Förintad vapenvila

En del tycker att Israel gottar sej i Förintelsen, men sår som inte läker tar sej lite knepiga uttryck.
I kväll inleddes minnesdagen för alla som förintades i denna Förintelse.
De som ville minnas och begrunda på hemmaplan kunde följa en pampig ceremoni från Yad Vashem i TV.
Där återfanns naturligtvis alla de politiska högdjuren uppblandade med vanligt folk som "var med" - och som kom ut på andra sidan förundrade, men levande.
När det var dags för nationalsången, Hatikva, ackompanjerades sången av en stor, vitklädd barngrupp som spelade på - munspel.
Effekten var förödande!

Kibbutsen hade naturligtvis sin alldeles egna minnesceremoni med lokala förmågor som ofta visar prov på talangen "hellre än bra", men som i kväll faktiskt imponerade.
Stunden inleddes med sorgesam men pampig pianomusik framförd av en väninna från Ryssland.
Vi fick höra kibbutsens lilla sångfågel och sedan började recitationen av namnen. Kibbutsmedlemmar som har någon eller några anfäder som förintades blir ihågkomna åtminstone denna dag vart år...
En ljusstake med höga stearinljus brinner, det klassiska fotot av den lille pojken med de stora ögonen och jättekepsen och båda händerna i luften finns i blickfånget och strax bredvid rullar bilderna från Förintelsen vi sett så många gånger, men ändå inte vill minnas.
Klasar av förvirrade familjer med skrangliga resväskor traskar gatan fram.
Folk som sitter i rännstenen och väntar medan en tysk soldat pekar på dem med sitt vapen.
Vi ser dem när de fått på sej utrotningsmunderingen och i kväll såg jag underligt nog också folk som skrattade. Det fotot var uppenbarligen taget innan den smutsiga sanningen kommit i dagen.
Innan ceremonin avslutades med Hatikva fick vi se en dansuppvisning av fyra unga flickor.
Två var vitklädda och två var svartklädda och dansen handlade om hur den vita godheten flörtade med den svarta ondskan, men till syvende och sist segrade naturligtvis det vita och det goda.

I kväll sörjer och saknar Israel sina tidigare generationer medan Hamas fortsätter att hota nuvarande generationer.
Om Israel inte accepterar en vapenvila på Hamas villkor hotar de med kalabalik och 200.000 självmordsbombare som inget högre önskar än att spränga sej själva i luften tillsammans med så många judar som möjligt.
De vill att alla gränsövergångar ska öppnas på vid gavel men glömmer i hastigheten att det är varje självständig stats rätt att bestämma vem de vill släppa in i landet.
Förresten - varför vill de ha öppna gränser mot Israel, ett land som i deras förkrympta sinnevärld inte anses existera.De har släppt nyheten att de i princip accepterar en vapenvila men den principiella slängen innehåller villkor efter villkor efter villkor...
- Vapenvila betyder vanligtvis att vapnen ska vila men det är inte riktigt så Gazafolket har tänkt sej det hela.
Att vapnen i Gaza skulle få vila är lika verklighetsfrämmande som att katten ska sluta krafsa i sin låda efter att hon gjort vad hon behövde.
Ett reflexmässigt beteende.
Vid tidigare vapenvilor har raketerna fortsatt att landa bland takpannor och kycklingburar i Israel men om Israel ens skulle överväga att besvara elden drar arabernas PR-styrkorna ut och snyftar framför CNN´s kameror om massakrer och Israels brott mot mänskligheten.

Ingen har några illusioner om att det skulle bli annorlunda våren 2008.
DN
SvD K HD