Det som sker i dessa dagar sker under ytan i de hemligaste av alla hemliga rum. Det innebär att några få utsett sej själva att förhandla fram din och min framtid. Dessa personer anser att de och inga andra har de bästa kvalifikationerna att göra detta.
Kanske är det så en demokrati fungerar och i så fall får jag väl ge mej.
Just nu - i alla fall, för jag tänker berätta om något helt annat.

Flera unga människor har de senaste dagarna avlidit helt oförutsägbart. En 19-åring värnpliktig, Janiv, avled efter att hans kamrat vådaskjutit honom när de rengjorde sina vapen.
Chock, förtvivlan och ursinne över en sådan meningslös död följde. Strax kom dock frågan upp om hans sörjande och förvirrade familj kunde tänka sej att donera några av hans organ till personer som befann sej i prekära situationer och som redan hade väntat alltför länge.
De samtyckte.

Vi fick träffa den 25-årige Salim på sjukhuset före operationen där han väntat på ett nytt hjärta i fyra månader. Under denna väntetid hade han varit ansluten till ett artificiellt hjärta och kunde inte dölja sin lycka över att väntetiden tycktes gå mot sitt slut.
Pappan till Janiv berättade att sonen var kärnfrisk, visste knappast vad en läkare var och hade bara varit hos tandläkare en gång i sitt liv. Han fann tröst i att organ från hans son nu fick möjlighet att fortleva i andra personers kroppar men ville inte veta exakt vad de plockat ut.

När den avancerade operationen var slutförd och läkaren mötte mottagarens familj var alla rörda till tårar och omfamnade varandra - läkare och de andra, som en enda stor familj.
Via TV-mediet fick vi samtidigt följa begravningen av Janiv där hans familj grät och omfamnade varandra tillsammans med Janivs kompisar, också där som en stor och varm familj.
Starka känslor på båda hållen.
En fick en gåva, ett nytt liv medan andra trots sorg och saknad fann tröst i tanken att en omöjlig händelse kunde skänka nytt liv åt någon annan.

En annan historia från levande livet tilldrar sej inte alls långt härifrån, närmare bestämt i grannskapet av Tsippori.
Judiska ägor har regelbundet invaderats av arabiska hästar och andra djur. De har förstört grödor och raserat respekten för judiskt landägande.
Sonen till en av de värst drabbade såg att hans far började förlora tålamodet och verkade vara på väg att ge upp. Han insåg att när polisen av rädsla för arabernas vrede(!) inte agerade var de tvugna att ta saken i egna händer.
Hans egna händer.
Han drog upp en husvagn på en kulle med utsikt över ägorna och deras tillfarter, tog med sej ett bibliotek, en uppsättning konserver och parkerade sej där. Snart hade han fått fler med sej och de kunde avlösa varandra.

En dag befann sej plötsligt tre hästar tillhörande en känd arabisk klan på familjens område. När väktarna beredde sej på att lägga beslag på de invaderande djuren kom en grupp klanmedlemmar gående samtidigt som polisen anlände. Berättaren av historien säger att för att en fotograf var i närheten så uppträdde de den här gången mera kraftfullt. De sa till klanledaren att antingen fick han skriva under att marken tillhörde judarna och att han inte hade något där att göra eller se sina hästar tagna i beslag.
Han valde att skriva på - den här gången.

Problemen är tydligen likvärdiga i Negev och denna privata väktarrörelse sprider sej nu också dit.

Min man Jacob berättar att för 40 år sedan var situationen exakt likadan. En boskapshjord hade - som vanligt - invaderat ett av kibbutsens fält och min man organiserade ett uppbåd som drog iväg och omringade boskapen. Araberna försökte befria sina djur genom att skicka dit kvinnorna eftersom de visste att judarna var återhållssamma när det gällde att ge sej på kvinnfolk.
Medan de väntade på att polisen skulle dyka upp och resten av killarna höll boskapen i shack körde Jacob hem till kibbutsen och plockade ihop lite frukost åt mannarna som varit på hugget större delan av natten.
Långt om länge kom polisen och tog med sej några araber till stationen som efter någon dag var hemma i sin by igen.
Tydligen fungerar privata initiativ bättre än det mera organiserade polisväsendet - då som nu.
I sammanhanget undrar jag också lite över var uppgifterna om den israeliska polisens brutalitet kommit från.
Jag tycker de beter sej som stora mesar, i varje fall när det gäller arabisk kriminalitet