Israel går snart in i sitt sjätte decennium. Mitt i all oro och all spänning som finns idag kommer detta att firas ordentligt.

I kväll var vi nere i grannkibbutsen för att se en film om slaget på Gilboa för 60 år sedan. Det var fullt av folk, kanske tusen personer, och sorlet var bedövande. Ena halvan letade platser till den andra halvan och folk hojtade och tjoade på gamla bekanta och avlägsna släktingar.
Att klädkoder inte existerar i det här landet känner nog många till och perfektion i ett framträdande förväntas av absolut ingen.
En kille i slafsig utanpåskjorta och säckiga byxor hälsade folk välkomna och sedan blev det sång av en käck liten grupp som hade specialiserat sej på dessa patriotiska synkopsånger. Fint och vackert. Vi fick också se tonårsgenerationen dansa och sjunga i ett härligt tempo som utmynnade i häftiga och välförtjänta applåder.

Sedan var det dags för filmen.
Den började med en jättesol som fyllde hela duken och man förstod lätt att med den i ögonen såg man heller inga fiender. Det var alltså judarna som hade den uppstigande solen i ögonen.
Bland annat detta handlade filmen om. Ett 40-tal unga män tog var sin bössa och begav sej upp på Gilboa för att rensa berget från prickskjutande araber.
Det gick lite si och så - delvis på grund av solen. Samordning, ordergivning och insamlande av information var företeelser som ännu inte var uppfunna. Några tyckte det var i läskigaste laget och gick helt enkelt hem medan andra fortsatte jobbet. Resultatet blev sju döda unga män från kibbutserna här i dalen och det var inte riktigt så man hade tänkt sej utgången.
De visade upp ett foto av "krigarna" och i mina ögon påminde de mest om en korsning av stråtrövare och snapphanar. Det var unga, starka, friska och vackra män med var sin bössa, men det var nog allt som påminde om att det var krig. Man anade en sorts kibbuts-hippie-kultur som finns kvar än i dag, om än i mindre utsträckning.
En av de unga killarna som nu var en gubbe berättade att han inte hade haft en aning om vem som var hans "commander". De gav sej tydligen upp längs bergssluttningen på vinst och förlust för att försöka åstadkomma någon slags förändring till det bättre.

Kvällen avslutades med att alla stod upp och sjöng "Hatikva" utan musik. Man sjöng, verkligen sjöng ut, och många fick nostalgiska tårar i ögonen.
En fin kväll om mod, kraft och styrka som utan de rätta kanalerna inte kunde förhindra ond, bråd död.