En liten, grå man

I går var vi på konsert – i vardagsrummet.
Det var en konsert det var förbjudet att missa så vi satt uppradade med förtäringen inom räckhåll.

Leonard Cohen gav förra året en konsert i London vilken nu sändes i israelisk TV.
Kanske sneglade man på hans planerade besök i september.

En liten grå man som med sin konst låter mänskligheten födas på nytt.
Grå kostym, grå skjorta och som grädde på moset – en grå gubbhatt.

Först hans röst som finns endast i ett exemplar – Leonard Cohens exemplar.
Den fångar in dej i en sfär där mystiken ligger tät men ändå förfärande och förföriskt naken.
Rösten får dej att gå honom till mötes med vidöppen famn.

Sådant kan man läsa om i billiga noveller men när det gäller Leonard Cohen är ingenting billigt.
Hans röst är elastisk men oföränderlig, den är trolsk men likaväl nära och berörande.
Leonard Cohens röst lämnar alltid avtryck.

Leonard Cohen sjunger Leonard Cohens poesi vilket gör att allt blir en fullkomlig treenighet.
Rösten, poesin och framträdandet.
Han får en att lida och le på samma gång som man ryser av fullkomlighetens välbehag.
Det räcker, det är nog – en vanlig människa klarar inte mer.

Vi är uppfödda på trivialiteter och vår förmåga att ta till oss konst där ingenting saknas är begränsad.
För mycket genialitet kan stänga vägen tillbaka.

Den lille grå mannen fyllde vardagen med ro och med en oändlig, orolig oro.
Beröringen var så påtaglig att man vände sej om samtidigt som man genomborrades av rösten.
Leonard Cohens röst.

Mjuk, raspig, hes, flämtande, ärlig, ropande, het, viskande, charmig, vädjande, krävande, öm, kärleksfull, utmanande.
Vacker, skön och alldeles enastående.
Leonard Cohens röst.

Jag satte mej en gång och läste igenom hans texter till en CD och det var som att komma in i en andra andning.
Jag förstod plötsligt eller åtminstone trodde jag att jag förstod...
Jag upptäckte att Leonard Cohen inte var som andra utan att hans konst befann sej i en tredje dimension.

Plötsligt kände jag mej oändligt rik.

Leonard Cohen i London ...

Magi eller grisen i säcken

Det har gått troll i uttrycket ’tvåstatslösning’.
Magi eller möjligen ren slöhet?
Om denna tvåstatslösning skulle förverkligas hur många är införstådda med vad som skulle komma ut på andra sidan?
Inte de ropar högst i alla fall.

Som någon uttryckte det – hela världen vill ha en tvåstaslösning – men vad en sådan lösning skulle innebära är mindre intressant.
Det verkar som om man tror att får man bara sin tvåstatslösning faller alla andra pusselbitar också på plats..
Iran kommer av bara farten att skrota sina långdistansraketer med eller utan kärnvapen och förnodligen tror man också att semestervädret blir kanonbra - bara man får sin tvåstatslösning.

Tänk efter – finns det någon som sett några ansatser i det palestinska samhället till en början på ett statsbyggande?
Har de börjat förbereda sin befolkning för ett freds-och försoningstänkande och slutat kalla sina grannar för apor och svin?
Kommer årets sommarläger att bli uppkallade efter arabiska sporthjältar i stället för att som vanligt ge dem namn från hjältemartyrernas växande skara.
Blir det lovligt att lära ut att ordet kompromiss inte är liktydigt med högförräderi?

Jag skulle vilja påstå att i nuläget pracka på Abbas en stat vore lika illa som att låta en treåring gå ensam till dagis och lika ensam passera fyrvägskorsningen under rusningstid.
Om det går vägen beror det inte på kunskap och skicklighet utan på ren tur.

Förresten – vem är det som ska ha en stat.
Abbas palestinier i Ramalla med omnejd antar jag.
Vad är det egentligen för fel på den palestinierbefolkade staten Jordanien och den relativt nybildade palestinska hamasstaten i Gaza?
Hur många stater anser de sej behöva egentligen?
En stat för var riktning i det palestinska samhället?

Jag bara jämför – tänk om israelerna skulle kräva en stat för Likudmedlemmar och en annan för Kadimafolket?
Kanske en stat för de religiösa och ytterligare en för de något mindre religiösa?
Låter det som en vettig utveckling?
Well...

Den soppa palestinierna tillrett för sej själva får de allt reda upp på ett anständigt sätt innan de börjar kräva några insatser av omvärlden.
Ska man bygga en stat har man varken tid, ork eller intresse av att bråka och ha ihjäl varandra.
Israel har också vissa krav på palestinierna efter utrotningskriget de levererat under decennier med större eller mindre intensitet.
Att köpa grisen i säcken är inte aktuellt – vad Obama än säger.

När det gäller Iran är Obama beredd att prova nya, fräscha initiativ men när det gäller palestinierna är han ärkekonservativ.
Vi hör honom upprepa samma gamla förlegade drapa om den katastrofalt misslyckade tvåststslösningen som inte handlar om något annat än att gå som katten kring en het gröt.
Så länge man mumlar ’tvåstatslösning’ behöver man inte närma sej obehagligheter som grundorsakerna till konflikten och kan lätt slira förbi naturlagarna om sådd och skörd.
Bortkollrad är också den arabiska oförsonligheten med sin ’allt-eller-inget-modell’ i skuggan av hat och hot och dess logiska konsekvens – terrorism.

Att ligga lågt med en tvåstatslösning tills läget klarnat i de palestinierbefolkade områdena och tills vi vet hur många stater palestinierna tänkt sej i slutändan(!) är en ganska rimlig och egentligen mycket blygsam begäran.

tvåstatslösning, Iran, långdistansraketer, semesterväder, statsbyggande, hjältemartyrer, högförräderi, Abbas, rusningstid, Ramalla, Jordanien, Gaza, palestinier, utrotningskrig, Obama, ...

BLOGGPÄRLOR:
Israel i Sverige: Jerusalemdagen och den andra sidan
MXp: Netanyahu "dansade runt utan att använda terminologin"

MEDIA:
SvD DN DN P VG

Utstädning

De flesta säger att de inte blir påverkade av reklam.
”Inte jag inte, jag skulle aldrig låta mej luras av så billiga trick.”
Känner ni igen det eller kanske ni rent av känner igen er själva?

När det är så här vi fungerar borde vi inte heller vara så förundrade över att de som anser sej vara lämpade att styra våra liv också är påverkade av reklamen.
Att förbli kliniskt opåverkade av reklam och propaganda är inget någon av oss kan skryta med.

I mitt förra blogginlägg diskuterade jag den palestinska propagandan och dess makt över skeendena.
Idag vill jag ge några konkreta exempel.

På Västbanken (jo jag skriver Västbanken för enkelhetens skull även om jag borde använda de urgamla och mer korrekta benämningarna Judéen och Samarien) finns det både judiska och arabiska samhällen.
De är byggda på mark som ibland är privatägd och ibland statlig.
Mycket gnet har lagts ned på diverse svåröverskådliga specifikationer utan alltför stora praktiska resultat.
Om man nöjer sej att dra måttligt höga växlar på företeelsen kan man konstatera att dessa byar kommer att få sin slutliga status genom ett eventuellt fredsfördrag mellan Israel och araberna.

Vill man slänga fotogen på lågorna räcker det med att kalla de judiska byarna och städerna för ’bosättningar’.
Motsvarande arabiska byar och städer i Israel slipper av någon anledning detta klistermärke.

I alla resolutioner som vill främja en tvåstatslösning, två stater för två folk, är det första och viktigaste villkoret att araberna ska kunna visa att de klarar av att leva i fred med sina grannar.
Well – är det någon som sett några spår av dylika fenomen?
En arabisk fredsrörelse kanske eller några demonstrationståg som med plakat och skanderingar proklamerar sin längtan efter fred med Israel?
Arabiska företrädare som berättar vad de tänker bidraga med för att se denna fred komma till stånd?

Jag talar inte om Egypten och inte heller om Jordanien utan om de araber som kallar sej palestinier och som vill få något de aldrig någonsin haft – en stat.
Jo jag vet att de ännu hellre än att få sin stat - inte bygga den - vill se Israel skrotat, men detta intrikata upplägg får vi återkomma till.

Strax intill där jag bor finns några arabiska bosättningar - förlåt byar - men ingen i Israel skulle komma på den befängda idén att kontakta CNN om någon bygger ett nytt hus där.
Om någon bygger ett nytt hus i en judisk by – förlåt bosättning - på Västbanken blir inte bara CNN kontaktat utan också alla andra mäktiga mediaföretag.
Protestskrivelser lämnas in och anmälningar haglar.

Var ligger skillnaden?
Jag kan inte se någon annan skillnad än att araberna på Västbanken hatar judarna så mycket att de använder vilka medel som helst för att fördriva och utrota dem.
Detta beteende kallas i andra sammanhang etnisk rensning på gravt rasistiska grunder men palestinierna har sina automatiska fribrev - för detta som för så många andra mindre väl valda aktiviteter.

Det logiska vore naturligtvis att israelerna använder samma taktik och börjar tömma landet på araber enligt mönsterbilden från vad som pågår på Västbanken.
Det finns bara en hake – israelerna har inga automatiska fribrev, de har inga fribrev alls.
De anses skyldiga långt innan någon skuld fastställts.
Ropen skallar...

Vad jag egentligen vill komma fram till är i hur stor omfattning det internationella samfundet med sina ledare påverkats av palestiniernas förmåga att urholka stenen.
De är helt fast, de köper allt och är inte medvetna om de mekanismer som styr deras handlande.
De upprepar helt okritiskt allt palestinierna påstår – och det är inte lite det.
Självständigt tänkande anses farligt och bör tydligen undvikas till varje pris.

Bosättningar, bosättningar, bosättningar.
En judisk 'bosättning' är en judisk by eller stad i ett landområde som ännu inte har någon ägare.
Bosättningar är fult - för det säger palestinierna, och då måste det ju vara sant.
I ’The Roadmap for Peace’ står det att man inte bör syssla med företeelser som föregriper en slutlig lösning men palestinierna föregriper hela tiden denna lösning genom att påstå att hela Västbanken ska bli deras – redan är deras.
'Palestinskt land' ...

Alla som medvetet eller omedvetet låtit sej påverkas av reklampropagandan att hela Västbanken redan idag tillhör palestinierna bryter också mot intentionerna i denna ’Roadmap’.
Hade de inte varit påverkade av denna outtröttliga reklampropaganda hade de sagt att det nu är dags att reda ut den här soppan och komma fram till rimliga lösningar som inbegriper de judiska samhällena på Västbanken likaväl som de arabiska samhällena i Israel.
Om etnisk rensning och rasism är OK på Västbanken borde samma lagar gälla för Israel – fast sådan jämlikhet är israelerna inte bortskämda med.

Att denna jämlikhet lyser med sin frånvaro idag är resultatet av att våra ledare påverkats av den palestinska propagandan SÅ TILL DEN MILDA GRAD......
Att få dem att inse detta borde vara ett första steg mot jämställdhet och jämlikhet inför lagen, inför internationell lag och rätt och inför humanitär lag och rätt.

reklampropaganda, Västbanken, Israel, araber, tvåstatslösning, CNN, bosättningar, judehat, fribrev, rasism, etnisk rensning, 'The Roadmap for Peace', palestinier, ...

BLOGGPÄRLOR:
MXp: Säg "Nej" till tvåststslösning och säg "Ja" till Israel
Israel i Sverige: Tvåstatslösningen förstås
Ilya Meyer: Meningen med livet

MEDIA:
DN

Propagandavirus

Känner ni till att det är palestinierna som styr världen?
Ni som trodde det var judarna kan således slänga er i väggen.

Alla slogans du numera finner i artiklar, debattinslag, insändare m.m. härrör från palestiniernas propagandaindustri som med sina aktiviteter styr världen.
Åtminstone vad världen ska tycka och tänka.
Vad denna industri sysslar med och vem som står för fiolerna är något av det hemligaste i den här delen av världen, vilket inte vill säga lite, men du ser och hör dess resultat i snart sagt varje nyhetsreportage.
De har specialiserat sej på slogans och på att upprepa dessa slogans tills inga alternativ känns trovärdiga.
Deras succé är ovedersäglig och genomslagskraften dräpande – en dröm för vilken PR-kung som helst .

I palestinadebatten dräller det av slogans som efter envis, metodisk och genial marknadsföring blivit var mans egendom.
Ta ord som ’muren’, ’bosättningar och bosättare’, ’ockupation’, ’tvåstatslösning’, palestinskt land’, ’ land mot fred’, ’rätten att återvända’, ’apartheid’ och många fler.
Detta är ord som i sej har ett uns av sanning men har fått status av att täcka in hela sanningen och inget annat än sanningen.
De sträcker dessutom sanningen långt bortom dess inneboende elasticitet.

De har också insett värdet av att använda de rätta personerna när det gäller att missionera inför en västerländsk publik.
Flytande engelska är ett krav men också ett förtroendeingivande och självsäkert uppträdande som inte inbjuder till irriterande följdfrågor.
Hanan Ashrawi och Saeb Erekat är goda exempel på dessa viktiga propagandainstrument som fullgör sina utstakade uppgifter med bravur.

Första gången jag verkligen blev medveten om den palestinska propagandans inflytande var när det andra palestinska upproret bröt ut på hösten år 2000.
Samtidigt som jag såg i TV hur arabgäng lade beslag på vägar och bebyggda områden och kastade tegelstenar mot allt judiskt samtidigt som de krossade irriterande glasrutor och slet sönder trafikljus m.m. – samtidigt hördes i media Erekats sonora stämma som bad om hjälp att skydda arabgängen...
Tablå!

Några händelser som utnyttjats i det palestinska propagandamaskineriet näst intill fullkomlighet handlar om den lille pojken Muhammad al-Dura och palestinaaktivisten Rachel Corrie.
Muhammad al-Dura blev symbol för att rättfärdiga den palestinska terrorn efter en filmsekvens som till synes visade hur Muhammad sköts ihjäl av den ’brutala’ israeliska armén.
Denna video spreds över världen med blixtens hastighet (vem ordnade detta...?) och därmed var ytterligare en propagandaseger i hamn.
Efter granskning i ett lugnare skede fann man tillräckligt med oklarheter för att inse nödvändigheten av en mera genomgripande utredning.
Domstolsutslaget accepterade att oklarheterna var tillräckligt många och tillräckligt grava för att kalla videon ett faslarium.

Rachel Corrie, en ISM-are (International Solidarity Mission) blev upphöjd till helgon efter att hon blivit dödad av en israelisk bulldozer.
Hon blev påkörd efter att själv, i en militär krigszoon, ha ställt sej i vägen för denna bulldozer och resultatet blev ond, bråd död.
ISM är - om ni inte visste det - en organisation som entusiastiskt sympatiserar, understödjer och deltager i det palestinska våldet och som anser att staten Israel måste försvinna - vilka medel som än krävs.


Första gången jag hörde skyddsbarriären benämnas ’muren’ tänkte jag att det var ett suveränt grepp, med hänsyftningar både till Berlinmuren, apartheid och annat 'fult' på ett bräde.
Det dröjde väl ett antal timmar innan muren blev murarnas mur världen runt med associationer till murar tjocka och långa som Kinesiska Muren.
Att skyddsbarriären skapades efter palestiniernas enträgna begäran (gärningar kan också begära...) och att den endast punktvis består av krypskyttsvänliga muravsnitt är ingen intresserad av.
Så elegant fungerar palestiniernas propagandaindustri.

Saeb Erekat är värd några egna rader eftersom det var han som uppfann Jenin-massakern.
Den 10 april, 2002 såg han CNN-publiken djupt i ögonen och berättade att israelerna avlivat mer än 500 araber i Jenin.
Naturligtvis visste han att avståndet till sanningen låg ljusår bort men han hade också lärt sej propagandans viktigaste grunder.
Han visste att den första informationen är den viktigaste och guld värd.
Efterföljande tillrättalägganden och dementier är i praktiken ointressanta.
Alltså – mer än 500 döda araber i Jenin!
När krutröken lagt sej och förnuftigt folk började ställa frågor visade det sej att 52-56 människor dödats varav de flesta var män med vapen i hand.
Att så många som 23 israeliska soldater också dog berodde på strategin att så långt möjligt spara människoliv.

Ja, så ser ett axplock ut av ”mission accomplished”.
Accomplished av några av världens skarpaste hjärnor som ’The Palestinian Authority’ anser sej ha råd att köpa för bl.a. dina och mina skattepengar.

En fråga man ställer sej är varför de satsar så många sköna slantar på PR, de har ju onekligen andra olösta problem i sitt samhälle.
Ett av svaren kan möjligen vara att det är enklare att smutskasta och misstänkliggöra andra än att börja fundera över vad de själva skulle kunna bidraga med för att sluta fred med sina grannar.

Kontentan av vad som kommer ut från detta superhemliga propagandamaskineri är tyvärr samma raspiga skiva vi hört upprepas 'sedan tidernas begynnelse' – israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Israelerna som inte har någon lust att låta sej utrotas ber och bönar om fred men ingen lyssnar för alla vet ju redan att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Ahmadinejad i Iran verkar inte ha mycket annat för sej än att proklamera att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.

Hoppsan – jag fick visst en släng av det palestinska propagandaviruset men det är ungefär så det fungerar.
Ni fick del av ett budskap tre gånger men hade ni hört det 33 eller 333 gånger hade det för länge sedan varit en solklar och oomtvistad sanning.

Jag bryter härmed förtrollningen genom att återigen påstå att det är palestinierna som styr världen – även om ingen tror mej.
Tanken är ju så absurd att ingen skulle försöka sprida den om den nu inte råkade vara sann.

palestinsk propagandaindustri, slogans, Hanan Ashrawi, Saeb Erekat, Muhammad al-Dura, Rachel Corrie, ISM (International Solidarity Movement), CNN, 'Jenin massakern', ...

Evighetskatter

Att beundra en mätt katt som sitter och tvättar sej efter maten ger en inblick i ett evigt skeende.
Dessa ursprungliga rörelser som inte är inlärda utan ligger förborgade i generna sedan – ja, tänk om man visste.

Man skaffar sej inte en katt – den kommer till en.
Plötsligt har man en katt.
Fel.
Det är katten som har dej.

I huset vi just lämnat för en tid blev vi med kattfamilj.
Två killar och två tjejer.
Mamman gav sej iväg så snart hon för skams skull kunde.
Hennes fyra kattbarn har sedan vuxit upp runt vårt hus och blivit allt mer inkluderade i våra omsorger.

I början avstod jag från att ge dem mat av någon slags missriktad självbevarelsedrift men det höll inte speciellt länge.
En av killarna kom en dag haltade och såg allmänt ynklig ut.
När jag tittade lite närmare såg jag att han fått ett otäckt sår i knähöjd på insidan av vänster bakben.
Eländes elände.
Det gick inte att komma nära honom så det enda sättet jag kunde hjälpa honom på var att ge honom mat.
Att försöka ge mat enbart till denne olycksfågel var inte att tänka på – hans syskon var naturligtvis lika hungriga och lika oemotståndliga.

Matkarusellen var strax igång – tack för att det finns torrfoder... – och jag befann mej snart i det stadiet då jag inbillade mej att jag hade blivit en oumbärlig person i deras liv.
Det enda som var viktigt för dem var naturligtvis att få mat i magarna.
Fair enough.

Till saken hör att vi också har en innekatt sedan flera år.
Hon är medlem av familjen med alla rättigheter utom en – hon får inte gå ut för det klarar inte mina nerver...
Området dräller av kattätande hundar (jo jag har tyvärr sett det med egna ögon) och ett trevligare sätt att avsluta sina kattdagar på kan jag lätt tänka mej.

Kattsyskonen runt huset utvecklades från små råttliknande ätmaskiner till pubertetsyviga personligheter och snart hade de var sitt namn.
Han med såret på benet fick heta ’Leggie’ av naturliga skäl.
En av tjejerna sågs ofta tillsammans med den andre killen och när vi pratade om honom sa vi i början bara ’the guy’ – i motsats till tjejen.
Hans dopnamn blev’Guyse’.
Hans tjej, den silkigaste och smekhungrigaste lilla förförerskan med de gula ögonen fick heta ’Zahava’.

Nu återstår en av kattflickorna och hon har egentligen inget namn än.
Hon är den mest fullkomliga kattskapelse man kan tänka sej.
Välproportionerad, stark och självsäker.
Tjock, mjuk päls och förrödande vacker.
Hon passade aldrig måltiderna utan kom flygande när de andra började bli mätta och sprätte runt bland torrfodret med en aldrig sinande frenesi.
Ibland kallade jag henne – i brist på annat – ’Wildie’ – så det får väl bli ’Wildie’ då.

Dagsläget är som följer.
Efter flytten går jag ner till huset och ger dem mat två gånger om dagen.
Ser till att de har vatten och - ja, vi håller kontakten.
Wildie har nyss levererat kattbebisar men har inte visat upp dem än.
Zahava är på samma väg, tjockare om magen för varje dag.

Häromdagen kom inte Zahava när det var matdags trots att jag letade på alla hennes specialställen.
Jag var inte direkt orolig - det händer ibland att någon uteblir av anledningar endast de själva känner till – men dyker upp igen vid nästa måltid.

Dagen efter, återigen ingen Zahava.
Ingen katt alls...!!!
Konfunderad och med många tankar i huvudet började jag leta.
Tre av dem kom strax fram från grannens bakgård men var inte speciellt intresserade av att börja äta.
Mycket ovanligt.
Jag undrade om jag hade kommit på stället där Wildies småttingar fanns och började lyssna efter några små mjau.

”Mjau, mjau”, hörde jag men det var inte från några nyfödda kellingar utan från en katt i nöd.
Jag kallade och fick svar.
Zahava.
Hon var instängd någonstans och mjauade gällt.
Hennes tre syskon som visat mej på stället fanns runtomkring och mjauade tillbaka.
I grannens källare som tack och lov var stängd enbart med en hasp fann jag Zahava som sprang och gömde sej bakom några kartonger.
Jag lämnade dörren vidöppen och gick ut och vips – där var hon.

Denna otroliga katt blinkade några gånger mot ljuset och kom sedan och ville bli smekt.
Hon bjussade dessutom på en melodiös spinn-serenad.

Hela kattfamiljen dansade nu fram till matstället där en festmåltid var uppdukad.
Extra prima torrfoder serverat med varm hand och med ett ännu varmare hjärta.
Ju mer jag tänker på det desto mer fascinerad blir jag över hur Zahavas syskon ledde mej till hennes fängelsehåla så jag sedan kunde hjälpa henne ut i friheten.
Zahava med de gula ögonen som snart får egna kattbebisar som jag hoppas hon allvarligt varnar för att smita in på skumma ställen hur frestande det än kan vara.

Ett kattliv är aldrig tråkigt - det är bara evigt.

Läs även andra bloggares åsikter om kattliv ...

Kalkylerad blindhet

Jag läste nyss några artiklar (Caroline. B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin m.fl.) och kan inte undgå att fundera på varför mänskligheten blir alltmer självdestruktiv för var dag som går.
Det mesta går ju ut på att göra livet så eländigt som möjligt för andra - till vilket pris som helst.
Detta sker numera på ett så utstuderat sätt att vi som får hålla tillgodo med vardagshjärnor har svårt att lägga ihop två och två.
När vi läser artiklar av dessa sällsynta skribenter vars logiska tänkande befinner sej på den övre planhalvan levereras de saknade pusselbitarna även till oss medelmåttor.

För våra ledare handlar det ofta om en kalkylerad blindhet och dövhet och en vägran att befatta sej med uppenbara fakta.
Man kan ju inte låta fakta störa den egna agendan...

Detta kan enkelt rubriceras som prestige.
Kommer världens öde att bestämmas av prestige?

Obama är nu mitt uppe i sin Eriksgata och ler vackert där han drar fram.
Han utgår från att någon som vill andra väl kommer att behandlas väl – vilket tyvärr inte alltid är fallet.
Han anstränger sej för att göra allting tvärtemot hur Bush handlade eftersom det mesta gick åt skogen för den presidenten.

Bush misslyckades p.g.a. otrohet mot egna ideal och tafflig taktik – inte för att hans idéer var galna.
Obama däremot kommer att misslyckas just för att hans idéer är galna.

Han säger att USA är berett att leda - igen - men förstår inte att den muslimska värld han bugar så djupt inför inte är intresserade av att bli ledda av USA.
Det är de som vill leda USA och resten av västvärlden, och de är på god väg.
De är dessutom oberoende av tid och rum vilket är en oerhörd styrka.
Islamisterna kan gå långsamt fram och vägen kan vara knölig, men frammåt går det.

Naturligtvis är jag jävig men jag anser att både Netanyahu och Lieberman har en klarare och nyktrare världsbild än Obama, vilket i sej är ganska kusligt.
Kusligt därför att Netanyahu leder ett pytteland medan Obama leder ett jätteland.

Om jag ska hänge mej åt fromma förhoppningar så består de av möjligheten att Obama är intelligent nog att lyssna med öppet sinne till vad Netanyahu, Lieberman och även Peres har att säga när de kommer att ses framöver.
Vissa av Obamas krumbukter under dessa första månader kanske får rubriceras som försöksballonger medan Clintons uttalanden som bäst bjudit på blandat smågodis.

Om tidsfaktorn för den muslimska världen är oviktig så är den desto viktigare för väst.
Irans slutspurt mot den nukleära lyckan kommer inte att stoppas med vita leenden och en inbjudan till kafferep utan bara om de har något att förlora på att fortsätta.

Idag har de allt att vinna och när de väl vunnit kommer ingen att förstå hur det egentligen gick till...

Caroline B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin, självdestruktion, kalkylerad blindhet, prestige, Barak Obama, George Bush, USA, Benjamin Netanyahu, Avigdor Lieberman, Shimon Peres, Hillary Clinton, Iran, ...

Judisk - icke judisk, judisk - icke judisk, judisk...

Häromdagen fick Abbas en present - en stor tavla med staten Israel på.

Visst ser han nöjd ut...

Vid samma tillfälle upprepade han sin vägran att erkänna Israel som den judiska stat den är med en rad grumliga motiveringar.

En av dessa är enligt Abbas att ingen stat kan definieras utifrån sin religion.

'The Islamic Republic of Iran' - känns namnet igen?

Har Abbas månne informerat Ahmadinejad om detta kardinalfel?

Abbas vårdar sina slogans med kärleksfull ömhet - de känns ju vid det här laget både trygga och ofarliga och kräver absolut ingenting av användaren.

Det är ju så han vill ha det.

Lugnt, tryggt och ofarligt.

Israel är en stat som skapades för judarna.
Detta är verifierat i diverse skrifter genom åren där det tydligt uttalades att landet skulle vara ett hemland för det judiska folket.
Deras nygamla, urgamla hemland.
En högre dimension, Bibeldimensionen, talar också om denna lilla snuttremsa vid Medelhavet som judarnas land.

Vad är Israel då?
Är det en grönländsk stat eller rent av en mongolisk stat.
Naturligtvis inte.
Grönland bebos av grönlänningar och Mongoliet bebos av mongoler.

Nu tror jag inte att det judiska Israel är judiskt enbart med hänsyftning till sin religion utan i ännu högra utsträckning för att det är en stat för det judiska folket.

Det finns ju som bekant religiösa judar och judar som anser sej vara mindre religiösa men de är inte mindre judiska för det.

Hade jag varit Abbas skulle jag vid det här laget känt hur argumentationen pulvriseras allt mer, för att inte tala om att han helt enkelt verkar allmänt gnetig.
Något får han väl bjussa på...

Staten Israel bebos av judar, har odlats upp och byggts upp av judar och är naturligtvis en judisk stat.
Detta utesluter inte att araber och figurer som jag själv får bo här men vi gör det som lojala medborgare i enlighet med landets lagar.

Vid samma tillfälle som Abbas blånekade till att Israel är en judisk stat förärades han denna tavla där staten Israel är avbildad.
Orsaken till att han bjöd på ett av sina bredaste leenden berodde kanske på att landet på kartan benämndes ’Palestine’, på engelska.

Hur ska vi tolka denna ologiska härva?
Vad är det som gör det så outhärdligt hemskt för en arab att acceptera fakta?
Har möjligen Abbas något annat, något mera sofistikerat i kikaren?
Är han rädd för att om han erkänner det faktum att Israel är en judisk stat så tar det längre tid innan landet övergår i palestinsk ägo?
Som på kartan han fick.

OK – flyktingfrågan.
Eftersom Abbas inte haft varken kraft, mod eller vilja att berätta för folket att så länge de inte lever i fred med Israel är ingen flyktinginvasion aktuell.
Det är den viktigaste förutsättningen för en lösning av problematiken enligt alla rådgivande FN-resolutioner.
Det går alltså inte att elda på med martyrer och shahider och samtidigt inbilla folket att flyktingfrågan snart är löst.

Mod, käre Abbas, mod.

I stället för att tala klarspråk (han borde lära av Lieberman) fortsätter han med förnekandet av den judiska statens karaktär för att på ett ganska osnyggt sätt låta folkhavet fortsätta att leva i förvillelsen att ett snabbt arabiskt övertagande av hela Israel står för dörren – med flyktingarnas hjälp.

Ungefär som på kartan han blev så barnsligt förtjust i.

Abbas, judisk stat, 'The Islamic Republic of Iran', Ahmadinejad, Israel, Lieberman, martyrer, shahider, ...