Som de sa i nyheterna i kväll så är två stormar på väg mot landet. Jag skulle egentligen vilja säga att stormarnas antal är tre.

Naturligtvis kretsar allt kring Olmert. Gå hem eller stanna. För eller emot. Överväganden för landets bästa - som Barak säger - eller enbart personligt motiverade piruetter. De flesta misstänker starkt att de sistnämnda är de förhärskande.

Mycket kretsar kring de sista dagarnas strider och det meningsfulla eller meningslösa med dessa. Slutsatserna utmynnar oftast i meningslösheten, speciellt sedan USA´s förre ambassadör till FN, John Bolton, berättade att Olmerts desperata order om en markoffensiv i krigets elfte timma inte hade ett dugg att göra med utformandet av den slutliga versionen av resolutionen om vapenvila.
By the way, John Bolton har kommit ut med en ny bok som jag vid första möjliga tillfälle vill läsa. Titeln är: "Surrender is not an option."

"Det prickiga kriget" som jag kallar den senaste kriget mot Hizballah har gett upphov till många underliga historier. Min namnbeteckning kanske tarvar en förklaring.
När en katyusha slog ner och exploderade blev allt och alla i rimlig närhet av händelsen alldeles prickiga. Människor blev fulla av småsår (om inget värre drabbade dem), bilar blev prickiga av splitter och hus blev prickiga av allt som flög omkring. Detta blev resultatet efter att Hizballah fyllt sina katyushas med järnskrot som vid explosionen med stor kraft skadade och fördärvade allt i omgivningen.
De visade sängrader från sjukhusen där alla var mer eller mindre paketerade men alla kroppsdelar som åtnjöt den friska luften var - prickiga.

En historia jag hörde först igår handlade om ett av befälen som i krigets slutskede hörde i en nyhetssändning att villkoren för vapenvilan var klara. Detta efter mycket spring i FN´s korridorer och förtroliga viskanden om löften och hot i slutna rum.
När hans "röda telefon" ringde trodde han att samtalet skulle innebära en order att avsluta alla krigsoperationer. Han blev mer än förvånad, ja ganska förskräckt, när han i stället fick ordern att starta en massiv markoffensiv.
Hans reaktion var naturligtvis riktig för Olmerts order var helt ologisk och närmast desperat. Den gick helt emot all rim och reson men framför allt var den ett skräckexempel på ett både naivt och oförsvarligt handlande. Riskerna för liv och lem var brutala medan meningsfullheten var obefintlig.

Dessa sista timmar av kriget blev 33 värnpliktigas öde. 33 starka, vackra och älskade pojkar och män som inte finns längre.
Olmert har mycket på sitt samvete men saknaden av dessa 33 hoppas jag blir droppen som får honom att inse att han inte är önskvärd längre. Hans jobb är utannonserat!

Jag höll på att glömma den tredje stormen och den får jag nog anledning att återkomma till fler gånger framöver. Det handlar om Irans närmanden till Egypten och i dess förlängning - till Hamas.