Besvikelsen Barak

Är det någon som kommer ihåg Sharon?
Ariel Sharon.
Hans öde lämnar ingen oberörd vad man än tyckte om hand politik på senare år.
Två av hans söner har också vistats en del i offentlighetens ljus och då inte enbart i positiva sammanhang.
Omri Sharon avtjänar just nu ett fängelsestraff för skumma penningtransaktioner i samband med sin fars valkampanjer.
Den andre sonen, Gilad, har heller ingen snövit bakgrund. Periodvis var han misstänkt för storhetsvansinne (brottsligt?) i affärsvärlden.

Gilad skrev nyss en artikel i Ynetnews där han satte på pränt sin besvikelse över Ehud Barak, partiledare och försvarsminister.
För var dag som går får Gilad fler sympatisörer då det går upp för allmänheten att Barak bara är ett tomt skal när det gäller politik. Han må vara Israels mest dekorerade soldat genom tiderna men något järnskrot för pålitlighet, mod och handlingskraft lär han aldrig ha fått - och lär knappast få.
Han har gett löften han sedan uppfunnit ursäkter för att aldrig uppfylla och hans löften att göra något åt säkerhetssituationen i söder runt Gaza har stannat vis prat. Löften och prat.
Att sparka ut Olmert har han heller inte dugt till. Hade han bara lyckats med det hade mycket annat blivit honom förlåtet.
Förmodligen har senaste Libanonkriget lagt sitt fuktiga hästtäcke över alla kloka beslut och kvar finns bara ett paralyserat och frustrerat ledarskikt.
När det nu förhandlas om krigföring på sparlåga tyckte någon det var läge att också kräva Gilead Shalits frigivning. Stora och karska ord basunerades ut - ingen överenskommelse utan Shalit - men tidens tand har åter igen fört bort Shalit från rubrikerna.
Velighet och ännu mera velighet.

Att Baraks egenintressen kommer i första hand lär ingen tvivla på längre och att inte förstå när det är dags att gå från ord till handling lär folk ha svårt att förlåta.