Prat om Egypten

Nu är de i gång igen.

Demonstratörerna fortsätter med vad de är bäst på – att demonstrera – vilket i sin tur driver Egypten allt djupare in i kaos.

Det är svårt att skriva om Egypten men på något sätt angår Egypten oss alla och då är det väl bara att med glatt mod traska vidare på tangentbordet.

The Moslem Brotherhood kan i alla fall inte klaga över brist på publicitet i dessa dagar.

De är på allas läppar även om ytterst få vet vad de är för sorts skäggiga gubbar.

Först och sist så är de islamistiska fanatiker och eftersom fanatism inte hör hemma i politiken så blev det fel från Morsis första dag vid makten.

Hans enda intresse var att Egypten blev ett stort sharia-näste utan tanke på att över 40.000 000 egyptier inte var ett dugg intresserade.

Dessa 40 miljoner relativt välutbildade människor som inte röstade på Morsi fick nog och såg med arméns hjälp till att Morsi fick gå.

Brödraskapet accepterade inte att alla inte älskade dem utan hävdade att Morsi blev demokratiskt vald och att det var han som skulle regera.

Om han ändå hade gjort det...

Han var svag och helt oförstående för Egyptens behov så för att rädda landet fick han gå.

Sedan följde kaos.

Många dog.

Idag ännu mera kaos och ännu fler döda.

Brödraskapet är inte några som är intresserade av Egyptens väl utan endast av Brödraskapets väl.

Gator och torg i alla större städer blev igenkloggade av demonstranter och så har det varit i veckor nu.

Kan kaos fortsätta hur länge som helst utan att ett land imploderar?

Tänk er att bo i ett hus där gatan utanför varit belägrad av demonstranter i veckor... bara att få hem mjölken kan vara en lek med döden.

"OK, alla vet vid det här laget att ni inte är nöjda men gå nu äntligen hem och sätt igång och gör något vettigt åt situationen.

Snart går hela Egypten i konkurs och ni bara står här och skriker." (granne till en av demonstrationerna)

Jag får väl en avhyvling för att jag är vanvördig mot dessa hängivna islamistfanatiker men enough is enough.

Morsi kommer inte tillbaka.

Ju snabbare ordningen återställs så val kan hållas desto snabbare kan Egyptens konvalescentperiod inledas.

Demokrati är inte lätt men jag har lärt mej att det inte räcker att man blir vald enligt 'allemansmetoden'.

Personen som blir vald måste också driva en demokratisk process, inte bara prata demokrati, och se till att varje minoritetsgrupp känner trygghet och tillförsikt.

Här brast Morsi i varje stycke men om det talar inte omvärlden, bara om att han blev vald i ett demokratisk val.

Bör en person som blir vald i ett demokratiskt val men ignorerar och motarbetar grupper andra än hans egen och bli föremål för stöd?

Att "Ship to Gaza"-folket anser så vet vi när det gäller Hamas men nu gäller det Egypten.

Om Morsi överhuvudtaget gjorde något bra under sitt år vid makten så var det bara för hans eget Brödraskap.

Alla andra svek han.

Bör han fortfarande få världens ledares stöd?

CNN hade en snutt med Carl Bildt häromdagen och han stödde Morsi till 100% - för han var ju så oerhört demokratiskt vald...

Det verkar vara det enda som gäller även om människorna i landet lider alla helvetets kval och får den ena kyrkan efter den andra uppeldad.

Lärde mej nyss att det inte handlar om 5-6 nerbrända kyrkor utan om mer än femtio (50!). 

Samma med Obama.

Han sparkade ut Mubarak och omfamnade Morsi och Brödraskapet och satsar nu hela sin prestige på dessa tvivelaktiga figurer.

Hollande i Frankrike och Erdogan i Turkiet, ja ledare runt om är galna av ilska över att armén plockade bort Morsi och nu försöker sej på det ganska omöjliga jobbet att få fason på Egypten.

Inget bra kan hända i Egypten innan det blir lugnt.

Ju snabbare det blir lugnt desto bättre för Egypten och dess invånare, inklusive för skäggen.

Trist nog eldas demonstranterna till extas av uppmuntrande ord av Bildt och andra så vore han så smart som han vill framstå skulle han väga sina ord på en mera noggrann våg.

Om våra ledare vore lite mer street smarta och mindre prestigefyllda och mindre på sin vakt vad folk ska säga och dessutom vågade se saker och ting som de är i all sin nakenhet då skulle de politiska processerna klaras av mycket smidigare.

Prestige är ett elände i politiken men tyvärr finns det alldeles för mycket av den varan.

Släng iväg prestigen och sätt igång och jobba.

Det var ju faktiskt därför ni fick era jobb och Egypten kommer att behöva mycket hjälp av realistiska ledare med åtminstone aningens mod i barm.

Tillägg efter moget övervägande.

Man bör kanske höja blicken från Kairos skitiga gator och försöka förstå vad kampen egentligen handlar om.

Den fanatiska islamismen tog ett rejält kliv framåt när Morsi blev vald och i skuggorna väntade både Syrien, Turkiet, Libanon och några till.

Världsislamismen fick rosa hallucinationer och Iran började förbereda sej på världsherravälde.

De räknade kallt med att vägen dit nu var utstakad, breddad och asfalterad och väntade bara på det rätta ögonblicket.

I stället vaknade Egyptens befolkning till sans och asfalten fick djupa sprickor.

Lika dramatisk som utvecklingen är i Egypten är förvecklingarna bland världssamfundets aktörer.

Ingen gillade Morsi men lät honom hållas av skäl ingen vill tala högt om.

Nu när Obama satt ner foten smyger andra aktörer ut ur garderoberna och kräver att armén, de enda som kan återställa lugnet och respekten för ett fungerande samhälle, gör vad som helst utom vad som just nu krävs – stoppa islamismens kalla hand som vill krama sönder den fria världen.

Fegt och patetiskt och ett kardinalfel är att alltid, utan eftertanke, tro att den som vid ett snabbt ögonkast kan ses som den förfördelade parten alltid har rätt.

Samma fenomen ser vi när 'de små och svaga' palestinierna kommer på tal.

Folk frågar sej aldrig vem som har rätten på sin sida utan stöder automatiskt de som bäst lyckats framställa sej som offer.

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka till problemet med palestinierna.

Jag hoppas problematiken i Egypten åtminstone blir tidsmässigt något kortare och mindre infekterad än förvecklingarna med palestinierna även om det inte ser ut så idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Morsi, islamister, The Moslem Brotherhood, demonstrationer, Bildt, Obama, ...

Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Dilemma

Det är bara så fruktansvärt outhärdligt och så svårt…
Man kan inte jämföra men ändå gör man det.

Hur kan man jämföra situationen för en familj där en son blivit kidnappad och befunnit sej i Hamas våld under snart 1000 dagar med en annan familj vars son blev mördad vid samma kidnappningstillfälle?
Vem har fått utstå det hårdaste slaget och vem har fått betala det högsta priset?

Det har under flera dagar pågått demonstrationer i Jerusalem av människor som vill vad varje israel vill – att Gilad Shalit ska bli fri.
De vill att han ska bli fri till vilket pris som helst.
Strax intill finner du andra demonstranter som också vill att Gilad Shalit ska bli fri men inte till vilket pris som helst.
Priset de inte är villiga att betala är att de som mördade deras barn som bonus ska slippa sina straff och släppas fria.

Man kan ju inget annat göra än att både förstå och känna med båda parter och ändå måste Olmert och regeringen välja.

Hamas har en namnlista på 450 utvalda terrorister de vill ska bli fria i utbyte mot Gilad och jag lovar, de är inte några söndagsskolegossar.
Det har förhandlats i Kairo via egyptiska mellanhänder och Gilad-gänget har framhållit att om han inte blir fri nu så kanske han aldrig blir fri.
Gänget en liten bit bort, som också vill att Gilad ska bli fri (ja, ni har hört det nu...), har varnat för vad följderna kan bli för landet och folket om dessa bloddrypande mördare kommer ut i friska luften.

Olmert talade till nationen i kväll under några minuter och sade bland annat att ett land måste ha sina röda linjer och att man inte alltid man kan negligera en hel nation till förmån för en enda kidnappad soldat.
Detta var naturligtvis inte vad familjen Shalit hoppades få höra men på något sätt verkade de luttrade – de sa att de trots dagens besked hoppades att en dag...

Som om detta inte vore nog så inser folk att denna slutspurt för att få Gilad fri inte har så värst mycket att göra med medkänsla eller rättstänkande utan mer handlar om vad som i slutändan kommer att stå på Olmerts meritlista.
Till mångas lättnad är hans nedräkning i full gång.

Åter igen – hur ska man se på detta dilemma?
Ska en olycksbroder räddas till varje pris även om priset i sej kommer att skapa ännu fler olycksbröder?
Vilken terrorgrupp kommer i framtiden att avstå från nya kidnappningar när belöningen blir så här magnifik.

Skillnaden är att alla vet hur Gilad ser ut, vilka hans föräldrar är och vilken mat han åt i skolmatsalen.
De framtida terroroffren har idag inga ansikten, vi vet inte hur många de kommer att vara och vi känner inte till tidpunkten då de kommer att bli mördade.
Statistik och dyrköpta erfarenheter visar dock entydigt att terrorister på grönbete ägnar sej åt helt andra saker än att plocka blommor.

I detta dilemma finns inte rätt eller fel – bara att handla på ett sådant sätt att man orsakar minsta möjliga skada.

kidnappning, Jerusalem, Gilad Shalit, demonstrationer, Olmert, Hamas, söndagsskolegossar, Egypten, mördare, meritlista, terrorgrupp, medkänsla, ...
Y DN BLT SVT-O DN D AB N Smp Vg Y ETC VG Dagbladet

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige: Ultranationalister och extremhöger. Riktig höger!Shalit.
MXp: Bojkotta Palestina - tills terrorn upphör och Israel erkänns.
Fred i Mellanöstern: Svenska medier om överdrifterna i Gaza
Sapere aude! Har palestinska myndigheten erkänt Israel bara för att få internationellt bistånd?
Ilya Meyer: Siffror betyder så litet
Empatisk men inte patetisk: Kortfattat om självförsvar och Gazakonflikten
Rabnor tycker o tänker: Polis och polis
Tundra Tabloids: Palestinian Word Weasel Watch

Det fanns en gång en stad...

Det fanns en gång en stad i södra Sverige som gjorde allt för att bli kallad storstad.
Den hade många odds emot sej men kämpade ändå på.
I jämförelse med staden på andra sidan sundet var Malmö en pyttestad som mest solade sej i glansen av det kontinentala Köpenhamn.
Sedan var det ju det där med Stockholm och Göteborg – hur man än räknade och hur många gånger man än räknade så hade dessa städer fler inneboende själar än Malmö.

Vad gör en ambitiös stad som bara nästan är en storstad för att locka till sej nya själar?
Man försöker bli så attraktiv som möjligt.
Malmö lade manken till och blev både trivsam och vacker och människorna började kalla staden för Parkernas Stad.
Blommande grön och musikaliskt skön.

Rosengård var på den tiden en gård av rosor.

Jag kom till Malmö som 17-åring från landsorten för att studera musik på Musikkonservatoriet – som det hette då.
Denna frustande 'workshop' var inrymd i en statustyngd villa med pelare och statyer där varje litet övningsrum var försett med en bländande utsikt över Öresund och Köpenhamn.
Malmö var inbjudande, levande och inspirerande och konsten var en integrerad del av vardagslivet.

Min mamma hade en syfabrik på landsorten.
Hemmafruar som snutit färdigt sina barn och sänt iväg dem i olika riktningar kunde tjäna en slant på att sy "blåbyxor".
Kollektionerna avancerade snart till läckrare utstyrslar och fler arbetare behövdes.
In i gänget kom jugoslaver, turkar och andra som var osedvanligt angelägna om att tjäna en slant – vilket de också gjorde.
De var arbetsvilliga, kompetenta och envisa – blev det en krokig söm idag blev den med all säkerhet rakare i morgon.

Mamma odlade många och nära kontakter med dessa främmande fåglar.
Kulturmötena var positiva och ömsesidiga och berikade alla medan en sund nyfikenhet från båda hållen gav vardagen färg.
De besökte sina ursprungsländer på semestern och kom alltid tillbaka med famnen full av presenter och många läckra historier.
Vänskapsbanden var starka och långvariga och efter mammas död var det mer än en av dem som regelbundet lade en blomma på hennes grav.

I Malmö finns det idag många främmande fåglar.
De har kommit till Sverige av olika anledningar.
Idag skulle man kunnat tro att de kommit just för att demonstrera – demonstrera mot judar och mot Israel.
Att bli svensk är inte längre ett mål eftersom man ser ner på svenskarna och då vill man ju naturligtvis inte bli som dem.

Rosengård är inte längre en gård av rosor och Malmö är inte längre staden som vill bli kallad storstad.
Malmö har blivit en stad där grönska och kultur förbytts i uppvigling och misshandel.
En stad av skräck.
Musik och glädje har bytts mot ett accelererande hat.

Förr kunde man gå fram till farbror polisen och fråga vad klockan var och få ett vänligt svar men idag har polisen blivit part i målet – målet att förnedra judar och förneka Israel.
De sidade med skränhopen som fick hållas med flaskor och ruttna ägg medan de fridsamma demonstranterna för rättvisa i Mellanöstern blev åthutade och slutligen bortkommenderade.

Vad finns kvar av medlöparstaden Malmö?
Inte mycket.
Inte mycket utöver att den har skaffat sej ett rykte långt utanför Europas gränser – ett mycket dåligt sådant.

Malmö, Köpenhamn, Parkernas Stad, musikkonservatorium, främmande fågel, demonstrationer, Rosengård, misshandel, uppvigling, judar, Israel, polisen, Mellanöstern, dåligt rykte, skränhop, Europa, kontinental, ...
T SP K K Y B SvD SvD SvD HD SDS SDS SDS AB AB AB AB D DB DN DN
Bloggar: IiS MXp Meyer JiM Rabnor

Demonstrationsförhinder

Nu är det dags igen.
Nästa demonstrationsobjekt har anmält sej med buller och bång och den här gången är det ännu smarrigare än vanligt.

Nu handlar det om verkligt ont uppsåt i avsikt att döda och skada till skillnad från andra mera löst grundade demonstrationer de senaste veckorna.
Vässa plakaten, fräscha upp röstresurserna och dra på kängorna för nu ska det marscheras och demonstreras om aldrig förr.
Nu har vi äntligen en verklig orsak att demonstrera.

Hamas som inte vågade möta israelerna på markplanet har nu krupit fram ur sina jordhålor och tar ut sin frustration på bröderna i Fatah.
De har lagt beslag på sjukhus, skolor och moskéer och gjort om dem till förhörs-och tortyrkammare.
I sina paranoida hjärnor ser hamaskrigarna kollaboratörer och spioner överallt.
De misstänker varje fatah-sympatisör för att ha skvallrat för Israel och nu låter de kvasten gå.

Har ni spikat färdigt era plakat än?
Det börjar bli bråttom för fatah-folket går åt som flugor.

Blir de inte dödade direkt är en populär metod att skjuta av benen på någon misstänkt.
Därefter blir vederbörande vanligtvis mera medgörlig.
En annan variant är att krossa en handled – att därefter hantera de blanka automatvapnen blir ju då lite knepigare.

Om tortyren inte snabbt nog ger avsedd effekt låter förhörs-och tortyrledaren trycka ut ögonen på den olycklige som därefter förmodligen ger Hamas allt vad de vill ha.

Det är januari och vädret är opålitligt men inget busväder i världen borde hindra någon svensk med rättstänkandet i behåll från att gå med i demonstrationer mot detta vidriga våld.
Naturligtvis ställer alla upp för de svagaste i Gaza.
Upprördheten måste ju vara enorm.

Hamasanhängarna har också samlat ihop tusentals mobiltelefoner och datorer från fatah-folket för att ytterligare utforska och åtgärda om de möjligen haft "otillbörliga" kontakter.
Det var just dessa män som sprang och gömde sej under striderna med israelerna som nu försöker återupprätta sin förlorade respekt genom de grymmaste av våldsmetoder.
Detta måste de demonstrationsglada svenskarna naturligtvis kraftfullt agera emot.

Att deltaga i en väns begravning kan idag vara ödesdigert i Gaza, speciellt om den döde varit fatah-sympatisör.
Inget lär hindra hamasfolk från 'Izaddin Kassam' och 'Internal Security Forces' att spana in lämpliga offer bland de sörjande, dra in honom i en bil och frakta den infångade till närmsta tortyrcenter.

Detta är en så pass grov avart av mänskligt beteende att varje stad, varje by i Sverige borde ordna ett imponerande demonstrationståg som ger eko ända nere i Gaza.
Visst vill ni svenskar solidarisera er med de förföljda i Gaza?!

Det är farligt att le i Gaza idag, visste ni det?
Någon från säkerhetsstyrkorna kunde tolka det som att du egentligen var ganska nöjd efter den israeliska operationen.
Kanske log du helt enkelt för att vädret var fint och för att din familj undkommit med bara förskräckelsen men de stöddiga hamasnikarna gör lätt sin egen tolkning och skjuter sönder dina ben i närmsta moskée.

Detta får naturligtvis inte ske ostraffat så därför blir det många ilskna plakat i kommande demonstrationer.
För det blir väl demonstrationer...??? Många demonstr.........
Va ------ blir det inga demonstrationer?
Inga alls?

Nu förstår jag inte.
Svenskarna älskar ju att demonstrera – de gick ju till och med ut och demonstrerade mot en förtvivlad försvarsaktion av Israel mot en av de mest arroganta och fanatiska terrorgrupper som existerar.
Ni demonstrerade därför att israelerna ville leva utan flygande projektiler runt öronen, ni protesterade för att de ville ha i samma trygghet som svenskarna har.
Detta lilla land som ligger inklämt mellan Hizballah, Hamas och Syrien och f.ö. gränsar till den ohyggligt stora arab/muslimska världen där alla arbetar stenhårt på Israels undergång.
Israel har på grund av yttre tvång skaffat sej en stark försvarsarmé enligt mönster från den mobbade skolgrabben som blir muskelbyggare så snart hans föräldrar tillåter.
Ni demonstrerade inte FÖR detta lilla land, denna lilla flugskit på kartan, som under hela sin existens fått kämpa för sitt liv mot en månghövdad och illasinnad omgivning - ni demonstrerade MOT...

När ni nu har en chans att demonstrera mot en islamist-extremistisk organisation i Gaza som skapades av en enda anledning – för att förinta judarna och deras land – då lägger ni er platt.
Ni tiger och samtycker och låter palestiniernas skräck härja fritt.
Är det möjligen så att en demonstration är ointressant om man inte kan markera Israel som boven?
Well...?

Sverige ligger bra till för att bli ytterligare en i raden av nationer som har försökt utplåna Israel men i stället själva rönt ett liknande öde.
Ta det bokstavligt eller bildligt – allt enligt egna preferenser.

demonstrationer, Hamas, plakat, Gaza, kängor, tortyrkammare, kollaboratörer, spioner, Fatah, automatvapen, 'Izaddin Kassam', Hizballah, ...
T T T SP K K K K Y Y Y B SvD SvD SvD HD SDS SDS AB AB AB AB AB D D DB DB DB VG VG
DN DN DNBloggar:IiS MXp FiM Sapere aude! Ilya Meyer Rabnor

Upplopp som sommarnöje

En palestinsk pojke avled för att hans föräldrar inte tog sitt ansvar och skyddade sitt barn.
De lät honom springa iväg till byns nuvarande attraktion – de s.k. demonstrationerna i Niliin, Naalin eller Naliin (stavningen varierar enligt kunskaperna i arabiska) på Västbanken.

Nu handlar det inte så mycket om demonstrationer som om regelrätta upplopp med avsikt att skada och döda.Kastar man stenblock mot en annan människa då gör man inte det för att kittla honom under fotsulorna utan för att skada honom så svårt som möjligt.
Skulle personen som blir träffad av denna stenbumling avlida, då blir det fest!

Jag har sett dessa "demonstrationer" i TV och det ser ut som regelrätta slagfält där bybor, felprogrammerade israeler och krigshetsande främlingar (ja, det lär finnas svenskar där också...) genomför sina allvarliga krigslekar.
Måltavlorna är de gränsvakter som fått i uppdrag att skydda stängselbarriären, som är en av de få livräddarna israelerna har mot vågorna av terror från Västbanken.

Min fråga är – varför föräldrar och andra vuxna låter barnen deltaga i så uppenbart livsfarliga aktiviteter?
Vem har lärt dem att det är tufft att kasta sten mot israelerna?
Är det samma personer som så djupt felat i sitt föräldra-och vuxenansvar?
I krig och vid våldsamma upplopp händer det både farliga och oplanerade saker.

Utnyttjar de sina barn i politiska syften?
Låter de barnen ta de första smällarna eftersom de känner till israelernas känslighet när det gäller barn?
Skickar de ut barnen med bamsestenar i händerna för att det gör sej så bra på bild och i TV?

Barn ska inte skjutas på men de ska heller inte befinna sej på platser där det finns risk att de kommer att bli skjutna på.
Om de angriper gränsvakterna med i förväg preparerade stenar och om ingen vuxen bryr sej tillräckligt för att be dem ta snabbaste vägen hem, då kan otäcka saker hända.
Saker som helt får stå på uppviglarnas räkning.

Jag blir förbaskad när jag ser vilka rubriker som presenteras när man inte orkat göra, eller varit intresserad av att göra, några ansträngningar för att ta reda på fakta.

När jag sedan läser att palestinierna inte vågar visa kroppen för israelerna eller låta dem vara närvarande vid obduktionen, då är det något som stinker.
Att de har något att dölja – kanske en hel del – är ganska uppenbart.

SvD HD
DN

Idiottolerans

Israelerna demonstrerar.
Well, kanske inte riktigt ändå.

Vilka är då de som demonsterar på fotot här ovanför?

Det är folk som får pengar av Israel när de är arbetslösa.
Det är folk som får sjukvård av Israel när de är sjuka.
Det är folk som får utbildning av Israel för sina barn och ungdomar.
Det är folk som får arbete av Israel för att säkra sin försörjning.
Det är folk som får socialbidrag av Israel när ingen annan försörjningsmöjlighet står att finna.
Det är folk som får pensioner av Israel när de inte kan arbeta längre.
Det är folk som genom fria val kan sända sina representanter till Knesset där de ibland också utnämns till ministrar i regeringen.
Det är folk som får demonstrera mot vad de vill utan att hamna i finkan eller bli ett huvud kortare.

Det är folk som när som helst kan lämna landet om det inte passar.

Det är folk som aldrig skulle drömma om att i en demonstration höja den israeliska flaggan - möjligen då för att strax bränna upp den!
Flaggor från Hamas och Hizballah går för sej, men aldrig en flagga från det land som föder och göder dem.
Den palestinska nationalsocialistiska flaggan är naturligtvis stommen i varje demonstration.
Vi borde sluta att betrakta dessa israeliska araber som lojala medborgare.
De gör endast i undantagsfall värnplikten och om någon insisterar på att göra den förberedande sociala tjänstgöringen hotas de av sina egna ledare med att bli betraktade som "outlaws."

De är inte lojala, de vill inte Israels bästa och de sticker kniven, bildligt talat, i allt som är positivt för Israel.
Med jämna mellanrum ser vi dem sticka kniven i israeler, utan bildlig hänsyftning.
Här om dagen räckte det inte med en kniv - då användes ett bulldozermonster till att plöja ner så många människor den kunde fånga upp.
Är detta en handling som representerar lojala israeliska araber?

Det verkar som om Israel snart måste ompröva sina arabers rättigheter.
Med rättigheter följer skyldigheter, men den kopplingen är dem helt främmande.
De tar emot vad som erbjuds utan någon tanke på att betala igen.
Möjligen då med lite judepogromer.

Nämn ytterligare ett land som är så idiottolerant mot "The Enemy Within."
Vilket annat land som helst hade gjort processen kort men effektiv.

När jag var liten och man berättade för mej vad en binnikermask var så tyckte jag det var något av det läskigaste jag hört talas om.

Någon som äter upp dej inifrån...