Oraklet har talat

Oraklet Obama tror att det bästa som skulle kunna hända denna världen vore om Israel drar sej tillbaka till '1967 lines' med lite inbuktningar här och lite utbuktningar där.
Med andra ord – lite hipp som happ.
Pratkvarn skulle man kunna kalla honom på ren bonnsvenska men en egentligen ganska fantasilös pratkvarn.

Är det av bekvämlighet, lathet eller något ännu mer dubiöst som gör att etablissemanget kedjat sej fast längs '1967 lines'?

Det måste ju i rimlighetens namn finnas en uppsjö av idéer att jobba med om någon bara orkar.

Ibland får man intrycket av att vad de strävar efter är någon slags återställare trots att en internationellt erkänd gräns aldrig funnits där gröna linjen nu finns och att något palestinskt ägande aldrig funnits bortom denna linje.

Propagandans vapen är knivskarpt och hugger skoningslöst vettet från omedvetna människor som negligerat att utrusta sej med kunskaper.

Åter till 1967-års gränser som kanske inte är så tokiga när allt kommer omkring.
Under större delen av 1967 var Israel i besittning av, inte Stor-Israel precis men ändå ganska avsevärda landområden.
Man hade vad som är egentliga Israel nu, Västbanken, Gaza, hela Sinai, Golan och till och med Jerusalem var befriat.
Egentligen skulle Netanyahu slå till direkt och med Obamas benägna bistånd skapa denna underbara, åtråvärda och (naturligtvis) eviga fred.

Om nu någon skulle vilja rulla tiden tillbaka till före Sexdagarskriget så var Västbanken ockuperad av Jordanien och om Israel skulle få för sej att dra sej tillbaka till '1967 lines' så skulle i rimlighetens namn landområdet gå tillbaka till ägaren vid det tillfället – Jordanien.
Det stora mysteriet är hur de som valt att kalla sej palestinier ploppat upp från ingenstans och nu gör anspråk på Västbanken för egen del.
De som stöder denna kullerbytta har en hel del att förklara.

Ahmad i någon av de östra delarna av Jerusalem berättar att han på kvällen den sista dagen av sex-dagarskriget gick till sängs som jordanier men vaknade morgonen efter och fann att han plötsligt blivit palestinier.
Underliga äro Herrens vägar...

I ärlighetens namn sägs Jordanien ha avsagt sej anspråk på Västbanken men det innebär knappast att palestinierna med automatik skulle ha några rättigheter där.

Om vi går tillbaka till FN’s delningplan från 1947 så innebar beslutet att två stater skulle bildas i det brittiska mandatet väster om floden Jordan, en judisk och en arabisk.
Vi känner till hur det gick - åt skogen - åtminstone med den tilltänkta arabiska staten.
Ni som förstår vad ni läser har säkert redan observerat att det aldrig var FN’s avsikt att bilda något så tvetydigt som en palestinsk stat på bl.a. delar av nuvarande Västbanken – hela mandatet kallades ju The British Mandate for Palestine.
Man beslutade om en judisk och en arabisk stat.
Sedan inträffade återigen denna mystiska metamorfos där plötsligt människor med etiketten palestinier dök upp.
Jag undrar vem som gnuggade fram anden ur den flaskan?

Min man genomlevde det brittiska mandatet och när han drog ut som soldat under Andra Världskriget så blev han registrerad som palestinier trots att han är heljude och ärkesionist.
På frimärkena stod det Palestine följt av alef jod på hebreiska som stod för Eretz Israel och en av de stora tidningarna hette The Palestine Post, nuvarande Jerusalem Post.

Många vindar har blåst sedan den tiden och på andra sidan gröna linjen skördar man frukterna av sin masochistiska vägrarmentalitet.
Det tragikomiska är att idag vill palestinierna ha precis samma sak som de absolut inte ville ha 1948 – en stat.
Woao woao, så många förlorade år... hur dum får man vara?
Åter igen vägrarmentalitetens frukter.

Som ni vet så accepterade israelerna delningsplanen 1948 trots att landremsan de erbjöds mest liknade ett obetydligt missfoster till prinskorv.
De började från ingenting - nej förresten, de började från minus - eftersom de samtidigt som de byggde landet tvingades försvara det mot ständiga mer eller mindre fantasifulla terrorattacker.

Idag är Israel ett bra land.
Inte ett perfekt land men ett bra land.
Ett land där varje dag är en utmaning.
Vi ska vara rädda om detta lilla land och stötta det när de för sin dagliga kamp mot en elakartad omgivning.
Välkommna i klubben som är större än du anar.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, gröna linjen, '1967 lines', Västbanken, Gaza, Sinai, Golan, Jerusalem, Netanyahu, Jordanien, FN's delningsplan, The British Mandate for Palestine'...

DN SvD DN D

'Älle bälle bi nu är du fri'

Du har säkert använt denna eller någon av alla de andra ramsorna när du och dina kompisar i er grönaste ungdom inte kunde samsas om vem som skulle väljas in i laget.
Nu när Israel sitter mellan två hötappar så får de väl snart börja träna på ’Älle bälle bi.’

Den egyptiske utrikesministern Nabil Elaraby berättade på onsdagen den 18 maj för den italienska tidningen La Republica att när han initierade förbrödningen mellan Fatah och Hamas så gjorde han det med fred i blick.
Tyvärr ser det ut som han glömde att förvissa sej om att förbrödningsparterna själva var med på noterna.

Hamas gamle trotjänare i Gaza, Mahmoud al-Zahar, var samma onsdag mycket klar i sina uttalanden i den palestinska tidningen Al-Quds.
Han bedyrade där att Hamas inte hade förändrats på något vis och avvisade som tidigare alla tankar på förhandlingar med Israel.
Han förklarade dessutom att Hamasfolket i Gaza heller inte gett Abbas någon tillåtelse att förhandla med Israel.
Kan det sägas tydligare?

Det enda som intresserar Hamas är ren och skär terrorism som i deras interna vokabulär kallas ’resistance’, motstånd.
Även de måste ju tänka på sitt levebröd och inte i onödan irritera dessa nyttiga idioter som försörjer dem.
Naturligtvis talar al-Zahar inte om vad som blev Martin Luther Kings signum, motstånd genom icke-våld, utan vad han förordar är mord.
Folkmord - i ju större skala desto bättre.
De sörjer ju som sagt Bin Laden...

Nu står israelerna och river sej i huvudsvålen – vem ska man tro på?
Den egyptiske utrikesministern Elaraby eller Hamas äldste al-Zahar?

Som vanligt får pragmatiken ta över när rim och reson är en bristvara och
’Älle bälle bi nu är du fri’ är inget jag rekommenderar i dessa livsavgörande sammanhang.
Ramsor har sin plats på skolgården men Israel tvingas på grund av uppenbara diskrepanser i motparternas officiella resonemang ofta ta saker och ting i egna händer.
Råkar du inte gilla denna ordning så är du välkommen att själv påverka omständigheterna i en sundare riktning.
Du kan till exempel hjälpa till att avslöja Ship to Gaza som en skröna värdig ’Tusen och en natt’ men varken ramsor eller skrönor har någon plats när vi talar om att göra Mellanöstern till en något bättre plats att leva på.

Jodå jag vet att Obama höll ett tal ikväll och jag lyssnade faktiskt på det från början till slut men man kan väl få fundera över vad han egentligen sa i lugn och ro på sin kammare innan man sprider ut sin visdom över hög som låg.

En glosa har dock redan utkristalliserat sej - ytligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Nabil Elaraby, Fatah, Hamas, Mahmoud al-Zahar, Abbas, Bin Laden, Ship to Gaza, Mellanöstern, ...

Idag hyllar vi den israeliska flaggan

Det är så tyst

Araber, muslimer – var är ni?
Om ni gått i ide så är det dags att komma ut nu för de arabiska vårkänslorna spirar som aldrig förr.
Det är bara det att vi är några stycken som undrar.

Tycker ni det är som det ska vara när araber mördar andra araber, när muslimer mördar andra muslimer?
Har ni aldrig hört talas om YouTube?

Vi i väst sitter kväll efter kväll och mår rysligt dåligt när vi ser hur regimen i Syrien mördar allt fler av sina egna på ett allt brutalare sätt.
Ser och hör ni ingenting?

Många undrar naturligtvis varför Obama och Nato ger sej på olycksfågeln Gadhafi medan Assad i Syrien tycks ha frisedel?
Namnet Assad betyder lejon på arabiska och det må ljuda både modigt och lite stäppromantiskt men jag undrar om Assad också täcker begreppet ’skrämt, fegt och moraliskt depraverat lejon med mord i blick’?

Kraven på västvärlden stiger att med vilka medel som krävs få detta syriska lejon att lägga av men det naturliga vore väl om ni araber/muslimer tog hand om detta vilddjur själva.
Man kan ju annars falla för tanken att ni inte bryr er.

Varför är ni så tysta, varför går ni inte hem till er blodsbroder och säger till honom att ’enough is enough’, förslagsvis då på arabiska.
Västländerna verkar vara rädda för honom men ni som delar hans syn på – om inte hela världen så åtminstone hur Mellanöstern borde se ut, ni borde väl inte vara rädda för Assad.
Genera er inte för att han är ögonläkare för det har han nog glömt vid det här laget, att vara superdiktator upptar numera all hans tid.

Uppriktigt sagt så förstår jag inte er brist på engagemang.
Är det verkligen så illa att ni inte bryr er?
Är det bara när israelerna stoppar en arab vid en check point för att kolla om hans papper är i ordning som ni skriker er röda i ansiktet, snabbinkallar CNN och sedan författar diverse krior till FN?

Vi i väst förväntar oss att ni nu spottar i nävarna och för en gångs skull står upp för era egna bröder som dagligen och stundligen mördas i drivor av Assad.
Det är faktiskt inget mindre än er förbannade skyldighet.

Många av er var ju högeligen förgrymmade på Obama för att han spillde muslimskt blod när han arkebuserade Bin Laden även om det rörde sej om endast en person.
Möjligen två eller tre.
Assad spiller muslimskt blod från människor räknat i hundratals.
Varje dag.

Gör oss inte besvikna, stoppa Assad – åtminstone av respekt och omtanke om era syriska bröder som nu spiller sitt blod för en dröm om ett bättre liv.
Som sagt – gör oss inte besvikna.
Igen.
Er tystnad har redan gjort oss besvikna alltför länge.


Läs även andra bloggares åsikter om araber, muslimer, YouTube, Syrien, Obama, Nato, Gadhafi, Assad, lejon, CNN, FN, Bin Laden, ...

Enighet - tills döden skiljer oss åt, eller åtminstone till september

Bilden är från den tidigare enighetsdeklarationen i Mecca 2007.

Kanske har de lärt sej av erfarenheterna att inte trassla in sej i några lakan den här gången.


Den nya innebörden av ordet enighet är numera att man enats om att säga att man är eniga.
Fråga palestinierna.
I samma veva kan du fråga dem vilka som numera har hand om deras säkerhetsstyrkor.
Frågan är mycket brännbar, som du snabbt kommer att märka, eftersom det är en av de många saker de absolut inte är eniga om.

Om man blandar äpplen och päron så får man fram någon sorts hybridvariant och nu sitter vi där med en hybridenighet enligt ett mycket sofistikerat palestinskt koncept.
Hybrider måste dessutom ha varit en bristvara under en längre period om man får döma av omvärldens glassiga välkomstparty.
Det viktigaste är nu att hålla hybridchimären uppe fram till palestiniernas stora dag i FN i september och med viss möda och mycket krumelurande kan de eventuellt gå iland med det.

Om världens ledare inte har något annat för sej fram till dess så kan de alltid ägna sej åt att pressa Israel.
Sådant ger alltid pluspoäng bland gräsrötterna.
Idag, med Hamasterrorister bland de palestinska beslutsfattarna får dessa ledare dock ett tuffare jobb.
Israel kommer inte att låta sej pressas på samma sätt som tidigare och då är det inte lika kul.
OK – det finns alltid ett nytt Sudoku bakom hörnet.

Hade freden sina klart utstakade parametrar tidigare så är dessa nu ett minne blott.
Hamas kommer aldrig att förändras för då är de helt enkelt inte längre Hamas och de har då heller inget existensberättigande.
De skapades som en projektil mot Israel och har under årens lopp finslipat detta uppdrag.

Vad finns det då som Israel skulle kunna diskutera med dessa projektiler?
Vad pratar man om med folk som endast är ute efter det snabbaste och mest effektiva sättet att få bort dej?

Ska man prata om när israelernas uttåg ur landet ska påbörjas – respektive vara avslutat?
Vilka tvångsmetoder Hamas kan tänka sej använda om det inte går snabbt nog?
Hur många tusen fångar de vill ha frisläppta mot den värnpliktige Gilad Shalit?
Hur de ska kunna dra bästa nytta av turistnäringen?
Kanske behöver de också prya någon vecka innan de är redo att ta över den internationella flygplatsen?
Vart israelerna ska ta vägen är inget Hamas är intresserade av så det kommer inte att vara upptaget på dagordningen.

Drömscenario för många men sorry...
Den kraft som sanningen bär med sej kommer inte att tillåta detta att hända.

Sist om fiascot med de av USA tränade palestinska säkerhetsstyrkorna.
Jag undrar vad den amerikanska allmänheten anser om att det nu i praktiken är möjligt att de kommer att ledas av Hamas?
Hamas som Abbas för inte så länge sedan kallade ”the forces of darkness”, mörkrets krafter, i spetsen för Daytons gubbar?
Där försvann ytterligare ett projekt ner i ett stort, svart hål.
Hade det varit möjligt att spola detta äventyr rakt av utan att tappa ansiktet så hade det nog skett illa kvickt.
Nu står dessa nystylade säkerhetsstyrkor där i all sin glans som ett bevis på en försvagad stormakts försvagade impulser och en ännu mer försvagad verklighetsuppfattning.
Naivt till bristningsgränsen.

Men de är ju eniga...
Enighet kan vara otroligt bra om man med det menar verklig enighet där man kommit fram till en kompromiss genom att ge och ta.
En enighet som bara är en medial papperskonstruktion är naturligtvis inget annat än just en papperskonstruktion.

Överraska mej gärna med en verklig palestinsk enighet, gärna uppblandad med lite demokrati, lite ödmjukhet och sist en endaste liten nypa självkritik.
Hoppsan – nu tog jag nog i lite...

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, palestinier, Israel, FN, Gilad Shalit, USA, Abbas, ...

Han hade i alla fall fina ögon

Efter 10 år som megakändis, vad finns det mer att tillägga?
Det göttaste är väl vid det här laget redan utsuget.

All heder åt den amerikanska underrättelsetjänsten som till slut lokaliserade Bin Laden och lika stor heder till de som handgripligen avlägsnade honom från de levandes skara.

Eldstriden som dödade Bin Laden var mera en rituell handling än en banal avrättning och nu anses rättvisa vara skipad.
Det skulle således innebära att vi nu är tillbaka på ruta ett.
Eller?

Naturligtvis kan ingen avrättning i världen väcka till liv alla de människor vilkas död han är ansvarig för men den kan säkert bidraga till att de anhöriga mår lite bättre och kan handskas med sina förluster på ett sätt som trots allt tillåter dem gå vidare.

Amerika jublade, Israel jublade, omvärlden jublade och till och med Abbas verkade lite uppåt.
En värld utan Bin Laden skulle förmodligen bli lite lugnare, trodde han.

Några som (som vanligt) valde att stå utanför den civiliserade världen var Hamas i Gaza med sin ledare Ismail Haniye.
Han fördömde dödandet av denne arabiske jihadkrigare som han sedan behändigt förklarade som martyr.

Kanske ser Haniye sej själv som Gazas egen Bin Laden och började svettas innanför kragen.
Kanske började han ha mardrömmar om att israelerna skulle kopiera USA’s krigslister och att nästa helikopter som närmar sej är ute efter honom personligen.
Att plocka bort ärketerrorister verkar ju nu vara ett allmänt accepterat tillvägagångssätt, en sorts radikal men effektiv problemlösning.

Nu är det väl inte många som tror att Bin Ladens frånfälle kommer att ta någon udd av jihadismen men även ett symboliskt skott är ett skott.
Han blev symbolen för allt ont men allt ont slängdes inte i havet tillsammans med hans döda kropp.
Hans livsverk lever vidare och frodas dessutom på vissa fronter.
Att hans lärjungar nu kan liknas vid skadskjutna djur bådar heller inte gott för framtiden.
Förresten, inte mycket annat heller bådar gott för framtiden så vi får vi nog tampas med både terror och larm om terror även i fortsättningen.

Obama som hyllades som Vita Husets Messias efter tillkännagivandet har väl trots detta inte helt undgått kritik.
Att döda en annan människa med hjälp av lagboken är inte så lätt att arrangera men jag hörde en superb lösning – man kallar det helt enkelt för självförsvar.
Nationellt självförsvar!
Nationellt självförsvar bedrivet inom en annan suverän stats territorium --- det börjar onekligen bli lite invecklat nu.

Synd att inte israelerna kom på det där med nationellt självförsvar först för de har ju varit tvingade att försvara sin nation vid fler tillfällen än någon annan stat.

Ja det var lite rundsnack efter Bin Ladens hädanfärd och cirkeln är inte sluten än.
Den sluts dock på den här bloggen med den lakoniska sammanfattningen - han hade i alla fall fina ögon.

Läs även andra bloggares åsikter om Osama Bin Laden, USA, Israel, Abbas, Hamas, Gaza, jihad, Obama, ...

Jom Hashoah

Som ni vet så är judarna lite ’egna’ och nöjer sej inte med att minnas Förintelsen tillsammans med resten av världen den 27 januari.

De trilskas med att dessutom ha en alldeles egen dag, den dagen enligt den judiska kalendern då det judiska upproret inleddes i Warszawagettot 1943.

Av någon anledning... ville de som bodde i gettot inte att vad som återstod av den judiska befolkningen skulle transporteras vidare till utrotningslägret Treblinka, så de började försvara sej.
Dessa krigsmärkta individer stred i kraft av ren övertygelse men slutligen fick även de tappraste bita i gräset.
Tyskarnas krigsmaskiner som var gediget tyskt hantverk gjorde sakta men säkert mos av även de största idealisterna - David mot Goliat i 1943-års tappning.
Det är detta man samlats kring i Israel idag.

Vår minnesstund ägde rum i kibbutsens matsal i går kväll där de mest gripande inslagen var uppläsningen av namnen på medlemmarnas anhöriga som avlivats av nazisterna, i år dessutom med tillgängliga foton.
De var faktiskt alldeles normala människor med barn, hund, hus och Volvo(?) som makten bestämt skulle förintas.

Just den här dagen känner jag en djup skam över att vara från Europa.
Här sitter jag mitt i en stor församling som med förtvivlan minns vad européerna tog sej för under Hitlers ledning.
En livs levande representant för dessa uslingar.
Jag vet att kibbutsfolket inte tänker så men jag upplevde att jag satt där som en slaskhink där de kunde slänga alla sina sorger och bedrövelser vilket naturligtvis var en uppgift så god som någon – om man så säger...

Under programmets fortsättning får vi besök av en danstrupp bestående av ett tiotal tjejer och en kille.
Dessa unga artister framförde med förbluffande stringens hur människor slaktades i drivor och hur ett normalt vardagsliv i ett nu förvandlades till ett inferno.
Detta till ’infernalisk’ musik som naturligtvis i högsta grad förstärkte upplevelsen.

Jom Hashoah, en dag med tyngd.
Judarna känner mer och mer hur deras livsrum krymper och snaran dras åt, sakta men mycket medvetet.
Kriser blir rutin och hatet växer.
I Andra Världskrigets skugga var det ytterst få som reagerade och agerade.
Idag, i Bin Ladens skugga, hur många skulle idag reagera?
Agera?

Detta är den stora och ofrånkomliga frågan för dagen, Jom Hashoah.

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Jom Hashoah, Warszawagettot, Treblinka, Europa, Tyskland, Hitler, Andra Världskriget, ...