Sånger och berättelser

Jom Shoah - sångernas och berättelsernas dag.
Att varje människa har sin historia, det vet vi, men en dag som denna får vi ytterligare bevis på att så är fallet.
En känd författare, Aharon Appelfeld, berättade för TV-publiken i kväll om delar av sitt liv.
Hans föräldrar togs av den tyska nazistregimen bort från honom när han var 8-9 år och han hamnade bland gäng från den vilda, undre världen. Det var väl inga grövre förbrytare det handlade om utan småtjuvar och andra överlevnadsstrateger.
Han förstod inte riktigt att han faktiskt hade blivit lämnade ensam vilket resulterade i en färgrik fantasivärld. Han sa till sej själv att om solnedgången blir röd då är det ett tecken på att hans föräldrar snart kommer att hämta honom. Om det blir regn dagen efter så skulle det också ses som ett tecken på att hans föräldrar kommer och hämtar hem honom.
När han levde bland partisanerna och tjyvgubbarna lärde han sej att inte tala.
Att lyssna och iaktta - men inte tala.
Detta gjorde att när han kom till Israel och blev en fri man så hade han länge svårt för att tala.

I sitt författarskap behandlar han naturligtvis Shoah men inte på det vanliga sättet.
Han jämförde Shoah med elden och sa att man inte kan berätta om elden genom att gå in in den för det enda den gör då är att förtära dej.
Du måste närma dej den från utsidan - krafsa lite i kanten av askan.
Han tog i sitt författarskap fasta på en företeelse, en berättelse och gick sedan så djupt in i denna han orkade och förmådde.
En person som upplevt Shoah lever resten av sitt liv i två världar och beroende på hur han kan hantera och kombinera den situationen blir hans livskvalitet.

Det har i dag också berättats om några kvinnliga partisaner i de tyska skogarna. Deras situation var minst sagt annorlunda. De levde bland männen, var beroende av männen och - utnyttjades av männen. De kom dit oftast helt utblottade och det enda de kunde erbjuda var sina kroppar. Ingen skulle idag drömma om att lägga några moraliska värderingar på vad som skedde på den gröna mossan och en förtjusande nittioåring fick frågan om männen var gentlemän?
Nej, det var nog inte i första hand vad de var, men de var väl fullt sysselsatta med att överleva dagen på sitt sätt, tyckte hon med ett leende.

Sångerna ja.
Hela dagen har vi kunnat njuta av dessa nakna, vemodiga och oerhört vackra sånger.
Sånger fyllda av sorg, saknad och längtan.
Det tragikomiska är att det är bara under två helt skilda omständigheter (vid närmare eftertanke är nog omständigheterna ganska besläktade ändå) vi får lyssna till dessa hjärtskärande sånger.
På Jom Shoah och efter ett terrorattentat, då hela landet sörjer.