När Air Force One lyfte från Ben Gurion Airport strax efter lunch idag så saknade vi honom redan - president Bush. Trots ett rigoröst schema förblev han en människa mitt bland alla ceremonierna. Man såg i hans ansikte när han var glad, irriterad eller rörd. Han lät den pinsamme Olmert spela sitt falskspel utan att genera honom men man såg flera gånger hur det kröp i honom när Olmert blev alltför fysiskt närgången.

Tur med vädret hade han trots allt idag för det var relativt klart. Kallt men klart. Han började sin dag i Yad Vashem och fortsatte därefter med sin maffiga helikopter till Genesarets Sjö och dess omgivningar. Han ville se platserna som är omtalade i den kristna Bibeln. Förmodligen fick han lite i magen innan det var klart för avslutningsceremonin på flygplatsen. Inget särskilt anmärkningsvärt hände förutom en icke förväntad saknad när jätteplanet lyfte och bar iväg mot Kuweit.

Jag har fortsatt att fundera på det där med flaggorna. Hur kan det vara att bland de folk som säger sej vara ett folk, de behandlar USA´s flagga på så olika sätt. I Gaza bränner de upp dem på löpande band eller stampar och torkar av sina skor på dem medan man i Ramalla sätter flaggorna i högsätet som vackra bakgrunder under presskonferensen med Bush och Abbas. Frågan man osökt ställer sej är om man under sådana omständigheter kan tala om ett folk? Jag tycker att det blir allt mer konstlat att hålla skenet uppe att Gaza och Judeen och Samarien skulle bestå av en enhet.

Kanske är det så ändå, för om man skrapar lite på de lackerade lakejerna i Ramalla så träder det fram folk som visserligen säger att de vill leva i fred med Israel men som i sina skrivna regler har bundit upp sej för Israels förintelse. Deras charter talar sitt tydliga språk. Om de verkligen vill ha en genuin fred borde de då inte börja förbereda sitt folk för det? Berätta att det krävs kompromisser, att de inte kan få allt och att Israel finns på plats för att stanna. I stället har man tagit fram en färsk bild av sitt Palestina som täcker hela området från Jordan till havet. Detta för knappast tankarna till fred och polityren på Abbas, Erekat och andra flagnar i allt raskare takt.

Bush är frisk nog i sitt sinne att upptäcka detta men i sin nuvarande position har han valt att gå mitt på vägen. Kanske för att han har många hänsyn att ta och kanske vet han någonstans att i Mellanöstern har skeenden sin alldeles egna tidsplan.