arabiska/muslimska världen - storlek, invånarantal och petrodollar - och försök sedan lura ut vem som ligger sämst till.)
Möjligheten att ’den svagare parten’ kan ha fel och vara den egentliga orsaken till eländet finns heller inte i deras världsbild.
Fast det är klart, för att komma fram till den slutsatsen krävs en del tankemöda och sådant är inte vardagsmat i deras kretsar.
Det räcker att vifta med lite religion så går man fri – islamism såväl som vänsterkristendom.
Lika barn leker ju bäst som bekant.

Att försöka nå politiska mål med religionen som täckmantel är egentligen ursmart.
Religion är ju tänkt att vara något positivt och respektfullt och tanken är naturligtvis att denna positiva respekt ska lägga sej som skylande bomull kring ett annars förkastligt projekt - och visst fungerar det.
Nu är det upp till dej och mej att demaskera (avmaska!) dessa figurer, ställa fram dem till allmänt beskådande i all sin ömkliga ömklighet och säga – hit men inte längre.

Törs du?
Törs du låta bli?

Läs även andra bloggares åsikter om islamister, jihad, Diakonia, Joakim Wohlfeil, religion, hedersmord, vänsterkristendom, ...

Carina om ondska

Det finns en ännu oskriven bok vars fullbordan jag redan ser fram emot.
En bok som förhoppningsvis kommer att skrivas av en kvinna mitt i livet som vågar göra något så ovanligt som att stanna upp och fundera över mänsklighetens villkor, dess gränser och dess oerhörda och outforskade djup.

Kvinnan jag talar om är den svenska skådespelerskan Carina Lidbom.

När jag flyttade till Israel hade jag väl inga direkta planer på att prenumerera på en veckotidning men veckorna gick och jag förstod snart att livet skulle bli ganska meningslöst(!) utan denna färgklick i tillvaron.
Ni vet väl att veckotidningar fungerar på samma sätt som veckans avsnitt i en TV-serie - ren och skär avkoppling.
Återstod valet av tidning.
Jag hade några blygsamma krav men de var snudd på omutbara.
Tidningen i fråga skulle vara fri från stickbeskrivningar och fri från matlagningsrecept men full av frustande skvaller.
När uteslutningsmetoden var genomförd återstod bara en tidning – Svensk Damtidning och i denna tidning kunde jag nu läsa om Carina Lidbom.

Hennes liv har inte varit spikrakt.
Som mycket ung flyttade hon med familjen till Afrika och sedermera har hon haft sina bopålar placerade både i Nice och nu senast i Bulgarien.
Annars bor hon i Stockholmsområdet tillsammans med vovven Selma.
En sak har hon dock gemensamt med massorna – hon gick in i väggen för ett antal år sedan men kom ut på andra sidan enormt mycket klokare, enligt henne själv.

Denna bloggpost skulle egentligen inte i första hand handla om Carina Lidbom utan om hennes planerade bok.
Carina älskar att skriva och har samlat på sej miljoner små lappar i sina 50 handväskor.
Nu ska det bli ordning och reda och allt tänkande ska sättas på pränt.

Som så många andra är Carina fascinerad av människor och i synnerhet varför människor gör onda saker i godhetens tecken.
Hur långt kan man egentligen tänja sitt psyke...?

Denna frågeställning kunde ligga till grund för en hel bokserie och vem vet?
Jag väntar i första hand på hennes första bok som kommer att behandla denna ödesfråga - historiskt, idag och inför framtiden.

Själv såg jag framför mej skrivet med stora klumpiga bokstäver - Svenska Kyrkan - Diakonia - Broderskapsrörelsen - Bilda - 'följeslagarna' (ni vet vilka jag menar), m.fl.
Diakonia har t.o.m. känt sej föranlåtna att anställa en policyansvarig, Joakim Wohlfeil, för att i ren självbevarelsedrift slå folk i huvudet med lerklumpar från det diakonala träsket.

Dessa falska profeter osar rutten skenhelighet som är resultatet av en av mänsklighetens grövsta svek.
Sveket mot den judiska nationen.
Med religion som täckmantel frossar de i ’onda saker i godhetens tecken’.
Mycket lägre kan man faktiskt inte sjunka.

Jag vet att det är ute att prata om ont och gott men det innebär inte att det inte finns ont i motsats till gott.
Alla detta vet man men trots det försöker folk krångla till vokabulären genom krystade förklaringar och bortförklaringar.

Biltjuven gav sej iväg i den stulna bilen för att han är missförstådd på jobbet.
Mördaren slog ihjäl sin kompis för att han misstänkte att han stötte på hans fru.
Terroristen blåste ut en buss för att han inte gillar judar.

Mankell köper en båt tillsammans med en turkisk terrorsupportande organisation för att ’göra onda saker i godhetens tecken’.

Präster och prelater utnyttjar sin påstådda kontakt med Honom där uppe för att ge extra tyngd åt sin förnekelse.
Förnekelsen av sitt ursprung.
Det faktum att kristendomen är en avknoppning av judendomen visar sej vara alltför svårsmält för alltför många vilket yttrar sej i ett förtäckt hat mot det folk som är de eviga bärarna av kristendomens rötter.
Man förtränger fakta med vulgärt förtal.
Skam är ordet!

Man borde naturligtvis akta sej för den här sortens kvasipsykologi men vissa saker är bara alltför uppenbara och kan inte döljas ens av de fräckaste intellektuella floskler.

Carina har funderat på de här sakerna och förmodligen sätter hon sin egen prägel på frågeställningarna men jag hoppas verkligen hon kommer igång med sin bok om hur långt man kan tänja sitt psyke utan att gangrän och nekros tillstöter.
Sedan hoppas jag att någon tycker att den boken kunde vara en lämplig present till mej för vi ska ju vara snälla mot varandra...
Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om Carina Lidbom, Svensk Damtidning, ont och gott, Svenska Kyrkan, Diakonia, Broderskapsrörelsen, Bilda, följeslagarna, Joakim Wohlfeil, den judiska nationen, Mankell, ...

Heureka

Heureka – jag har kommit på det.
Alla dessa sömnlösa gryningstimmar jag spenderat utan att få rätsida på någonting men nu vet jag, nu förstår jag.
Det mesta som skrivs är ju totalt utan rim och reson och argument möts av hembakad pajkastning.
Orsak och verkan är helt ointressant och verifierbara kunskaper negligeras så det måste finnas en helt annan drivkraft.
Nu vet jag.

Vilka är då dessa palestinier och framför allt, varför är de så intressanta?
Nu kan jag ge svaret – de är inte intressanta alls, inte av egen kraft utan endast i kombination med Israel och judarna.
Hade konflikten varit mellan palestinierna och exempelvis...... egyptierna, då hade den inte varit värd många spaltmeter.
Den hade varit som vilken konflikt som helst, utan övertoner och utan brasklappar.
Som kurdernas nationella aspirationer ungefär och ändå är deras rätt till ett eget nationellt hemland oerhört mycket mer både akut och behjärtansvärt.

Det är den fascinerande möjligheten att inte bara ge judarna en näsbränna utan att faktiskt få dem att springa iväg med svansen mellan benen som är drivkraften.
Att åter igen bli förskingrade, förnedrade, föraktade, förbannade, förskjutna och förödmjukade.
Palestiniernas arbetshypotes är att det bara är en tidsfråga innan den israeliska bastionen faller eftersom de snärjt inte bara araberna och muslimerna utan också hela det internationella vänsterblocket i sina garn.

Hur detta gått till är värt en egen bloggpost som får hänvisas till framtiden.
Kom gärna med förslag på vad som möjliggjort denna osaliga allians där Mankell på Mave Marmara är ett självlysande exempel.

Åter till uppgraderingen av palestinierna framför, som tidigare nämnts, kurderna.
Palestinierna kan tacka sin lyckliga stjärna för att deras motpart består av judar för annars hade inget varken brytt sej eller överhuvudtaget reagerat.
Ungefär lika lite som världsopinionen reagerar inför kurdernas sekler-långa kamp för självstyre.
Folk hade bara ryckt på axlarna och mumlat något om att som man bäddar får man ligga.

Hur ser det ut för resten av världens frihetstörstande folk?
Inget av intresse, inga rubriker, för inget av de andra folken som aspirerar på självbestämmande har judar som sin motpart.

Stackars Tibet och Taiwan som har Kina som motpart - och inte judarna.
Stackars Chechniya och Dagestan som har Ryssland som motpart - och inte judarna.
Stackars Väst Sahara som har Marocko som motpart - och inte judarna.

Andra stackare som heller inte har judarna som sin motpart är Berberna, Baluchistan, Kashmir, Baskien och Korsika m.fl.
Du kan säkert själv göra listan längre men ta bara med de som inte har judarna som motpart för trist nog är det just detta faktum som gör att deras sak är lika hopplös idag som igår.

Som du ser så borde alla palestinier vara ytterst ödmjuka och tacksamma inför det faktum att det är just judarna som är deras motpart.
Hade du frågat hur det går för Abbas och hans palestinier utan denna konstellation hade svarat blivit -

Vem?
Vaddå?
Vilka palestinier???


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, judar, kurder, palestinier, ...

Titelsjuka

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

Abbas sista-minuten-resa

När Israel pressades att ställa in byggverksamheten för judar på Västbanken (araberna kunde i sann apartheid-anda fortsätta att lägga sten på sten) – då hette det att orsaken var att ge Abbas det magiska budskap han behövde för att sätta igång att förhandla vilket han sade sej (hmmm...)vara intresserad av.
Byggstoppet för judar trädde i kraft och vad hände?
Ingenting.
Absolut ingenting.

Alltså en grav felkalkyl från första början parad med kunskapsbrister som närmsta Wikipedia-artikel hade kunnat avhjälpa.
Fel från början.

Palestinierna fick dock en oväntad present från ovan – en tjusig diplomatisk seger över Israel.
Nu skulle de bara vila på lagrarna.
Länge, länge.

Mystiskt tänkte den oskyldige, varför sparkar palestinierna inte igång att förhandla nu när de fått som de velat?
Varför trängdes de inte redan kring förhandlingsbordet?
Naturligtvis var situationen inte lika solklar i verkligheten som för vår oskyldige vän och månaderna rullade på.
Snart hade ett halvår förflutit och ännu inga förhandlingar i sikte.
Abbas inväntade sin sista-minuten-resa.

Han var massivt tjurskallig och lika massivt ologisk men vad gjorde det när han hade en kumpan i Vita Huset.
Tillsammans planerade Abbas och Obama hur de skulle gripa sej an Israel och Netanyahu och fann att bästa tidpunkt för aktivitet var några veckor innan byggstoppet var över.
Sagt och gjort, Obama inbjöd parterna till Vita Huset och överlämnade var sin penna och anteckningsblock och sa – sätt igång och förhandla.

Ovanstående stycke är inte försett med varken länk eller annan hänvisning eftersom det är vilda fantasier från min sida men ett inte desto mindre troligt scenarie.
Dessa båda herrar skulle genom förenade ansträngningar få Netanyahu att förlänga byggstoppet rakt av men så blev nu inte fallet.

Abbas hade satsat på en sista-minuten-resa med femstjärnig hotellkomfort.
Som vanligt ville han få allt utan att själv behöva betala någonting.

Vad händer nu?
Jo helt enligt planerna så är det Israel som ensamt pressas att förlänga byggstoppet för vem skulle i sin vildaste fantasi komma på något så otroligt som att be Abbas att för en stund glömma sin besatthet av hus och fortsätta förhandla i en någorlunda pragmatisk anda.
Cathrine Ashton, EU’s utrikes... nån’ting, kräver slentrianmässigt (vad kan man annars förvänta sej av EU?) att Israel MÅSTE förlänga byggstoppet ”för att ge freden en chans”.
Måste... (who is this lady and where did she come from???)
“Ge freden en chans” – banaliteternas banalitet.

Naturligtvis finns det inte i hennes sinnevärld att hon skulle kunna be Abbas (hon behöver inte använda ordet ’måste’ även om det skulle ge en viss balans åt stollerierna) att fortsätta förhandla som om ingenting hade hänt – för ingenting har ju hänt, bara en återgång till vad som var normalt före denna helt meningslösa paus i byggandet.
Hennes attityd säger mer än ord, den berättar med iskall övertydlighet hur hon och hennes EU anser att slipstenen ska dras.
Att hon borde dra den i motsatt riktning i ett helt annat sammanhang är förvisso en annan historia.

Abbas bad Obama om ett byggstopp som han strax omvandlade till axiom.
Inga fredssamtal utan ett byggstopp för hus för judar.
Eftersom detta var rent trams så blev det som det blev.
Abbas gick i ide i stället för att förhandla och vaknade upp lagom till sin sista-minuten-resa.
När några få dagar återstår av byggstoppet sparkar Abbas och Obama igång cirkusen ”Pressa Israel” och Ashton eldar på.

Att vänta med bokningen till sista minuten innebär risker men de riskerna tar Abbas med jämnmod.
Han vet att om det blåser lite extra kan han alltid ringa Obama om vilken man kan fråga samma sak som angående Cathrine Ashton – vem är den karlen egentligen och var kommer han ifrån?
Detta får vi dock lägga åt sidan ikväll eftersom Abbas högljutt klagar på komforten på sin sista-minuten-resa.
Sängen är för mjuk och tvålen luktar målarfärg men det värsta av allt är utsikten – han ser bara den israeliska försvarsarmén, i stället för solstolar ser han IDF.

Vad som irriterar honom allra mest är att han vet att utan deras kontinuerliga beskydd vore han varken president eller överhuvudtaget någonting.
Nästa fråga måste bli om han, med eller utan IDF’s beskydd, egentligen alls är president och i så fall i vilket land?
Därom tvista de lärde så tills de enats säger jag bara - så det kan bli...

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Västbanken, Abbas, Obama, byggstopp, palestinier, Netanyahu, Ashton, EU, IDF, ...

Tjock och fet kommentar

Det kom en kommentar från ägaren till bloggen ’Israel i Sverige’ som var så tjock och fet att den inte fick plats som just kommentar till inlägget ”Mobbning i de fina salongerna”.
Eftersom innehållet var lite för intressant för papperskorgen uppgraderas kommentaren härmed till blogginlägg.

Jag skulle dock vilja säga något om de ganska inflammerade kommentarer som ramlat in, mindre p.g.a. inlägget än de frågeställningar JohannaV inledde sin första kommentar med.

Jag skrev vad jag skrev i blogginlägget och tar inte ställning i sakfrågan men jag är lite besviken på hätskheten i många av kommentarerna. Ämnet är brännbart men med viss ansträngning borde det gå att föra en debatt utan att sparka på den andre. Jag hoppas i fortsättningen att vi kan sänka garden en aning, lyssna, tänka efter för att därefter komponera en kommentar där sakfrågan står i centrum.

Nu till den tjocka, feta kommentar som i den här formen får bre ut sej precis hur mycket som helst.

Håll till godo.

Kommentar av ägaren till bloggen 'Israel i Sverige'.

Många kommentarer suck. Nån slags ordning?
Jag gick med SD just för att kunna kommentera idiotierna "inifrån" och har mailat både Kent och styrelsen tillsammans med en avhoppad präst, som hoppade av pga antisemitismen i Svenska Kyrkan. Där också ingår några faktalänkar från Anders Branderud, .http://bloganders.blogspot.com/

Till SD.
Ni kommer att få många nya röstare på söndag inklusive mej, som röstar på er av utrikespolitiska skäl. Där räknar jag in den muslimska invasionen hit som är helt oproportionerlig mot vad den har varit till andra europeiska länder, speciellt våra grannländer. Den rödgröna klumpen har helt gjort bort sig och upprepade gånger uttalat sig direkt antisemitiskt enligt EU:s definition http://israelisverige.info/?p=205.

En bra översikt av svensk politik och medialiv har jag sett på http://snaphanen.dk/2010/09/12/s%C3%B8ndagskronik-journalistpartiet-och-demokratin/#more-73966

Många av oss röstade på alliansen tidigare och blev chockade när Bildt började köra sin helt privata utrikespolitik utan att bli stoppad av den övriga Alliansen, som när det gäller Mellanöstern också går emot EU:s definition ovan. Minns när han var i Gaza efter Israels försvarskrig där - efter 10.000 raketer/granater, 40 om dagen veckan före kriget, mot judiska kvinnor och barn. Bildt kom ut därifrån efter någon timmes promenad med Hamasröstare och deklarerade "detta har Israel gjort av ren förstörelselusta". Han har fortsatt i samma stil. Att en expert garanterat att Israels sätt att föra stadskrig är mycket mer humanitärt än vad som skett av västmakterna i Irak och Afghanistan - se http://israelisverige.info/?p=41

Vad många av oss har direkt emot SD är dess aktiva antireligiositet hos en del medlemmar, där alla vet att motstånd mot kosherslakt etc. är ett arv från Nazitiden, och alltså associerar er med dem. Något jag vet att ni för övrigt motarbetar mer än t.ex. centerpartiet. Er tanke om religion som något omodernt och ociviliserat bör snarast rensas ut från ert partiprogram om ni vill vinna en andra valperiod. Bli mer Wilderslik! Han skulle aldrig säga sådana osmarta saker om religion i allmänhet. Gör ni den förändringen kommer också era röstsiffror att bli som Wilders, annars inte.

Det ni säger om religiösa byggnader är självklart absurt - det finns inget konstigare och osvenskare byggnadsverk än många moderna svenska kyrkor! Vänligen tänk till innan ni uttrycker er - det är en helt annan sak att muslimerna "pinkar revir" genom mastodontmoskéer i stadscentra och minareter - det krävs inte lång sökning på Internet för att se att dess mening är politisk och annan makt. Saudiernas variant av islam, wahabism har t.ex. inga minareter på sina moskéer så det är ingen religiös nödvändighet, och stora mängder saudiska oljedollars har betalt för våra moskeer.

-----------------------------------------------------------------------------

Omskärelse har alltid skett bland muslimer och judar, att några moderna tror att de är moderna genom att glömma bort sin religion och kultur får stå för dem, liksom Körösi som antagligen hade röstat på den Israelhatande Obama om hon bodde i USA. Som du ser på http://www.circs.org/reviews/rates/usa.html är bortåt 80% av alla killar i USA omskurna - och tycker man att 80% av amerikanerna är idioter så får det stå för den personens räkning. Jag är vanlig svensk men är också omskuren av hygieniska skäl.

Kosherslakt (och antagligen halalslakt, vet inte detaljerna) har en stor portion av djurvänlighet - prova själv att skära av din hals med blodådror och nerver med en döskarp kniv och jag tror du mår mycket bättre än den svinaktiga behandlingen djur får i våra vanliga slakterier.

Som Israelvän är det helt omöjligt att rösta på Alliansen - jag försökte sända en artikel till Newsmill om det, men blev vägrad publicering, så den ligger på http://israelisverige.info/?p=2316

Jag hade också de senaste två dagarna en mycket barnslig dialog med en av Israelpratarna hos KD, david.winks@kristdemokraterna.se se http://www.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=28984
Han visades helt faktabefriad, och såna har KD som Israelexperter......
När han övergick från att försöka försvara sina argument med fakta, och i stället ägna sig åt personangrepp visste jag att det var dags att stänga butiken.

Läs även andra bloggares åsikter om SD, 'Israel i Sverige', Carl Bildt, Alliansen, Gaza, Israel, Svenska Kyrkan, Mellanöstern, Geert Wilders, omskärelse, kosherslakt, KD, ...