Lördagen (våran "söndag") är för det mesta den körigaste dagen i veckan. Jag har ovanan att under veckans gång spara ihop vad som behöver göras just till vilodagen. OK, jag tar en rejäl sovmorgon och sedan en långfrukost bland tidningar jag inte hunnit läsa och med CNN´s surr i bakgrunden.
Idag har jag jobbat en hel del vid datorn. Brev att besvara men också lite "trial and error" vilket varit modellen för allt jag lärt mej om datorn. Klumpig metod bestående av många nätters gråt och tandagnisslan. Trots allt lyckades jag slutföra två för mej ganska komplicerade inställningar och jag känner mej ordentligt stolt och vill gärna skryta lite...
Israel har många saker man med gott samvete skulle kunna skryta över men där ingår definitivt inte den nuvarande politiken. Det har varit några dagar med outhärdliga raketattacker över israeliska städer och kibbutser i Gazas närområde och varken de politiska eller militära ledarna har någon lösning på problemet - det säger de rent ut. I varje fall inte någon realistisk lösning.
Under andra världskriget lät britterna några bombplan frigöra sin last över storstäderna i Hitlers Tyskland men en sådan uppläggning är medialt ohållbar idag. Olmert som vill bli älskad av alla, inte minst av Condoleezza, skjuter det oundvikliga framför sej. I vart fall tills efter den 30:e januari då slutversionen av Winograd-utredningen om ansvarsförhållandena under kriget förra sommaren kommer att publiceras. Innan dess vågar han inte sticka ut hakan.
Vad han har gjort i stället är att damma av några passiva åtgärder som egentligen redan var skrotade. Han har minskat bl.a. införseln av diesel till Gaza och det tog inte många timmar innan bilderna av barn och kvinnor som satt och frös vid sina halvbrunna stearinljus, spreds ut över världen.
Visst kan man resonera att Israel inte har någon skyldighet att försörja de som är ute efter dess skalp men man kan heller inte undgå att dra ner situationen till det mänskliga planet.
Jag tror det i slutändan kommer att drabba inte bara Gazaborna utan också Israel självt och förmodligen kommer det massiva trycket från omvärlden att redan i morgon utmynna i en återgång till de vanliga rutinerna. Vem står då med rumpan bar???
Du kan naturligtvis tycka att detta resonemang endast är känslosam fruntimmershysteri men jag tror att det var just känslor som bröt huvudet av vettet när regeringen beslöt om de här primitiva åtgärderna.
Man skulle kanske inte bli förvånad - men förvånad blev jag, och dessutom ganska besviken.
Besviken för Israels skull.