Jag känner mej snart som en reklampelare för skribenterna i Jerusalem Post för ikväll vill jag puffa för ytterligare en skribent, en kvinna vid namn Evelyn Gordon.
Hon har i en artikel funderat över en företeelse som säkert många undrat över. En företeelse som blivit en del av vår vardag, en del av våra liv.

Hur har palestinierna nått dit där de befunner sej idag?
De har ingen stat, har aldrig haft någon stat men ändå har de med världens samtycke president, premiärminister, regering, ministrar, ambassader och observatörsstatus i FN.
Dessutom svarta, glänsande VIP-bilar att styla runt med.
Hur har de lyckats med allt detta?
Svar - George Habash, ledare för PLFP.

Han visste redan på 60-talet vad som krävdes för att få världsvid uppmärksamhet.
Internationell, högprofilerad terrorism som gav eko i slott och koja.
Han fick vad han ville för folk började prata om honom, palestinierna och de otäcka saker de gjorde.
Habash var tydligen en god människokännare för han visste att folk i allmänhet föredrog att låtsas som om det regnade, ignorera ett problem. Endast genom att göra det omöjligt att bekvämt göra så kunde han tvinga dem att agera.
Dessutom visste han att när man väl blev tvingad att agera så föredrog man att släta över, blidka och lugna i stället för att slåss för sin sak.
Det kostar mindre på kort sikt.

1975 bildade FN en kommitté enbart för palestiniernas rättigheter, vilket var unikt.
Senare spred de ut sina ambassader.
Ambassader för folk utan land, utan eget språk, utan institutioner, utan valuta och utan gränser.
De började sin bana som vältränade socialfall och pengarna strömmade in samtidigt som deras ledare var välkomna gäster på de röda mattorna världen över.

Varför har inte dessa godbitar även tillkommit t.ex. tibetanerna, kurderna eller baskerna?
Därför att de inte har lyssnat till George Habash!
Tibetanerna sumpade sin chans när de beslöt att använda sej av icke-våld vilket gjorde att de bekvämt kunde ignoreras.
Kurderna och baskerna utövade sin terror endast i ett land, Turkiet resp. Spanien, och då kunde resten av världen lätt överlåta problemen till de lokala myndigheterna där.
Endast George Habash visste att vad som krävdes var internationell, högljudd terrorism där ingen bekvämt kunde förbli oberörd.

Evelyn Gordons slutsats är att eftersom vår värld blivit så liten så lär vi mer och mer av varandra och tibetanerna, kurderna och baskerna kommer snart nog att lära av palestiniernas "success story."
De vill också ha en plats vid godisbordet.