Vår generösa kibbuts bjuder oss knegare på en "jom kef" ("trevlighetsdag") om året, och i år valde vi att åka upp till Golan. Där finns en stor samling av konstnärer inom olika områden och de arbetar som husmodern – hemma.
I ett rum bredvid köket eller i ett uthus.

Vi sex halvgamla tjejer körde först genom den uttorkade Jordandalen där vi förfasade oss över resterna av de torra bananplantagerna. Jag fick klart för mej senare att det visst inte var torkan som var orsaken till förödelsen utan kylan för några veckor sedan.
I Zemach vid Kinerets sydända sprang en av oss in i en mataffär och fick fatt i några pinfärska baguetter – resten hade vi med oss hemifrån. Vi fortsatte norrut längs östra sidan av Kineret upp till Katzrin, där vår guide för dagen anslöt. En frejdig kvinna som säkert lotsade oss genom bakgator och apelsinlundar till de planerade besöken.

Första stoppet var en keramikartist som förutom att ge oss sin historia som invandrare från Tyskland visade hur hon hämtar sitt material från lavaresterna lite överallt i området. Detta ger henne också gratis de jordfärger hon eftersträvar. Hennes utställning var mycket smakfull men jag lade märke till att hon ofta på huvudet till gubbarna och gummorna hade placerat en fågel, så jag frågade henne varför. Varför en fågel och ingenting annat? Hon hade nog fått frågan tidigare för svaret kom lätt. Att det blev fåglar var dels för att de var lättast att skulptera(!) och sedan skulle de också gestalta tankens flykt bortom vardagens rutiner.
Inte långt därifrån fanns en smyckedesigner som hade haft stora framgångar bl.a. i USA. Vi inledde vårt besök hos henne med att duka upp vår medhavda frukost på hennes altan – som den naturligaste sak i världen.
Baguetter naturligtvis men också grövre bröd. Ostar av alla kulörer och skivat kött. Smör och mjukostar med en Camembert som tyvärr inte var riktigt mogen, men äter man utomhus blir man inte så petig. Oliver och grönsaker och sedan bidrog vår värd med en kaka till kaffet.
När magen fått sitt var det dags för det artistiska. Vi klättrade upp en trappa till hennes lilla arbetslya där hon också samlat sina alster. Färg och form skiftade liksom olika sorters material och arbetsmetoder. Först kände jag att jag skulle vilja ha alltihop men snart insåg jag att det nog egentligen inte riktigt var min stil så det blev billigt och bra.
Vi körde sedan lite söderut genom dessa vidsträckta, öppna marker till ett konstnärskollektiv där vi sprang in och ut i de olika husen. En hade specialiserat sej på keramikplattor och och jag önskade bara att jag hade känt till deras existens när vi reparerade vårt hus. En juvelerare berättade att han egentligen var från New York och funderade som bäst på om han skulle återvända. Lite desillusionerad tyckte han att det hade varit lugnast om Abraham hade stannat kvar där han var borta i nuvarande Irak. Bara krig och elände ända sedan dess...
Innan jag gick sa jag till honom att jag inte tyckte det var någon bra idé att återvända till New York och han lovade att han i vart fall skulle stanna tills jag kom på besök nästa gång!
Vi gjorde ett snabbesök på ett "jekke" – där man tillverkar vin. Slängde en blick på de stora trätunnorna där vinet mognade innan vi körde till en kibbuts där vi träffade ett par fotografer.
Vi fick göra egna experiment med svart/vitt och skuggor genom att lägge valfria kollage som vi sen tog med in i mörkrummet. Där skulle vi arrangera det på nytt på ett speciellt papper och det blev väl inte helt lyckat för det var som sagt mörkt och man fick göra det liksom på måfå. Resultatet blev ändå rätt kul med blommor, grenar och urklipp i vitt mot en svart bakgrund.
Efter denna arbetsinsats blev det kaffe och glass.
Vi gick tvärs över gräsmattan till utsikten över Kineret men såg bara det grå diset. Jag tog några kort just för att visa att där en spegelblank blågrön sjö borde ha funnits nu bara fanns en grå soppa.
Der var sedan dags att hälsa på en frejdig tjej som förälskat sej i citroner. Hon hade varit i Italien och lärt sej göra citronlikörer med olika smaktillsatser som granatäpple och andra kryddväxter. Kanske köpte vi mer av hennes citronmarmelad och kryddsåser i blandningar som citron/tomat och citron/paprika – än av likören, som trots fräsch smak var ganska söt.
Guiden blev upphämtad av sin son och vi fortsatte serpentinvägen ner till Hamat Gader där det sulfatrika, heta källvattnet väntade. Doften av sulfat kom liksom i vågor och var inte direkt angenäm men vattnet var angenämt hela tiden. Det bubblade ut från väggarna i jättebassängen och var rysligt avstressande.
Efter det var det bara lite mat som fattades och den hittade vi i Ashdot Jacov – ett mysställe där man inte riktigt visste om man satt ute eller inne. Det var trädgård runt omkring med snirklande små vattenfall och fågelkvitter och bläckfisken i spännande sås kan jag verkligen rekommendera.
Vi satt inte där så länge för vi kände att vi var övermogna för sängen. En halvtimmes resa och vi var hemma.
Jom male ve jom meule. En full dag och en härlig dag.

Idag nästan somnade jag på jobbet men inte så djupt att jag började drömma om fåglar på huvudet eller om bläckfiskar.