Ett leende för Sjukhuset i Dalen

Vad kan det finnas att berätta om Sjukhuset i Dalen?
En hel det faktiskt.
Att sjukhuset aggresivt bygger ut och stadigt förbättrar sina tjänster låter jag dock vara ett sidospår här.
Jag vill berätta om någonting helt annat.

Embryonet till detta sjukhus härstammar faktiskt från vår kibbuts där allt startade för mycket länge sedan.
Det senaste året har det blivit många besök för vår familj på detta sjukhus och var gång så tänker jag på Sverige, på vissa egenrättfärdiga stollar i Sverige, och kan inte annat än att le. 

Ett snett leende för Sverige.

När jag går omkring på sjukhusområdet kunde jag lika gärna befinna mej i Saudiarabien för inslaget av araber är slående.
Araberna på Sjukhuset i Dalen står inte i någon som helst proportion till de ca. 20% den arabiska befolkningen i Israel består av utan är helt klart det dominerande inslaget i folkmyllret.

På cafeterian är större delen av besökarna araber, på sjuksalarna är de flesta sängar upptagna av araber och en stor del av personalstyrkan består av araber.
Avdelningssköterskan är arab och de arabiska läkarna arbetar tillsammans med icke araber i en skön mix.

Jag ler stort.

Likadant är det hemma på kibbutsen.
Föreståndaren för vårt ålderdomshem är en ung, fräsig arabisk tjej och de av personalen som varit mest trogna sina jobb är just araberna.
Under Ramadan lider de hemska kval när de trots knorrande mage delar ut mat till de som bor där men inte ens denna plåga får dem att tappa bort sin enastående vänlighet och sitt beundranssvärda tålamod.

Snickarna på kibbutsen är araber, en stor del av kökspersonalen är araber och gissa vem som hjälper till att vakta kibbutsen på nätterna - en arab!

Visst är det också värt ett leende.

Jag anser att indoktrineringen i Sverige tagit över all rim och reson så även om jag parkerade en representant från palestinagrupperna på Sjukhuset i Dalen skulle vederbörande fortsätta att upprepa de magiska orden - apartheid, apartheid, apartheid.
Slogans i stället för verklighetsbeskrivningar är att ta simplaste vägen ut i dimman.

I Sverige tror man att man vet allt för att statsmedia sagt si och så.
Trist konsekvens av den i många andra avseenden rejäla socialdemokratiska traditionen.
Inte tänka själv, inte söka fakta utan blint lita på statstjänarna.
Resultat - en skev världsbild utan perspektiv eller fördjupning.

Inga leenden här inte.

Sjukhuset i Dalen växer, den arabiska närvaron växer - och det fungerar.
Jag ser hur under de judiska helgerna araber täcker upp på arbetspassen och naturligtvis fungerar det på motsvarande sätt under de muslimska helgdagarna.
Icke araber täcker upp.

Språken blandas till en skön kakofoni - hebreiska, arabiska, ryska, jiddish och engelska tillsammans med inslag av andra mera udda språk.
Huvudsaken är ju att man tar sej fram i sjukhusdjungeln - helst då också med ett leende.

Apartheid lär ju betyda rasistisk segregation som inkluderar politiska, juridiska och ekonomiska aspekter.
Enligt den definitionen borde inte ens vördade representanten från palestinagrupperna kunna sätta stämpeln apartheid på Sjukhuset i Dalen. 
Förresten - klart att han kan - någon större insiktsfullhet har ju den organisationen aldrig gjort sej känd för.

Att det finns folkgrupper i Israel som har mer eller mindre berättigade krav på förhållandena här är inget att förvånas över.
En färsk smältdegel brottas alltid med mindre perfekta företeelser.
Du finner samma fenomen i USA trots att det landet har många fler år på nacken än lilla relativt nyfärska Israel.
Mexikaner och och puertoricaner tycker många gånger att det vita Amerika tar för sej på ett orättfärdigt sätt och det var inte så förfärligt många år sedan som de svarta inte hade några rättigheter alls att skryta om. 

Sjukhuset i Dalen är ett föredöma när det gäller tolerans och samverkan och alla är stolta över vad de åstadkommit.
Stolta tillsammans.

Det bästa har jag sparat till slut - att Sjukhuset i Dalen på intet sätt är unikt.
Om du kryssar dej fram genom det lilla land som kallas Israel så kommer du inte att ha några svårigheter att finna massor av liknande samarbetsprojekt.
Detta är Israel - det samarbetande Israel.

Detta är absolut värt ett leende.


PS   Sjukhuset i Dalen är liktydigt med Afula Hospital (HaEmek Medical Center).

Läs även andra bloggares åsikter om slogans, samarbete i Israel, apartheid, Israel, HaEmek Medical Center, ...

Vilken tafflig värld vi lever i

... och taffligare och taffligare blir den.
Hur kan vi med flaggan i topp fortsätta att acceptera att Assads Syrien mördar och lemlästar dussintals varje dag?
Inte så sällan hundratals.

(Lägg märke till på bilden att UNHCR gör vad de är satta att göra medan UNRWA jobbar mer minimalistiskt.
De hjälper bara de i t.ex. Gaza som redan har swimmingpool med olympiska mått och varuhus där lyxmärkena överglänser varandra.)

Vi har förmodligen minst en sak gemensamt du och jag - den där lilla taggen i samvetets undermedvetna bakgårdar som vrider och bänder och aldrig liksom lägger sej till ro.
När vi sedan får vår dagliga dos av verklighetsförankring via insmugglad teknisk utrustning så växer taggen till en bjälke i en synnerligen medveten medvetenhet.
I två år har han fått hållas och enda reaktionen från omvärlden är vänliga förfrågningar om han inte möjligen skulle kunna tänka sej att ta det lite lugnare.
Assad ta det lugnare?
Du kan lika gärna be en tjur på tjurfäktningsarenan att ta det lite lugnare.

Bara som jämförelse:
Om en israel höjer rösten mot en palestinier börjar världen koka och bubbla och gator och torg fylls av slogans och banderoller.
Dessa slogans och banderoller är avsedda att få israelerna att ändra sitt beteende - inte för att få bort orsaken till att israelen in the first place fann anledning att höja rösten.
Reaktionen fördöms medan orsaken till reaktionen är ointressant.
De allra mest vilseförda åker till och med Gaza-båt till området för att visa hur godhjärtade de är och vilket enastående rättspatos de är förmögna att uppvisa.
Detta är ett mönster som upprepas med viss regelbundenhet och det vill till ytterst lite för att detta nu så välkända förlopp ska riva igång.
 - Detta var alltså en jämförande parentes mellan två av Syriens grannar.
Nu återvänder vi till Syrien.
Assads Syrien.

Vi känner alla till vad som pågår där och vi känner också till att ingen EGENTLIGEN finner någon anledning att bry sej.
FN skickar dit lite ljumma representanter som dricker te med Assad i stället för att lyfta honom i nackskinnet och ställa honom inför vissa mycket specifika alternativ.
Jag tror inte att FN direkt är ute efter att kollaborera med Assad men de reser dit med klorna väl klippta, nerfilade och noggrannt ansade.
Assad ser naturligtvis dessa besök som lite veliga men dock godkännanden av sitt handlande - åtminstone ger de honom inga sömnlösa nätter.

Det allra underligaste är förstås att jihadvänstern inte anser att det är någonting som angår dem.
Om araber mördar andra araber så är det ungefär bara vad de förväntar sej och inget att bli upprörd över.
Själv tycker jag det luktar rasism.

Vi har sett bilder på flyktingar från Syrien som försöker befria sina tält från lerfloderna med hjälp at typ tårtspadar men det är förmodligen heller inte något man borde bli upprörd av.
Högar av familje-lik som Assads handgångna utövar sina sällsamma lustar på.
Man förväntas vänja sej... och absolut inte bry sej.

Nej jag har absolut inga illusioner om de s.k. rebellerna.
De är förmodligen så långt från vattenkammade södagsskolegossar du kan komma och de har uppenbarligen hafsat och slafsat sej igenom de flesta klausuler om människovärdets okränkbarhet.
Dock - kanske/möjligen kan de vara ett redskap i processen att ge syrierna åtminstone en rejäl skopa när de försöker befria sina tält från lerfloderna.
Lite mindre kryptiskt - ge dem ett bättre liv.
Naturligtvis hade det underlättat om Iran, Hizballah och svenskar i förskingringen hade hållit fingrarna borta från honungsburken men där är vi inte dag.

Har någon av er hört talas om aktionsgrupper mot Assadregimen eller att folk försöker påverka sina folkvalda att se till att någon talar klartext med Assad?
Jag letar och jag letar.
Inte ens utrikesministern går att lita på i de här sammanhangen.

Vad pratade egentligen Bildt och Assad om när de möttes i februari år 2010?
Bildts kommentar att han såg "små tecken på att det går framåt" borde tyda på att Syriens framtid såg lovande ut i hans ögon.
Ungefär ett år efter detta kärvänliga besök var blodbadet ett faktum.
Finger tip feeling?

Vad som gör mej mest sorgsen är dock det internationella samfundets obefintliga kompetens, dess inkonsekvens och otvetydiga sammanbrott.

En diktator är alltså inte alltid en diktator.
Vissa diktatorers huvuden ska falla, typ Kadaffis, och mordet på honom inför hungriga kameralinser är ingenting som beivras - åtminstone inte med någon som helst prioritet.
Osama bin Laden blev också mördad - i hans fall av civiliserade amerikanska elitsoldater och Obamas tillkännagörande av mordet accompanjerades av ett fyrverkeri av hurra-rop.
Mubarak han bara försvann...

Med Syriens diktator är det dock en helt annan sak.
Han befinner sej in en annan liga, i en klass för sej.
Han bjuder på svart kaffe och baklava och ler gott åt gästernas skämt.
Med honom ska man tala, möjligen övertala, men aldrig ställa krav eller vara påträngande.
Silkesvantar och leende masker är vad som gäller i Damaskus.
Ack om detta hade varit tillräckligt och ack om detta hade kunnat få Assad att våga titta sej i spegeln.

"Assad är inte Kadaffi" hör man ofta men då är man ju inne på politikens grumliga vatten.
Politik är inte vad som står högst på syriernas önskelista idag utan helt enkelt att få slut på mördandet.

Försegla tanksen, sätt hänglås på stridsflygplanen, göm kanonkulorna, pilla bort lite småskruvar från automatvapnen och sist men inte minst - elda upp allt vad kemiska och biologiska vapen heter.
Om denna brasa skulle resultera i en explosion så må det i så fall vara hänt.

Stoppa mördandet och när lugn inträtt, människorna kunnat återvända hem och bagerierna återigen producerar med full kapacitet - då är det tid för parterna att sätta sej ned, se varandra i ögonen och i lugn och ro söka resonabla lösningar.

Säger naiva jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Assad, Bildt, diktatorer, flyktingar, FN, Syrien, UNHCR, ...

En himmel full av stjärnor

Alla katters moder har fått sitt dagliga näringsintag levererat med en avundsvärd regelbundenhet av min man Jacob under sisådär 12 år.
Hon befinner sej inte ens i vår omedelbara närhet utan i andra ändan av kibbutsen kring vårt gamla hus där hon föddes och sedermera själv också födde ett antal kattungar.
En av dessa kattungar är nu cirka 11 år och är en beskedlig innekatt som inte gör så stort väsen av sej – om hon inte bestämmer sej för att göra just det.
Hon är ju gu'bevars en katt.

Som ansvarsfulla kattförsörjare tog vi katten Tigris till en veterinär som via ett litet ingrepp brutalt minskade ner hennes chans att producera fler kattungar till noll. 
Efterföljande dag tillbringade konvalescenten i vårt nya hus och vi hoppades naturligtvis att hon åtminstone skulle överväga att stanna.
Tyvärr, tyvärr.
Jag har nog aldrig sett en katt springa så fort som när vi dagen efter satte henne fri.
Naturligtvis sprang hon raka vägen till sina välkända marker kring vårt gamla hus.
Operationen var lyckosam men våra sidoavsikter kom helt på skam.

Nåväl, efter att min man avlidit i slutet av september i år så kvarstod faktum att Tigris fortfarande behövde mat och eftersom jag inte ville att hon skulle behöva gå omkring och leta i trista soptunnor så fortsätter jag att ge henne mat.
Varje kväll.
Jag ser det som en arvslott att hedra och eftersom Tigris är en sjusärdeles katt så gör jag det gärna.

Sista året när Jacob var sjuk så gick vi tillsammans till Tigris så ofta det var möjligt och det kändes fint och bra.
Vi satt på en låg stenmur och småpratade medan kattdamen smörjde kråset.
Varje kväll tittade Jacob upp mot himlavalvet för att kolla hur många stjärnor som lyste ned på oss.
Han frågade hur många jag såg och sedan jämförde vi summan av det hela.
Vanligtvis rörde det sej om 3 eller 4 stjärnor.

I går när jag satt på vår stenmur ensam så tittade jag upp på Jacobs och min himmel för att kolla om det var några kvällsstjärnor ute på vift.
Jag såg vad jag såg men förstod inte vad jag såg... för plötsligt var hela himlen full av stjärnor.
Jag snabbräknade och fick det till ungefär femtio stjärnor.
Den bit himmel jag ser från stenmuren är egentligen bara en flik mellan några vidlyftiga trädkronor och gatlyktorna gör sitt bästa för att konkurera ut eventuella stjärnor.
Den kvällen hade gatlyktorna inte en chans för hela himlen frustade och sprakade av stjärnor, något jag aldrig kunnat föreställa mej utifrån våra tidigare ganska moderata observationer.
Hela himlen var full av stjärnor, av alla slag.
Blinkande och med fast sken, blå och röda i välkända grupperingar och ensamma.
Det mest anmärkningsvärda var att de var så många!
Sade jag femtio?
Kanske var det hundra?
Förmodligen tusen eller fler om man räknar in de som syntes mindre klart – eller inte alls.

Nej jag hörde inga röster och såg inga syner men jag kom kristallklart ihåg hur Jacob varje kväll frågade ”Do you see any stars tonight?”
Den där sällsamma kvällen kunde jag svara att nog ser jag stjärnor alltid – en liten flik av himlen alldeles full av stjärnor som gör piruetter och kråmar sej bara för dej och mej.

Att sörja är jobbigt men en himmel full av stjärnor ger ändå lite perspektiv på tillvaron.
När man är ledsen går man ofta in i sin ledsenhet och stänger ute den normala livsrytmen.
En himmel full av stjärnor berättar om evighetens äventyr men också om vikten av de små nära tingen.

En himmel full av stjärnor är som ett plåster på en trasig själ.
Eller hur, Jacob?

Låt oss dra ner till torget

De arabiska vårkänslorna börjar surna.

I början av den arabiska våren trodde folk det var tillräckligt om man hittade ett torg – gärna centralt beläget – och fyllde det med unga fräscha ansikten med tillhörande goda röstresurser.

Lite plakat att vifta med framför kamerorna brukade heller inte skada men de skulle naturligtvis vara skrivna på engelska för att inte ge CNN-publiken onödigt huvudbry.  

När man använt sina röstresurser upp till erforderligt antal decibel skulle diktatorerna falla som käglor, livligt påhejade av Obama och Clinton. 

De senares inhopp skulle stå som någon sorts garanter för något som var långt ifrån garanterat.

Ge legitimitet till våryran. 

Ingen frågade var den nye ledaren befann sej och hur denne person hade tänkt sej fortsättningen. 

Vad som fanns att tillgå var kaos blandat med ungdomlig entusiasm och för några timmar verkade det som om detta vore tillräckligt. 

När skymningen föll insåg dock många att det egentligen bara fanns ett stort, ekande tomrum. 

Idag väljer det ekonomiskt barskrapade Egypten president och ingen är egentligen nöjd. 

Vad facebook-folket och annat folk har att välja på är två gamla gubbar – en som var god vän med Mubarak och en som är islamistfanatiker. 

’God bless the child’ men det var inte detta vi ville... 

Vad göra? 

Naturligtvis – vi drar iväg till torget! 

Det funkade ju förra gången så det borde funka nu också. 

Så mycket för den demokratin. 

I stället för att acceptera vad som prisats som en demokratisk process drar man iväg till Tahrir torget för att ge uttryck för sitt missnöje. 

Vissa kallar det för att låta gatans parlament ta lagen i egna händer vilket mycket sällan (lätt underdrift) är förenligt med demokrati. 

Om Mubarak-kompisen vinner kommer då islamistfanatikerna att dra ner till torget? 

Om islamistfanatikern vinner kommer Mubarak-kompisens trogna att samlas på samma torg? 

Jag skulle inte bli förvånad om svaret blir ja för båda alternativen eftersom demokrati – att acceptera en valutgång även om man själv inte gillar resultatet – är inget som är gångbart i Egypten idag. 

Förresten, kanske jag har fel, vilket i just det här fallet skulle vara mycket trevligt. 

Okey, okey jag vet att det finns många kloka och ärliga egyptier som inget högre vill än att få en nyastart, få det lite bättre. 

För deras och för kommande generationers skull hoppas jag mina sarkasmer faller platt till marken.

Här och nu.

Läs även andra bloggares åsikter om Den arabiska våren, Tahrir torget, Egypten, Obama, Clinton, demokrati, ...

Falsk varubeteckning

Välstylade fredliga demonstranter.

Egentligen tycker jag mest synd om de stackars israeliska värnpliktiga som beordrats ut för att ’baby-sitta’ demonstranter i stället för att få vara hemma med sina familjer och förbereda shabat.

Den falska varubeckningen syftar naturligtvis på de deklarationer de arabiska upprorsledarna gav innan den tjusigt arrangerade demonstrationsdagen ute i friska vårluften sparkade igång.
Det skulle bara bli några fredfulla och fridfulla demonstrationer för att tydliggöra sitt ogillande av Israel i största allmänhet och med Israels huvudstad i synnerhet.
Jerusalem–marschen kallad i dagligt tal.

Demonstrationen i Kalandiya i norra Jerusalem hade knappt fått upp ångan innan de vältränade bicepsarna trädde i funktion.
De kastade molotovcoctails och stenblock mot sina baby-sitters och allt fagert tal om en fredfull demonstration visade sej naturligtvis bara vara en rökridå.
Den kolsvarta rökridån materialiserades dessutom av bildäck man tuttat fyr på i gammal god tradition.
Om detta innebär att palestinierna framöver kommer att tvingas köra omkring på fälgarna får framtiden utvisa.

Att vara en up-dated demonstrant kostar på.
Man kan inte vara klädd hur som helst för då kan ju det katastrofala inträffa att CNN inte består dem med vederbörlig uppmärksamhet.
Nej på med linnet och arafatschalen och välj ut några stenbumlingar som räcks fram av villiga barnahänder.
Därefter är du redo att intaga världens TV-soffor.

Det hela är naturligtvis en show som älskas av massorna men jag tycker fortfarande mest synd om de israeliska värnpliktiga som på själva fredagseftermiddagen tvingas utföra detta skitjobb.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Jerusalem-marschen, Kalandiya, CNN, ...

Det jihad-kristna Bilda

Studieförbundet Bilda (f.d. Frikyrkliga Studieförbundet) lever dåligt upp till sitt namn.
Vi har för någon vecka sedan sett och hört hur representanter för Bilda demonstrerat sin brist på bildning och sin uppenbara respektlöshet för andra människor.
De har förnedrat och grovt förolämpat utsatta människogrupper med en totalt okristlig jihad-kristendom.
Tillhör man en organisation med detta namn så förpliktar det men här har representanter för Bilda i stället gett oss en skrämmande bild av hur snacket i den organisationen går.
Framtiden får utvisa om de överhuvudtaget är bildbara.

Att vara kristen betyder inte längre att vara en Kristi efterföljare utan numera ingår det att man också bör välja bort och utesluta vissa människor.
Bort, bort.
Så gjorde nazisterna också.
Man ska fjärma sej så mycket det går från juden Jesus och hans folk för då vet man att man håller sej inom den politiskt korrekta mittfåran och kan ostörda fortsätta med sin hatpropaganda till ackompanjemang av folkets ljubel.
Man är ju så vansinnigt både liberal, vidsynt och tolerant...

Hur genomför man då dessa akrobatiska övningar?
Jo i stället för att följa Jesu missionsbefallning som talar om ALLA människor så tar man under sina vingars beskydd människor man vet är ute efter struparna på det folk som kan följas i rakt uppstigande släktled till Kristus själv.

Finemang, då kan man slå två flugor i en smäll.
Man visar omvärlden hur gudeligt godhjärtad man är samtidigt som man med hela sin jihad-själ motarbetar och förtalar judarna.

Vilken lycka att det finns palestinier att tillgå i detta ’ädla’ syfte.
Jag undrar stillsamt vad palestinierna skulle säga om de förstod att de bara är ett medel i kampen mot judarna?
Ett medel Bilda och Diakonia använder sej flitigt av.

Om den svenska kristenheten verkligen brydde sej om palestinierna skulle de först och främst uppmana dem att söka fredliga arrangemang med Israel för utan Israel kommer det aldrig att bli något Palestina.
Ett Palestina utan support av Israel skulle självdö inom en snar framtid – såvida de inte tänker fortsätta att bete sej som super-offer med super-bidrag även bakom egna gränser?

Diakonia påstår att de arbetar i Israel och i de palestinska områdena men det är en absurdt krystad sanning.
Släng ett öga på deras samarbetspartner så ser du att de allra flesta är palestinska organisationer, 25 stycken, medan endast 4 finns i Israel.
För att förstärka slagsidan ytterligare är en av de 4 den ökända organisationen B’Tselem och de övriga tre är organisationer som enbart sysslar med arabiska affärer.

Jodå – Diakonia arbetar i Israel... men MOT Israel.
Helhjärtat, med hela sitt jihad-hjärta.

Bilda då?
Jo, de hjälper Diakonia i dess ’seriösa’ uppdrag att utbilda jude/Israel-hatare och deras energi är outtömlig.
Inga metoder verkar vara dem främmande bara de ligger rätt i tiden - och visst gör de det.
Helt rätt i tiden.
I denna vår tid predikar Hamas i FN’s salar i Geneve och Ashton sitter ännu kvar i sitt elfenbenstorn.

Sista halvan av mars och en bit in i april tänker Bilda bjuda sina tilltänkta offer lite kultur.
En konstutställning i Immanuelskyrkan i Stockholm de kallar Det håliga landet som naturligtvis ska vara en allegori på Det heliga landet.
Dragplåstret skulle vara affischen ser du här ovanför med juderåttor som glatt knaprar i sej palestiniernas förlovade land...

Nassarnas juderåttor är uppenbarligen seglivade.
Sega, bruna råttor.

När skammen gick upp på torra land gav Bilda upp sin bästa bild (naturligtvis väljer man ut sin bästa bild för en affisch) och bytte ut den mot något mera slätstruket.
De var liksom tvungna för annars hade grupptrycket tvingat dem till förklaringar med risk för oönskade kullerbyttor.
Vad man vill med utställningen är ju inte att försöka förstå konflikten utan bjuda publiken på hemmabyggda snabbrecept i tyckanden - och hoppas att ingen märker något.

I Bibel talas det mycket om sinnesändring men jag tvivlar på att det var en sinnesändring som fick Bilda att plocka bort sin favoritaffisch.
Sinnesändringar kommer inifrån men i det här fallet föll råttbilden bort på grund av yttre tryck.
Inte riktigt samma sak skulle jag vilja säga.

Varför håller Bilda och Diakonia på så här?
Varför trasslar de in sej i politik som de oftast inte har något egentligt begrepp om och helt egenmäktigt delar in mänskligheten i onda och goda.
Eftersom de inte orkar (vill? vågar?) studera ämnet med öppna sinnen så faller de i farstun för den gamla stereotypen om ’the underdog’.
Man bestämmer sej raskt för vem som är the underdog, den svagare, och sätter sedan på honom både änglavingar och gloria.
Lätt som en plätt eller om du så vill – klart som korvspad.
Inte behövde man tänka till själv heller.
Att ställa sej frågan om the underdog möjligen kan ha några egna små fel och brister är naturligtvis helt oacceptabelt.

Palestinierna som genom åren finslipat sina metoder att framstå som ’the underdog number one’ kan numera räkna in ’die dumme Schweden’ bland dem de duperat.
Bilda och Diakonia är lysande exempel på detta fenomen men jag är säker på att du kan bidraga med ytterligare exempel.

Tillbaka till konstutställningen och råttorna.
En reflexion så här på sluttampen – skomakare bliv vid din läst.
Pastorer med beväpnade råttor i blick skulle göra väl i att hålla sej till predikandet och låta andra mer begåvade personer sköta konsten.
Att dessutom behöva påminna pastorerna om att ingen blir specialist efter ett par veckors turistande i området känns lite häftigt men visar sej likväl vara nödvändigt.
Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om Bilda, nazister, palestinier, Diakonia, Israel, Ashton...

Palestinska barns blod i stället för gödselstack

"Our children are our honor and glory,
they were created to be fertilizer for the land of Palestine,
and for our pure land to be saturated with their blood"

"How beautiful you are, my country
The love in my heart for you is great
You have brought up and educated
generation after generation,
You waited patiently and discovered your heroic children
Oh, my pure land, I shall saturate you with my blood
I shall live and die upon your green ground
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us
Your ground satiates us, your goodness satisfies us
I shall redeem you with my life, oh my land
Your embrace warms us"

Klicka på länkarna här ovanför för att få mera inblick i en värld som tack och lov fortfarande är främmande för de flesta.

Efter dessa uppmuntrande ord kommer mina lite mer snirkliga tankegångar.

Att gödsla jorden med sitt blod.
Att uppmana barn, sina egna barn, att gödsla jorden med sitt blod.
Att sitta och lyssna till sånger med detta innehåll roar sej den palestinska intelligentian med – att lyssna till hur de redan hjärntvättade barnen förbreder sin förväntade blodiga hädanfärd.
Deras uppgift är att gödsla jorden med sitt blod.

Nej det hjälper inte att bli upprörd, inte ens att bli arg.
Premiärminister Salam Fayyad och andra ministrar satt och applåderade detta framträdande och tyckte det hela var så fint så fint.
De log och nickade för att sedan klappa de små snart livlösa kropparna på huvudet.

Är sådant OK?
Förmodligen eftersom de fortsätter att inhösta ogripbart stora penningsummor från bl.a. EU med Sverige som spjutspets.
Hur många miljoner var det bara i senaste vändan?
Hur många miljarder de senaste tio åren?
(Fyll gärna i någon – jag är inte så bra på siffror.)

”Ja men vi vet ju alla hur Hamas är... ” säger du kanske.
Nej min vän, det var inte Hamas den här gången, det var det ’moderata’ Fatah med sina ledare som lyste av tillfredsställelse.

Fatah är ju som bekant en systerorganisation till det svenska socialdemokratiska partiet och jag undrar stillsamt om SAP också lyser av tillfredsställelse över förvandlingen av små barnakroppar till blodigt gödsel.
Jag antar det eftersom ingen protesterade.
I andra sammanhang är sossarna bland de första att protestera – om existentiella saker som hus och annat, ni vet.

Att gödsla jorden med sina barns blod – tycker ni jag är tjatig?
Bra.
Det var just avsikten.

I Sverige och i resten av baronessan Ashtons Europa verkar det behövas mer än lite rejält gammaldags tjat för att få folk att förstå vilka de gett sej i lag med.
Om ingen säger något så drar naturligtvis palestinierna de alldeles riktiga slutsatserna; att vad de håller på med är både rätt och riktigt – och fortsätter.
Alla som tiger still uppmanar dem att fortsätta på den inslagna vägen.

Jag vet att det är som att slå under bältet om någon dristar sej till att ha synpunkter på en palestiniers beteende.
Har de fribrev så har de och under tidens gång har de blivit allt skickligare på att utnyttja detta – så skickliga att de numera inte skyr någonting, inte ens att producera barn i avsikt att använda deras blod som gödsel.

Observera att det inte är jag som påstår detta - de säger det själva i ack så tydliga ordalag.

Tystnaden fortsätter att vara bedövande allt medan de palestinska barnen fortbildas i att ta sin framtid i sina egna händer.
”Gud vad häftigt det ska bli att bli martyr! Massor av fina klänningar och dataspel och glass hela långa dagen.”

Läser just nu om en buss-crash i Jerusalem som tog 6 eller fler arabiska barns liv.
Abbas utlyste tre sorgedagar efter dessa oskyldiga barns död.

Notera skillnaden – när barn dör i en trafikolycka sörjer Abbas men om de inspireras av sina ledare att låta sitt blod bli gödsel för en törstig jord då ler han.

Fy vale – på ren bonn-svenska från norra Hälsingland.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinier, Fayyad, Abbas, EU, Ashton, Sverige, Fatah, SAP, ...