Två säregna mail

Jag fick idag två säregna mail just efter varandra.

Det första var från The Israel Project (TIP) och berättade att Abbas sagt att han inte ser någon större skillnad mellan hans egen och Fatahs politik gentemot Israel och Hamas syn på samma sak.

Sedan, i god palestinsk anda, börjar Abbas förneka oerhört lätt verifierbara fakta.

Han påstår, utan att blinka, att Hamas inte attackerat Israel under de gångna åren trots att Hamas själva tagit på sej äran av dessa krigshandlingar.

Faktum är att bara under 2012 sköts mer än 2.300 alltmer sofistikerade raketer iväg från Gaza med ett enda mål i sikte – att träffa och avliva så många israeler som möjligt.

Att de inte lyckades särskilt bra beror dels på deras egen inkompetens och dels på att Israel prioriterar skydd för sina medborgare framför propagandapoäng.

"Fånigt Abbas att försöka få den ryska publiken att tro att solen cirkulerar kring jorden men på ett vis kan jag förstå dej.

Du har tidigare pratat i nattmössan ett antal gånger och tack vare bl.a. medias skräckblandade förtjusning inför din fabuleringskonst så trodde du väl att det skulle gå vägen den här gången också.

Inte kunde du ana att en stor blogg som denna...(!!!) skulle snappa upp ditt trixande med sanningen - så känn dej avslöjad."

Det andra mailet kom från Palestinian Media Watch (PMW) och handlar om friska vindar i det brittiska parlamentet.

Det handlar om att engelsmännen börjar skärskåda sej själva med avseende på det ekonomiska och annat stöd de ger till Abbas och hans styre.

Skräckvarning härmed utfärdad till tidigare naiva medelbritter.

I det brittiska parlamentet rörde man runt i den palestinska hatkulturen och terrorglorifieringen.

Unga palestinier blir upplärda att hata judar som andra blir upplärda att 2+2=4.

Abbas pläderade i september 2011 i FN för en palestinsk stat bredvid Israel men utan att behöva förhandla med Israel.
Samtidigt kunde människorna på Västbanken se i sina TV-apparater denna bild av Palestina.

"Side by side......"?

Jag ser bara den palestinska flaggan tjusigt draperad över hela Israel och budskapet är klart.

Ingen delning av landet, hela området är Palestina.

Inget "side by side" så långt ögat når.

Jag känner en eller två israeler som inte helhjärtat delar den uppfattningen.

Det finns alltså röster i det brittiska parlamentet som trängt igenom mediabruset och skalat av Abbas några av hans grövsta förklädnader, den där välvilliga farfarsförklädnaden att allt ska bli så bra så bra bara han slipper förhandla med Israel.

Naturligtvis fanns där också en blekljummen regeringsmedlem som inte vågade låta dagsljuset drabba hans eget handlande.

Han föredrog skymningslandet där alla är lika goda kålsupare men handsken är nu kastad och vi väntar med spänning på scenuppsättning nummer två.

Kommer det brittiska parlamenter att rehabilitera sej eller var det bara en fräsch vårblomma som redan mejats ned i den brittiska myllan.

Brutalt och skoningslöst.

Läs även andra bloggares åsikter om The Israel Project (TIP), Abbas, Israel, Hamas, Gaza, Palestinian Media Watch (PMW), Västbanken, England, ...

"Kom an boys, natten är vår!"

Jag är en stor vän av den ursprungliga tanken med FN men en stor ovän av de slippriga rännilar som idag finns kvar av denna storslagna tanke.

Häromdagen hörde vi talas om att FNs fredsstyrkor i Golan (UNDOF) flyr i drivor från sina uppdrag till ett säkrare och mera bekvämt Israel.

Ursäkta, men vad är detta?

När ett krig rasat i någon del av världen och en mödosam vapenvila tråcklats samman så kittas det hela ihop av fredsbevarande styrkor från FN.

Människorna invaggas i säkerhet genom att pappa FN nu håller de stridande lägren i öronen.

Tryggt och fint.

Nu till verkligheten.

Vid första tendens till nervositet så lägger FN-styrkorna benen på ryggen och, som i det här fallet, flyr till Israel.

Jag antar att om det inte fanns en klausul i deras uppdrag att de inte behöver fullgöra sina plikter om det skulle börja kärva så skulle de överhuvudtaget inte få några frivilliga att ställa upp.

Detta är naturligtvis ett dilemma men samtidigt borde endast folk med lite stake accepteras till ett fredsbevarande jobb där man redan i förväg känner till att det inte handlar om lugna gatan.

OK, lönen är alldeles utmärkt men är ta risker för freden klarar de inte.

Känner ni igen uttrycket att 'ta risker för fred'?

Jovisst , det är så man läxar upp israelerna – att de i den heliga fredens namn bör (måste!) ta risker för fred.

Om de förlorar sej själva i hanteringen är förhållandevis ointressant.

Jag tycker att om man skickar ut folk från FN för att ge freden en chans så bör man förbrereda dem och ge dem de möjligheter som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag även när det mullrar bakom knuten.

Lite tänder borde de väl ändå ha för att, om inte för något annat, inge viss respekt.

Det handlar om att människorna i ett känsligt område ska kunna känna sej lugna och trygga men också om att vidmakthålla respekten för FN.

De som FN var satta att beskydda i det direkta närområdet tvingas nu leva med en oro som inte är svår att förstå.

Hur länge kommer FN att stanna?

Vågar vi sova i natt?

Vågar vi släppa ut våra barn?

Vågar vi gå till jobbet?

Kommer vi åter igen att bli lämnade åt vårt öde medan FN uppsöker lugnare och mer attraktiva platser?

Som grädde på moset läste jag nyss att FN-trupperna inte längre får gå ut efter mörkrets inbrott.

Det är för farligt---------------
Är man mörkrädd så är man.

Om någon på den syriska sidan skulle få för sej att irritera israelerna så vet de nu att under nattens mörka timmar är det fritt fram.

Då sover nämligen FN-styrkorna sött mellan blommiga lakan.

I stället för att vara en buffert mellan två oeniga parter så bidrager nu FN till situationer då krigshandlingar underlättas.

"Kom an boys, natten är vår!"

Hallå där FN, när rebeller kidnappar era pojkar så betyder det inte att ni måste lägga er platt.

Ni har upplevt fysiska övergrepp och tillfångataganden och sådant får inte passera opåtalat – inte ens i det civila livet.

Detta bör naturligtvis dessutom signalera till FN att det är dags för mer adekvata arbetsmetoder som motsvarar behoven på plats, för som det nu är har all respekt för FN blåst bort med de vårligt friska vindarna över Golan.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, UNDOF, Golan, ...

Fåglar, rök och en ny påve

Så har vi fått göra en ny bekantskap och hans namn är Francis.

Inte Francis den förste eller något annat trams utan bara Francis.

Han är den förste påve någonsin som tagit sej namnet Francis och då behöver man ju faktiskt inte hålla på och numrera honom och vem vet om det någonsin kommer någon mer Francis efter den nuvarande?

Det sägs att han valt sitt påve-namn efter Franciskus av Assisi (1181 – 1226) som är känd för sin enkelhet och sin passion att predika för fåglarna vilket avspeglas i bilderna här ovanför.

Denne helige man grundade Franciskanorden och betraktas av den katolska kyrkan som helgon.

Det var faktiskt ganska spännande att sitta vid TVn och vänta på att den nye påvens namn skulle tillkännages.

Så snart ljusförhållandena ändrades bakom gardinen innanför balkongen steg människomassornas sorl till extatiska decibel och då gick det inte att sitta oberörd hemma i soffan.

När det äntligen var dags kom en rödklädd kardinal ut på balkongen och berättade att världen fått en ny påve, Habemus Papam, och sedan tillkännagav han namnet på den nyvalde.

Om spetsade öron kan utlösa ett dån så var det just vad som hände i det ögonblicket.

Jag kunde inte uppfatta vad kardinalen sa och det verkade som om CNN också hade problem men när den italienska televisionen bekräftat den nye påvens identiteten gick också CNN ut och berättade att kardinal Jorge Mario Bergoglio från Argentina var den utvalde, den nye påven.

Strax därefter kom Francis ut i sin vita påveskrud och såg väldigt normal ut.

En trevlig karl, lite över sina bästa år men som ingen verkade ha någonting emot.

Tvärtom.

Man berättade att han är en enkel och ödmjuk man som levde under små omständigheter trots att hans position som kardinal med råge skulle rättfärdigat en mera ståndsmässig livsföring.

Att han är enkel och ödmjuk framgick också när han citerade psalm 23, den kanske allra mest välkända psalmen.

"Herren är min herde" o.s.v. och därefter bad han sin tusenhövdade församling att be för honom...

Man  hade kanske förväntat sej att han skulle breda ut sina numera heliga armar och i sin nya upphöjda position välsigna folket men i stället bad han människorna att be för honom.

En fascinerande man.

Jag är också fascinerad av Vatikanens urgamla arbetsmetoder.
Att tillkännage för världen att en ny påve är vald med hjälp av färgen på röken från en helt vanlig liten uschlig skorsten!
Svart rök - ingen påve.

Vit rök - ny påve.

Man skulle kanske trott att de skulle berätta på Facebook eller Twittra om händelsen men ack nej – de sände upp sina röksignaler eller rättare sagt en frustande vit rök som inte kunde tolkas på annat sätt än som ett ljubel upp mot himlarymderna.

Detta uttrycktes också bortom alla tvivel i ansiktena på folkmassorna som trotsat vintervädret och tålmodigt väntade på piazzan framför St. Peter's Basilica.

De faderlösa hade åter fått en fader och fiskmåsarna som nu och då mellanlandat på skorstenen hade flytt ut till havs.

Detta är ingen regelrätt hyllning till katolicismen utan en hyllning till det goda.

När jag såg människohavet som väntade på piazzan smög sej en sned tanke in i huvudet och jag jämförde omedvetet denna folkmassa med folkmassorna som skopas samman när Hamas har sina rallyn med hatet i centrum.

Gott och ont – av detta består vår komplicerade tillvaro, antingen vi vill det eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om påve, Franciskus av Assisi, katolska kyrkan, Jorge Mario Bergoglio, Vatikanen, St. Peter's Basilica, Hamas, ...

Att känna sej biblisk

Egentligen krävs det inga gräshopps-svärmar för att man ska känna sej biblisk i dessa trakter men de förstärker naturligtvis upplevelsen.

Egypten har drabbats av elakartade svärmar av vandringsgräshoppor som när de tröttnade på pyramiderna lät sej villigt föras vidare av vindarna till Israel.

Inga mängder, men ändå.

Annat var det på Moses tid och om det kan vi läsa i Exodus, 2 Mosebok, kapitel 10 och vers 14.

"Och gräshopporna kom över hela Egyptens land och slog i stor mängd ned över hela Egyptens område.

En sådan mängd gräshoppor hade aldrig tidigare kommit och skall inte heller komma härefter."

De bibelsprängda vet att detta citat handlar om den åttonde plågan som Gud Fader utsatte den tjurige Farao för när han inte ville släppa ifrån sej de synnerligen användbara israelerna.

Israelerna hade utnyttjats och lidit pin i Egypten och Gud Fader tyckte att enough is enough så han beordrade Moses att förbereda flykten hem till Israel.

Farao fick uppleva den store Gudens vrede men israelerna var alltför värdefulla för att släppas så han gav inte efter en tum.

Den ena plågan efter den andra drabbade inte bara Farao utan hela Egyptens folk men svaret var alltid ett hårdnackat - NEJ!

Läs 2 Mosebok – den är rysligt spännande.

Om allt detta kommer den instundande Pesah-högtiden att handla men för att göra en lång historia (40 år!) kort så kom israelerna slutligen tillbaka till sitt land där de fortfarande lever, bor och verkar.

I Israel har det nog aldrig besprutats så mycket som efter att den första gräshoppan visade upp passet och passerade gränsposteringen mot Egypten.

De använder både flygplansbesprutning och markbesprutning mot de möjliga marodörerna och säger att de uppnått vissa mål.

Trots det har enstaka gräshoppsindivider hittats både i Tel Aviv och Haifa och långt norröver på Golan.

Besprutningen ger bäst resultat om man sprider giftet tidigt på morgonen innan daggen lämnat vingarna för när vingarna torkat  flyger gräshopporna iväg på allehanda upptäktsfärder vilket  ger piloterna extra huvudbry.

Det går också rykten om att israelerna frågat Egyptens president Morsi om lov att bespruta gräshoppssvärmar på väg mot Israel redan över Sinai.

Hur det gick med den saken vet jag inte men vissa saker är det ju bäst att inte tala högt om.

I små mängder är gräshopporna inte skadliga och familjer härstammande från Jemen har med glädje plockat på sej några kilo gräshoppor som är en viktig ingrediens i vissa av deras traditionella rätter.

Att känna sej biblisk gör jag egentligen varje dag t.ex. när jag ser en vägskylt där det står Nasaret 14 km eller när jag ser ut genom fönstret på den del av Gilboas berg där traditionen säger att Saul  i kampen mot filistéerna störtade sej på sitt svärd.

Detta är en av Bibelns många jobbiga berättelser så helt naturligt föredrar jag skönheten och friden vid Genesarets Sjö.

En plats på jorden att alltid och oavbrutet längta tillbaka till.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, vandringsgräshoppor, Israel, Moses, Farao, Gilboa, Genesarets Sjö, ...

UNRWA - född i flaskan?

Häromdagen snappade Expressen upp från större internationella tidningar att i FN spottar man minsann inte i glaset.

Man slickar i stället i sej innehållet till sista droppen, speciellt när det ska pratas pengar.

Vore detta den värsta synd som begåtts i den himmelsblå skrapan i New York så skulle vår värld definitivt sett annorlunda ut.

De synder som regelbundet och målmedvetet begås där är tyvärr av en helt annan kaliber än ett slappt salongssupande.

Jag förringar på intet sätt skadan av promillen i blodet; det kan kanske till och med förklara några av de mest gåtfulla budgetbeslut som FN regelbundet fattar.

Dessa promillen kanske är orsaken till den outgrundliga frikostighet man visar när man dränker UNRWA i pengar och också varför man i FNs korridorer inte förmår greppa vidden av denna organisations oanständiga agerande.

En hjärna fri från alkoholångor skulle snabbt inse UNRWAs partiskhet och dess problematiska politiska ställningstaganden.
Hade alkoholkonsumtionen hållits borta från FN hade man förmodligen gjort regelbundna jämförelser mellan sina två olika flyktingorgan, UNHCR och UNRWA, och sett vilken av dem som gör skäl för slantarna.

UNRWA betjänar enbart palestinska flyktingar medan UNHCR arbetar med flyktingproblematiken i hela världen.
Trots detta får UNRWA en så stor budget och så mycket bidrag att man lätt tror att situationen är den omvända. 

UNHCR visar upp resultat där flyktingar på ett professionellt sätt transformerats till ett värdigt liv som icke-flyktingar medan UNRWA aldrig någonsin hjälpt en flykting att bli icke-flykting.

Det underligaste i denna härva är att det faktiskt inte ingår i UNRWAs uppdrag att rehabilitera flyktingar.

De får inte!

Var det möjligen flaskor under bordet redan på den tiden då FN upprättade UNRWA och präntade ned dess stadgar?

UNRWA får alltså inte hjälpa de palestinska flyktingarna att bli icke-flyktingar utan de ska bara hålla grytan kokande vilket betyder att man förlänger det mänskliga lidandet från generation till generation.

Endast politisk hänsyn parad med feghet kan förklara UNRWAs skamfyllda uppdrag.

Själv skulle jag kalla det tortyr.

En tortyr som kanske har sin rot i FNs frikostiga skålande.

Att tvinga en flykting att förbli flykting trots att han inte alls skulle behöva vara flykting... är inget mindre än utstuderad tortyr.

Tanken med NF och sedermera FN var fin.

Nu är den organisationen mest till för att polera på sin egen prestige i brist på uppvisbara resultat samt att ge utrymme och legitimitet åt allehanda suspekta kotterier.

Synd på en från begynnelsen fin tanke.

Palestinians rioting

Hamas rocketing

Egypt smoking

Syria burning

Hizballah arming  

Iran nuking and

FN drinking!

SKÅL!

Läs gärna det här blogginlägget för lite mer fakta om bl. denna säregna företeelse som kallas UNRWA.

http://fredimellanostern.wordpress.com/2008/08/21/unrwa-och-sverige-rapport-fran-fim-080819/

Läs även andra bloggares åsikter om Expressen, FN, UNRWA, UNHCR, ...

Tvåstatslösning - vem tar ansvaret?

Obama är på ingång och då ska det naturligtvis talas 'tvåstatslösning'.

Tvåstatslösningen är något man tar till när man inte har energi nog att fundera ut något bättre - eller som de gamle sade; så har det ju alltid varit.

Att det börjar bli pinsamt lägger väldigt få märke till.

I samma andetag som man pratar tvåstatslösning försöker man så där lite i skymundan åtgärda ytterligare en aspekt av den påstådda problematiken.

Man försöker sej på experimentet att bortse från att storleken faktiskt betyder något.

Jag har länge försökt finna logiken i att Israel är OK om det är så litet som möjligt och att  Palestina är OK om det är så stort som möjligt.

Vad skulle hända om man helt fräckt låter Israel och Palestina byta plats?

Oj vej, då skulle man omedelbart vara inne på detta monster som i extremistkretsar kallas 'stor-Israel' och något ruskigare än detta står knappast att finna.

Stor-Palestina då?

Ett stort leende sprider sej över ansiktena på vår tids fredsänglar som vill ha fred för palestinierna men underkastelse av israelerna.
Jämställdhetsministern för Mellanöstern, var är du?

Mina egna små privata betänkligheter inför en tvåstatslösning är rent praktiska; det finns helt enkelt inte plats för ytterligare en stat på den smala landremsa som ligger mellan floden Jordan och Medelhavet – speciellt som invånarna inte direkt älskar varandra.

Motsatsen ligger betydligt närmare sanningen.

Om man ska gå till internationell lag där de bindande FN-resolutionerna ingår så står det absolut ingenstans att palestinierna ska ha någonting.

Förvånad?

Du kommer i så fall att bli ännu mer förvånad när jag berättar att ordet 'palestinier' inte är nämnt en enda gång i de sammanhangen.

Däremot står det att parterna ska förhandla och att Israel i slutändan ska ha säkra och försvarbara gränser.

Palestinierna existerar dock idag eftersom de säger så och det får vi acceptera.

Vi får också acceptera att det är skillnad på palestinier och palestinier – Västbankspalestinier (Fatah) och Gazapalestinier (Hamas) för att gör det övertydligt.

Kommer ni ihåg Helle Klein som skrev arga men urtrista artiklar om Mellanöstern i Aftonbladet men som gömt sej i prästkappan ett tag?

Hon hade ett favorituttryck när det gällde Israel – Israel skulle alltid pressas.

Pressas till att avstå det och detta och pressas att ge bort utan att få något i gengäld.

Pressa, pressa på nu då, pressa ytterligare en bit –bättre kan du!

Israel fortsätter att känna press på sej att ge och ge men aldrig få och en dag har kanske omvärlden pressat fram en tvåstatslösning.

Abbas skriver under papperslappen och redan samma kväll har Hamas tagit över Västbanken.

Vilka av alla de som satsat alla sina krafter på att pressa Israel fram till denna tvåstatslösning är nu beredda att ta ansvar för resultatet?

Nå???

Inte en själ, naturligtvis.

Detta vet israelerna så var inte förvånade om de kommer att vara aningens försiktiga.

Att köpa grisen i säcken har de gjort tillräckligt många gånger, tyvärr med svinaktiga resultat.

Israelerna har skyldighet att ta tillvara sina medborgares intressen likaväl som palestinierna söker främja palestinska intressen.

Det var precis det de gjorde när de krävde av FN att bli betraktade som en stat som inte är en stat.

Israelernas skyldigheter mot de sina handlar om att inte ge bort eller sälja ut intressen som är vitala för landets fortbestånd.

Om palestiniernas agerande betraktas med förtjusning så bör israelernas betraktas åtminstone med förståelse.

Att bli mötta av samma glödande men ofta intelligensbefriade entusiasm som palestinierna möts av är det ingen i Israel som ens drömmer om.

Rosa moln kan vara charmiga men hälleberget har liksom mera substans.

Det har skrivits ett oändligt antal artiklar om tvåstatslösningens förträfflighet och endast ett fåtal har vågat sej på att tvivla.

Tvivlen handlar då oftast om vem eller vilka som tar ansvar när det går åt skogen?

Ingen kommer naturligtvis att ta något ansvar för i en sådan situation är varken ord eller ryggdunkar tillräckliga.

Detta vet israelerna så de har simmat lugnt ett tag medan palestiniernas president Abbas knappt ens doppat tårna i vassen.

Att Obama är missnöjd med båda parter är ingen hemlighet - han är för övrigt missnöjd med varje världsmedborgare som inte älskar honom förbehållslöst.

Ingen vet vad han har i kikaren så ingen kommer att bli förvånad .

Förvånade skulle människorna bli bara om han levererar intelligenta och väl genomtänkta idéer som kunde resultera i en upplösning av Mellanösterns Gordiska knut.

The teleprompter is yours, Mr. President.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, tvåstatslösning, Israel, palestinierna, FN-resolutioner, Hamas, Fatah, Helle Klein, Mellanöstern, Västbanken, Gordisk knut, ...

Joseph Aloisius, f.d. påve

Jag tänker på påven i dessa dagar.
På honom som var påve tills för bara några timmar sedan.
Han och jag har väldigt lite gemensamt men ändå har han varit i mina tankar den senaste tiden.
Jo en sak har vi gemensamt; vi gillar katter båda två.

Han kallade sej Benedict XVI  men nu har han återtransformerats till att än en gång bli Joseph Aloisius Ratzinger.

En liten men beläst man som i sitt 'yrke' fick leva ut sin passion under åtta år av sitt liv - sin kärlek till och lydnad mot Den Allsmäktige.
Det är svårt att se någon ondska i den personen även om han förmodligen inte satt ned foten alla gånger han borde ha gjort det.
Detta sagt med hänsyftning på de tunga skandaler den katolska kyrkan tvingats slösa sina krafter på.

Ingen vet varför Benedict egentligen avgick och jag gissar att vi aldrig kommer att få veta det heller.
Egentligen är det ju bara av nyfikenhet vi vill veta och då kan det ju lika gärna förbli en hemlis.
Jag tror dock inte att Gud avskedade honom utan att det var mer världsliga ting som fällde avgörandet vilket ju också var vad Benedict själv hävdade när han först tillkännagav sitt beslut.
Han var trött och orken räckte inte riktigt till.

Kanske var han dessutom 'fed up'?
Även påvar måste väl kunna få känna av denna mänskliga känsla nu och då och till och med låta den få livsavgörande betydelse.

Benedict var 85 år och vid den åldern bör man ju nått den mognad som tillåter en att självständigt bestämma över sitt liv.
Tjafsa kan de göra som är under 85 men över denna ålder är man sin egen lyckas smed.
Trots detta så tycker jag han var modig för ingen påve har avgått och frivilligt gett upp ledarskapet för 1.2 miljarder katoliker på nästan 600 år.

Nu tänker Benedict ägna sin tid åt att be, läsa och skriva vilket verkar vara lämpliga sysselsättningar för en f.d. påve.
Om han hade haft tankar på att gå till sjöss eller något annat skulle jag haft mina betänkligheter men nu väljer han att bli pilgrim.
Att vara en pilgrim lär betyda att man av religiös hängivenhet ger sej ut på en resa till en helig plats.
Vackert.

Jag önskar verkligen Benedict - eller rättare sagt Joseph Aloisius Ratzinger - en fin pilgrimsresa.
Jag tror han var god, kanske alltför god för att ha tillräcklig kraft att offentligt tvätta en smutsig byk.
Förmodligen är han övertygad om att den måste tvättas men att det i så fall får göras av någon annan.

Jag avslutar med hans egna slutord från den lilla balkongen tillhörande sommarresidenset i Castel Gandolfo vid Medelhavets fagra strand:

"TACK OCH GODNATT"

    Läs även andra bloggares åsikter om Joseph Aloisius Ratzinger, Benedict XVI, påve, katolska kyrkan, pilgrim, ...