Spretigt UNESCO

Foto: Bertil Adania

Lika spretiga som insidan på den här blomman var rubrikerna i Jerusalem Post häromdagen.

Dock avsevärt mindre tilltalande.

Tur att man har två ögon och två hjärnhalvor eftersom två uppenbarligt motstridiga rubriker skrek ut sitt budskap i felstil.

Huvudrubrik –' UNESCO delays exhibit on Jewish ties to Land of Israel. It could harm peace process' (UNESCO skjuter upp en utställning om det judiska bandet till landet Israel eftersom den skulle kunna skada fredsprocessen).

Rubriken strax under - 'UNESCO passes six resolutions condemning Israel' (UNESCO godkänner sex resolutioner som fördömer Israel).

Dessa resolutioner togs i maj förra året och är lika säkra kort som Kalle Anka på julafton.

Ren rutin utan minsta tankemöda.

Slutsats.

En utställning i positiv anda om Israels rötter anses av UNESCO skada fredsprocessen.

Sex resolutioner i negativ anda anses främja fredsprocessen.

Man kan ju inte tolka dem annorlunda eftersom de faktiskt togs utan några hänsyftningar till fredsprocessen.

Allt var klart, inbjudningskorten utsända och förtäringen beställd men då ångrade sej bruden.

Skulle inte detta sätt att fega ut kunna kallas för just - feghet.

Ursäkta men det där med fredsprocessen som syndabock tror jag inte ett ögonblick på.

Jag kan se lille Erekat, som alltid befinner sej i kulisserna av The Arab League, stå och viska i örat på

UNESCOs generaldirektör Irina Bokova. 

Han ömsom smickrar och ömsom hotar allt medan hon blir blekare och blekare och svettdropparna ruinerar den vanligtvis vattenfasta mascaran från Dior.

Hon försöker slingra sej genom att säga att "vi har ju lovat..." men Erekat är skoningslös.

Han kommer allt närmare, hans andedräkt blir hetare och hetare och till slut säger Irina med matt röst att "Visst, jag förstår. Ingen utställning. Ingen utställning alls. Vilken utställning?"

Så var det med den saken.

Påverkan och påtryckningar från stora delar av arabvärlden - inte bara av palestinierna - så hur skulle Irina kunna stå emot denna kompakta vägg?

Ett löfte till judarna väger lätt när övermakten höjer rösten.

Det är bara en sak hon kanske inte tog med i beräkningen när hon valde sida.

Hennes UNESCO kommer aldrig att vara vad det en gång var.

Det har nu fått en stämpel av feghet uppblandat med rädslor där förmodligen omsorgen om den egna plånboken spelat roll.

Det är inte lätt att ha med rasande vilddjur att göra som enkelt säljer sin själ för propagandapoäng.

UNESCO förlorade matchen, civilkuraget var noll.

Ytterligare en sak klingar falskt i den här makabra symfonin.

Några dagar innan beslutet från UNESCO publicerades så meddelade USA att de inte ansåg sej kunna stå som sponsor för denna utställning om judarnas eviga band till Israel.

Slutsatsen man kan dra av detta är att USA inte ställer sej bakom fakta där judarnas band till Det Heliga Landet exponeras.

Detta i sin tur visar att USA anser dessa band vara ett hinder i fredsprocessen.

Kerry försöker alltså få dessa naiva och godtrogna israeler att tro att han jobbar för ett lyckligt och säkert Israel men det går naturligtvis inte ihop med hans vägran att stå upp för judarnas rätt till sitt hemland.

Dags för israelerna att se bortom den där amerikanska vildvuxna kalufsen?!

Läs även andra bloggares åsikter om UNESCO, Jerusalem Post, peace process, The Arab League, Irina Bokova, Erekat, USA, Kerry, ...

Trist historia - med detta stora utomhusfängelse

Det är gammalt nu men ni har säkert inte kunnat undgå uttrycket att Gaza liknas vid ett stort utomhusfängelse.
Snyggt uppiffad liknelse som fungerar som ett kraftfullt markör-ord.
När du hör någon använda ovannämnda liknelse så vet du strax vilken världsbild i övrigt personen ifråga har, om han överhuvudtagen alls har någon klar uppfattning om den värld han lever i.

Nu ska jag berätta om ett ännu större utomhusfängelse – landet Israel.
Titta på kartan och tänk efter vilka som har hand om makten och vapnen i kringliggande länder så förstår du säkert vad jag menar.
Dessutom är israelerna infängslade inte bara geografiskt utan också diplomatiskt, ekonomiskt och... medmänskligt.

Allt detta bara för att Netanyahu inte lyder order.
Order från Abbas.
Som Erekat, Abbas eminente hantlangare, sa för några dagar sedan – ’om inte Israel accepterar alla våra krav innan vi börjar förhandla så avslutar vi omedelbart förhandlingarna i Amman’.
Ja lille Erekat har alltid haft problem med logiken och förmågan att välja sina ord i enlighet med vad som är med sanningen överensstämmande har aldrig varit hans starka sida.

Att inte lyda order från palestinierna likställs med högförräderi och den som trampar i klaveret på detta oförlåtliga sätt borde följdaktligen ställas inför krigsrätt.
Nu är det ju inte alldeles solklart att israelerna rakt av samtycker till dessa cirkuskonster så krigsrätterna har varit relativt sällsynta.
Detta upprör förstås palestina-apologeterna som i stället drar igång andra smådesperata åtgärder som t.ex. upprop till bojkott.
Sorry palestinagrupperna, men är det inte ett ganska barnsligt upptåg?
Israel idag är inte bara Jaffa-apelsiner utan de har delat med sej av sina kunskaper vid tillverkningen av de flesta ’gadgets’ du förgyller din tillvaro med idag.
Risken är att om du bojkottar tillräckligt frenetiskt så kommer du att slita ditt hår i förtvivlan över att ditt liv plötsligt blivit ack så ohanterligt.

Nu var det väl inte i första hand för att diskutera vem som kan ståta med det största utomhusfängelset som jag öppnade bloggen för första gången på ganska lång tid.
Nej, jag ville nog egentligen bara peka på det faktum att hela Mellanöstern-härvan inte har så värst mycket med Abbas och andra potentater att göra utan att det nästan bara handlar om Israel.

Om judarna och deras Israel.

Om en icke muslimsk ö ska få fortsätta att finnas mitt i det muslimska jättehavet?
Om den muslimska toleransen överhuvudtaget har något med tolerans att göra?

Finns det fler av FN sanktionerade länder som inte haft en dag av fred under hela sin tillvaro än Israel?
Jag är inte säker men i hastigheten kan jag inte komma på något.
Hur israelerna kunnat bygga sitt land samtidigt som de dagligdags varit tvungna att försvara det (ofta handgripligen) är för mej en gåta.
Idag har de ett bra land men ett land där det på senare tid blivit allt svårare att andas eftersom de kringliggande länderna sprider allt annat än frisk luft omkring sej.

Staketet mot Västbanken blir en ganska medioker historia när man ställer det i relation till de både politiska, kulturella och humanistiska barrikader som Israels grannar konstruerat i gränsområdena.
Allt för att göra Israel till ett stort utomhusfängelse, ganska trivsamt men dock ett utomhusfängelse.

Nålsögat för att komma in och ut från detta utomhusfängelse är den internationella flygplatsen Ben Gurion.
Numera är det dock alltmer tvivelaktigt om den kommer att kunna fungera friktionsfritt framöver då Hamas och likvärdiga ”frihetshjältar”(hmmm...) i Gaza uppenbarligen sitter på raketer som ganska enkelt kan ta ner ett passagerarplan när det befinner sej på lämplig höjd.

Det stora utomhusfängelset Israel har Ben Gurion-flygplatsen men det lilla utomhusfängelset Gaza har hela gränsen mot Egypten att bruka efter eget gottfinnande.
Ibland är den stängd men oftast får Hamas som de vill (de vet vid det här laget i vilka tåtar de ska dra) och gränsen öppnas för att serva deras behov.
Några välavvägda hotelser brukar vara tillräckligt.

Muslimerna kallar alla som är otrogna mot Islam för ’infidels’ vilka enligt Islam bör avrättas.
Bör är kanske inte rätta ordet eftersom det är varje rättrogen muslims plikt att döda varje ’infidel’.
Sharia-lagarna är utan nåd.
Detta är i sej så ruskigt att jag med glädje skulle ta emot en annan åsikt från någon som vet bättre.
Tills vidare vidhåller jag att ovanstående är sant.

Är det i så fall underligt att Israel är både jagat och isolerat av den muslimska världen och av folk som av mer eller mindre lömska skäl okritiskt anammar Muhammeds förvirrade budskap.
Israelerna i sitt utomhusfängelse iakttager vad som händer med stora undrande ögon.
’Ska de förgöra oss igen som på Hitlers tid?’

Palestinierna och ’the piiis process’ är en bisak för antingen de sitter där med en stat eller inte så kommer de oförtrutet att fortsätta att bekriga Israel.

De kommer aldrig att förlika sej med att Tel Aviv inte tillhör dem.
Bekriga och bekämpa Israel på alla plan som står dem till buds vilket redan är i full sving.
Det handlar alltså inte om palestinierna för deras existensberättigande är säkrat så länge de håller varbölden öppen och inte ger Israel någon lugn och ro och absolut inte någon fred.
Allt handlar om Israel.

Ni har väl lagt märke till att Abbas under sin beljublade tur genom FN’s korridorer för några månader sedan inte var där för att stifta fred.
Han krävde en stat men freden glömde han bort .
Han och en massa andra glömde i hastigheten bort att villkoret för en palestinsk stat är just fred, fred med Israel.
Kolla FN-resolutionerna.
Men varför skulle Abbas bry sej - ingen annan brydde sej ju.
På kuppen blev Israel ännu mer isolerat i sitt utomhusfängelse för orsaken till att Abbas inte fick sin stat kunde ju inte bero på några andra än just på israelerna.
Axiom är alltid axiom antingen de är korrekta eller inte.
Speciellt i Mellanöstern.

Det lilla Israel, det robusta men samtigt så sköra, har förvandlats till ett stort utomhusfängelse där inneslutningen dagligen förstärks av folk som av rutin eller magkänsla alltid stöder ’the underdog’ - utan att reflektera över om denna underdog möjligen är fel ute.
Fel från början till slut.

Bäst att inte reflektera, enklast så.
Inte stöta sej med den stora arabvärlden och gu’bevars absolut inte ’kränka’ dessa känsliga varelser.
Absolut inte lufta deras egna dogmer som de nogsamt, av ren självbevarelsedrift, försöker dölja för menigheten.
Bäst att flyta med strömmen som sakta men säkert lägger bråte till bråte i byggandet av Israel som ett jämförelsevis stort utomhusfängelse.

------------------------------------------------------------------------------------------
Läste just en artikel som legat på väntelistan ett tag och fann att författaren, Joram Ettinger, skriver om ungefär samma saker som jag försökte pränta ned här ovanför.
Mycket bättre naturligtvis så jag rekommenderar den som studiematerial för att bättre förstå varför ’vår’ konflikt inte är som andra konflikter.

”The heart of the conflict is the denial of a non-Muslim entity's existence – namely, Israel – on land that, in the eyes of many Muslims, is "holy land" that belongs to them, and not any issue with Israel’s size or borders”.
J.E.


Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Netanyahu, Abbas, Erekat, Mellanöstern, sharia, FN, ...

Påtvingade normaltillstånd

Egentligen är det ju krig.
När en civilbefolkning envist blir beskjuten är det väl krig?
Detta påstående är relevant för alla andra länder utom för Israel.
Tydligen ska israelerna ständigt stå framför arkibuseringsplutonerna för att man ska kunna säga att man nått ett normaltillstånd.
I fredags hade man redan glömt vad som hände på torsdagen och idag har man totalt glömt vad som hänt de senaste dagarna.
Nu berättar man bara om hur Israel ’trakasserar’ befolkningen i Gaza utan några kopplingar till de senaste dagarnas händelser och denna ständiga glömska/förträngning får tyvärr också kallas ett normaltillstånd.

Om ett gäng tjyvar och banditer bryter sej in i ditt hus och Gud förbjude, tar livet av din son så har du ingen rätt att varken jaga förövarna eller på annat sätt se till att de får sina straff.
Du ska sitta där hemma och sörja och titta på sonens gamla gympadojor och gråta en skvätt.
Inget annat är tillåtet för då kommer du att få besök av världens alla tjyvar och banditer på en gång och då vete gudarna...
Juridiskt oantastligt?

Israelerna ska sitta hemma och begråta sina döda men de får absolut inte varken straffa förövarna eller ens ta dem i hampan och placera dem framför skranket.
Lida i det tysta bör vara varje israels lott.
Detta som ett exempel på ytterligare ett normaltillstånd.

OK, det ovan sagda haltar förmodligen men man blir onekligen betänksam när man ser utvecklingen de senaste dagarna.
Erekat hotade på ett tidigt stadium israelerna med gu’ vet vad, efter de av palestinierna iscensatta massakrerna i Eilat med omnejd under torsdagen.
Han gav ganska grova hintar om att inga aktioner mot massmördarna skulle tillåtas för då...
Abbas vände sej till Säkerhetsrådet för att få med sej ett uttalande som skulle förhindra Israel att tillvarataga sina juridiska rättigheter att försvara sina medborgare och arabligan har utlyst ett möte.
Allt detta för att ge palestinierna grönt ljus för fortsatta mordiska aktiviteter samt att sätta diplomatisk fotboja på israelerna.
Detta börjar också likna ett normaltillstånd om än ett farsartat sådant.

Israel har all rätt att på vilket sätt de anser relevant tydliggöra för araberna i Gaza att vissa saker inte tolereras.
Världsmedborgarna känner till detta men alltför få har modet att upphäva sin röst.
Araberna är ju många, jättemånga, och om de blir upprörda kan det ju i värsta fall drabba den egna plånboken.
Hemska tanke.

När jag ser de förstörda hemmen i de södra kommunerna i Israel så undrar jag hur man skulle uppleva det om en gradraket plötsligt dunsade ner genom taket och sprängdes mitt på klinkergolvet.
Pianots tangentbord skulle bli ett lego, glassplitter täcka soffa och mattor, tavlorna skulle flyga ut och hamna i fikusen och så detta murbruksdamm...
Grått och skitigt precis överallt.
Nej, jag skulle definitivt inte gilla att få en raket, vilken sort det vara må, in i huset – inte ens i trädgården - om jag nu överhuvudtaget överlevde.

Vår vän Abbas är inte alltid så snabb i vändningarna men häromdagen överträffade han sej själv.
Allt medan palestinierna som bäst levererade sina raketsvärmar över ond som god i Israel och ambulanserna jobbade övertid så sprang han iväg till FN och beklagade sej över att israelerna var fräcka nog att försöka försvara sina illa tilltygade medborgare och försöka stoppa eländet.
Hur låter det där?
Precis – inte riktigt klokt.
Bara en palestinier kan gå i land med sådana kullerbyttor.

Abbas är ju inte direkt den där karismatiske ledaren som genom ett leende kan driva massorna i vilken riktning han vill.
Han får därför försöka utmärka sej genom radikala och ibland enbart dumma uttalanden.
Jag hittade i Anna Ekströms blogg , 19 augusti 2011, några citat av Abbas som inte borde undanhållas någon – speciellt inte de som i denne man fortfarande ser en fredspartner.
I dessa uttalanden beklagar sej Abbas över att han har för lite ammunition för om han bara hade lite mer så skulle han bekriga Israel så stickor och strån börjar flyga.
Han ger dessutom sina arabiska bröder en inte speciellt finkänslig vink om att de starkt borde överväga att starta ett allomfattande krig mot Israel och då skulle ingen vara gladare än han.
Glöm inte att läsa tillhörande kommentar av signaturen BR.
- Där gick illusionen om Abbas som en småmysig jultomtefarbror upp i rök.

...och raketerna fortsätter att falla över Israel men det är ju numera bara ett av alla normaltillstånd detta lilla utsatta land tvingas leva med.
Påtvingade normaltillstånd är aldrig normala.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Eilatmassakern, Erekat, Abbas, palestinier, FN, Anna Ekström, ...

På pottkanten

Att palestinierna nu pressar det ena landet efter det andra, den ena kontinenten efter den andra (lugn det kommer), att erkänna Palestina... kan tolkas på flera sätt.

Den empatiske säger att palestinierna är ledsna och besvikna över att inte Obama gjorde vad de beordrade honom att göra och nu behöver lite psykologiskt stöd tillsammans med en god portion sydamerikansk värme och uppmuntran.
Den mera cyniskt lagde ser i dessa erkännanden inget annat än en ny form av sympatiyttring utan praktisk betydelse.
De desperata säger naturligtvis att palestinierna är desperata – även om vi åskådare missat den biten.

Hur skulle dessa deklarationer från främst länder i Sydamerika överhuvudtaget kunna ha någon praktisk betydelse?
De pratar ju om något som aldrig funnits, något som inte finns idag och något som palestinierna själva gör allt för att förhindra även i en framtid.
Jag tror att den relevanta beteckningen för sådana pseudo-företeelser kan gå under rubriken önsketänkande.
Den djupare avsikten är dock helt klar – att sätta Israel på pottan.

Och sen då?
Vad kommer att hända när alla länder erkänt en palestinsk stat?
Kommer den plötsligt att stå där i all sin glans och sprida frid och fred över Mellanöstern???

Det är lite fascinerande att följa alla ansträngningar Abbas gör för att slippa göra vad som förväntas av honom och som han själv under högtidliga former samtyckt till.
De lockar land efter land att erkänna ett Palestina i stället för att sätta alla klutar till för att skapa detta Palestina.
När Israel skapades skedde detta under ofattbart hårt arbete som dessutom hela tiden var tvunget att försvaras mot arabisk förstörelselusta.

En stat måste byggas underifrån och inifrån.
De som tror att man bygger en stat via deklarationer kommer aldrig att få uppleva någon stat se dagens ljus.

En stat byggs dessutom av människor och dessa människor behöver fostras in i statsbyggandets konst av sina ledare – inte i konfrontationens konst.
Inte heller i förtalets konst och absolut inte i hatets konst.
Palestinierna har i dessa avseenden en lång lång väg att vandra.

Eftersom ’the show must go on’ så drar nu palestinierna iväg till FN.
Till sitt FN.
Där planerar de att tillsammans med sina FN-bröder åter igen sätta Israel på pottan.
Förresten – är det något annat de sysslat med på sistone än att just sätta Israel på pottan?
Via FN-bröderna med sin sköna majoritet tänker de nu tvinga på Israel ett beslut i Säkerhetsrådet om bostadsbyggande på Västbanken.
Kruxet är USA, den stora geléklumpen, som kan spola hela upplägget med sitt veto.

Ärligt sagt tror jag inte det bekymrar dem så mycket eftersom de vet att även utan ett veto kommer de inte en inch närmare Palestina.
Vad de vill är att stå i centrum för världens uppmärksamhet och få människor att gråta över de stackars palestinierna som tvingas leva under ockupationens tunga ok och därtill naturligtvis sätta Israel på pottan.
Tårar smälter som bekant hjärtan men de öppnar också plånböcker och på så vis klarar palestinierna av ytterligare en period som världens mest prominenta mottagare av allmosor.
Allt för att inte smutsa ner sina små fingrar med hederligt arbete.

Åter till FN.
Den verbale Erekat har i detalj förklarat deras strategi så vi vet att om de förlorar i Säkerhetsrådet så traskar de vidare till Generalförsamlingen för att där få ett snudd på 100-procentigt stöd för sitt förslag av alla kreti och pleti, diktatur-och terroriststater, som av någon anledning tillåts befolka detta forum.
De länder som inte platsar under ovanstående rubriceringar presterar oftast ett ljummet lingonmos i dessa omröstningar som mest tyder på en degenererad ryggrad.

Nog om detta spektakel men frågan kvarstår om detta skulle föra dem närmare en reguljär statsbildning.
Naturligtvis inte, men de kan inhösta ytterligare en ganska så officiell sittning på pottan för Israels del.
Vad kan vara viktigare än det?

Israel har kanske gett intryck av att mest vela och ha sej men låt er inte förledas att tro att de saknar resurser att handskas även med nya situationer.
De vill i det längsta visa god vilja och allmän medmänsklighet men blir pottsittandet förenat med allvarligare hot då finns det resurser även för detta – tro inget annat.

Palestinierna låter oss tro att de är intresserade av en egen stat samtidigt som de ägnar all kraft åt att begrava Israel som en självständig stat.
Så har det alltid varit och så är det även idag.
Krumbukterna i Sydamerika och i FN ingår i detta spel och är dessutom en behaglig dimridå för dessa nyttiga idioter som tror att de förstår trots att de aldrig förstått någonting.

Palestinierna, liksom Iran, leker med västvärlden som glatt leker tillbaka.
När Israel ramlat ner i pottan och Iran skickat iväg första bomben – kommer de då att förstå vad det hela – hela tiden - handlat om?
Jag tvivlar.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Obama, Sydamerika, Mellanöstern, Abbas, FN, USA, Erekat, Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, Iran, ...

Gått för långt? Jag?

När har palestinierna gått för långt – om de nu kan gå för långt och om någon i så fall skulle våga knysta om att de faktiskt har gått för långt?

De som idag kallar sej palestinier gick tillsammans med sina bröder ut i krig som de nesligen förlorade.
Israel vann mot alla odds.
Idag uppträder palestinierna som om de skulle vara de egentliga segerherrarna och begär, kräver och i övrigt uppför sej som om de skulle ha några rättigheter kvar.
De rättigheter de en gång hade har de effektivt bombat sönder genom decennierna tillsammans med sina NEJ NEJ NEJ.
De delar ut ultimatum, hotar och beter sej allmänt småaktigt vilket ger varje sunt tänkande människa en bitter eftersmak i munnen.
Att ödmjuka sej och erbjuda kompromisslösningar är lika avlägset som julen är från midsommar.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Ramallapalestiniernas förhållande till Gazapalestinierna är också värda några rader.
När Hamas gör bort sej lite för uppenbart är Ramallapalestinierna noga med att påpeka hur svaga de är (snyft) och att de inte har något att säga till om när det gäller Gazapalestinierna.
Hur de har tänkt sej att få Gazapalestinierna att acceptera ett eventuellt fredsfördrag med Israel och ett slut på konflikten förblir en gåta vars uppenbara förklaring ligger i att de aldrig någonsin tänkt sej signera ett sådant papper.

Häromdagen när Gazapalestiniernas krig mot Israel eldade på lite extra varnade Erekat (Ramallapalestiniernas mästare på orientaliska skrönor) Israel för att överhuvudtaget reagera.
”Om ni så bara...” ja då skulle fredsprocessen -----------------
Ni har hört det förut, många gånger, och känner förmodligen väl till hans något egenartade(!) sätt att uttrycka sej.
Det faktiska händelseförloppet var ju annars att när gazaraketerna föll i ett allt häftigare tempo då tyckte israelerna att de på något sätt borde visa att de inte gillade läget och det där sistnämnda gillade inte Erekat.
Om gazaraketerna höll han tyst, --- man får ju inte tappa stinget genom för mycket logik.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

De signerar gärna allt de vet västvärlden älskar att se och höra - väl medvetna om glömskans makt - för att därefter i ett senare skede handla precis tvärtom.
De skrev glatt under att vilka områden på Västbanken som ska tillhöra vem ska lösas vid förhandlingsbordet och nu klarar de inte ens av att ta sej fram till detta bord.
I stället regredierar de till en ganska enfaldig populism utan annan betydelse än som ytterligare ett sätt att uttrycka en åsikt.
De vill ta sina mest ökända svapskäl till Säkerhetsrådet för att få en snabbstämpel med snabbtorkande bläck på att bosättningsfrågan är något Israel måste ge upp --- innan några förhandlingar ens inletts.
Detta helt i kontradiktion mot vad de själva skrivit under, men folk glömmer ju så lätt...
Med rätta gav USA palestinierna en rejäl näsbränna som i praktiken innebar att de allvarligt ifrågasatte deras läsförmåga, för att inte nämna deras minne.
Om de kommer att tillåta resolutionen att passera vete dock gudarna – med den administrationen...

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Häromdagen var Abbas i högform och tyckte att det var dags att fräscha upp ett av sina nygamla löften – att inga israeler kommer att tillåtas i en eventuell palestinsk stat.
Han har sagt det tidigare men ytterst få anser det vara värt ens en kommentar.
Man vill ju inte i onödan pådyvla sina påläggskalvar rubriker om etnisk rensning och värre.

Vad hade resultatet blivit om Bildt eller Reinfeldt en dag hade proklamerat att i fortsättningen kommer inga norrmän att tillåtas inom Sveriges gränser - inte ens en endaste liten lusekofta.
Norrmännen är ju grannfolk till Sverige likaväl som israelerna är grannfolk till en eventuell palestinsk stat.
Jag tror inte öppen konflikt skulle bryta ut mellan Norge och Sverige men katastrofen skulle inte vara långt borta och förmodligen skulle både Bildt och Reinfeldt snarast tvingas krypa till korset.
Abbas däremot säger vad han säger och upprepar vad han säger medan de allra flesta sedesamt tiger och samtycker.

Vad vi hör väldigt lite om är hur i så fall israelerna skulle hantera araberna som idag befinner sej i Israel?
Lika för lika - eller???

Har palestinierna gått för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något – inte du heller.

Mahmoud Zahar, en av åldermännen i Gaza, sade häromdagen att trots en markant ökad aktivitet av hans krigsmakt så var de intresserade av att iakktaga det relativa lugn (inte direkt men... hmmm, ändå) som rått sedan Hamaskriget för två år sedan.
I nästa ögonblick skickar han över en ännu större svärm Kassamraketer och annat flygande skräp.
Som sagt – ingen säger något.

Exemplen är precis hur många som helst och jag har bara skopat upp lite av vad som flöt på ytan just nu men även om vi tvingats vänja oss och blivit mer eller mindre avtrubbade så är brotten för grova för att ignoreras.
Palestinierna går för långt med en förbluffande regelbundenhet och kommer att fortsätta med det så länge ingen finner det mödan värt att påtala eländet.

Fast det kräver förstås en smula civilkurage och den varan för tyvärr en alltmer tynande tillvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Ramalla, Gaza, Erekat, Västbanken, Säkerhetsrådet, USA, Abbas, Zahar, Hamas, ...

Fråga mej

Nyheter i Israel är inte som nyheter på andra ställen i vår värld.
De dyker upp på morgonen men är glömda när skymningen lägrar sej.

Nu har Carmel brunnit några dagar och arbetsinsatsen var grotesk.

Resurser saknades både vad gällde utrustning, kunnigt folk och samordning.
Nu stundar räfst och rättarting och sedan förpassas även denna händelse till historien.
Kanske ändå inte... förlorade liv förpassas inte varken till historien eller någon annanstans, de fortsätter att vara en del av vår verklighet.

I övrigt är det ganska många saker som bubblar.
En bubblare bubblade upp för någon vecka sedan då Knesset röstade igenom att innan man börjar ge bort land ska man fråga folket om de faktiskt vill ge bort dessa landsnuttar.
Folket det är vi och visst är det trevligt att bli tillfrågad.
I Schweiz frågar man oss hela tiden.

Är man ett litet utsatt land som Israel så har man inte råd att ge bort land bara hur som helst.
Man vill vara riktigt, riktigt säker på att det verkligen är vad de flesta människorna vill – eller inte vill.
Det handlar om annekterat land som föll i israelernas händer efter att de vann det krig araberna pådyvlat dem.
Vanligtvis är det ju parlamentariker som beslutar för oss men i viktiga frågor som att ge bort land då kliver man upp ett pinnhål och låter folket som bor i detta land bestämma.
Klart och rejält.

Erekat tyckte inte det var varken klart eller rejält utan sa något i stil men vad Bildt brukar säga – ’så får man inte göra’.
Nu har ju varken Erekat eller Bildt något att säga till om i Israel (hoppas de läser detta...) så det kan ju kvitta vad de säger men eftersom den arabiska ryggmärgsreflexen att fördöma denna nya lag säger en hel del om vad Israel har att kämpa mot så blir en sammanfattning ändå ganska intressant.

Allt som stör och förvirrar araberna i deras hundratioprocentigt genomförda vägrarpolitik bör betraktas som ett hår av hin.Det var nu inte bara Erekat på Västbanken som ondgjorde sej över den nya lagen utan han fick retoriskt stöd från de flesta av Israels grannar.
De där föredömliga demokratierna du vet...
Ingen gillar den nya lagen.

Naturligtvis ställer man sej frågan varför de i samlad trupp ställde sej upp och hade synpunkter på vad som tilldrog sej i Israels lagstiftande församling?
Först – hur kom det sej att de ansåg sej ha rätt att ha synpunkter på Israels inre angelägenheter?
Sedan – vad har de emot att det stiftas en lag som låter folket bestämma?
Sist – varför tror de att resultatet skulle bli sämre (för dem? för israelerna?) om folket får bestämma i stället för politikerna?

Svaret är inte särskilt orginellt men uttalas väldigt sällan ute i friska luften.
Araberna har vissa indikationer på att de skulle kunna lura det politiska ledarskiktet till en för Israel ödesdiger eftergiftspolitik men de inser att det kommer att bli aningens svårare att lura folket.

Man brukar ju säga att kunden alltid har rätt men i det här fallet skulle jag vilja säga att folket har alltid rätt och orsaken är – tror jag – att de är mindre prestigefyllda än politikerna.
Folket behöver inte kompromissa mellan koalitionsbröder och inte heller klia varandra på ryggen för att ge uttryck för vad de anser vara rätt och riktigt.
Folket röstar på vad som förefaller vara det klokaste alternativet och sedan är det bra med det.
Folket ger röst åt folket.

Araberna gillar inte att folkets röst blir hörd för de är rädda att folket är klokare än politikerna.
Politikernas brist på klokskap och överskott på prestige gör att araberna ganska lätt kan slå in sina giftiga kilar men folket är genuint och kittet dem emellan tillåter inga kilar att få fäste.
Detta gjorde att araberna blev både nervösa, ängsliga och rädda när Israel klubbade igenom lagen om rösträtt för folket.

Ett pikant sidospår:
Om jag inte minns fel så har de arabiska ledarna själva lovat sina undersåtar att utlysa en folkomröstning innan ett fredsavtal med Israel skrivs under, så vad är skillnaden?
Till och med Hamas säger att de kommer att respektera en sådan omröstning.
Detta är naturligtvis endast en illustration av vad man menar med fagert tal men visar att de är väl medvetna om vad som får västerländska hjärtan att blöda av entusiasm och välvilja.

Som vanligt är det som är tillåtet för andra inte tillåtet för Israel med den skillnaden att den här gången gav Israel blanka katten i detta fenomen och slöt enhälligt upp bakom idén att låta folket bestämma.
Man behöver inte vara revolutionär för att gilla uttrycket – ’all makt åt folket’.

Eftersom detta inte är en nyhetsblogg utan använder sej av frikostiga latenstider så är det nu ganska länge sedan den nya lagens införande var uppe på nyhetssidorna.
Att den finns räcker bra och att den dessutom låter folket sova bättre om nätterna gör den ännu bättre.
Tala om bonus.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carmel, Knesset, folkomröstning, Erekat, Bildt, araber, Hamas, ...

Tankekedjor

Demand, demand and most of all – refuse.
Kräva, kräva och mest av allt - vägra.
Detta är några av Abbas verbala markörer efter att han lämnat strålkastarljusen i Washington.
Å ena sidan vet vi att detta är vad han måste säga för att samtidigt kunna hålla fast vid sin position men å andra sidan är det inte en framkomlig väg och vanligtvis ger man sej ju in på ett väg för att man har ett mål, man vill komma någonstans.

Sedan kan man inte komma ifrån att det hela dessutom blir ganska komiskt.
Abbas är nu, efter ljusår av bugande och trugande, nedtryckt på en stol vid förhandlingsbordet men redan innan de kommit igång meddelar han att han inte tänker ändra sina krav i något som helst avseende.
Inte kompromissa om någonting.
Bara kräva.
En varning om fallerande verklighetsuppfattning är definitivt på sin plats.

En av vägrargrejerna är att ett eventuellt framtida Palestina kommer att vara ett magnifikt apartheid-land där minsta doft av någon israel obönhörligen kommer att just - vägras.
Jag har skrivit om detta tidigare men det blir inte mindre anmärkningsvärt för det.
Läser man lite artiklar i ämnet så är de ganska menlösa men kommentarerna till artiklarna är desto mer klarsynta – om man bortser från rena skräpet.
Vanligt bondförnuft står sej ofta bättre i konkurrensen än intellektuella nysningar.

Var finns Obama i det här?
Blir han briefad om vad Abbas häver ur sej eller blir han ’skyddad’?
Har han överhuvudtaget några åsikter om detta och tänker han i så fall att dela med sej av dessa?
Naturligtvis inte.
Har ni någonsin hört Obama säga ens något tveksamt om Abbas och palestinierna?
Aldrig säger aldrig – och detta vet Abbas mycket väl så han går frimodigt på i ullstrumporna.
Ytterligare en tråd i väven av de nu så tragiska Obama-effekterna.

Det finns en sak som Obama sagt mer än en gång och som jag uppskattar honom för.
Han säger ”The Jewish state of Israel”.
Klart, slut.
Detta är något vi aldrig kommer att få höra Abbas säga för det 'kan' han inte.
Ytterligare en av dessa koder som måste krossas innan något substantiellt kan komma till stånd.

Klart han kan säga det men inte samtidigt som han sitter kvar som president – om det nu är så att han egentligen fortfarande är president?
För att låta den ena frågan ge den andra så undrar man naturligtvis över vad han i så fall presiderar över – och vem och vilka?

Idag kan vi läsa rubriker som basunerar ut att Hamas nu släpper loss sina trogna på Västbanken. De är nu fria att göra vad de är bäst på – att göra andra illa.
I det här fallet är det Abbas poliser som varit ofina nog att plocka in ett antal Hamas-entusiaster.
Inte bra, så fram med barbariet och ha ihjäl varandra...
I Islams namn?
Palestinier mot palestinier, polerade palestinier mot oborstade palestinier.
Tillsammans bildar de en sällsam soppa som Israel förväntas ha förtroende för vid de kommande bordssamtalen.

Först borde man kräva att de sopar rent framför egen dörr innan de försöker presentera någon sorts auktoritet vid förhandlingsbordet men så så långt sträcker sej inte de stora männens förståelse för situationen.

För att traska vidare i tankekedjan så är det ju tradition att den som vinner ett krig (och speciellt ett krig som var ämnat att radera ut motparten) helt enkelt lämnar över sina villkor för fred till de besegrade som har att acceptera eller bli ytterligare krossade.
Idag, när världsopinionen är så manipulerad som den är, har man övergett den traditionen för ett förljuget taskspel inför förväntansfulla gallerier.
Att vinna bl.a. svenskarnas gunst överstiger vida möjligheten att ge palestinierna ett bättre liv.
Lyssna bara på Erekat och du kan inte missa min poäng.

Om de palestinska förhandlarna nu inte kan knipa käft så borde de i alla fall tänka till innan de öppnar munnen.
’Demand, demand and refuse’ – ett inte särskilt förtroendeingivande öppningsanförande.
Inte ens ett effektivt sådant.
Illusioner för sej och dagens verklighet för sej.
Kommer dessa storheter någonsin att mötas?

Sist en grej jag funderat över.
Det där med byggstoppet på Västbanken – fortsätta eller sparka igång byggandet igen?
Utan hänsyn tagen till den principiella frågan så tycker jag att byggstoppet ska fortsätta.
(Detta kommer min bror att halshugga mej för.)
Varför bjuda palestinierna på vad de så ivrigt väntar på – och gratis också!
Abbas och hans förhandlingsdelegations räddning är ju att Israel sätter igång att bygga om några veckor så de kan ta första bussen hem i skuggan av ett sedan länge välpreparerat alibi.
Vi vet ju att bosättningshysterin bara är en ploj men då kan ju israelerna också ploja på och på så sätt kedja fast palestinierna vid Obamas förhandlingsbord.
Under de fortsatta samtalen kan israelerna sedan lugnt ägna sej åt att slita bort den ena masken efter den andra från Erekat och hans kumpaner och låta dem sitta där nakna endast iklädda ilvillighetens, falskhetens och förljugenhetens fikonlöv.

Om det sedan finns någon som är beredd att erkänna vad de ser är naturligtvis en annan fråga.
Kanske krävs det ett barn som påpekar att kejsaren är utan kläder, att de kravmärkta stapelvaror palestinierna presenterar inte är något de på något sätt har rätt till, att ett mera lågmält tonläge hade varit klädsamt samt att israelerna först bör se till att tillvarataga sina egna intressen innan de försöker tillfredsställa alla andra.
Precis som alla andra gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Obama, palestinier, Hamas, Västbanken, Israel, bosättare, Erekat, ...

Erekats jul

Så var det jul igen.
Erekats jul.
En jul utan skinka, risgrynsgröt och julgran men med mängder av önskelistor.

Månaden är maj och normalt sett är julen inte i sikte på ett bra tag än men tidningsrubrikerna lämnar oss ingen ro – alla dessa önskelistor och alla dessa fromma förhoppningar.

Det pågår något mycket märkligt i Mellanöstern i dessa dagar.
Kom med något nytt – säger den insatte som fortsätter att läsa rubriker och någon gång även dyker ner i en artikel.
Nej, särskilt nytt är det kanske inte men det får luktsinnet att vädra både glögg och pepparkakor trots att lövsprickningen i dagarna tar andan ur de naturälskande svenskarna.

Det skrivs önskelistor som aldrig förr men de går inte till tomtefar i Lappland utan sprids ut i strategiska portioner via den alltid lika tjänstvilliga mediacirkusen.
Obama tillhandahåller bläcket, slickar frimärken och är generellt frikostig med käcka tillrop medan Erekat, palestiniernas chefsförhandlare, gör vad han kan för att klämma in allt det göttaste.

Obamas fredsprocess ligger i startgroparna trots att aktörerna är måttligt intresserade – av olika anledningar.
Nu ska det åter igen bli fred mellan israelerna och palestinierna, bara de gör som Obama säger.
Israelerna krälar i stoftet medan palestinierna med klingande vapen rider in på arenan på svettiga springare.

Visst ska vi ha fred säger Obama till israelerna.
Ge bara palestinierna vad de begär så ska det nog bli bra.

Visst ska vi ha fred säger Obama till palestinierna.
Skriv era önskelistor och glöm ingenting så ska det nog bli bra.
Och önskelistor blir det.

Ge oss det och ge oss detta, ge oss det där och ge oss också det där borta.
Sedan måste ni ge oss det vi pratade om igår och vi kräver dessutom allt vi ännu inte kommit på.
Vi kräver allt för allt är precis vad Obama lovat oss.
Alltihop säger Erekat.
Hela rasket.

Israelerna fortsätter att kräla i stoftet.

Så här ungefär ser ett flygfoto över fredsprocessen ut idag där de palestinska förhandlarna med Erekat i spetsen diskuterar med USA och israelerna sparkats in i ett hörn där de av nåd ibland får lite selekterade glimtar av vad Obama och Abbas/Erekat kokar ihop.
Något att säga till om?
Inte israelerna i varje fall som på sin höjd bevärdigas med åskådarplats i detta unkna spel.
Obama som godkänt palestiniernas önskelistor i alla dess beståndsdelar säger till israelerna:
”Ske Min Vilja Annars Tager Jag Ifrån Eder Allt Vad Ni Redan Haver Och Ger Rubbet Till Min Gamle Vän Abbas”.

Israelerna fortsätter således att kräla i stoftet medan palestinierna och Obama lägger sista handen vid sina önskelistor som av någon anledning visar förbluffande samstämmighet.
Tid för lussekatter eller inte – farsen fortsätter.
Erekat gör allt för att hans nuvarande plats i solen om möjligt ska bli förevigad och ett fredsfördrag skulle tyvärr sabba dessa hans planer.

Därför fortsätter han att skriva sina önskelistor för ju mer absurda krav han kan producera desto mindre chans för en överenskommelse.
Detta passar naturligtvis Erekat som senapen till skinkan, som mandeln i risgrynsgröten och som de röda kulorna i julgranen – han bara ÄLSKAR julen.
Erekats jul.

Läs även andra bloggares åsikter om Erekat, önskelistor, Mellanöstern, Obama, palestinier, 'fredsprocessen', Israel, USA, Abbas, julen, ...


DN, SvD, Dag, Gp, S, Blt, Vlt, Bl, Tv2, 2, Gd, St, Ab, 2, Ek, Hd, Lö, Db, Kt, Svt, Ex, Sr, Smp, N24, Svt

'Får jag inte allt så skriker jag'

Abbas och Erekat på hadj.
Den trötte mannen till vänster som är insvept i sitt lakan utan tillstymmelse till glipa är Abbas.
Erekat sitter till höger, visar mera hud och smakar så mycket han törs på en sexigare image.


Att idag ge palestinierna ansvar för en egen stat vore som att låta förskolebarnen sköta och driva sitt eget dagis.
Ansvarslöst.
Man måste lära sej krypa innan man kan gå – eller hur det nu är man säger.

Bildt, Obama och Åsa Linderborg på Aftonbladet vill ge palestinierna en stat, helst idag och eventuella brister i fundamentet tänker de kompensera med lämpligt antal biljoner.
Detta är den absolut rätta vägen om man vill ta sej ur askan och in i elden men vem bryr sej...?
Inte ovanstående sällskap i alla fall.

Palestinierna är fenomenala på att låtsas som om det regnar var gång det kniper.
Vem kommer vid det här laget ihåg vad som hände en gång för länge sedan?

Palestinierna har en imponerande historia av att sätta sej på hasorna och vägra.
Man vägrade en stat första gången 1947 och sedan har detta mönster upprepats medan decennium lagts till decennium.
Att vägra har blivit deras kungsväg ut ur knepiga situationer.

Idag vägrar de igen, vägrar att öppna munnen.
Vägrar att prata med israelerna.
Hur de räknar med att detta beteende skulle tillföra dem själva något positivt är en gåta.
Inte lär det uppmuntra någon att slänga en stat efter dem i alla fall.

För att återknyta till dagiset och 'får jag inte allt så skriker jag-fenomenet'.
Får jag inte allt häller jag vällingen över Lisas klänning.
Får jag inte allt smetar jag jordgubbsglassen på soffan.
Får jag inte allt kletar jag såsen i Pelles hår.

Idag skriker palestinierna med Västbankens alla röstresurser för de vet att världen lyssnar.
Bildt, Obama och Åsa Linderborg lyssnar intensivt, artigt och mycket uppmärksamt.
Idag hörde jag i radion rösten av den som skriker högst, vildast och allra mest ursinnigt.
Saeb Erekat.

Ni som läst något från den här bloggen tidigare vet att jag har ett gott öga till denne Erekat, palestiniernas förhandlingsboss.
En större falskspelare är svårt att finna och idag genomförde han ett av sina utsökta förvandlingsnummer.
Han är ju CNN’s egen lille kelgris och dyker upp i deras sändningar med förunderlig regelbundenhet.
Där är han verserad, elegant, soft spoken, vädjande och belevad.

Idag talade han till sitt eget folk på arabiska i Ramalla och ni som kommer ihåg hur Hitler lät i sina vansinnestal under nazismens guldålder kan föreställa er hur Erekat lät idag.
Lika lite som man behövde kunna tyska för att förstå andemeningen i Hitlers tal, lika lite behövde man förstå arabiska för att greppa vad Erekat bjöd sina lyssnare.

’Får vi inte allt så skriker vi’ var kontentan av hans utbrott enligt referenten och om detta inger förtroende för ett framtida statsbyggande då är solen grön och månen blå.

Palestinierna startar krig och intifador när det dem så lyster vilka de sedan lika regelbundet förlorar.
Trots dessa nesliga förluster låtsar de som om det regnar och ställer krav efter krav efter krav...
Den som förlorar det krig man själv startat är inte den som ställer kraven men detta axiom har uppenbarligen inte nått fram till varken Erekat eller Abbas.
Israelerna får ta på sej en del av ansvaret för att denna fars tillåts fortsätta vilket får ses som ett resultat av omvärldens likgiltighet och okänslighet för rätt och rättvisa.

Det hör naturligtvis till saken att Bildt, Obama och Åsa Linderborg aldrig ställer några besvärande frågor till en palestinier utan, liksom Goldstone, sväljer deras historier med hull och hår.
Detta är palestinierna väl medvetna om och utnyttjar till bristningsgränsen.
Dumma vore de väl annars.

Detta skulle egentligen handlat om vår tids Hitlerdemagog men eftersom Erekat inte hänger i ett vacuum fick han orera till en bakgrund av vår samtids absurditeter.

Det är dags för Bildt, Obama och Åsa Linderborg att berätta för Erekat och Abbas att det är hög tid att sluta med dessa barnsligheter, växa upp och börja ta ansvar för sitt folks välbefinnande och välstånd.

Det är väl sådant man har presidenter och andra ledare till...???!!!


Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, palestinier, Bildt, Obama, Åsa Linderborg, Västbanken, CNN, Ramalla, Hitler, ...

Hjärnspöken

Vem kommer att bli först med att avslöja ”Det Stora Bedrägeriet”?
Detta bedrägeri bildar ett numera välbekant mönster där de flesta aktörer glatt spelar med, många gånger utan att reflektera alltför mycket.

I Sverige är vi noga med att lära våra barn kritiskt tänkande.
Att utifrån tillgängliga fakta bilda sej en självständig uppfattning.
Ingen bör lämna skolan utan att få med sej en rejäl skopa kritiskt tänkande i ryggsäcken.
Men sedan då...?

Väl ute i vuxenlivet tenderar alltför många att köpa färdigstuvade idéer utan att blinka.
Naturligtvis är det enklast så men vem har sagt att det samtidigt är relevant, respektabelt eller har någonting med sanningen att göra.

Det finns en grupp människor där denna brist är av avgörande betydelse – opinionsbildarna.
De som väljer ut vad vi andra bör läsa, se och höra och inte minst väljer utformningen av materialet de levererar till oss.
Nog är de en statsmakt alltid!

Denna opinionsbildargrupp finner du bakom rubrikerna i din tidning, du hör dem i dina radioreportage och du ser dem på kvällskvisten i dina TV-nyheter.
Alla påverkar dej, på gott och ont, såvida du inte lärt dej ett visst mått av kritiskt och analytiskt tänkande.
I dessa IT-tider finns det faktiskt hur mycket information som helst att tillgå med minimal ansträngning.
Du har alla möjligheter att genom allsidig information skaffa dej en hållbar uppfattning vilken av någon anledning ofta har väldigt lite gemensamt med vad TT lagt tillrätta för dej.
En vuxen människa bör ha lämnat den färdigtuggade barnmaten bakom sej och börja bearbeta maten själv.

Nu snabbt över till ’Det Stora Bedrägeriet’.
Naturligtvis har det sin vagga i Mellanöstern.

Det handlar om klara och tydliga händelseförlopp som medvetet förvrängs för att sedan okritiskt köpas i sin nya gestalt.

Tempelplatsen är en del av Israel där muslimer är satta att sköta de dagliga sysslorna.

Religionsfrihet råder i landet och jag som kristen blir alltid varmt välkomnad i en synagoga.
Muslimerna på Tempelplatsen anser dock att de skulle ha någon sorts särställning där och själva kunna bestämma vilka som får besöka berget, vilket naturligtvis är absurdt.
Religionsfrihet är religionsfrihet är religionsfrihet.
För att lugna dessa muslimska själar har Israel infört ett schema där muslimerna får ha platsen för sej själva vissa tider och andra besökare har tillträde andra delar av dagen.

För ett tag sedan kom en grupp judar upp på Tempelplatsen och möttes av stenkastning.
En välplanerad stenkastning.
Stenförråd hade lagts upp och gömts inne i Al-Aqsa-moskén(!) och det handlade inte om stenar man skrämmer bort en hund med.

De var av typ gatstenar som verkligen inte vem som helst orkade kasta iväg och följdaktligen kunde orsaka andra skador än blåmärken.
Polisen fick rycka ut för att få stopp på eländet men flera hann tyvärr bli skadade innan ett bedrägligt lugn var återinfört.

Strax kördes händelseförloppet i Bedrägerimaskinen och kom ut på andra sidan i en tappning som hade ytterst lite gemensamt med den verkliga händelsen.

Plötsligt var det polisen som började slå ned muslimska tillbedjare och Erekat hakade naturligtvis på genom att anklaga Israel för att leka med elden på Tempelplatsen.
Hänger ni med i bedrägerihärvan?
Jag hoppas det för efter den händelsen har det rullat på.
Muslimska ledare har hetsat sina anhängare och uppmanat dem att ta sej till Tempelplatsen för att ’skydda Al-Aqsa’.
Skydda? Skydda?? Skydda???
Skydda mot vad? Mot vem?

Stenkastarna själva är värda en egen liten avdelning.
Jag har sällan sett killar så måna om sin image.
Alla de rätta attributen var på plats för tänk om man lyckades komma med i en TV-sändning...
Alla bolag av rang var ju där.
Arafatschalen lindad i de rätta sekvenserna, en svart ansiktsmask eller en rödrutig snusnäsduk för att dölja sin identitet (modiga killar...) och sist men inte minst den vita brynjan.
Går de till sin stylist innan de beger sej ut i hetluften?

Ingen i Israel har några ambitioner att peta på Al-Aqsa utan hela härvan kommer från muslimska hjärnspöken.
... som köps, rakt av, av opinionsbildare för att sedan levereras till dej och mej i sin splitternya förpackning där vänster blev höger - eller om det möjligen var tvärtom.
Inte så noga, bedrägeriet är ett faktum och alla är nöjda och glada.
Hmmm...
Araberna är offren medan israelerna är de stora bovarna – precis som vanligt.

Precis så är det med hjärnspöken.

Läs även andra bloggares åsikter om kritiskt tänkande, opinionsbildare, TT, IT-teknik, Tempelplatsen, stenkastning, Al Aqsa, gatstenar, Erekat, bedrägeri, arafatschal, ...

Papegojkören

Vid det här laget drar jag faktiskt på smilbandet när jag hör den ena storheten efter den andra lydigt upprepa palestiniernas käpphästar.
En riktig papegojkör i djungelns alla skriande färger.

Ingen person av rang i Europa vill stå utanför denna kör.
Alla vill vara inne i mer än en bemärkelse.
Inträdeskraven är få – vad som krävs är bara förmågan att upprepa.
Ett upprepande från de ’rätta’ källorna, naturligtvis.
Om medlemmarna därtill har en begränsad förmåga till självständigt och kritiskt tänkande underlättar det naturligtvis genomförandet av papegojkonserten.

Abbas och hans lille hjälpreda, Erekat, proklamerar att bosättningarna är det största hindret för fred och strax går stafetten till Papegojkören.
Nu är det deras uppgift att upprepa vad Abbas och Erekat sagt och helst piska upp stämningen med lite fluffig indignation.

Vår egen utrikesminister har en färgstark baryton, rik på övertoner.
Han vill ju inte vara sämre än någon annan i Papegojkören så han plockar fram sin allra myndigaste stämma när han yttrar sitt mantra om bosättningarna.
Solana med sin sobra tenor har finslipat denna metod under många år i gamet.
Han vill ju bara de små livens bästa...

Obama som representerar vissa grupperingar i USA, har dirigentuppdraget i Papegojkören och tror av någon anledning att Israel ingår i hans regeringsunderlag.
Han har med sin djupa bas villigt anammat myten om bosättningarnas hemskheter eftersom detta synsätt passar hans ambitioner som hand i handske.
Han jagar varje halmstrå som kan ge honom världens muslimer på ett bräde.

Jag har aldrig förstått sambandet mellan bosättningar och fred.
Jag tvivlar starkt på att någon annan heller sett ljuset.
Bosättningarna är ett typiskt ’icke-problem’ som kommer att lösas genom förhandlingar den dagen palestinierna bestämmer sej för fred och gör slut på konflikten.

Detta ’icke-problem’ är ett så tydligt svepskäl för att inte vilja avsluta konflikten att jag blir riktigt generad å palestiniernas och Papegojkörens vägnar.
Fattar de inte att folk förstår... att folk förstår att bara driver med oss.
Storgubbarna förstår naturligtvis ingenting - de har ju sin prestige att tänka på - men vanligt folk förstår nog förutsatt de inte är totalt aftonbladsindoktrinerade.

Obama ställer idag kravet på Israel att införa totalstopp för allt byggande i bosättningarna.
Till Abbas säger han att han borde nog, för att ’saken’ ska se lite bättre ut och för att ge sken av viss trovärdighet, minska lite på hatpropagandan mot judar och mot Israel.
Putsa fasaden.

Obama använder ordet ’reduce’, minska ner lite lagom sådär, när han talar om de giftiga förtalskampanjerna palestinierna kontinuerligt bedriver – inte minst bland barnen.
Tala om en förlorad generation.
Många generationer vid det här laget.

Naturligtvis låtsas palestinierna inte höra Obamas stilla vädjan utan brer på etter värre bl.a. genom nyligen genomförda test och TV-program för skolbarn där man enades om att både Haifa och Negev ligger i Palestina.

Tablå!
(Tack Bildt för finansieringen. Nu vet vi att vi har dej som i en liten ask...)

Israel krävs på totalstopp av all byggverksamhet medan palestinierna vänligen ombeds reducera sina hatkampanjer.
Jag tror det är dags att aktivera Papegojkören igen för att upprepa och förklara dessa blatanta orättvisor.

Sammankallandet till generalrepetition ger dock ett magert resultat.
Obama är ute och dansar med Michelle, Solana är på tjurfäktning och Bildt bara bloggar och bloggar.
Merkel, Sarkozy och Brown är antingen i tvättstugan, på tennisplanen eller deltager i höstjakten.
Ingen kan komma.

När Papegojkören sysslar med kväden av obskyr karaktär som att kalla en spade för ett trollspö och bosättningar för ’ett hinder för fred’ då är uppslutningen mangrann, entusiasmen på topp och körklangens timbre i klass med Orfei Drängar.
Himlarymden fylls av sång för gudar.

När Papegojkörens program innehåller obekväma fakta och obestridlig information kan ingen komma.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, Solana, Bildt, Obama, Israel, palestinier, bosättningar, Brown, Merkel, Sarkozy, svepskäl, aftonbladsindoktrinering, Haifa, Negev, ...

DN DN T SDS SDS SvD SvD SvD AB